::
För mig har skrivandet alltid varit avgörande. Jag började skriva dagbok som tolvåring. Min barndom var tuff på många sätt med hemska hemförhållanden de första 15 åren, mycket mobbing och ensamhet i skolan och ingen att prata med innan jag började acceptera sofforna hos kuratorer. Jag hade ingen att dela med och ingen som orkade lyssna och jämnåriga var för unga för att vara det stöd jag behövde.
Dagboken var den plats där jag kunde skriva helt ofiltrerat exakt som jag kände. Bristen var väl att ingen ifrågasatte eller sa emot eller gav några goda råd. Men skrivandet gjorde ändå att jag såg egna mönster och provade nya metoder när de gamla inte fungerade.
Samma när jag blev en mer erotiskt medveten varelse. I dagboken kunde jag skriva om allt som hände likväl som allt jag dagdrömde och fantiserade om. Där fanns ingen skam och ingen som dömde eller sa vad som var rätt och fel att känna. Dagboksanteckningarna blev väldigt ofta väldigt detaljerade och i princip färdiga noveller, bara att renskriva och förbättra. En fjortonårings språk är inte detsamma som det jag har idag *dagens understatement*.
Det slår mig ganska ofta när jag skriver både om verkliga händelser och dagdrömmar att när de är nedskrivna så lyfts de från hjärtat, oavsett om de är en angenäm eller mer plågsam börda. Det betyder väl inte att jag slutar tänka på dem men jag vet att det är nedskrivet och jag kan gå tillbaka och läsa (vilket jag ofta gör) Det är också skönt att publicera här. Även om ingen, eller väldigt få vet vem jag är så finns det ändå publicerat.
Ska man vara riktigt djup så kanske det som skrämmer mig mest inför att människor dör, är allt som går förlorat. Alla minnen och erfarenheter och upplevelser, tankar och drömmar. Det handlar så klart inte bara om erotik även om det är centralt just på den här sidan.
Jag kan bara konstatera att jag mår som bäst när jag löptränar eller skriver eller sitter med någon av gitarrerna. Olika uttrycksformer.
.
Mmmm