Det var jävligt orättvist. Eller uteslutet som mamma uttryckte det. Traditioner är kitet som håller ihop allting och vad skulle hända om man började tumma på dem? Förfall, det är vad som sker, som mamma förklarat innan jag hann göra min åsikt hörd. Rent och skärt förfall, titta bara på resten av världen. Sådana var inte vi.

Förutom min bror då, för principen om traditioner omfattade tydligen inte honom. Alice, du måste förstå att Jacob jobbar hårt, som mamma mer läxat upp än förklarat för mig. Det tar på krafterna att flyga från Singapore till Los Angeles och New York. Jo tack, vi hade alla min bror att tacka för hans osjälviska uppoffringar, för utan honom skulle antagligen familjen bo i en rännsten vid det här laget. Just det där sista sa inte mamma.

Men det var alltså biljetten bort från julfirande med släkten. Bli framgångsrik affärsjurist och flyga jorden runt och titt som tätt donera en liten slant till familjen för att upprätthålla fasaden. Med andra ord köpa sig fri. Det var tradition om något.

Julen firades som alltid med hela tjocka släkten på Värmdö som vi gjort sedan hedenhös. Eller rättare sagt med familjen som mamma ofta rättade mig. Tjocka släkten var tydligen ett fult ord förpassat till pöbeln, även om mamma aldrig skulle uttrycka sig så.

Här var alltså jag, mitt bland familjen i ett stort vitt hus av sten med sjötomt, iklädd en enligt mamma, opassande kort julklänning och högklackade pumps som gav mig skavsår.

”Vad är det nu igen du jobbar med?” frågade kusin Charlotte.

”Dans”, svarade jag torrt trots att hon redan visste svaret. ”Du vet, när man rör sig i takt med musik.”

Josephine sög på läpparna innan hon svarade. ”Jag vet vad dans är. Jag menade vad du utbildar dig till.”

”Dansare.”

”Som träning?” sa kusin Josephine med en fåraktig uppsyn. ”Själv tränar jag yoga. Det borde du prova.”

”Jag var en gång på strippklubb i Frankfurt”, sa Olof, också kusin till mig, som om han pratade om ett besök på Coop runt hörnet. ”Jävlar vad tjejerna kunde dansa.”

”Det kanske är ett jobb för dig, Alice”, sa Charlotte som hon menade det.

”Mmm”, mumlade jag och gjorde allt för att inte stirra ner min kusin. Vilket gick mindre bra, för Charlotte log förtjust, om inte illmarigt.  ”Nu kom visst morbror Bertil. Ska hälsa på honom.”

Som barn tyckte jag om julen. Det var något storslaget med hela släkten på samma ställe som gjorde mig lycklig. Men någon gång under tonåren slutade julen intressera mig och jag tror det sammanföll med de vägval vi kusiner gjorde. Det traditionella mot det mindre traditionella. Jurister, finansmän och läkare på ena sida, en dansare på andra.

I hallen kolliderade jag med Edmund. Edmund var bror till morfar och var oftast gladlynt men hade blivit ganska gaggig av sig.

”Nu är det ta mig fan jul igen”, sa Edmund. ”Ska du med ut på en cigarett och sup?”

Det var dagens hitintills bästa förslag trots den arktiska kylan som höll Värmdö i ett isgrepp.

”Det blir ett jävla liv när jag tänder en cigarett inomhus”, sa Edmund och tog ett bloss. ”Nuförtiden får man inte göra någonting. Varken röka eller klappa damer på rumpan eller kalla afrikaner för ne…”

”Edmund!” avbröt jag. ”Vissa saker säger man inte! Eller gör.”

”Jaha. Så du har gått och blivit pryd lilla Alice? Jag som trodde att du slagit dig fri från familjens förtryck och knullar runt så det sprutar sperma ur öronen på dig.”

Edmund försökte schasa bort min vålsamma hostattack med några rejäla ryggdunk värdiga en rysk tyngdlyftare. ”Ta en sup så går det över.”

Innan jag samlat mig fortsatte Edmund. ”Du har inte gjort det lätt för dig, Alice lilla. Dansare i familjen Klint, gud förbjude. Ett får bland vargar har en bekvämare tillvaro.

