9 – Skuggorna

Det här är del 9 av 9 i Hemligheten

När jag vaknade före alarmet kände jag hans doft. Jag låg alldeles stilla och drog in ett försiktigt andetag.

Den var svag, men ändå så tydlig att jag för ett ögonblick trodde att han var i rummet.

Sedan kom drömmen tillbaka. Mannen hade varit där igen, med sina gyllenbruna armar mot min bleka hud, han hade rört vid mig och låtit fingrarna smeka min kropp.
Jag borrade ner ansiktet i kudden. Doften från drömmen tycktes dröja sig kvar, eller så var den fortfarande så nära att jag nästan kunde känna den. Tänk att bara minnet av hans doft kunde påverka mig så mycket.
Jag steg upp och letade efter Alvedon i väskan. Huvudvärken var inte hemsk, men den fanns där.

Fan! Vad mer hade jag lyckats glömma att packa under den korta tid jag hade haft på mig?

Jag gick ut i köket och började öppna skåp och lådor i hopp om att hitta huvudvärkstabletter någonstans.

I lådan närmast dörren låg en kikare, tändare, en ficklampa, en ihopskrynklad papperslapp och lite andra smågrejer. Inget av det var vad jag letade efter. Jag gick igenom resten av köket utan bättre resultat.
Till slut släntrade jag in i badrummet och satte mig på toaletten. Blicken föll på duschen, och jag log när minnet av vårt senaste möte dök upp. Av ren reflex tittade jag mot dörren. Förhoppningen om att han kanske fanns där sköljde över mig, men härifrån kunde jag inte se bänken.
När jag tvättade händerna upptäckte jag ett litet skåp bakom spegeln. Jag öppnade det och höll tummarna.

”JA!” ropade jag högt, men ryckte genast till när huvudvärken gjorde sig påmind.

På den nedersta hyllan låg en oöppnad ask Alvedon. Jag kunde knappt tro det.

Jag tog en tablett tillsammans med apelsinjuicen. Den var verkligen god, inte sådär sötsliskig som många andra. Jag tog glaset med mig ut och lät solen värma kroppen. Jag satte mig på plattorna utanför, lutad mot väggen, och lät Costas ord från kvällen innan sjunka in.

Ormen i paradiset behöver kastas ut.

Tvivlet på min egen skuld började ge vika för ilskan. Jag hade faktiskt sagt nej och menat det. Jag hade känt mig attraherad av Josh den där första dagen, men jag hade inte sagt eller gjort något som kunde misstolkas. Jag visste att jag inte bar skulden.
Där och då tog jag ett beslut: jag skulle prata med Costas.

Jag bestämde mig för att klä på mig och göra mig i ordning innan jag gick för att leta upp honom.

När jag passerade Afrodite fick jag syn på den lilla blomkrukan vid hennes fot. Jag mindes hur de andra tre hade följt med mig dit och hur vi hade haft vår lilla ritual. Vi hade vördnadsfullt offrat blomman och bett henne vaka över oss – förutom när Klara flashade statyn.
Amo hade berättat att hon var över trehundra år gammal och att det gamla hotellet hade byggts runt henne. Men människor hade besökt henne långt innan dess. Hon hade skapats av en stenhuggare och rests på den plats där hans unga hustru hade setts för sista gången innan hon försvann under en stormig natt. Han hade låtit statyn bära sin frus ansikte och förevigat henne som Afrodite, gudinnan som för honom symboliserade sann kärlek.
Jag lät handen vila mot stenen. Den var sval under fingertopparna, trots solen som redan värmde luften. En känsla av trygghet spred sig inom mig. Det numera välbekanta ljudet från frukosten fick magen att kurra när jag kom närmare bakgården. Jag såg faktiskt fram emot att få lite ägg, tänkte jag och skrattade för mig själv. När jag kom fram bar Amo över ett fat med nygräddade frallor. Han fick syn på mig och log.

”God morgon! Du ser pigg ut med tanke på gårdagen.”

