Den andra – kapitel 2

Det dröjde tolv dagar.

Sofia hade öppnat appen flera gånger och stängt den som man stänger en kyl utan att ta något. Sen en tisdag, Isak redan sov, Alva i duschen och sjungande falskt, låg där en profil hon inte kunde bläddra förbi lika fort.

Malin. Trettiofyra. Ett foto i arbetskläder utanför någon verkstad eller ateljé, håret uppsatt med en penna. Ett annat, kväll, vin, blicken rak.

Texten var kort.

Trettiofyra. Jobbar med händerna. Vill inte bli vald till projekt. Vill sitta mitt emot någon som redan har ett liv och inte låtsas att han inte har det.

Sofia läste den för Erik i köket.

Han stod med en handduk över axeln.

“Hon låter som någon som inte tänker bli ett projekt.”

“Ja.”

“Då är det farligare på andra hållet.”

Sofia såg på honom.

“Kropp, menar du.”

Han sa inte ja. Han behövde inte.

Den här gången skrev hon som sig själv från början.

Malin. Jag heter Sofia. Jag är hans fru. Han heter Erik. Vi har två barn. Jag föreslog det här. Han är tveksam och trogen på ett sätt som gör att jag både älskar och vill slå sönder något. Om du vill träffa honom: du träffar en gift man vars fru vet om kvällen. Inget hem hos oss. Inget löfte.

Svaret kom på lunchen dagen efter, mitt i ett möte Sofia ändå inte lyssnade på.

Hej Sofia. Ovanligt. Skönt. Kaffe går bra. Sen får han och jag se om vi ens står ut med varandras humor. Jag lovar inget. Det är poängen.

Sofia läste det på toaletten. Låste om sig. Satte pannan mot dörren.

Humor. Kropp. Inget liv.

Det var precis vad de sagt att de skulle välja.

Det gjorde det inte heligt. Bara renare.

De bokade en torsdag. Samma slags offentlig plats, ett annat kafé, inne i stan där ingen förälder från dagis råkade stå i kön.

Sofia presenterade inte mer. Malin och Erik tog det därifrån.

På kvällen innan låg Sofia med ryggen mot honom och sa in i kudden.

“Om det blir mer än kaffe den här gången vill jag att du kommer hem samma natt.”

“Självklart.”

“Inte självklart. Säg det.”

“Jag kommer hem samma natt.”

“Och du ljuger inte om du rört henne.”

“Jag ljuger inte, lovar.”

Hon vände sig om. I det svaga ljuset från hallen såg hon linjen av hans mun.

“Jag kanske… blir våt av det”, sa hon försiktigt, med skam i rösten. “Jag kanske blir sjuk. Jag vet inte vilket som kommer först.”

Erik la handen mot hennes kind.

“Då tar vi det som kommer först.”

***

Den här gången hämtade hon barnen själv och höll kvällen i gång som om inget annat fanns. Fiskpinnar. Bråk om iPad. Alva som ville att hon skulle ligga kvar “bara en sång till”. Sofia sjöng, två gånger, med kinden mot Alvas hår och klockan i ögonvrån.

Erik hade gått kvart i sex. Grå jacka. Ingen skjorta hon valt.

Vid åtta hade barnen somnat.

Vid nio hade han inte skrivit mer än:

Vi bytte ställe. Fortfarande offentligt. Hon är lätt att prata med.

Sofia gick omkring i sockar. Tände en lampa, släckte en annan. Satte sig på golvet utanför badrummet och lyssnade på droppet från kranen de skulle byta packning på.

Vid tio:

Vi går. Inte hem till oss.

Hon stirrade på inte hem till oss tills orden upplöstes.

Sedan kom inget.

—

Erik stod utanför lägenheten hon vaktade. Dejten hade gått bra, om man nu skulle kalla det en dejt. Hon hade frågat vem Sofia var en gång, bara för att få det sagt.

Han var nervös, mer än han trott. Inte för att han ville ha just henne. För att kroppen redan förstått vad kvällen kunde bli, medan huvudet fortfarande var hos Sofia.

Hon låste upp. De klev in i en lägenhet som inte luktade något särskilt. Kall hall. Skor i en hög. En lampa hon tände bara i köket.