”Jo tack, jag…”

”Apropå dansare”, avbröt Edmund mig. ”En gång uppvaktade jag en ballerina, eller mer satte på om jag är ärlig, och det är jag. Och nej, det var inte Margareta, hon är stelare än en trädstam som du vet…”

En till hostattack avbröt Edmunds utläggning.

”Nåväl. Vacker som en dag var hon, som du fröken Alice, men ta mig tusan, vet du vad hon sa till mig?”

”Jag tror inte jag vill veta”, hostade jag.

”Hon sa…”

”Ja?”

Edmund kliade sig i nacken. ”Ja, vad fan sa hon nu?”

”Att du var en ömsint älskare?”

”Nej, se det var jag minsann inte. Jag satte på henne så att tuttarna fladdrade. Det var nämligen så…”

”Edmund?”

”Ja, sköna Alice?”

”Hur har du överlevt släkten i alla år? Du är ju som du är, inget illa ment.”

Edmund räckte över brännvinsflaskan och en cigarett till. För två ögonblick såg han sällsynt allvarlig ut. Sedan brast ut i sång. ”Humorn dog med Sovjet. Skål!

Morfars bror drog några skrönor till kunde få vem som helst öron att ramla av innan vi gick tillbaka mot huset.

”Efter er”, sa Edmund men dörren i hand. ”Har någonsin berättat för dig att du har en förtjusande söt bakdel, lady Alice?”

”Många gånger”, sa jag med en suck. ”Nu går vi in.”

Trots Edmunds nycker var han i varje fall inte tråkig. Om jag fått välja skulle jag haft morfars bror till bordet varje släktmiddag, men välja fick jag inte, och inte blev det heller som jag ville. Istället hamnade jag intill Charlotte med fästman.

”Erik”, hälsade Charlottes blivande make.

”Vi sågs senast i somras på Kristina och Eriks bröllop”, sa jag.

”Så var det. Visst var du massös?”

”Dansös.”

”Synd. Jag känner mig nämligen spänd i axlarna.”

”Jättesynd”, sa jag kort och svepte ett halvt glas vin i två stora klunkar.

Sedan höll morfar välkomsttalet som fick klockorna att stanna och efter det genomled jag Charlottes detaljerade redogörelse över sommarens kombinerade resa till Frankrike och Västindien. Den hade varit minst sagt underbar. I ett svagt ögonblick tyckte jag nästan lite synd om Erik som snart skulle gifta sig med planetens tråkigaste tjej, och var också ytterst nära på att förklara detta för honom.

Nästa talare i ordningen var Edmund som inte lät sig stoppas av några välartade protester. De närmaste femton minuterna gav Edmund sju anledningar till att kvinnor inte ska köra bil, förklarade varför kineser inte dansar tango och hur det kom sig tomten var far till en tredjedel av världens barn.

”För när det kommer till kritan kan få damer motstå tomtens nordpåle. Den sägs nämligen smaka polkagris, vilket statistiskt sett några i sällskapet själva kan vittna om”, skrockade Edmund innan mormor lyckades dra ner honom i stolen.

När det missnöjda sorlet lagt sig sa Erik. ”Edmund är förjävla skön.”

”Han sätter lite färg på middarna”, sa jag.

Charlotte gav i tur och ordning mig och Erik en mördande blick var.

”Det gör även din klänning”, fortsatte Erik.

Nu blixtrade Charlottes ögon som en åskstorm.

”Jag valde den med omsorg med dig i åtanke”, fnittrade jag.

”Hur många glas har du druckit?” bröt Charlotte in. ”Sprit luktar du också.”

”Inte mer än Edmund.”

Erik brast ut i gapskratt. Sedan gav han mig den sortens blick man inte ger en annan kvinna i sällskap av sin blivande fru. Under resten av julmiddagen fick jag några till och innan efterrätten hade Eriks hand hunnit vandra upp och ner för mitt lår vid minst två tillfällen.

Efter middagen när jag kom ut från toaletten låg mormor i bakhåll.

”Du gjorde en oklanderlig insats förra året”, sa mormor.

”Tack…” Jag förstod precis vad bakhållet handlade om.

”Även din klänning var förtjusande förra året, till skillnad från i år. Har du köpt den i en skämtaffär?”

”Ja, jag har köpt den enbart för att jävlas”, sa jag med en suck. ”Vart har du lagt lappen?”

