Mikael såg sig omkring, lät blicken vandra från människa till människa efter en kvinna i mörkblå jacka och vit hjälm. Skidglasögonens blåa toner gjorde sökandet knappast lättare. Det var tidig morgon, barnen var upptagna med skidskola och frun var redan uppe någonstans på kalfjället. Det var dock inte henne som hans blick sökte efter. I flera veckor hade något förbjudet vuxit fram mellan honom och en annan kvinna. Någon som hade väckt ett begär han länge förtryckt. Han visste att han borde ha dåligt samvete för det men det hade inte hindrat honom från att tillbringa timmar i mörkret med henne på andra sidan skärmen. Inget hade hänt såklart, inte ännu. Han hade inte gjort något, inte rört något han inte borde. Men han var säker att hon var fullt medveten vad hans händer längtade efter; och ändå hade hon bjudit in honom att söka upp henne i backen.
Det fanns många vita hjälmar och många blåa jackor men ingen tillhörde henne. Han skulle just passera grinden när han hörde högljudda skratt bakom sig i liftkön. Han tittade över axeln. Där, en bit bakom honom i den ringlande kön, stod två kvinnor i full skidutrustning och höll till synes på att bryta ihop av skratt. Han kände igen henne direkt, det långa blonda håret som föll ner under hennes vita hjälm. Han lyfte upp skidglasögonen och sökte hennes blick men kunde inte vänta mer än några sekunder innan det blev hans tur att ställa sig redo i liften. Hjärtat bultade i hans bröstkorg, han tittade efter henne igen när han sträckte sig bak efter ankaret men hon var försvunnen någonstans där bak i kön utom synhåll och strax därefter började han sakta glida upp för backen.
Mikael väntade på henne där uppe på toppen av Centrumbacken. Han kollade runt omkring sig. En oro gnagde inom honom. Tänk om hans fru kom ner från fjället tidigare än planerat. Han svor för sig själv. ’Skärp dig nu för i helvete Mikael’. Tankarna distraherades en kort stund senare då två kvinnor upp med liften. Han kände genast igen dem. De båda kvinnorna stannade en bit framför honom. Han hörde deras röster dovt där de stod och pekade med stavarna mot de olika nerfarterna. Några ungdomar kom efter och stannade runt dem. Mikael studerade dem. Kvinnan i blått befann sig i centrum av den lilla klungan. Hennes kroppsspråk var den av någon van att bli lyssnad på och andra verkade instinktivt vänta på hennes vad hon skulle säga. Hon gav ett kort direktiv, en skarp gest med staven, kort därefter gav hennes vän och ungdomarna sig ut i backen. Själv gav hon sig av sist, med lugn elegans i sina svängar. Något impulsivt och vårdslöst flög i honom. Han böjde sig framåt och lät skidorna accelerera efter henne. I susande fart passerade han förbi, farligt nära.
– ”Din väninna är nästan lika vacker som du.”
Ett spjuveraktigt leende spreds över hans ansikte.
—————
Han hörde henne bakom sig hela vägen ner; hennes rop, skären genom snön, vinden som ven mot deras kroppar. När de väl kom ner för backen anslöt de sig tillsammans till liftkön. Med ett brett leende lyfte han upp sina skidglasögon och blickade för första gången in de ögon han längtat att förlora sig i. Hon mötte hans blick och log utan försiktighet. Här var hon. Kvinnan han sökt efter hela morgonen, kanske sedan långt innan han visste att han ens sökte efter något. Inget annat kändes plötsligt viktigt. Mikael blev medveten om att han höll andan. ’Märkligt’, tänkte han för sig själv och andades ut, ’hur någon kan få en att glömma något så grundläggande.’ Han avskydde den korta känslan av underlägsenhet som smög sig på, som om hon när som helst kunde genomskåda honom. Hon var förtrollande vacker, men bar sin naturliga skönhet som om det inte angick henne. Det gjorde bara henne farligare i hans ögon. Hon boxade honom lekfullt i axeln och utbrast:
– ”Är du alltid sådär fräck Micke? Jag trodde du försökte vinna över mig.”
Micke drog på munnen och skrattade roat till.
– ”Du menar att jag inte redan har vunnit över dig?” Han tog ett nytt djupt andetag. ”Dessutom var jag ju först ner så tekniskt sett gjorde jag det i dubbel bemärkelse.”
Hon lade huvudet lätt på sned, och hennes blick blev plötsligt sval och värderande.
– ”Att det går bra i första kvartalet betyder inte att du har säkrat affären, Micke. Att du åker fort bevisar bara att du har bråttom.”
Mikael skrattade lågt, ett ljud som vibrerade av ett nyfunnet lugn.
– ”Kalla det vad du vill men jag tar din lust att hinna ikapp mig som iver att skriva kontrakt. Vi behöver bara förhandla om villkoren.”
—————
Alldeles när de kom fram till grindarna skar ett metalliskt ljud genom vinden. Ankarliften saktade ner och stannade. Folkskaran tystnade innan en gäll mansröst meddelade i megafon att liften för en kort stund nödstoppats.