“Vill du ha något?”

“Nej.”

Hon nickade som om hon redan visste.

De stod först bredvid varandra. Sedan la hon handen mot hans skjorta, rakt, utan teater, och lät den ligga där tills han kände värmen genom tyget. Han slöt ögonen en sekund. Såg soffan hemma. Lampan. Sofias fötter på hans knän.

Han öppnade igen.

Kyssen kom utan förvarning. Hennes mun var ny, mjuk, lite vin kvar någonstans bakom tänderna. Inte bättre eller sämre bara nytt och varmt.

När hon öppnade sig mot honom gick det en stöt genom magen som han inte fått hemma på länge. Hon drog honom in mot sovrummet. Påslakan som luktade tvättmedel, inte hem.

Kläderna kom av utan brådska. Ingen av dem kommenterade det. När tröjan gick över hennes huvud såg han brösten lyfta sig, vårtorna redan hårda. När hon var naken såg han en annan kropp. Slät. Varm. Hon drog ner hans kalsonger och tog honom vant i handen. Han blev helt hård i greppet, pinsamt fort.

Hon la hans andra hand mellan sina ben. Våt. Håret där mjukt mot fingrarna, springan hal som om hon hade väntat länge. Hon andades ut när han fann den svullna knappen och strök över den, sakta. Höften följde med. Inte teater. Bara en kropp som ville ha mer.

Han tänkte att han borde säga något, men han lät bli. Det skulle bara bli fel.

Hon drog honom ner på sängen, särade på benen och styrde honom in.

Värmen slöt om honom på en gång, trång och våt, så tydlig att han stönade mot hennes hals.

Ett ljud ur henne, lågt, inte till honom. Hon var så våt att det hördes. Hon rörde sig med. Enkelt. Höfterna som svarade utan att be om mer.

Han tryckte munnen mot hennes axel för att ha någonstans att ta. Bakom tänderna låg Sofias namn. Han lät det ligga.

Lät kroppen ta det den fått, en kvinna som inte stelnade, som inte väntade, som slöt sig om honom varje gång han gick djupt.

När hon kom var det tyst, bara fingernaglarna i hans rygg och kroppen som mjölkade honom inifrån. Han höll emot så länge han kunde.

Sedan kom han, kort, tydligt, stötvis, med ansiktet mot hennes hud och hemmet bakom ögonlocken.

Efteråt strök hon honom inte över håret. Hon andades ut och sa tack på ett sätt som inte krävde mer.

Han låg kvar några andetag. Fortfarande inne i henne. Inte för att stanna. För att kroppen ville sjunka och huvudet redan var hos Sofia.

Sedan gled han ur, klädde på sig. Duschade. Vattnet var för hett. Han tvättade av sig henne mellan benen och kände sig ändå inte ren, bara lätt på ett sätt han inte skulle få säga hemma utan att såra.

När han kom ut var hon i köket med en t-shirt på. Hon såg inte sårad ut. Inte heller besviken.

“Du ska hem”, sa hon.

“Ja.”

Hon nickade. Lät honom gå först.

—

Sofia visste vad tystnaden betydde. Inte olycka. Inte att han glömt. Att hans händer var upptagna.

Hon gick in i duschen med kläderna på golvet i en hög och vattnet för hett. Stod där och lät det slå mot nacken. Försökte känna efter var hon var. Bröstet först, ett tryck. Magens botten, ett pirr hon inte ville ge namn. Ögonen, torra.

Sedan lägre. Inte en bild av Malins ansikte. Bara hans händer någon annanstans. Att de var upptagna. Att han just nu kanske var inne i någon som inte stelnade.

Värmen kom tydligt. Fukt som inte var vattnet. En pulsering hon kände mot ingenting, mot luften, mot sitt eget stillastående. Hon satte handflatan mot kaklet. Inte mellan benen. Bara för att inte göra det.

Det räckte ändå. Kroppen applåderade det huvudet ännu inte godkänt.

Hon skruvade upp värmen ett steg till, som straff. Stod kvar tills det sved mot axlarna. Pirret försvann inte. Den skämdes bara med henne.

När hon kom ut var klockan tjugo i elva.

