Arbetsintervju. Propra kläder. Kompetent helhetsbild. Faktiskt ett sjujäkla presterande, och så får man ändå ett artigt men distanserat nej efteråt av en gubbe som ägnat säkert tio minuter att stirra på mina bröst – för det ska fan till att ha höghalsat och knappar med något över kupstorlek C.
Okej, så, nej jag vill inte ens jobba där nu, inte med en slemgubbe till chef, men det stör mig att ha kommit till den allra sista intervjun, fått jäkligt bra feedback och sen bara nejmen nej ändå, tack och hej.
Nå, även om jag inte fått ett nytt jobb, så har jag tamigfasen en klädstil som skriker självförtroende. Alltid något.
Kullerstenar under skorna, solsken på ryggen uppifrån en klarblå himmel. Stockholm under sen vår, precis innan det slår över i alldeles för varm sommar.
”Svanberg!”
Nejmen för i helvete! Har karln fortfarande en inbyggd radar enbart inställd på mig? Rufus Ekensköld med solglasögon på näsan och uppkavlade skjortärmar, på en uteservering mitt i solen. Några främmande personer med honom. Hans leende som en egen liten kaxig sol. Jag byter bana, går dit, stannar vid hans sida, kikar för en gångs skull ner på honom. Och något skiftar. Rufus skiftar, sätter sig rakare, är liksom mer fysiskt uppmärksam, lägger solglasögonen på bordet, ser upp på mig, verkligen ser upp. Vad i Hels nio världar? Varför biter han sig i läppen? Det är min grej.
”Hej, Rufus.”
Paus. Han sväljer. Leendet är annorlunda. Inte osäkert, och inte skyggt, men annorlunda och jag kan inte sätta fingret på vad.
Tystnad. Hans vänner ser förvirrade ut. Fullt rimligt. Menar, jag är förvirrad.
”Jamen hej. Marie Svanberg.”
Sådär ja. Presentation. Stadig röst, rak rygg, huvudet högt, som tant Estrid brukade säga i tid och otid.
Jag glömmer deras namn. Allt ja tar in är att Rufus Ekensköld är så udda, att den där energin som drar mig till honom inte riktigt är densamma. Men något är sig ändå likt, för jag vill ha honom. Det känns bara som ett annorlunda viljande.
”Har du tid?” undrar jag, och han nickar, slänger några sedlar på bordet, ler mot vännerna, reser sig, erbjuder mig sin arm och vad fasen inte heller det känns som det brukar.
”Okej men alltså, va?” muttrar jag när vi går iväg, och Rufus skratt är lite darrigt, hans fingrar trummar mot min arm, han sneglar ha tiden på mig.
”Du ser ut som en gammaldags lärarinna, Svanberg.”
Inget lilla fågel ännu. Helvetes jäklar.
”Men strunt i det! Vad händer?”
”Erhm… det kan vara så att jag ibland, väldigt sällan, men ibland, går ner på knä istället för att få andra att göra det,” mumlar han i ett ena lång svammel.
”Du gör vad sa du?” Det var inte var jag hade väntat att höra, men okej.
”Du hörde mig, okej?!” han låter nästan generad. Men bara nästan.
”Säg det igen, lugnare, duktigare,” säger jag, och inser i samma ögonblick vad känslan i mig är. Ett uns eller två av vilja att dominera.
”Inte här, snälla, vänta lite,” ber han, och det är för all del helt rimligt.
”Ovant,” är allt jag kommer på att säga medan vi går, eller okej vi småspringer faktiskt nu, sista biten till hans lägenhet. Hissen, stor och med spegelvägg. Han är så vacker.
”Du är vacker,” säger jag till honom, lutar mig mot honom och ser på oss båda i spegelns reflektion. Rufus Ekensköld biter sig i läppen, står tyst.
”Så, du går ner på knä, sa du?”
”Mhm. Ibland. Sällan. Eh, det kräver rätt person, rätt känsla.”
”Du känns osäker.”
”Inte osäker, ovan. Det händer inte ofta, som du vet.” Han ler lite roat, drar en hand genom håret.
”Eh, ja okej då. Så, vad gäller?”
Hissen stannar. Rufus håller upp dörren åt mig, fumlar upp nyckeln, låser upp lägenheten.
”Jamen typ… Du vet disciplin och beteendekontroll? Och positivt förnedring? Det.”