– ”Se där, nu är du äntligen fast med mig” sa Mikael roat mitt i det olyckliga.
– “Inte lika fast som du hade hoppats.”
Hennes vassa kontring fick för en gångs skull honom tyst. Han kunde inte låta bli att le tillbaka.
– ”Semestern har bara börjat” sa han menande. De stod i tystnad en stund medan de otåligt väntade på att liften skulle starta igen.
– ”Du åkte rätt nära mig där uppe. Det kunde gått illa!” Det var hon som bröt tystnaden.
– ”Gjorde jag?” Micke ansträngde sig bara halvhjärtat att låta oroad.
– “Du vet att du gjorde det.” Hon log snett. “Det kändes nästan farligt på riktigt.” Han blev tyst en stund. Hans blick vilade på henne, som om han vägde något. Sedan lutade han sig in mot henne och svarade med lågmäld övertygelse i rösten.
– “Du gillar när det känns farligt.” Han pausade för att låta orden sjunka in.
– ”Du tvekade inte att störta efter mig ner för backen.” Hon vände bort blicken, ovillig att ge honom tillfredsställelsen att se att orden träffade.
– ”Borde jag ha gjort det menar du?” Frågan kom som en utmaning, men hennes röst saknade sin vanliga skärpa. Det var ljud överallt runtom dem. Ljud av skidor och stavar mot snö, liftens surr, prat från människor i den ringlande kön; men mellan dem var allt tyst, allt stod det stilla. Mikael log svagt.
– ”Det där är inte frågan du egentligen vill ställa.” Hon tittade upp på honom igen, frågande.
– ”Det du vill veta är om det är säkert för dig att ge mig det jag vill.”
Hennes fingrar slöt sig hårdare kring stavarna. I bakgrunden hördes ankarliften rycka till innan den åter började röra sig.
– ”Är det det?”
Han höll hennes blick. Han letade efter tvekan. Efter reservation. Något som skulle ge honom anledning att backa. Han fann ingetdera. Människorna i kön bakom dem började otåligt skruva på sig medan de själva stod stilla. Mikael kände ett långsamt leende började sprida sig.
– ”Inte det minsta.”
—————
Från den stund de insåg att deras vägar skulle korsas här under sportlovet, var detta det ögonblick de gång på gång återvänt till i sina samtal. Vad de skulle göra när de äntligen var ensamma i liften. Mikael tog emot ankaret och förde ner den med erfaren precision för att kompensera för deras längdskillnad. I en enda rörelse lät han handen falla ner bakom hennes rygg. Deras blickar möttes. I flera sekunder glömde de bort allt runtom sig och lät ankaret föra dem uppåt fjällen. På nära håll såg hon ännu yngre ut än han hade väntat sig. Några enstaka glädjelinjer vid sidan av ögonen var det enda lilla som förrådde hennes ålder. Få hade nog trott att hon var äldre än han själv, trots att åldersskillnaden mellan dem hade kunna få många att höja på ögonbrynen. Hon lutade sig emot honom. Han kände hur hon slappnade av mot hans sida, hur hon lät honom bära en del av hennes tyngd. Han kunde höra hennes andning trots liftens surr. Det var en obetydlig handling för de flesta. För Mikael betydde det allt. Han hade fantiserat om stunden. Om att känna hennes närhet. Att ta för sig av hennes kropp. Men detta? Inte i sin vildaste fantasi hade han tänkt tanken att hon skulle uppleva hans närhet som trygghet.
Hon la sin hand på hans lår, lät lillfingret försiktigt leta över byxgrenen.
– ”Det finns mer här än jag hade vågat hoppas.”
Mikael svarade inte direkt. Istället flyttade han sin egen hand och la den över hennes, låste fast hennes fingrar så hon verkligen kunde känna honom genom det tjocka byxfodret. Stavarna hängde dinglande från hans handled.
– ”Du försöker verka lugn.” Fortsatte hon.
Han svarade inte. Hon log svagt.
– ”Men jag tror du är mer nervös för detta än jag är.”
Mikael flyttade inte blicken, men han kände hur pulsen slog i halsen.
– ”Sara är däruppe på kalfjället, Micke”, sa hon lågt, hans hustrus namn kändes iskallt mot hans trumhinnor. ”Hon kan åka ner i den här backen när som helst.”
– ”Dina barn är väl någonstans i liften ovanför oss”, kontrade han, och såg hur hennes andning stannade av för en sekund. ”Tänk om de tittar ner och får se sin mamma med en annan man…”
Det fanns en svindlande fallhöjd i orden som hängde mellan dem. Men istället för att låta hotet skrämma kändes risken exalterande.
– ”Du verkar säker på vad du vill.”
– ”Det är jag.”
– ”Tänkt om jag inte är vad du vill ha?”
Han såg på henne en stund. Detta var inte vad han väntat sig. Han höjde ett ögonbryn.
– ”Hur menar du?”