”Du med. Har du sett Costas?”

”Han lär inte dyka upp före lunch”, svarade Amo med ett skratt.

Hungern gjorde sig påmind. Jag gick bort och plockade åt mig en stor tallrik. När jag satte mig såg jag Klara komma ut från omklädningsrummet. Hon gick stelt, som om varje steg gjorde ont. När hon satte sig sköt jag fram två Alvedon och mitt juiceglas mot henne.

”Tack. Jag ska aldrig mer dricka”, sa hon och lät pannan vila mot bordet.

Amo dök upp och ställde en stor kopp svart kaffe framför henne. Hon log mot honom när han klappade henne lätt på armen.
Efter en stund verkade hon må lite bättre. Hon tittade upp på mig och suckade.

”Helvete, vilken kväll.”

”Ja”, sa jag och log.

”Jag har ett svagt minne av att jag flashade Afrodite”, sa hon och fnittrade.

”Det gjorde du faktiskt.”
Vi skrattade innan hon tog sig för huvudet.

Klockan 10.45 satt vi på scenen och värmde upp. Klara såg fortfarande grön ut.
När Ann kom kastade hon en blick på Klara.

”Gå och vila”, sa hon innan hon vände sig mot oss andra.

”I dag tar vi öppningsnumret. Jag hoppas att ni kommer ihåg att fortsätta repetera på egen hand också, om ni inte har något inplanerat på eftermiddagarna.”

Ett mummel hördes, och några tittade ner.
Ann hade flera rutiner som jag som ny var tacksam för. Hon spelade till exempel igenom låten medan vi gjorde oss i ordning och intog våra platser. Det gjorde hon även i dag.

”The show must begin!” ropade hon och klappade i händerna.

En låt jag kände igen strömmade ur högtalarna. När refrängen kom kunde jag placera den, även om min kropp redan hade hittat takten. Det var en perfekt öppningslåt om man ville få hela scenen att osa.
Kvällen innan hade jag fått veta att hotellet hade artonårsgräns. När jag hade berättat om mina tankar kring en familjeshow hade de tre andra skrattat gott. Det förklarade en del av erotiken i numren jag hade sett hittills, samtidigt som jag fortfarande anade att det låg mer bakom.
Refrängen strömmade ur högtalarna igen.

Matti kom fram till mig.

”Vi ska dansa ihop.”

Vi ställde upp oss i par över hela scenen.

”Följ bara min kropp i en lugn lambada”, sa han och drog mig närmare.
En lambada?

Låten utstrålade en helt annan energi.

Han gick igenom stegen med mig. Vi skulle dansa moturs i fyra åttor. Sedan skulle jag glida ner längs hans kropp under en åtta innan han kastade upp mig i sin famn. Där skulle jag dansa med i ytterligare tre åttor innan vi bröt.

”Jag ska göra mitt bästa”, sa jag och log mot Matti.

Han log tillbaka medan Ann räknade ner i bakgrunden.

Fyrtiotvå sekunder senare skar Anns röst genom musiken igen.

”Bryt!”

Matti såg mig i ögonen och flinade.

”För min del får du gärna sitta kvar.”

Jag satt fortfarande med benen runt hans midja. Vad var det just som hade hänt?

När musiken startade hade han dragit mig så nära att det kändes som om vi smält samman. Vi hade rört oss över scenen, uppslukade av varandra. Han hade dippat mig långt bakåt, nästan i slow motion, och låtit handen glida över mitt bröst. Allt ingick i koreografin, det förstod jag, men närheten gjorde det svårt att skilja stegen från känslan som dansen väckt.
När jag glidit ner längs hans kropp hade mina fingrar passerat farligt nära innan de nått hans starka lår. Precis när jag trott att jag hade glidit för långt hade han böjt sig ner och lyft mig i midjan. Han hade hållit mig tätt intill sitt bröst medan hans händer glidit över min rygg och ner över rumpan.

Matti satte sig ner och väckte mig ur transen. Jag klev långsamt av honom, men släppte inte hans blick.