Han hjälper mig av med vårkappan, väser till när hela min klädsel syns.
”Allvarligt, Svanberg? En pennkjol med hängslen? Försöker du smälta ner mig?”
”Men hallå, jag hade en intervju, inte sjutton kunde jag veta att du slog runt på stan och skulle bli helt slak av lite kläder!”
”Jag är mycket, men jag kan lova att slak inte är en av sakerna jag är.”
Okej, det här är roligt. Retsamt. Jag kan hantera det. Så, för att testa vattnet och se om jag bottnar, lägger jag tyngden på ena benet, sätter handen vid andra höften och ser på honom, och fastän Rufus Ekensköld är alldeles för mycket längre, så är det som om han blir mindre när jag ser på honom.
”Du säger det. Vi får väl se. Vi kör de vanliga färgerna, okej? Ner på knä, Rufus, jag vill se dig så.”
Ljudet som tumlar mellan hans läppar, ett brustet gnyende. Helvetes jävlar.
Rufus Ekensköld på knä i svarta byxor och en mörkgrön skjorta, med en hållning som absolut inte är ett enda dugg dominant, är så ovan att jag sträcker ner en hand, snor fingrarna i hans hår och drar lätt för att kunna se hans ansikte. Herredumilde. Rufus rodnar aldrig. Ja, förutom nu då, tydligen. Han är helt löjligt vacker. Och jag har absolut ingen aningen om vad jag ska göra med det här nya. Men okej. Beteendekontroll. Disciplin. Positiv förnedring.
”Känner mig lite tjatig, men du är verkligen så vacker. Blir du kåt av att stå sådär på knä för mig?”
Improvisation på nivå femhundra. Jag har verkligen ingen koll här. Men okej, jag vill det här, måste bara få lite fart på glöden så att jag kan göra något.
”Tack. Ja, väldigt.”
Jag släpper hans hår, stryker ett finger ner längs hans kind istället, drar tummen över den där fylliga underläppen som är fantastisk för kyssar. Så jag gör det, böjer mig lätt nedåt och kysser honom, känner hur han liksom hoppar till lite, och glöden exploderar. Bryter kyssen, drar mig uppåt till fullt stående igen.
”Jag vill att du tar av mina skor, ställ upp dem riktigt fint på skostället. Sen, när du gjort det, kan du få kyssa min ena fot som belöning. Funkar det?”
Okej. Ibland är det bra att ha läst tusen olika sexnoveller. Inspiration finns att hämta.
”Ja. Tack snälla.”
Mjuka händer runt min ena ankel, en sko som dras av, foten ställs ner mot golvets svala trä. Upprepning med sko och fot nummer två. Rufus rör sig otroligt smidigt för att vara på knä på ett trägolv. Fascinerande. Shit, hans axlar är verkligen breda. En varm hand mot höger ankel. Jag låter knäet böjas när foten lyfts. Varma läppar precis ovanför tårna på fotryggen. Hm, jag borde nog säga något. Men vad sjutton säger man till en plötsligt undergiven Rufus Ekensköld?
”Duktig pojke.” Ja, vadfan, varför inte. Och det är ju inte fel, han gjorde ju vad jag sa, så per definition är han duktig. En suck från honom, liksom lättad. Plötsligt vill jag inte stå här längre, behöver se honom avklädd, vill ha honom mer kåt.
”Vi ska till din säng. Kryp dit lugnt och fint.”
Jag går ett par steg efter honom. Syndigt snygg rumpa i de där byxorna. Hela han är iochförsig syndigt attraktiv, men ja.
”Ta av dig skjortan och sätt dig på knä mitt i sängen,”
Rufus Ekenskölds lakan är mörkt blå idag. Hans hud ser blek ut i kontrast, håret ligger som ebenholts nerför sidorna i tjocka lockar, och jag undrar lite förstrött när han började spara ut det, för det var inte axellångt när vi sågs sist.
”Vad skulle du helst av allt vilja göra nu?” undrar jag medan jag kliver upp i sängen i och roar mig med att stå upp så att han måste titta upp på mig. Det ger en slags illusion av att vara större, att kännas som att jag är mer dominant än vad jag nog är. För, helt ärligt, även om det här är lite spännande och gör mig kåt, så är känslan av road osäkerhet mer närvarande fortfarande.
Rufus ler lite, nästan lite roat, men mest drömmande, som om han inte är helt här. Vilket jag kan relatera till.