Hon drog ett djupt, nästan darrande andetag. Det var första gången han såg henne tveka. Hennes blick flackade över hans ansikte, som om hon letade efter tecken på att han hånade henne.
– ”Jag tror att du tycker om tanken på mig.”, viskade hon. ”Besatthet dör ofta när man får det man vill ha. Jag menar… vad händer med mig när din nyfikenhet är stillad? När jag inte är spännande längre?”
Hon blickade upp mot fjället. Han svarade inte direkt. Han ville säga att hon hade fel, att hon aldrig skulle sluta vara spännande. Men det fanns en sanning bakom hennes ord. Vad var det här egentligen? Var det henne han ville ha, eller var det bara ruset av det förbjudna? Hon tittade upp på honom. I hennes mörka gröna ögon försvann alla frågor. Han kände sig plötsligt märkligt säker. Inte på henne. På sig själv. Hela vägen hit hade han tvivlat. På orden de delat. På fantasierna de byggt tillsammans. På om han verkligen var den man han utgett sig för att vara. Nu stod hon lutad mot honom och väntade. Inte på ett svar. På ett beslut.
– ”Du tror att det här handlar om att jag vill ha något av dig.”
Liften fortsatte sitt monotona surr uppför fjället.
– ”Det gör det inte.”
Hon höll kvar hans blick, med en fundersam upsyn.
– ”Vad handlar det om då?”
Ett svagt leende drog över hans ansikte.
– ”Om vad du vill ge. Du längtar efter någon att släppa kontrollen till.”
Hon vände inte bort blicken, men något förändrades i hennes ögon. För ett kort ögonblick sa hon inget.
– ”Det är möjligt.” Erkännandet kom utan förbehåll. Utan skam. ”Men det betyder inte att jag låter vem som helst ta den.”
– ”Nej precis. Det är därför du är här med mig.” Hans röst var lugn. Inte hård. Inte höjd. Bara säker. ”Det är därför du ville bli hittade i backen.”
För första gången sedan de ställde sig i liften fann hon inget svar. Vinden tog tag i några hårslingor som smitit ut under hennes hjälm. Mikael såg hur hon sökte efter invändningar, efter kontroll, efter något att gömma sig bakom. Men ingen av dem verkade räcka till.
– ”Det jag är besatt av är att vara honom. Mannen du inte behöver förhandla med.”
Orden hängde tunga mellan dem i den kalla luften, nakna och omöjligt att ta tillbaka. Liften gav ifrån sig ett metalliskt klonk när den passerade en av stolparna, rörelsen fick henne att gunga lätt mot hans sida. Hon såg på honom som om hon vägde konsekvenserna av att erkänna sanningen bakom hans ord. Han hade klätt av hennes försvar, kvar fanns bara den nakna sanningen. Hon andades ut, och hennes varma andedräkt bildade ett litet moln mellan dem. Ett svalt, nästan osynligt leende återvände till hennes läppar.
—————
– ”Vilka är villkoren?”
– ”När du åker härifrån tillhör du ditt vanliga liv igen”, sa han och tog ett fast tag om hennes hjälmkant.
– ”Men så länge du är här är du min.” Hon log svagt, men svarade inte direkt.
Istället lät hon tystnaden dra ut, som om hon ville se om han klarade den.
– ”Du verkar tro att förhandlingen är över.”
– ”Är den inte det?” Hans svar var kort. Ett nästan roat uttryck passerade över hennes ansikte.
– ”Det är nu den börjar.”
Han drog i hjälmen så att hennes huvud böjdes bakåt, en mjuk men bestämd rörelse som tvingade hennes ansikte snett uppåt. Det frigjorde hennes mun och lämnade hennes hals blottad för vinden. Hon vek inte med blicken. Tvärtom fixerade hon sina gröna ögon vid hans. Hon var inte kuvad; hon var fylld av en intensiv, vild klarhet.
– ”Ta av dig handsken.”
Rösten var lugn, men bar ingen tvekan. Hon tittade sökande in i hans ögon, hon letade efter den vanliga osäkerheten hos män som försökte imponera på henne. Men hon fann inget flackande. Mikaels ögon var mörka, fixerade och absolut livsfarliga. Utan ett ord höjde hon sin vänstra hand till munnen. Hon satte tänderna i lädret och drog långsamt av sig skidhandsken, tills hennes hand kysstes av den krispiga fjällkylan.
– ”Det finns något här jag kan arbeta med”, viskade hon, hennes röst bar en mörk, exalterad underton.
Hon vägde honom, inte situationen. Som om beslutet redan var taget och det enda som återstod var att se vilket virket han var gjord av.
– ”När tänker du visa att du kan förvalta det du äger?”