”Du kan verkligen föra”, var det första jag fick fram.

Han skrattade.

”Tack.”

Ann kom fram till oss.

”Bra jobbat, jag ser möjligheter.”

”Tack. Laura är en naturbegåvning”, sa Matti.

”Jag fick verkligen känslan av att jag ägde henne.”

Orden fick mig att stelna till.

”Ägde mig?”

”Nej, nej. Ann brukar vilja att vi hittar en känsla på scenen. Det ger numret en annan nivå.”

”Precis”, sa Ann. ”Din känsla ska vara att du blir uppslukad.”

”Åh.”

Jag tittade ner. De brast i skratt när de såg hur rodnaden spred sig över mitt ansikte.

Helvete, orden hade verkligen träffat rätt. Jag hade känt mig uppslukad, konsumerad, uppäten – och så upphetsad.

”Nästa del!” ropade Ann från scenkanten.

Matti tog mig lätt i handen.

”Redo?”

Jag nickade och lät honom föra mig till platsen där vi hade brutit.

Han ställde sig brett med lätt böjda ben, klappade sig på låren och sa: ”Hopp upp.”

När Ann till slut bröt för lunch kändes numret ändå ganska bra. Matti hade lovat att vi skulle öva tillsammans så att vi fick fram den rätta utstrålningen. Han var en seriös dansare, och rörelserna, beröringarna och stoppen skiftade från repetition till repetition. Men känslan fanns där, åtminstone min känsla.
Jag kände hur en rysning följde samma väg som hans händer hade tagit flera gånger under träningen när vi gick mot köket. När jag fick syn på dörrarna stelnade jag till. De andra var nära, och bara deras närvaro fick mig att känna mig tryggare. Doften från Amos grill slog emot mig: grillad kyckling och nybakat bröd. Vi hade fått bröd till frukosten också, men det var tydligen inte varje dag. På bakgården skickades brödet runt och bröts i bitar. Det var fullt med folk, och flera från de andra teamen kom fram för att hälsa.

En tjej med kort, snaggad frisyr drog in doften av brödet och utbrast:

”Äntliin!”

Hon mötte min blick och förklarade:

”Äntligen. Jag är från Dalarna.”

”Varför blir alla så lyckliga av bröd?”

”Åh, vi får det bara en gång i veckan, på söndagar nu före öppningen, eftersom vi alla är lediga i morgon. Amo kommer att göra underbara mackor som du kan hämta då.”

”Är vi lediga?” utbrast jag, lite väl entusiastiskt.

”Tuff start?”

”Det kan man lugnt påstå.”

Precis då såg jag Klara komma ut från omklädningsrummet tillsammans med Costas. Jag ursäktade mig och gick fram till dem.

”Mår du bättre?” frågade jag Klara.

Innan hon hann svara öppnades dörren bakom dem.

Josh.

Jag kände hur kroppen frös till is när hans blick mötte min.

Han log.

Han slickade sig om läpparna och blinkade åt mig innan han gick bort mot matbordet.

”Laura, hallå? Är du där?” Klara klappade mig varsamt på armen.

”Ja, självklart. Förlåt. Hur mår du?” Hon log bara och skakade på huvudet.

Jag mötte Costas blick.

Han log inte.

Ögonen var mörka när han såg bort mot Josh. Helvete, hann jag tänka innan jag grep tag i hans arm.

”Inte nu. Inte här.”

Han nickade och accepterade min vädjan. Samtalet jag hade bestämt mig för att ta med Costas fick vänta. Just nu var det viktigaste att han inte gjorde något inför alla andra.

Efter lunchen samlades de flesta på stranden för att få lite färg innan säsongen drog i gång på allvar. Stämningen var avslappnad, och jag hade hunnit träffa flera från de andra teamen. Aldrig att jag kommer att lära mig alla de här namnen, tänkte jag medan jag sjönk ner i en av solstolarna som Costas hade hämtat innan vi gick dit.