Hon la sig inte. Satte sig i soffan med fötterna under sig, samma hörna som fredagen, och väntade med ryggen rak som om hållning kunde rädda något.

Nyckeln vid elva och tjugo.

Han stängde dörren tyst, av hänsyn till barnen, och den tystnaden var värre än en smäll.

Sofia reste sig. Gick ut i hallen.

Erik stod med jackan fortfarande på. Håret fuktigt. Inte av regn.

Doften kom före orden. Tvål som inte var deras. Hud. En svag parfym i kragen.

“Du är hemma”, sa hon.

“Jag sa att jag skulle.”

De såg på varandra. Avståndet mellan hallmatta och tröskel var en meter och ett äktenskap.

“Har du duschat där?”

“Ja.”

“För min skull eller din?”

Han slöt ögonen en sekund.

“Båda.”

Sofia nickade. Det var ärligt nog att göra ont.

“Kom in. Jackan av. Inte här.”

De satt inte vid köksbordet. Det hade blivit mötesrummet. I stället den låga soffan, lampan som på fredagen, inget vin.

Erik lutade sig fram med armbågarna om knäna. Han såg inte skyldig ut som i filmer. Han såg ut som någon som kommit hem från en resa han inte visste om han fått göra.

“Säg det”, viskade Sofia.

“Vi hade sex.”

Orden föll rent. Inga utsmyckningar.

Hon väntade på att golvet skulle gå upp. Det gjorde det inte. Bara blodet, som om någon öppnat en kran i öronen.

“Var?”

“Inte ett hotell utan en lägenhet hon vaktar åt någon. Det varade inte länge. Inte för att det var dåligt.” Han tystnade. “För att jag inte kunde vara där länge utan att tänka på den här soffan. På dig.”

Sofia skrattade till, ett litet fult ljud.

“Romantiskt.”

“Det var inte romantiskt. Det var kropp. Hon skrattade före. Inte efter. Efteråt sa hon tack på ett sätt som inte krävde mer. Jag klädde på mig. Duschade. Gick.”

“Kom du?”

Han såg upp. Det var den frågan hon inte tänkt ställa först, och den enda hon orkade.

“Ja.”

Sofia såg mer. Lade handflatan mot sitt eget knä för att ha någonstans att ta.

Mellan benen fanns det nu, tydligt, förolämpande. Värme. Fukt. Som om kroppen applåderade det huvudet ännu inte godkänt.

Hon hatade det. Hon ville lägga hans hand där och visa honom. Hon gjorde ingetdera.

“Hur var hon mot dig?”

“Enkel”, sa han efter en stund. “Inte kall. Bara utan halva livet i rummet. Jag slapp förklara vem jag var varje minut. Det var… lätt.”

Lätt.

Sofia nickade.

“Och nu?”

“Nu sitter jag här och känner mig som en tjuv. Inte för att jag tog något från henne. För att jag tog något från bilden av oss. Och för att det skönaste var just att det var lätt.”

Hon sträckte fram handen. Han tvekade, sedan tog han den. Hans fingrar luktade fortfarande svagt av främmande tvål.

“Jag är inte rädd att du ska lämna mig för Malin”, sa Sofia. “Jag är rädd att du ska förstå att lätt finns. Och att jag blir den andra.”

Erik drog henne in, inte hårt, men bestämt, så att hon hamnade mot hans axel. Jackan var av nu. Tröjan luktade nattluft och det hon inte ägde.

“Du är inte den andra”, sa han mot håret. “Du är det jag kommer hem till. Det är tyngre. Det är inte sämre.”

Sofia grät då. Inte som första fredagen. Tystare. Mot hans hals. Hans hand i hennes hår, samma cirkel som då.

När det lagt sig sa hon, med hes röst:

“Jag blev våt när du skrev att ni gick. Jag stod i duschen och visste. Det är det sjuka. Inte att du knullade någon. Att jag ville att du skulle göra det medan jag satt här hemma och väntade.”

Erik blev stilla.

“Sofia.”

“Du behöver inte säga att det är okej. Det är inte okej. Men det är sant.”

De satt så länge att klockan hann bli efter midnatt. Ingen av dem rörde sig mot sovrummet som om sex mellan dem vore belöning eller plåster. Det hade varit att ljuga med kroppen.