Hon förväntade kanske sig ett leende. En kommentar. Ännu en förhandling. Mikael hade pratat klart. Veckor av långsam förförelse brast på ett enda ögonblick. Hjälmarna stötte in i varandra när han hungrigt pressade sina läppar mot hennes. Kyssen var syndig, tung och gränslös; han lät sin tunga tvinga sig in och hon mötte den instinktivt. Hon drog efter andan mot hans mun, överväldigad av hans intensitet men gav sig hän åt ögonblicket. Deras munnar var fortfarande fuktiga och deras andning tung när läppar långsamt skiljdes. De såg på varandra länge. Deras ansikten snuddade fortfarande när hennes hand letade sig upp till hans kind, fingertopparna var iskalla. Kontrasten mot hans varma hud fick honom att rysa till. Han tog hennes hand i sin.
– ”Värm dig.” Hon vägde hans ord. Letande efter något i hans ansikte som kunde bekräfta att hon förstod vad han menade.
Folk åkte i backen alldeles bredvid och skulle lätt kunnat upptäcka om de gjorde något opassande. Hon var en offentlig person, en kvinna med ett rykte att skydda. Det gjorde situation bara mer berusande. Långsamt sträckte hon sin hand mot hans midja. Det ilade till när hennes iskalla hand letade sig in under hans skalbyxor, under hans underställ. Hon lutade sig in. Den här gången var det hon som initierade kyssen samtidigt som hennes fingrar sökte sig runt om honom. Försiktigt, plågsamt långsamt, förde hon handen fram och tillbaka över hans hårda längd. Hans höfter mötte instinktivt hennes hand, i hopp om mer. Mikael blundade och andades tungt mot henne. Han såg inte hennes leende. Inte hur hon studerade honom; den spända käklinjen, fåran som bildades när de kraftiga ögonbrynen njutningsfullt drogs samman, hur hans andning blivit tyngre. Hon inväntade rätt ögonblick. Först då släppte hon taget om honom. Hon lät handen glida ut från under hans byxlinning och drog på sig handsken igen i en enda mjuk, retsam rörelse. Hon lämnade honom kall och bultande under kläderna. Hennes ögon gnistrade av triumf när han chockerat öppnade ögonen igen.
– ”Ett fint virke” sa hon fräckt och klappade honom på kinden.
Innan han hann svara var de uppe på krönet. Liften ryckte till. Med perfekt balans tog hon ett steg åt sidan och gled iväg från ankaret. Hon vände inte ens helt på huvudet, utan kastade bara en retsam blick över axeln och log.
– ”Jag räknar med god avkastning” Mikael lämnades kvar, flämtande, med hjärtat i halsgropen. Han missade nästan avhoppet, kastade förbannat ankaret åt sidan och skejtade efter henne. Hans käkar var hårt sammanbitna. Det var inte bara en lek; hon hade tänt ett jävla bål i byxorna på honom och bara åkt därifrån. Det brann i ansiktet på honom, en het blandning av kåthet och ren ilska. Hon hade haft sitt lilla roliga. Det där outhärdligt nöjda leendet skulle hon få ångra.
—————
Framför dem började stugan skymta fram. Mellanmålet var en öde rastplats längs transsportsträckan mitt emellan backarna där nästan ingen stannade den här tiden på dagen. Ingen skulle se när två åkare försvann bakom stugan. Mikael la tyngden på ena skidan och svängde in åt höger för att komma upp dit bak. Snön sprejade när han tvärt bromsade in och strax därpå spände han av sig sina skidor. Hon var bara sekunder efter. Hennes skidglasögon satt uppe på hjälmen. Blicken hon gav honom var lugn och självsäker.
– ”Tappade du något i backen, Mikael?” Hennes röst var silkeslen, hon betonade medveten hans fulla namn. Ett svagt leende drog i hennes mungipa. ”Fattningen, kanske?”
Han greppade tag i hennes jacka och drog henne på skidor intill sig. Hon höll hans blick helt orädd. De var plötsligt så nära varandra att röken från deras varma andedräkt möttes.
– ”Redan nu? En kvinna behöver förspel.” Hennes röst lät road medan hon tog av sig hjälmen.
Den här gången log han, men det var inte det leende hon hade väntat sig. Han lutade sig fram. Hon blundade instinktivt och sökte hans läppar, säker på att hon hade vunnit. Sekunden drog ut. Hon väntade. Då hördes ett klick, tätt följt av ett till! Tyngdpunkten i hennes kropp förändrades av att han knäppte av hennes skidor med staven. Innan hon ens hann öppna ögonen och fatta vad som hänt, backade han och drog henne efter sig i jacktyget. Han tryckte upp henne mot stugväggen.
– ”Händerna mot väggen.” Hans röst var barsk. Hon flämtade chockerat, men lyckades ändå mana fram ett trotsigt leende.
– ”Och om jag inte lyssnar?” Innan hon ens hann registrera rörelsen, greppade han hennes handleder. Med ett bestämt, oböjligt grepp pressade han upp hennes händer mot det kalla, råa timret över hennes huvud. Förhandligen var över. Det här var inte längre den långsamma förförelse hon hade regisserat under veckorna som gått; det var brutalt och omedelbart.
– ”Du ville se vad jag går för”, sa han.