Hans närvaro och omtanke påminde mig om gänget där hemma.

Tommy, som pluggade till sjuksköterska och alltid fanns där för att plåstra om mina skrapade knän. Jag lät två fingrar följa de små ärren som fortfarande gick att känna. Adnan, som hade följt med och valt ut klänningen till avslutningsbalen.

Och Tony.

Bilden av honom i kostym den kvällen hade fått mig att förstå att mina känslor för honom var allt annat än broderliga. Han hade sagt hur vacker jag var och låtit handen smeka sidan av det tunna, gula tyget och snudda vid mitt bröst.

När någon kille utanför gänget hade frågat om en dans hade Tony tydligt sagt åt honom att dra. Jag hade trott att han gjorde det för att få ha mig för sig själv, för att jag tillhörde honom. Jag hade känt mig både glad och stolt – tills jag upptäckte honom och Malin när de stod utanför toaletten och hånglade.
Jag hade sprungit därifrån och rakt in i Jimmy. Han förstod att något var fel. Han hade nog anat att jag var förälskad i Tony innan jag insåg det själv, men han sa ingenting om det den kvällen när han följde mig hem. Det hade förblivit vår hemlighet, och jag ångrade nu att jag inte hade berättat för de andra var jag befann mig.

Trots det som hade hänt den kvällen fortsatte Tony att agera likadant vart vi än gick under det kommande året, som om han ägde mina val.
Orden ekade i huvudet. Samtidigt kom känslan tillbaka från när Josh hade stängt in mig kvällen innan. Det var inte samma situation, men känslan av att någon annan bestämde över mig var obehagligt bekant. Jag kände mig fångad.
Tårarna började rinna innan jag hann stoppa dem. Costas hand slöt sig varsamt om min.

”It’s okay, babygirl”, sa han på sin brutna engelska.

”Åh, vi börjar om femton minuter”, sa Klara och tittade undrande på mig.

”Ska jag vara med dig i dag också?” frågade jag Costas.

”Nej, inte i dag, tyvärr.”

Han gav mig en kram.

Vi gick tillsammans upp från stranden och tog bakvägen, men på bakgården mötte vi en kolossal man.

”Stavros!” ropade Klara och skuttade fram för att få en bamsekram.

”Hej”, sa han och sträckte fram handen mot mig. ”Jag är Mr Lindgrens högra hand. Jag tänkte se om du hade tid att fylla i lite papper.”

”Det tror jag.”

Klara kramade mig och viskade i mitt öra: ”Han är verkligen världens snällaste.”
Sedan gick hon mot dörren, där de andra redan stod och väntade.

”Trivs du hos oss?” frågade Stavros medan vi var på väg mot huvudhissen.

”Bra. Alla är jättesnälla.”

Jag tvekade inför det sista ordet när tanken på Josh dök upp.

”Men …” fyllde han i.

”Nej, nej. Det är inget”, svarade jag snabbt.

”Nåväl. Du berättar när du känner dig redo. Var aldrig rädd för att komma till mig med ett problem”, sa han när hissen stannade på våning sex.
När vi klev ut möttes vi av en fantastisk utsikt över poolen och havet, vars blå nyanser nästan flöt ihop i de stora glasfönstren. Han visade in mig på ett kontor med glasväggar till höger om hissen. Bara ett av kontoren verkade ha riktiga väggar och en dörr av rejält frostat glas. När Stavros såg att jag nyfiket tittade ditåt sa han:

”Mr Lindgrens kontor.”

Jag satte mig med ryggen mot glasväggen. Då och då såg jag Stavros nicka till någon, och när jag tittade bakåt såg jag människor passera.

”De är nyfikna på tjejen som ska ta Anns plats. Hur känns det för dig?”

”Det känns okej, antar jag. Men jag kommer nog aldrig att få hennes utstrålning och karisma.”

”Perfekt.”

”Va?”

”Vi vill inte ha en ny Ann. Du måste hitta din egen styrka och bära dina nummer själv.”