Med det sken mormor upp igen.

Lappen, som var ett var ett prydligt handskrivet A4-papper, låg längst ner i byrån i hallen och innehåll minutiöst noggranna instruktioner om hur alla julklappar skulle sorteras. Att sorteringen blev min uppgift var inte konstigt alls. Om jag höll mig undan kunde jag inte ställa till med något, och den andra tänkbara kandidaten för uppgiften, Edmund, var för snurrig för att sortera julklappar enligt mormors strikta önskemål. Så lotten föll som de senaste tre åren på mig.

Det var inte trivialt att ta sig ner i källaren i höga klackar med två supar och fyra glas vin i magen, men även i år överlevde jag nedstigningen.

Belysningen i källaren var lika dålig som alltid och jag irrade runt en stund innan jag hittade rätt – hallen till källarentrén. Där låg julklappar huller om buller på byrån, ett avlastningsbord som säkert var trehundra år gammalt, i skinnsoffan och mitt på mattan från Iran. Jag slapp i varje fall undan lekarna som i detta nu gick av stapeln ovanför mitt huvud.

Jag hade hunnit dricka mitt femte glas vin och sortera de flesta julklappar och lagt dem i jutesäckar med färgkodade band när det knackade på källardörren.

”Ho ho ho!”

In kom tomten. Lång och tjock och med kläder som skulle fungera för en polarexpedition, och masken som skrämd livet ur mig som liten.

”Ho ho ho.”

”Lägg av”, muttrade jag. ”Säckarna med röda band är färdiga.”

”Ho ho ho.”

Jag blängde en stund på tomten i det skumma ljuset. Vem var det i år? Kusin Johan eller Carl-Henrik? Eller kanske Erik?

”Vem har vi här då?” skrockade tomten så det ekade i hallen.

”Sluta tramsa dig och börja samla ihop säckarna”, muttrade jag.

Det var i alla fall inte Johan.

”Det var länge sedan jag fick en lika söt hjälpreda som du”, sa tomten med djup tomteröst.

”Lägg av. Desto snabbare du tar säckarna ju kvickare kommer jag härifrån.”

”Vad säger du? Tycker du inte om julen?”

Jag gav tomten en syrlig min. ”Skärp dig, Calle.”

”Tomten”, sa tomten.

”Det är inte roligt. Ta säckarna och stick.”

Jag och knöt ihop den sista säcken. ”Vad glor du på?”

”Ahem.”

”På mig?” sa jag och vickade på höfterna. ”Är tomten möjligtvis gubbsjuk och vill kladda lite till. För visst är det du Erik?”

”Nu är du stygg”, harklade sig Erik. För tomten lät som Erik.

”Inte styggare än dig.” Jag vände mig om och vickade på rumpan medan jag lyfte upp en säck som jag räckte över till Erik. ”Nu har jag ingen snaps till dig för besväret, men jag kan ge dig något annat.”

Jag låste fast Eriks ögon i mina innan jag sjönk ner på knä.

”Hrm”, sa min kusins blivande man.

Jag förstod inte vad som flög i mig. Erik var snygg men inte särskilt trevlig, kanske lite trevlig ändå. Men framförallt var han trolovad som Charlotte var som ett gift. Fem glas vin i rask takt gjorde nog också sitt. Det här kunde hon fan ha.

Erik tappade säckade med ett kras när jag smög in händerna innanför tomtebyxorna.

”Olydiga flickor får hårda paket”, mumlade jag. Sedan var han mellan mina läppar.

Det var svårare att suga av tomten än jag föreställt mig. Dels för att hans stora mage var i vägen. Men mest för skammen som börjat bubbla inom mig. Det enklaste vore om jag reste mig och klev ut genom källardörren för att aldrig återvända. Trots allt var en enkelbiljett från Värmdö den bästa julklappen jag kunde få.

Men sög jag bättre Charlotte vore det också en julklapp i sig. Jag slukade mer av Erik medan han nöjt flämtade. Sög och slickade till han stönade högt. Tog honom ner i halsen till det svartnade för ögon men tomten vägrade komma. Andfådd och med brännande käkar gav jag till sist upp.

”Kom inte i mig”, mumlade jag när jag krupit upp i soffan och huggit tag om ryggstödet. ”Vad väntar du på?”