Hans röst var farligt låg, så nära hennes öra att hans andedräkt värmde hennes kalla kind. Han släppte greppet om ena handleden, kastade av sig handsken och lät sin fria hand leta sig ner till hennes höfter. Han fattade tag om linningen på hennes skalbyxor, underställ, trosor och drog ner dem över rumpan i en enda kraftfull rörelse. Den iskalla fjälluften stack mot hennes blottade skinkor. Hon hann inte ens spänna sig förrän hans öppna handflata mötte hennes hud med full, obarmhärtig kraft. Smällen ekade hårt under det uthängande stugtaket. Smärtan exploderade som en het eldbrand i kylan, och hon skrek till; ett kort, oförberett tjut av ren överraskning och smärta.
– ”Här har du din avkastning”, väste han upphetsat mot hennes nacke, och lät handen landa igen.
Huden blommade lätt i rosa efter hans hand. Ännu en våg av brännande hetta sved över hennes hud. Hon pressade pannan mot det grova timret, tänderna högg tag i läppen för att kväva nästa ljud. Han daska till hennes skinkor en fjärde och en femte gång. Mikael andades tungt. Han lät handen vila mot hennes skinka i några sekunder, kände hur hon darrade; inte bara av kölden, utan av chocken över att han faktiskt hade gjort det. Hon hade drivit honom till detta. Han förde handen ner mellan hennes lår. Hon flämtade efter andan när hans fingertoppar mötte hennes kön. Känslan av hennes våthet var den ultimata bekräftelsen. Hennes kropp var i totalt uppror. Hon kunde inte förhandla bort det här, hennes egen anatomi förrådde henne; erkände honom. Mikael klämde hårt över hennes slida, lät tummen retsamt leka över hennes klitoris.
– ”Se på dig själv, Annika”, sa han med ett återvunnet lugn. Tillfredsställelsen i hans röst var påtaglig. ”Din fitta måste ha savat hela morgonen. Du är ju helt sjöblöt.”
Annika drog efter andan, ett skälvande, djupt andetag. Trots att hennes hud sved som eld och hennes kön bultade av en nästan plågsam kåthet, lyckades hon vrida på huvudet. Hon såg på honom över axeln. Ett leende fann vägen till hennes läppar.
– ”Där är du ju till slut.” pressade hon fram, rösten var hes och andfådd. ”Jag undrade för en stund om du hade det inom dig Micke”.
Mikael drog på munnen, ett lågt, mörkt skratt vibrerade genom hans bröstkorg. Han lutade sig fram tills hans läppar snuddade vid hennes öra.
– ”Du undrade inte, Annika. Du hoppades”, viskade han med absolut säkerhet.
Han klappade upprepade gånger med öppen handflata där hon var som känsligast. Ljudet av hud mot hud var fuktigt. Annika ryckte till. Ett kort, ofrivilligt svar från kroppen hon inte hann dölja.
– ”Är det här allt du har, Micke?” flämtade hon.
– ”Ner på knä Annika.”
Hon vred på huvudet igen, bara tillräckligt för att han skulle se den trotsiga glimten i hennes ögonvrå.
– ”Be mig snällt.”
Han höjde handen. Hon spände sig direkt, slöt ögonen och inväntade smärtan. För en sekund lät han handen hänga. Istället för att låta handen falla ner hårt mot hennes stjärt sträckte han sig och tog en näve av den lösa, iskalla snön från en av stugväggens stockar och pressade den utan förvarning mot hennes glödande, nysmiskade hud. Hon ryckte till i hela kroppen. Ett gällt, ofrivilligt ljud flydde hennes läppar och skar genom fjälluften. Han släppte hennes handled. Inte abrupt, långsamt. Lät fingrarna finna hennes hand. För ett ögonblick höll han bara sin hand mot hennes.
– ”Testa mig inte.” Orden var låga. Milda. Nästan vänliga.
Snön han pressat mot henne hade smält och rann kallt från hennes nysmiskade skinkor. Hon drog efter andan och fick stötta sig mot stugväggen för att inte tappa balansen i de stela pjäxorna. Med darrande händer drog hon upp kläderna över de flammande skinkorna, tyget sved mot den rödblommiga huden. När hon vände sig om väntade han sig en ny provokation. Ännu ett leende. Ännu ett test. Stället stod hon bara där och betraktade honom. Länge.
– ”Säg inte så där.”, sa hon lågt.
– ”Hur menar du?”
– ”Säg det inte så där snällt.” Hennes blick flackade. ”Det vore enklare om du var ett svin.” Mikael höll henne kvar i blicken, länge.
Han log inte. För en gångs skull hade han inget svar. Hela morgonen hade hon drivit honom framåt, utmanat honom, lockat fram reaktioner. Nu stod hon bara där. Det var hon som avbröt ögonblicket. Hon drog av sig handskarna, lät dem falla ner i snön och tog ett steg fram mot honom. Hennes ögon var fixerade på hans medan hon erfaret knäppte upp gylfen på hans skidbyxor och frigjorde hans långa, hårda kuk. Hon släppte inte blicken för en sekund. Hennes hand slöt sig hårt om skaftet och började runka honom, plågsamt långsamt. Hans andetag blev tunga. Ett syndigt leende spred sig över Annikas ansikte när han inte längre kunde hindra sig från att stöna högt. Han tog tag om hennes nacke och drog hennes läppar till sina. Kyssen var våt och hungrig.