Vad menade han? Jag bestämde mig för att inte fråga, rädd för svaret.

Han gav mig ett formulär att fylla i. Det mesta var standardfrågor som jag hade besvarat förut, men nu fanns också ett avsnitt om min bakgrund. Vissa frågor kändes lite udda, men jag fyllde i så gott jag kunde.
När jag var klar räckte jag tillbaka formuläret. Han bläddrade igenom det och ställde några följdfrågor för att kontrollera uppgifterna jag hade skrivit. När han verkade nöjd tittade han upp och log.

”Vi erbjuder vissa tjänster på vårt minsta hotell, där vi bara tar emot fyrtio gäster. Skulle du vilja jobba extra utöver showen?”

”Vad är det för tjänster?”

”Det kan vara nästan vad som helst som gästen önskar. Oftast handlar det om en födelsedagsshow, att vara tårttjej … Vi har till och med haft gäster som betalat extra för att få någon att shoppa med.”

”Jo, det låter väl intressant”, sa jag och skrattade.

Ändå var det något i hans ord som fick mig att ana att det fanns mer bakom erbjudandet.

”Bra, då är vi klara. Välkommen till oss”, sa han och sträckte åter fram handen.

”Jag hade gärna presenterat dig för Mr Lindgren, men tyvärr behövde han vara någon annanstans. Ni kommer troligen att träffas snart.”

Jag tackade och gick ut mot hissen. Medan jag väntade kastade jag en blick in på Stavros kontor. Hans kroppshållning och pondus påminde mig om någon, men jag kunde inte sätta fingret på vem.

När jag steg in i hissen svepte den välbekanta doften över mig. Då förstod jag vem Stavros hade påmint mig om.
Nä, men seriöst.

Nu räcker det fan, tänkte jag när hissen stannade.

Jag hade faktiskt bara känt mannens doft en enda gång, och ändå hade den etsat sig fast i minnet. Den dök upp utan förvarning, ibland nästan före tanken på honom.
Jag skakade av mig tanken. Alla nya intrycken verkade spela mig ett spratt.

Jag funderade på hur jag skulle tillbringa resten av eftermiddagen och vandrade sakta hemåt. Men när jag kom till bakgården mötte jag Amo.

”Hej, är du ledig?” frågade han på sin halvt begripliga engelska. Costas och Amo var de enda som inte förstod de skandinaviska språken.

”Ja, det verkar så.”

”Vill du följa med till marknaden?”

Tanken på att få ta en dusch med riktiga produkter – skrubb, schampo och balsam i olika flaskor – lockade.

”Finns det någon stor marknad i närheten?”

”Ja, självklart”, svarade han och gav mig sin arm.

Amo körde en gammal pickup. Den var rostig och förardörren saknade ruta.

”Vill du åka förbi ditt rum innan vi åker?”

Jag nickade tacksamt.

Det gick visst att köra ända fram till baksidan av kontoret. Det syntes inte från ingången, och häckarna runt den lilla parkeringen var planterade för att ge skugga hela dagen. Nu var allt dessutom vildvuxet, så parkeringen kändes som en liten grotta.
Amo gick ut och rotade i häcken tills en passage blev synlig. Jag smet genom den och insåg att jag nu befann mig på baksidan av häcken som omgärdade uteplatsen.
Snabbt gick jag in och hoppade ur träningskläderna, men drog bara en grön sommarklänning över huvudet. Resten fick vara som det var.

Amo satt och sjöng med i en grekisk låt på radion och fortsatte sjunga hela resan. Han kunde faktiskt sjunga, tänkte jag när vi körde ut på landsvägen precis intill klipporna. Utsikten och bilfärden suddade bort det sista tvivlet på att stanna kvar.

Jag hade kommit hem.