Till slut reste han sig, drog henne med sig.

I sängen låg de med kläderna på, ovanpå täcket, som gäster i sitt eget rum.

“Jag vill inte göra det igen”, sa han in i mörkret.

Sofia stirrade mot gardinen.

“Du ville det förut.”

“Sofia.”

“Jag hör dig. Jag hör också att du sa att det var lätt.”

Han fann hennes hand.

“Lätt är inte samma sak som att jag vill bygga ett liv, eller leva, med det.”

“Nej”, viskade hon. “Men lätt är något jag inte gett dig på länge.”

Tystnad.

“Vi pausar”, sa hon sedan. “Inga appar i helgen. Inga namn. Bara du och jag. Om du fortfarande vill sluta på måndag, så slutar vi. På riktigt. Jag ska inte hitta en ny kvinna som du ska lägra för min skull.”

Erik tryckte hennes fingrar.

“Tack.”

Hon log mot mörkret, utan glädje.

“Sov.”

Han somnade först, tungt, som män gör när kroppen gjort av med något.

Sofia låg kvar.

I hallen fanns ingen stol.

I henne fanns bilden ändå, hans mun mot någon annans hals, lättheten, duschen efter, nyckeln i deras dörr.

Hennes hand sökte sig ner mellan låren, bara ett lätt tryck ovanpå pyjamasbyxorna. Kroppen svarade med en gång, inte som när hans hand hade varit där.

Hon tog bort den. Vände sig mot hans sovande rygg. Slöt sig om honom utifrån, som ett skydd han inte bett om.

På måndag skulle han kanske säga att det räckte.

Hon visste redan att hon skulle försöka låta honom det.

Hon visste också, med en klarhet som gjorde henne kall, att något i henne hoppades att han inte skulle mena det hela vägen.

Isak hade ont i magen. Inte feber. Tillräckligt för att de turades om på golvet utanför toaletten med en hink som inte behövdes.

När han somnat i deras säng, snett, med munnen öppen, stod Sofia i dörren och räknade andetag. Vanan. Annan vikt. Erik kom fram bakom henne. Inte hand på höften. Bara att han stod där.

“Jag kan ta natten”, viskade han.

“Vi tar den båda.”

I köket diska hon hinken. Vattnet för hett. Det påminde om fel dusch och hon hatade att det gjorde det. Hon skruvade ner. Torkade händerna för noga.

Han kom in med Isaks tröja i näven.

“Den behöver tvättas.”

Hon tog den. Deras fingrar möttes. Hon släppte först.

På kvällen åt Alva smörgås i pyjamas. Nyheter på låg volym utan att de såg. Sofia hörde ordet lätt i huvudet varje gång han sträckte sig efter smöret. Han hade inte sagt det. Det räckte att hon mindes var.

När barnen äntligen sov satte de sig inte i soffan. De satte sig i trappan, en pinne isär, som tonåringar som inte ville väcka någon.

“Måndag”, sa han.

“Ja.”

“Jag har inte ändrat mig.”

Sofia såg på hans nakna fot mot trappsteget. Samma fot som varit i en annan säng. Nu bara hemma, smutsig i sulan från köksgolvet.

“Jag har”, viskade hon. “Inte till nej. Till att jag inte vet hur jag ska vilja att du menar det.”

Han nickade. Den lilla skåran vid munnen.

De gick inte in i det mer. Isak hostade till i sovrummet. Båda lyssnade. Tystnad igen.

I sängen fanns pojken mellan dem en stund innan Erik bar över honom. När madrassen var deras igen la hon inte handen mellan låren. Hon la den på Eriks bröst, ovanpå t-shirten, och kände hjärtat. Lugnt. Pålitligt.

Det gjorde inte värre på samma sätt som första fredagen.

Det gjorde annorlunda.

Hon somnade mot det. Inte mot en hals. Mot ett hjärta hon skickat i väg och fått tillbaka, och mot ordet hon inte skulle säga högt förrän måndag.

***

Måndagen gick, sedan tisdagen.

Erik sa ingenting. Sofia öppnade dejting-appen ändå, sent, med dörren stängd och hörlurar i som alibi. Stängde. Öppnade igen.