– ”Ner på knä Annika”. Hans röst var en viskning i hennes öra.
Hon gick ner på knä framför honom och han tog instinktivt tag i hennes hår. Han hade kunnat tvinga sig in i hennes mun men behövde inte. Hon tog honom frivilligt mellan sina läppar och sög in så mycket av hans längd som hon förmådde.
Ljudet av skidor som kom plogande i den lösa snön hördes plötsligt alldeles runt stugknuten. Det var skrämmande nära.
– ”Pappa, titta! Det ligger en stuga här borta, kan vi fika på bänkarna?” En gäll barnröst skar genom kylan. Annika stelnade till med läpparna djupt slutna runt hans hårda skaft. Hennes ögon spärrades upp av plötslig panik och hon blickade rakt upp på Mikael.
En ryggsäck dunsade tungt mot timmerbänken på andra sidan stugan.
– ”Ja, det passar perfekt, gumman. Vi tar en kort paus innan vi åker ner till Gondolen ”, svarade en mansröst.
Ljudet av stavar som sattes i snön kom allt närmare stugans framsida, bara några meter ifrån där de stod gömda. Annikas första reaktion var att dra sig undan, men Mikaels tag om hennes hår hårdnade. Han backade inte ut ur hennes mun, istället trängde bara djupare in. Han drog ut halva sin längd för att återigen sjunka in djupt mellan hennes läppar. Det var livsfarligt. Bara tre meter bort hördes prasslet av termosar och smörgåspapper. När som helst kunde de bli påkomna. Mikael knullade tyst hennes mun. Hennes läppar omslöt honom i ett fuktigt, tight grepp medan hon sög. Hon gjorde sitt bästa för att låta tungan arbeta mot undersidan av hans ollon varje gång han trängde in i henne. Hjärtat bultade vilt inom honom när han såg henne föra ner en hand till sitt eget underliv. Ett tyst okontrollerat ljud av njutning slapp ur henne innan hon kunde stoppa det.
– ”Är det någon där?” Det var pappans röst. Mikael och Annika frös, vilken stund som helst skulle de bli upptäckta. Det kändes som tiden stod still.
– ”Konstigt”, muttrade mansrösten efter några sekunders mördande tystnad. ”Det lät precis som om det var något där. Nåja. Säkert bara snön som rasar från taket. Ät upp din macka nu, gumman.”
Mikael kände sin kropp spänna sig. Kombinationen av risken och Annikas otroliga mun blev för mycket. Desperat bet han sig själv i handen för att inte göra några ljud, samtidigt som han pressade sig så djupt in i hennes mun som han kunde och kom skakande i en tyst, våldsam utlösning. Annika tog emot allt. Hon svalde sprut efter sprut av hans säd rakt ner i halsen.
På andra sidan stugan hördes ljudet av termoslocket som skruvades på, tunga ryggsäckar som lyftes och skidor som åter spändes på.
– ”Kom så åker vi, pappa!”
– ”Ja, nu tar vi sista biten ner.”
Ljudet av deras skidor gled långsamt bort och dog ut i tystnaden. Mikael stod kvar mot timmerväggen en sekund för länge. Han drog ett andetag som inte riktigt landade i kroppen.
– ”Du är helt sjuk”, utbrast Annika skrattande och lät sig falla bakåt så hon satt med hälarna i snön, blicken fortfarande fast vid honom. Skrattet kom för snabbt, för ljust; som om kroppen behövde få ut något innan huvudet hann ikapp.
Mikael drog roat på munnen men svarade inte direkt. För ett ögonblick kände han chock över att han i stundens hetta hade varit den person som han skrivit om. Hennes upprymda reaktion slog snabbt bort tanken. Han rättade till paketet och drog upp dragkedjan. Han sträckte ut en hand för att hjälpa henne upp. Hon tog den inte direkt utan tittade först bara på handen. Sedan upp på honom. Sen reste hon sig.
– ”Snön som rasar från taket?” sa hon och härmande med pappans röst. Mikael flinade brett, skakade på huvudet och drog handen genom håret.
– ”Du är livsfarlig” sa han.
Hon log åt honom. Den vanliga kontringen uteblev. Mikael plockade upp hennes ena handske och räckte över den. Ingen av dem sa något. Han såg på henne medan hon gjorde sig i ordning. Hur hon drog på sig handskarna, rättade till håret under hjälmen igen. För bara någon timme sedan hade allt detta varit bara en fantasi. Han borde ha känt sig nöjd. Det skrämde honom hur berusande det var att gripa tag i henne. Reflexmässigt borstade hon av sig snön från täckbyxorna och sparkade pjäxsulan mot stugknuten för att få loss snön. Det stumma, knackande ljudet från stockarna ekade i tystnaden och drog honom tillbaka till verkligheten.