Amo körde upp på en motorväg och beklagade att det var den enda vägen till de större köpcentrumen. Allt jag kunde behöva fanns där. Man kunde till och med beställa hem varor. Han skulle vidare till en lokal grönsaksmarknad, och vi skulle mötas vid parkeringen igen om två timmar.
När jag kom in i den gigantiska butiken fanns en övervåning som såg ut att innehålla inredning. Nu när jag bestämt mig för att stanna kom viljan att göra kontoret till mitt. Kanske tona ner det maskulina lite.
Ögonen fångades av en stor, mossgrön filt. Den var inte jättetjock, men skulle kunna täcka minst två personer i soffan.

Tre euro!

Jag såg mig om efter en kundvagn.

Filten, en mindre filt att ha ute under kyliga kvällar, några matchande kuddar och en vacker, hög vas låg i vagnen inom tio minuter. När jag passerade sängkläderna bestämde jag mig för att behålla dem som fanns. Att byta ut dem kändes fel. Detsamma gällde handdukarna.
Däremot plockade jag på mig en badrumsmatta, en soptunna, en fantastiskt mjuk och lång svart sidenmorgonrock med ljusrosa broderade liljor och allt annat man kunde tänkas behöva till ett badrum, plus en hopfällbar pall.
Köksavdelningen passerade jag rakt igenom.
När jag letade efter Alvedon hade skåpen sett ut att vara fyllda med allt som behövdes. Men när jag kom till ljus och blommor spårade det ur totalt. Två stora, snuskigt billiga gröna växter med flätade juterepskrukor och några mindre med örter i matchande utekrukor och flera doftljus i vackra koppar hamnade i vagnen.

Precis innan rulltrappan till nedre plan fanns utemöbler. Jag tittade på min redan stora hög i vagnen och funderade på om det fanns plats för lite till, men bestämde mig för att köra. I värsta fall kunde jag ta en taxi för tjugo euro, hade någon berättat.
Ett parasoll som såg ut som en bastkjol, två låga men bekväma fällstolar som man kunde både ligga och sitta skönt i, och ett lågt brickbord. En bit in, undanskymd på en pall, stod en lykta med mörkrött glas och svart smide. Någon hade lämnat den där.

Jag blev kär på ett ögonblick.

På nedre plan plockade jag på mig allt jag skulle behöva och hoppades att det blev rätt. Att försöka tyda vad som stod på flaskorna tog sin tid, men jag blev förvånad över hur mysigt jag tyckte att det var. I Sverige var det alltid mycket folk, och oftast hade jag behövt besöka flera butiker för att få med mig allt.
När jag kom ut till parkeringen stod Amo redan där. Han skrattade när han såg mitt berg av saker och säkrade lasten på flaket. Han arbetade vant och snabbt. Ännu en gång fick jag intrycket att han hade levt ett långt liv.

Även på hemvägen spelade han musik och sjöng med på högsta volym. Ibland försökte han lära mig vissa delar, men min grekiska var värre än hans engelska. Jag älskade att åka med honom, insåg jag. Det fanns något tryggt och uppmuntrande i hans sällskap, som att vara med en äldre släkting.
När vi kom tillbaka körde Amo till den lilla parkeringen bakom kontoret, där han lyfte ner mina saker. Jag tackade honom och sa att jag gärna följde med till den riktiga marknaden nästa gång. Han nickade och gav mig en lätt kram innan han hoppade upp i pickupen och körde mot bakgården.

Jag började med att bära in kylvarorna jag köpt. Ett sexpack av den fantastiska juicen hade också följt med.

Jag lade nog en halvtimme på att bestämma var mattan och pallen skulle stå i badrummet. Det blev inte särskilt logiskt, men utsikten från bänken hade varit perfekt, tänkte jag och log för mig själv.
Det lockade lite att placera kuddarna där den mystiske mannen skulle kunna sitta under sin nästa show, tänkte jag fnittrande. Men till sist hamnade de i soffan, tillsammans med filten som gett hela rummet ett mjukare intryck. När de stora växterna kom på plats i sina naturliga krukor var jag nöjd.