Under några ögonblick tvekade tomten. Det skvallrade hela hans vacklande kroppsspråk om. Trots allt hade kanske min kusins blivande man en droppe moral i kroppen. Eller inte. För en handvändning senare var han över mig. Drog omilt upp min klänning och ner mina strumpbyxor och innan jag återfått balansen var han djupt inne i mig.

”Knulla mig, tomten…” gnydde jag.

Det gjorde han också. Erik tog mig hårdare än väntat. Kramade om min bröst till de värkte när han inte höll hårt om mitt hår. Som om tomten inte fått till det sedan förra julen. Sedan brände rumpa.

”Tomten!” flämtade jag och blängde upprört över axeln. ”Inte rumpan!”

Men tomten lyssnade inte på det örat. Med en tumme i min rumpa fortsatte Erik ta mig som det inte fanns någon morgondag. ”Ta mig, knulla mig hårdare än Charlotte…”

Det skulle jag inte sagt. För i nästa ögonblick kände jag mig tom. Kalla fötter hade väl hunnit i kapp Erik, vilket kanske inte var orimligt. Plötsligt kände jag mig dum, mer än dum, som en komplett idiot. Fast den känslan tryckte Erik snart undan. Den här gången tryckte hans sig hela vägen in i min rumpa. Och där dröjde han sig kvar.

”Kom nån gång, Erik…” gnydde jag. ”Jag kommer…”

Jag kom. Sedan Erik, hårt som ingen tidigare kommit i mig.

Jag hann inte ens hämta andan fören tomten i all hast samlat ihop säckarna och försvann ut i kvällen. Så här skulle inte julafton gå till. På julafton har man inte sex med sin kusins fästman. Och ens kusins fästman ska definit inte knulla en i rumpan. Ändå hade det hänt.

Tilltufsad och skamsen gjorde jag mig själv anständig igen. I fall jag haft min kappa hade jag smitit ut mörkret genom källardörren men så var inte fallet. Istället stapplade jag uppför trappan.

Den första jag mötte var Erik, i kostym och lika tillrättalagd fristyr som han var på väg till ett styrelsemöte.

”Tjena, Alice”, sa Erik med ett leende. ”Vart tog du vägen efter middagen?”

”Ordnade med julklapparna. Som du känner till. Varför har du tagit av dig tomtedräkten?”

”Nu får du förklara dig.”

”Sluta jävlas med mig”, snäste jag.

”Alice. Jag ber om ursäkt om jag var burdus.”

Min hals var öm och rumpan sved fortfarande. ”Det kan man minst sagt säga.”

”Får jag bjuda på ett glas någon kväll? Bara du och jag. Det vore roligt att lära känna sig bättre.”

Tro fan det, tänkte jag.

”Du får gärna berätta mer om dansen. Inga baktankar, jag lovar.”

Inga baktankar? Du har just sprutat som en brandslang i min rumpa.

Erik sänkte rösten. ”Jag ber om ursäkt för… det där som hände under middagen. Uppskattar om du inte berättar det för Charlotte.”

”Jaha. Men det som hände i källaren är du inte ledsen för?” fräste jag.

”Vad menar du?”

Knäna svek mig. Om inte Erik var tomten, vem var det då?

”Alice? Mår du bra?”

”Nej. Jag… jag behöver nog lite luft…”

”Erik vände sig om. ”Nu? Nu kommer tomten.”