– ”Kom.” Han nickade mot spåret. ”Jag är inte klar med dig än.”
Hon väntade inte utan klev ut i den uppkörda snön, hittade balansen och lät tyngdlagen göra resten. Mikael tog ett djupt andetag; den iskalla fjälluften spred sig ända ner i lungorna. Han satte ner stavarna i snön och gjorde en sista rörelse för att följa efter henne.
– ”Hej Mamma. Är du här?”
Rösten kom från två åkare på spåret ovanför Annika. Mikael frös mitt i rörelsen och drog sig tillbaka bakom stugknuten för att inte bli upptäckt. Annika rykte till. För en sekund såg det ut som hon inte visste hur hon skulle reagera. Med ens blev hennes röst mjuk och varm. När hon svarade lät hon plötsligt bara som någons förälder. Mikael kunde inte höra vad de sa men förstod tillräckligt mycket för att läsa situationen. Han väntade några sekunder innan han följde efter. Han ville vara på betryggande avstånd när han tog sig ner för den lilla sluttningen bredvid stugan där Annika hade kommit ner ifrån. Han kastade en hastighet blick upp för backen för säkerhets skull. Pulsen bultade i halsen. Med stavarna hårt i händerna lät han skidorna glida över krönet och ner mot spåret.
—————
Några minuter senare skar hans stålkanter hårt genom den uppkörda snön i en tvär inbromsning precis innan fållorna till liftsystemet Gondolen. Snösprutet hängde som ett vitt moln i luften. Han smälte smidigt in i liftkön bakom dem. Annika visade inga tecken på att hon uppmärksammat hans närvaro. Mikael var nära nog att höra deras ord igen. Annika knäppte av sin skidor och vek av medan ungdomarna var upptagna med att ta sig igenom grinden.
– ”Ska du inte med upp” sa en tjejröst lite förvånat när hon upptäckte det.
– ”Nä men åk före ni älsklingar. Jag var på väg till skiduthyrningen när ni åkte ifatt mig, det är något fel på ena bindningen.”
– ”Okej. Hoppas det löser sig. Ses ikväll mamma”.
Mikael iaktog ungdomarna försvinna upp med liften. Han gled upp precis bakom henne, så nära att spetsarna på hans skidor snuddade vid hennes bindningar. Utan ett ord tog de sig igenom grindarna, tog av sig skidorna och bar dem i famnen mot liftplattformen. Mikael höll sig så tätt bakom henne att hans breda axlar skärmade av henne från resten av kön. Hans hand fann hennes svank, ett dolt tryck som styrde henne fram och såg till det inte var någon som skulle hinna kliva in efter dem när det var deras tur att gå ombord en gondolvagn. Annika hängde av sig sina utrustning och klev på. När Mikael klev in bakom henne var gondolen redan i rörelse. Ljudet från liftstationen dämpades omedelbart när dörrarna stängdes och gondolen lämnade plattformen. De var plötsligt ensamma igen. Spänningen mellan dem hängde tyst i luften.
– ”Hjälmen”, befallde han lågt innan de ens hunnit passera den första liftstolpen. ”Av med den.”
Hon gav honom en trotsig blick över axeln men följde hans ord utan invändningar. Mikael tog den kalla hjälmen ur hennes hand och släppte den till golvet bredvid sin egen. Hans fingrar fann dragkedjan på hennes jacka. Det raspande ljudet från blixtlåset fyllde den korta tystnaden mellan dem.
– ”Snyggt skådespeleri”, viskade han, hans röst var farligt mörk. Hon vände sig inte om, men axlarna under den dyra skidjackan spändes.
– ”Jag vet inte vad du menar.”
Ett svagt leende drog i hans mungipa.
– ”Du lät övertygande.”
För första gången tittade hon på honom över axeln.
– ”Jag är deras mamma.”
Hennes gröna ögon var fulla med en farlig blandning av skam och lust.
– ”Det tvivlar jag inte en sekund på.”
Mikael samlade hennes långa blonda hår i sin hand, utan brådska. Sakta slöt han sina fingrar i ett hårt grepp. Med en enda bestämd rörelse tvingade han hennes huvud bakåt, exponerade hennes hals för den kalla luften. Han lutade sig fram, hans andedräkt värmde mot hennes nakna hud.
– ”Men du är mer än så.”
Han la en stadig hand mot hennes rygg. Hon höll i sig i ryggstödet och tillät honom att tvinga henne ner på knä på sittplatsen.
– ”Du får mig att minnas det.”