Svajpade. Letade.

De höll pausen, längre än vad de sagt ifrån början.

Men på onsdagen, efter att Isak somnat med ena foten utanför täcket som vanligt, sa hon det rakt ut.

“Jag har hittat någon.”

Erik stod vid fönstret och knäppte upp skjortan. Han vände sig inte om med en gång.

Han suckade.

“Berätta?”

Han lät som han hade inget val.

“Jag har hittat någon. Inte som Karin. Inte som Malin heller.”

Han väntade.

“Hon heter Nadine.” sa hon.

“Tjugofem. Pluggar medicin. Halv libanes, halv svensk. Bor inne i stan. Inga barn. Inget ‘vill träffa den rätta’. Texten är kort. ”Jag gillar tydliga ramar och män som redan har ett liv de inte tänker lämna. Om det är rörigt: säg hur rörigt. Jag går inte in i tragedier.”

Erik andades ut genom näsan.

“Tjugofem.”

“Ja.”

“Det är en annan sorts farlighet Sofia… Inte som med Karin eller Malin.”

“Jag vet.”

Han kom och satte sig på sängkanten. Inte tätt.

“Visa.”

Sofia räckte över telefonen, visade.

Bilderna var få och skarpa. En i vit rock på sjukhus, håret uppsatt, inget smink. En på en balkong i kvällsljus, glas i handen, blicken rakt in. En i profil mot en vägg, halsen lång, munnen sluten. Inget filter. Hon såg ut som någon som visste vad hon ville och inte bad om ursäkt för det.

Erik tittade länge.

“Hon är vacker”, sa han till slut. Inte som komplimang. Utan som ett konstaterande.

“Ja.”

“Och ung.”

“Ja.”

“Vad vill du att jag ska höra i det?”

Sofia tog tillbaka telefonen, la den med skärmen ner.

“Att jag valde henne för att hon inte är jag. Att hon är ung. Att hon ser annorlunda ut. Jag skäms för att det är så enkelt.”

Erik nickade. Långsamt.

“Skriv som du. Inte som vi den här gången heller. Men jag vill läsa innan vi skickar.”

Hon skrev medan han klädde av sig.

Nadine. Jag heter Sofia. Gift med Erik. Två barn. Det är jag som skriver, inte han. Han vet. Det är jag som vill det här. Vill du träffa honom? Inget mer än så.

Hon visade honom skärmen. Han läste. Nickade.

Svaret kom innan midnatt.

Hej Sofia. Tydligt. Bra. Jag träffar inte män vars fruar låtsas att de inte finns. Kaffe går. Eller ett glas, om kaffe låter för tråkigt. Sen får han och jag se om vi ens tycker om varandras tystnad. Jag lovar inget. Det är poängen hos mig också.

Sofia visade Erik. Han läste två gånger.

“Hon låter vuxen”, sa han.

“Hon är tjugofem.”

“Det är inte samma sak.”

De bestämde lördag eftermiddag. Offentlig plats, ett ställe inne i stan där ingen från skolan eller jobbet brukade sitta. Sofia skulle vara hemma med barnen. Erik skulle komma hem samma kväll. Inget rum, inte den här gången.

Fredagen innan låg de med ryggen mot varandra en stund innan han vände sig om.

“Om det blir mer än ett glas”, sa hon in i mörkret.

“Då kommer jag hem och säger det.”

“Inte bara att det blev mer. Hur det var. Om det var lätt.”

Han var tyst en stund.

“Lätt är det ord som sitter kvar sen Malin.”

“Ja.”

“Jag ska inte använda det om det inte är sant.”

“Bra.”

Hon vände sig mot honom. Panna mot axel.

“Jag är rädd att hon ska vara för perfekt”, viskade hon.

“Ingen är det.”

“Du har inte sett henne än. Inte i verkligheten.”

***

Sedan kom lördagen. Sofia hade ordnat så att barnen skulle sova hos mormor. Ursäktade att de skulle ha en kväll, bara dem två.

Hon nervös, han också.

Huset var tyst, för tyst när Sofia torkade av en bänk som redan var ren. Erik duschade, rakade sig och tog den blåa skjortan. Den hon köpt.