Då kräktes jag.

~~~

”Alice? Det är jag.”

”Vem?”

”Jag. Jacob.”

”Jacob? Vad gör du här?”

”Jag kom ändå.”

Mina ögon började vänja sig vid den dunkla belysningen. Nu kom jag ihåg. Jag var tillbaka i källaren. I soffan.

”När?”

”Nu, för en stund sedan.”

”Varför är du klädd som tomten?”

Den stora magen guppade när min bror skruvade på sig. ”För att…”

”Jacob?”

”Alice… Jag kan förklara.”

Jag for upp med ett ryck. ”Nej! Det var Erik. Visst var det han? Han är en bra skådespelare, det har han alltid varit. Men jag har överlistat honom!”

”Alice…” fortsatte Jacob med samma tonläge som någon nära och kär just gått bort.

I samma ögonblick frös mitt blod till is. ”Nej, Jacob. Det var Erik. För du är min bror.””

”Jag kan förklara…”

Med ens bubblade kastrullen över. ”Förklara vadå?! Att du just knullat skiten ur din syster?!”

”Det… var inte meningen…”

”Inte meningen? Så du menar att du satte på mig av ren olyckshändelse?! Du är fan inte på riktigt!”

”Alice. Jag hade inte en tanke på… Jag kom hem för att överraska dig.”

”Det har du minst sagt lyckats med! Är du hög eller?”

”Nej… Du var bara så…”

”Så vadå?”

”Oemotståndlig. Det har du alltid varit.”

”Jacob, du kan få vilken tjej du vill. Varför mig?! Din egen syster.”

”För att du är du, Alice.”

Min brors ord var som en patiens som inte gick ut. ”Jag förstår inte.”

”Vår familj, Alice. Allt vad det innebär, jag känner mig så fruktansvärt ensam. Som du gör.”

”Vad fan vet du om mig?!”

”Alice, jag älskar dig. Det har jag alltid gjort som en bror sin syster men också som…” Jacob snubblade på orden innan han fortsatte. ”… Som någon jag vill dela mitt liv med.”

Min brors ord lät lika osannolika som rakt från hjärtat.

”Varför har du aldrig sagt något?”

”Vad skulle jag sagt? Att jag älskar dig mer än en syster? Hur hade du tagit det, tror du?”

”Bättre än om tagit mig i rumpan”, muttrade jag.

Jacob gav mig ett snett leende. ”Alice…”

”Ditt leende hjälper inte din sak. Fast du får gärna upprepa det sista.”

”Att jag älskar dig? Alice, jag älskar dig mer än du kan ana.”

”Ändå utnyttjade du situationen. Och mig.”

”Jag vet. Om jag kunde spola baka tiden hade jag gjort saker annorlunda.”

”Som vadå? Ändrat så jag inte vore din syster?”

”Kan du förlåta mig?”

”Du var ganska hårdhänt med mig.”

”Jag vet. Jag blev bara så tagen av stunden. Fan, Alice jag har längtat efter att få vara med dig sen… för alltid. Och när det händer förstör jag allt. Gör allt fel.”

”Jag kan berätta alla fel du gjorde och det första felet är att du är min bror.”

”Trodde du verkligen att jag var Erik?”

Jag nickade.

”Varför ville du ligga med honom?”

”Försök inte ge mig dåligt samvete! Det du gjorde med mig är en miljon gånger värre än min futtiga hämnd på Charlotte!”

Soffan knarrade när min bror satte sig ner bredvid mig.

”Vad gör vi nu?”

”Jag tänker att det är ditt ansvar att fundera ut. Ganska rimligt mer tanke på vad du gjort.”

”Avskyr du mig?”

”Lite.”

Jacob gav mig ett till leende. ”Bättre det än mycket.”

”Ditt leende är inte så charmigt som du tror…”

”Alice, du betyder allt för mig. Det har du alltid gjort.”

”Det har du också gjort för mig. Till för en timme sedan.” Jag tog ett djupt andetag. ”Du är världens sämsta brorsa. Vet du det? Som sätter på din syster och får henne att må skit. Jag tror alla dina syskon kan skriva under på att du är en skitstövel.”

”Alla mina syskon som i du?” sa Jacob med ett nytt leende.

”Precis så”, sa jag och lutade mig mot min bror. Jacob kändes mjuk och doftade lika tryggt som han alltid gjort när jag behövt honom som mest. För varje gång han höll om mig med näsan djupt ner i mitt hår var hans kropp som en sköld mot världens alla orättvisor. ”Du är världens bästa sämsta brorsa, vet du det?”

”Jag älskar dig, Alice. Det kommer jag alltid göra och jag kommer aldrig göra dig illa.”

Jag funderade en stund. ”Från och med nu, menar du? För jag är av någon anledning ganska öm där bak.”