Hon blundade. Hennes ord var knappt en viskning. Mikael svarade inte. För en kort sekund blickade han ut mot fjälllandskapet genom rutan, ett illmarigt leende spreds plötsligt över hans ansikte. Hans hand vilade en stund kvar mot hennes rygg, för att sedan röra sig runt midjan och leta sig innanför jackan. Hans fingrar fann sin väg ner under alla hennes klädlager. Hennes sköte var en kamin. Ett fuktigt ljud rörde sig genom gondolen när två av hans fingrar trängde in i henne. Mikael grävade in i henne, samtidigt som han lät tummen vicka ilsket fram och tillbaka över hennes klitoris. Annika kunde inte protestera, hon hade inte heller gjort det om hon kunnat. Hon stöttade sig så gott hon kunde mot sätet med ena handen, medan hon sträckte den andra bakåt för att gripa tag om hans nacke. Mikael följde hennes rörelse, pressade sig närmare, så nära att hans läppar snuddade vid hennes öra under de blonda lockarna.
– ”Öppna dina ögon, Annika.”
Mikael lät hennes hår falla och sträckte sig istället fram. Hans fingrar slöt sig om hennes hals, lyfte hennes haka uppåt utan att hejda sina fingrars intensitet mellan hennes lår. Annika lät honom guida sin blick, men först förstod hon inte vad han ville. Sedan slog insikten ner som ett knytnävsslag i magen. Skammen sköljde över henne direkt. Bara ett tiotal meter bort, i gondolen precis ovanför dem på vajern, satt en främmande man och stirrade rakt ner i deras kupé.
– ”Han tittar på dig”, viskade Mikael hest, greppet om halsen flyttades en aning, tillräckligt för att pekfingerspetsen skulle nå in mellan hennes läppar. ”Visa honom att du är min slyna.”
Han pressade fingret mot hennes tunga. Annika var orörlig ett hjärtslag längre än nödvändigt innan hon slöt läpparna runt hans kalla hud, sög hårt och lät blicken förbli fixerad vid mannen i vagnen ovanför. Hon sög för effekt, höll kvar hans finger i sin mun i en plågsamt utdragen paus medan hon såg hur mannen däruppe skruvade på sig i sin vagn, helt lamslagen av vad han bevittnade.
Mikael spände omedvetet sin käke. Det var meningen att mannen skulle få sig en show. Inte att hon skulle ge honom den. Hans fingrar lämnade abrupt hennes slida och efterlämnade en ekande tomhet inom henne. Innan hon ens hann reagera fann hans hand linningen till hennes skidbyxor bakom ryggen och slet ner alla lager tyg i en enda, våldsam rörelse över hennes rumpa. Hennes nakna, skälvande skinkor blottades till den kalla luften. Den första smällen ekade hårt mot plåtväggarna i den hängande vagnen när hans stora handflata fann ena skinkan. Annika flämtade till, hennes rygg bågnade och blicken slets omedelbart bort från mannen utanför. All hennes fokus tvingades tillbaka in i vagnen, tillbaka till Mikael. Smärtan blommade över öm hud när hans hand daskade till hennes stjärt en andra gång.
–”Titta på mig”, morrade han mot hennes nacke, och hans andetag var ansträngd.
–”Vems är du?”
Utan att invänta svar fann han hennes våta öppning igen. Med fingertopparna sammanhållna trängde hans avsmalnade hand in i henne bakifrån. Han fortsatte sjunka in tills bara tummen stack ut. Hon sträckte sig ner för att smeka sig själv. I takt med de djupa stötarna från Mikaels hand gnuggade hon sin svullna klitoris. Hennes kön krampade våldsamt runt hans fingrar medan han plöjde in i henne.
– ”Har jag sagt till dig att du får komma slyna?” Annika gav ifrån sig ett primalt, frustrerat läte mot glaset och skakade febrilt på huvudet. Hennes kropp skrek efter att få ge efter, höfterna skälvde i ofrivilliga ryck mot hans hand.
– ”Nej, Micke, förlåt…” snyftade hon med tårfyllda ögon. ”Snälla… kan jag få komma? Jag kan inte hålla det…” Mikael svarade inte. Han lät henne hänga kvar där på den absoluta bristningsgränsen.
– ”Titta på mig.” Trots greppet om hennes hals vred Annika på huvudet. Hon sökte hans vilda, mörka ögon. Mikael såg henne. I hennes blick fanns fler känslor än han hann sätta namn på. Trots. Skam. Längtan. Lust. Sårbarhet. Men bakom dem såg han något annat. Något naket. Något som inte längre försökte gömma sig.
– ”Där är du.” Hans blick lämnade aldrig hennes. ”Kom för mig”.
Tillåtelsen utlöste en detonation. Annika pressade pannan mot det kalla glaset och kom så brutalt att hela hennes kropp skakade i spasmer. Det var en fullkomlig urladdning av allt hon tvingats hålla tillbaka; vätskan skvätte fritt, rann längs Mikaels hand, ner längs hennes lår och blötte ner stolsitsens. Hennes heta andedräkt lämnade en tät imma på rutan som suddade ut omvärlden.
När de sista skälvningarna ebbade ut drog Mikael henne intill sig. Han vilade kinden mot hennes nacke och kysste henne ömt över halsen. Hon sjönk tillbaka mot honom. Den här gången tog han bara emot henne. Hans armar slöts varmt runt henne medan gondolen svävade vidare över fjället. Ingen av dem sa något. Det behövdes inte.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.