På köksön ställde jag vasen och plockade upp de två knippena med blommor, vita rosor och gröna blad med silverstrimmor. Jag arrangerade dem som jag sett mamma göra.

Mamma.

Jag tog upp telefonen och började skriva.

Jag stannar. Hittade inte min plats, men mina människor.

Jag hann knappt lägga ifrån mig telefonen innan svaret kom.

Deras vinst.

Jag stirrade på de två orden. Sedan såg jag mig omkring, rummen kändes nu mer som ett hem än någonsin förut.

Jag hällde upp ett stort glas juice och gick ut på uteplatsen. Där fällde jag upp stolarna och fäste parasollet i den medföljande foten. Det lilla brickbordet ställde jag vid sidan och lyktan på den andra. Örterna placerade jag bredvid häcken. Solen stod lågt nu, men värmde skönt.
Jag lade mig ner i ena stolen, fällde ner den i liggläge och blundade.
När jag öppnade ögonen igen var det mörkt ute och lite kyligt. Klockan närmade sig 22, och hungern gjorde sig påmind. Jag gick in i köket, men tände bara de nya ljusen som matchade vasen. Jag plockade fram matlådan med frukt, som fortfarande såg förvånansvärt fräsch ut, och en skål med blandade nötter innan jag fyllde på mitt juiceglas.
Jag slog morgonrocken om mig, tog med filten och lade ner ett värmeljus och tändaren jag sett i kökslådan tidigare.

Det lilla värmeljuset i den stora lyktan gav ett dämpat rött sken. Jag såg knappt var jag ställde ner min middag på brickbordet, men ögonen vande sig snabbt vid mörkret. Det var en stjärnklar kväll, och månen hade blivit större sedan kvällen med Nils.
Blicken drogs mot statyn.

Jag ryckte till.

Något rörde sig i utkanten av buskarna. Först var det bara en mörk skugga, knappt urskiljbar mot grönskan. Sedan såg jag den igen: en svart silhuett på den öppna plätten vid Afrodites fot.

Jag satte ifrån mig glaset och lutade mig framåt för att se bättre.

Det blev med ens tydligt att det var en kvinna. Hon stod med sidan mot månljuset, och när hon drog tröjan över huvudet blev konturen av hennes bröst synlig mot den ljusa stenen. Hon såg sig omkring innan hon vinkade.
Jag följde hennes blick mot häcken. Därifrån klev en bredare, betydligt längre silhuett fram. En man, tänkte jag.
Han stannade ett ögonblick framför henne innan han drog något över huvudet. Jag kunde inte urskilja hans ansikte, men jag såg hur han knäppte upp knapparna, smekte bulan genom tyget och klev ur byxorna.
Kvinnan gick fram till honom. De möttes på den öppna plätten, precis där månljuset föll över statyns fötter. Först stod de tätt intill varandra, sedan smälte deras silhuetter samman.

Jag borde ha tittat bort. Det var uppenbart att jag bevittnade något privat. Samtidigt hade de valt den öppna platsen. Jag blev kvar, alldeles stilla, med blicken fastlåst vid dem.

Plötsligt blev deras konturer tydligare. Kvinnan stod nu på knä framför mannen. Jag kunde se hans silhuett ovanför henne och förstå att hon sög av honom.

Jag tog en bit melon och började äta. Den var så saftig och söt.

När deras rörelser fångades av månljuset och sedan försvann i skuggorna eggade det min fantasi. Jag försökte urskilja varje detalj, följde hur mannen rörde sig och hur kvinnan ändrade ställning framför honom.
Utan att riktigt tänka på det hade jag dragit upp klänningen. Jag märkte det först när den svala luften strök mot låren. De fuktiga fingrarna som nyss hade hållit i melonen sökte sig till toppen av min klitoris och rörde sig långsamt. Kroppen svarade direkt, och jag bet mig lätt i läppen medan jag fortsatte följa paret med blicken.
Mannen verkade hålla kvinnan i håret och föra hennes huvud fram och tillbaka. Rörelserna blev hårdare och snabbare. Jag såg deras konturer mot den ljusa stenen och hur de rörde sig i det tysta mörkret.
Plötsligt klev en ny silhuett fram ur häcken.