”Kan jag snälla få smaka din fitta?”
Okej. Direkt. Hanterbart. Men så väldigt, otroligt ovant i det här nya läget. Men ändå, han är så vacker såhär. Det kan absolut gå att vänja sig vid, ibland. Jag drar kjolens hängslen över armarna, låter de svarta remmar falla ner och hänga vid kjolens sidor. Vänder mig om, putar lite halv skämtsamt med rumpan.
”Knäpp upp åt mig, och dra av kjolen.”
Händer på min höfter, sedan vid kjolens dragkedja. Ett lågt litet ritsch. Rufus drar det svarta tyget ner över min ben tills det ligger runt mina fötter, och jag kliver ur, sparkar ner den på golvet, vänder mig om och ser ner på honom.
”Såhär är det, Rufus. Jag är lite osäker här, har inte helt koll på läget. Så det här kanske inte blir så jättelångt. Men, alltså, du är jättefin såhär och det gör mig väldigt kåt fastän jag är osäker, så jag tänker att vi gör det lätt; du ska sitta sådär fint för mig en stund till och slicka mig tills jag kommer, okej?”
”Ja. Tack.”
Nyfiket kikar jag ner på honom medan jag knäpper upp blusen.
”Varför tack?” undrar jag milt, slänger det vita plagget på golvet.
”För att du provar det här, för att du är fin såhär.”
Åh. Jamen okej då. Hans ord gör något med mig, och jag måste visa det fysiskt, så jag griper mjukt om hans haka, vinklar hans huvud litegrann bakåt, som han ofta gör med mig, och håller fast hans blick i min.
”Du är rätt så fantastisk,” upplyser jag honom, och rodnaden som flammar upp på hans kinder är perfektion. En plötslig tanke.
”Ny idé, lägg dig ner, jag vill knulla din mun.”
Han gör det där gnyende ljudet igen, glider följsamt ner på rygg i sängen. Jag kryper över hans kropp, ålar mig ur trosorna, sätter mig gränsle över hans bröst en stund, vilar händerna mot hans axlar. Han ser på mig som om jag vore den bästa chokladbiten i hela världen.
”Tryck två gånger mot mitt ben om något blir för mycket, okej?”
Han nickar. Jag smeker hans kind.
”Du är så duktig, och du vet, fint beteende ger belöningar.”
Jag kryper längre upp, sänker mig ner över hans ansikte med brett särade ben, känner hur Rufus lägger vänster hand mot mitt högra ben.
”Var duktig och slicka nu, du måste få mig att komma såhär, du ska ligga och låt mig knulla din mun, och jag vill känna din tunga riktigt djupt i mig,” säger jag för att se om det ger lite mer effekt för oss båda. Rufus gnäller till, och jag känner hur nerverna i klittan liksom drar ihop sig. Ja, okej, helt klart effekt. Jag sätter mig lite mer tillrätta, trycker klittan mot hans lätt särade läppar.
”Var duktigt och slicka nu,” får jag ur mig innan all hans beröring får hjärnan att kortslutas.
#
Jag släpper taget i kramen jag haft runt Rufus Ekensköld, vänder mig om i sängen med ryggen mot honom. Andas in. Andas ut. Känner hur madrassen rör sig när han också ändrar ställning.
”Du var fantastisk,” viskar han och kysser min axel, smyger en arm över midjan, drar mig mot sig, snor in andra handen i mitt hår.
”Så bra,” är allt jag får ut mig, och tröttheten som legat på lur väller in, får kroppen att skälva till. Rufus drar fingrarna genom håret, kysser min tinning, snor runt med oss i sängen tills jag ligger vänd mot honom, ansiktet mot hans hals, benen ihopsnodda med hans, båda hans armar runt mig. Sandelträ i näsan. Jag trycker mig närmare. Tryggt. Välkänt.
”Vet inte om det här är något jag kan göra ofta,” mumlar jag, för det känns riktigt att säga.
”Det är naturligtvis helt okej. Det är inget jag gör ofta heller, förlåt om den delen var oklar. Hjälper det om jag säger att jag i nio fall av tio vill ha dig väldigt följsam, lilla fågel?”
Hans ena hand griper lätt om min hals, håller mig stilla.
”Okej,” viskar jag och ålar mig ännu mer bakåt mot hans varma kropp.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.