I hallen stannade han, såg henne i ögonen.

“Jag kommer hem.”

“Jag vet.”

Handen i nacken, en snabb puss på munnen sedan smekning på kinden innan han begav sig ut i kylan.

När dörren stängts satte hon sig i soffan med telefonen i knät. Väntade.

Hon hann sätta på ett avsnitt, vred sig i soffan och kollade om vartannat på mobilen.

Pling.

Här. Hon är precis som bilderna.

Hon svarade inte. Försökte kolla vidare på serien, men tankarna var någon annanstans.

Nästa kom långt senare.

Vi går härifrån. Kommer bli sen.

Sofia tittade länge på skärmen. Läste. Pulsen steg för varje ord. 

Sedan tystnad.

Hon satt kvar. Fötterna under sig. Ryggen rak. Värmen låg redan där, stegrande, som om kroppen lärt sig vad tystnaden betydde. Hon ville veta mer men ändå inte, ljuset från TV:n fladdrade i vardagsrummet.

***

Nyckeln kom när huset hunnit bli irriterande stilla.

Han stängde tyst. Jackan av. Doften annorlunda än Malin. Inte främmande tvål först utan hud. Sedan rent. Och under det, sex.

Sofia stod i köksdörren. Lutad.

“Du är hemma.”

“Ja.”

”Sent.”

”Ja.”

Tystnad, de stirrade på varandra som om de hade träffats för första gången.

“Nå?” sa Sofia till slut.

“Hon hade bokat ett rum.”

”Vi sa inget rum.”

“Jag vet. Jag gick ändå.”

Sofia nickade. Inte för att det var okej. För att hon ville höra resten först.

De satt i soffan. Lampan dimmad. Inget vin. Hon tog hans hand. Inte för att hålla fast. För att han inte skulle få berätta mot luften.

“Berätta,” viskade hon lågt.

Erik lutade sig fram. Armbågarna om knäna, hennes fingrar fortfarande i hans.

“Vi pratade länge på kaféet. Som om vi redan känt varandra. På rummet skrattade hon när nyckelkortet strulade. Inte efteråt. Efteråt sa hon nästan ingenting. Bara att jag kunde duscha först om jag ville.”

“Hur var hon mot dig?”

Han tvekade.

“Närvarande. Hon kysste som om hon inte behövde övertyga mig om något. När kläderna var av, la hon min hand på sig. Våt redan. Inte som en föreställning. Som att det bara var så.”

Sofia andades genom näsan. Hans tumme rörde sig mot hennes, omedvetet.

“Och sen.”

“Hon satte sig över mig. Inte fort. Hon tog ner mig i sig och stannade där, så jag kände hur hon slöt om. Tittade på mig. Inte leende. Bara där. Jag höll henne i höfterna. Hon rörde sig kort, tätt. Jag tänkte på hallen. På att jag sa att jag kommer hem. Sen släppte det.”

Sofia svalde. Mellan benen den förolämpande värmen, tydligare än efter Malin. Hon flyttade hans hand till sitt knä, ovanpå tyget, och lämnade den där.

“Kom du?”

“Ja.”

“Hon?”

“Ja. Högt. Naglarna i min axel. Hon väntade inte på mer.”

Tystnad.

“Var det bättre än med Malin?”

Han såg upp. Inte undan.

“Annorlunda. Malin var enkel. Hon var precis. Visste var hon skulle ta utan att fråga. Jag tänkte på dig men sen var du inte där.”

Sofia nickade. Blodet i öronen. Hans hand varm mot knäet. Hon tryckte låret mot den, bara lite, tillräckligt för att han skulle känna att hon inte bara lyssnade.

“Säg inte att det var lätt.”

“Det var det inte”, sa han.

Hon blundade. Öppnade igen.

“Bra.”

Hon höll hans hand kvar.

“Kom”, sa hon.

De gick upp. Bytte om. Borstade tänderna. Lade sig i mörkret.

De kysstes. Hungrigt. Trevande.

Hon drog sig undan.

Han lät henne vara.

Efter en stund hörde hon hur han sov.

Hon såg stolen framför sig. Och där satt hon.

Nadine.