Jacob såg ut som han hade blivit påkommen med fickorna fulla av karameller i en godisbutik. Sedan fick min bror något pojkaktigt i blicken. ”Från och med nu.”

”Får tänka på saken”, sa jag med ett snett leende.

Min bror tog ett djupt andetag. ”Alice. Jag skjutsar dig hem. Gör te och bäddar ner dig i sängen och pysslar om dig till du kräks på min närvaro. Och jag kommer aldrig mer kröka ett hår på dig. Någon dag kanske vi kan lägga den här kvällen bakom oss? Glömma allt. Bara bara syskon som vanligt.”

”Som vanligt? Jag trodde du ville mera.”

”Ja. Och mer. Är inte det uppenbart med tanke på…”

”Jag fattar poängen.”

”Men om inte du vill, vilket jag förstår om du inte vill, vill jag inget hellre än att bara vara din bror. Jag vill bara inte förlora dig.”

Jag funderade en lång stund till innan jag sa: ”Men fan ta dig om du leker med mig. För jag tycker verkligen om dig också.”

”Tycker om eller älskar mig?”

”Det svaret förtjänar du inte än.”

Taket skakade till av springande barn. De var väl i full gång med att leka med sina julklappar. Och det var inte de enda som uppskattade julen. Glatt sorl och skratt smet ner till källaren genom sprickor och vrår. Jag klättrade upp min brors knä. Hans ögon var mjukare än sammet, bara läpparna var mjukare. Jag släppte inte taget om hans tunga fören han var i mig igen och red honom till jag kom. Och när jag slutat skaka lade min bror försiktigt ner mig i soffan och älskade med mig till jag kom igen och igen och till sist han själv.

Vi var blöta av ansträngning när vi till sist nästlade in oss bredvid varandra i soffan.

”Känner du fjärilarna?” Jacobs fingrar gled som dunfjädrar över min mage.

”Du menar all sperma som du lämnat i mig, kladdpelle?” fnittrade jag.

Jacob himlade med ögonen. ”Jag försöker faktiskt vara allvarlig, Alice. Jag älskar dig.”

”Du sa det ja.”

”Och du?”

Jag låste fast min brors ögon i mina. ”Behöver jag låta dig ta mig i rumpan igen för att du ska förstå? Jacob, jag älskar dig. Mer än du anar.”

Min bror lät tystnaden tala. Vi hade nog sagt allt som behövde sägas, i alla fall för stunden. Nu behövde vi något helt annat. För förlorade år fyller inte sig själv.

”Orkar du en gång till?” sa jag.

Jacobs blick sa allt. Ändå frågade han med ett snett leende: ”I rumpan?”

Jag bet min bror i näsan till han kved. Sedan kysste jag honom. ”Ta mig som du älskar mig.”

När vi kom upp från källaren var julklappsutdelningen över sedan länge. Edmund hade tydligen tagit över rollen som tomte, vilket om man fick tror moster Ingrid hade gått över förväntan och enligt mormor så förtjusande bra att Edmund blivit tillbedd att återvända som tomte nästa år.

Själv kände jag hur två tunga betongblock försvunnit från mina axlar. Jag kunde tänka klart och andas utan att luften kvävde mig som seg sirap. På frågan om jag skulle med på släktens årliga skidresa till Österrike svarade jag utan omsvep ja. Jag tackade också ja till Charlotte och Eriks sommarfest på Gotland. Till och med mamma kommenterade mina rosiga kinder.

Innan Jacob och jag smög iväg tog jag Erik avsides.

”Du kommer nog aldrig förstå varför, men tack för allt.”

Erik tittade på mig som jag inte hade alla hästar hemma och såg lovligt bortkommen när jag kysste honom nätt på kinden. Till sist skakade han av sig sitt förvirrade tillstånd och sa med ett märkligt leende:

”Släkten är värst.”

Och i det hade han både fel och mer rätt än han anade. Fast det hann han inte fråga om innan jag smet iväg i natten.

”Kom ihåg vad du lovat mig”, fnittrade jag medan jag fumlade med nycklarna.

”Så klart”, sa Jacob. ”Aldrig igen kröka ett hår på ditt huvud.”

Det löftet höll han halvt och den andra halvan av sveket stod jag för. Innan ytterdörren slagit igen var min tunga redan mellan min brors läppar med hans händer vandrade fritt över mig. Jacob tog mig först bakifrån mot byrån och sedan på mitt rangliga köksbord. Det var först efter att vi vildsint älskat på vardagsrumsmattan som hundrameterssprintarna tog ut sin rätt och vi sjönk ihop i min säng. I år fick jag julklappen jag nog alltid önskat mig.