Jag blev rädd att paret inte hade sett mannen och var nära att ropa åt dem att akta sig. Men ingen av dem verkade överraskad. Den nyanlände gick fram till dem som om han var väntad.

Jag drog efter andan.

Mannen hade en annan silhuett än den förste. Han var inte lika bred, och hans rörelser såg annorlunda ut. Kvinnan flyttade sig mot honom medan den första mannen verkade gå bakom henne.

Nu förstod jag att de var på väg att ha en trekant.

Jag satt som fastfrusen i stolen. Det var som att se en föreställning där jag inte kände till handlingen: jag kunde bara försöka tolka det som utspelade sig framför mig. Jag kunde inte höra dem, och avståndet gjorde det svårt att se exakt vad som hände. Varje gång någon flyttade sig förändrades bilden. Samtidigt kände jag hur min egen kropp reagerade. Fukten mot fingret gjorde mig medveten om hur upphetsad jag hade blivit. Jag lät handen glida närmare öppningen och retade mig själv med små, lätta tryck medan jag fortsatte titta.
Kvinnan vände sig mot mannen framför sig. Jag kunde urskilja hennes huvud och axlar, men den andra mannen skymde delar av det som hände.

Vad gjorde han där bak?

Jag försökte flytta mig i stolen för att få en bättre vinkel. Den röda lyktan kastade ett mjukt sken över uteplatsen, men där borta var det månen som belyste scenen. De mörka siluetterna överlappade varandra, gled isär och smälte sedan samman igen.
Till slut klarnade det tillräckligt för att jag skulle förstå.

Mannen bakom henne smekte henne samtidigt som han rörde vid sin lem ovanför hennes rumpa. Deras kroppar stod så tätt att det var svårt att skilja dem åt. När den bakre mannen rörde sig närmare kvinnan förstod jag att han hade trängt in i henne.
Samtidigt hade mitt finger trängt in i mig.

Jag fortsatte att följa deras rörelser. Mannen framför kvinnan vacklade till då och då, som om den andre tog henne djupt och hårt men i en långsam, stadig rytm. Jag kunde inte se varje detalj, men rytmen gick att ana i hur deras silhuetter rörde sig.

Mitt finger följde takten.

Ahhh, så härligt det känns, tänkte jag medan fingret gled in och ut.

Mannen framför kvinnan lade sig ner på marken, och hon kröp upp på honom. Jag kunde inte se hur hon sjönk ner över hans lem, men det var lätt att förstå vad som skedde. Den andre mannen stod kvar intill dem, och deras konturer överlappade varandra mot den ljusa stenen.
Jag lutade mig framåt igen, nästan desperat efter att se mer. Men när mannen som nyss hade tagit henne bakifrån ställde sig upp skymde han nästan hela scenen. Plötsligt var det bara en enda mörk massa framför statyn.
Jag svor tyst och drog långsamt ut fingret.

Fan också.

Jag satt kvar en stund och försökte hitta en ny vinkel, men det var lönlöst. De hade hamnat bakom varandra, och jag kunde inte längre urskilja vad som hände.

Då kom jag ihåg den lilla vibratorn i väskan.

Jag log för mig själv. Om jag ändå inte kunde se mer kunde jag lika gärna gå in och fortsätta kvällen med den. Tanken på att tillfredsställa mig själv var allt annat än vad jag hade tänkt mig när jag kom hit, tänkte jag och log.

Sakta reste jag för att hämta den, men när jag kom in i köket såg jag att lådan där jag tagit tändaren stod lite öppen.

Jag stannade upp.

Jag lät handen vila mot lådkanten och såg mot uteplatsen, där skuggorna fortfarande rörde sig vid statyn.

Jag kunde inte släppa tanken på vad jag just hade sett – eller på vad jag kanske skulle kunna se med kikaren …