Jag ser på den något dystopiska omgivningen, jag ser på de andra tre. Vi är fyra unga vampyrer. Vi är arton år alla fyra och vi bor i ett område som inte är ett av de finare områdena i vår stad. Vi fyra går på gymnasiet, tre går en yrkesinriktad utbildning. Den fjärde jag, går en utbildning som kan leda till högre utbildning. Rättelse, jag måste gå vida till universitetet om jag vill få arbete. Jag blir inget på den utbildningen jag går. Två av fyra dricker syntetiskt, två av fyra dricker från djur. Jag är en av de två som gör det, dricker av djur. Två av fyra av oss sysslar med droger. Jag är inte en av de två, alla fyra tränar självförsvar. Alla fyra har någon gång gjort ärenden till det gäng som äger vår gård så att säga. Det finns ett tjugotvå gårdar och lika många gäng. Det finns andra gång på andra gårdar på andra områden som påminner om vårt. Sen finns det finare områden, från de områdena som ligger som en skyddande mur mot skiten som kommer från andra städer. Vi är som en första bastion, sen in mot centrum och havet så blir det finare och finare områden till det finaste som ligger vid vattnet. Det är inget hav, det är ett sund som delar av oss mot det andra landet i väster. Innanför den innersta muren bor den absoluta eliten. Skulle någon av oss förirra sig in där så riskerar vi att förlora våra huvuden. Bokstavligt talat, vi kommer att förlora våra huvuden. Det vill ingen av oss, jag står på taket och jag tittar nio våningar ner. De andra tre kommer fram till mig.
– Funderar du på att hoppa.
– Det skulle inte ens kittla i magen.
De andra tre ser på mig, jag är känd som galningen i vårt lilla gäng. Eller nej vi är inte ett gäng. Säger vi det så slaktar det gäng som äger gården oss. Så nej vi är inte ett gäng. Jag hoppar ut och jag slår en volt och landar på fötterna på asfalten och jag går vidare över gården till trevåningshuset där jag bor, jag går in i vårt trapphus och jag går till vår lägenhet. Jag låser upp och jag går in, mina föräldrar sitter i varsin fåtölj och de ser på något som är totalt döfött på tv apparaten. Jag går till mitt rum, jag öppnar dörren och jag går in i rummet och det är en total kontrast till det dystopiska utanför rummet. Det är kliniskt rent, tre vita väggar och en grön. Var sak på sin plats, en säng, ett skrivbord, en byrå och en garderob. En väldigt fin dator på skrivbordet. En dator som jag köpt för pengar som jag vunnit när jag slagits för pengar. Vilket jag gör rätt ofta, jag ska inte säga att jag inte har något val. Det har man alltid, men risken är att jag få rejält på huvudet om jag inte gör det. Även om jag är vampyr så kan jag få rejält ont om de hoppar på mig. En annan motiverande faktor är att om jag inte gör det så har jag inga fickpengar. Jag har inte ett skit. Jag klär av mig de skitiga kläderna som det förväntas att vi har på oss för att vi bor här. Detta är det värsta området i stan, ingen kommer hit frivilligt. Det är ännu färre som kommer härifrån. Ja om det inte är för att man förlorat huvudet. Jag sätter mig i kalsongerna vid datorn och jag loggar in på den och jag öppnar mina program och mina fönster. Sen fortsätter jag med min programmering där jag slutade. Jag är en artonårig förbannad nolla som bara längtar bort från skiten. Ett virus muterade och skapade vampyrerna, cirka tio procent av befolkningen på jorden drabbades. Efter en massa virussjukdomar så utvecklades ett av dem till att förvandla tio procent av befolkningen till vampyrer. Det skapades ett konstgjort blod som ska drickas, om du inte som jag dricker av djur. Då får man jaga själv, vilket jag gör. Det blir man helt random, en hel familj kan vara vanliga bloddrickare. Sen kan en i familjen bli djurdrickare, jag är det. En djurdrickare. Mina föräldrar är människodrickare, men de har aldrig bitit en människa i hela sina liv. Om man gör det så kommer de svartklädda special poliserna och dödar dig på plats. De dödar dig hårt och snabbt, verkligen hårt och snabbt. Mina fingrar dansar över tangentbordet, jag hade hellre suttit här och skrivit på mitt program än att vara där ute med de förbannade galningarna och då är de inte värst. Långt därifrån, vi får nästan betraktas som normala. Så normala som man kan betrakta sig själv här i helvetet. Vårt område kallas så, det kallas för Djävulens hemvist, rena skära helvetet. Det sker mellan 2 – 4 mord om dagen här i helvetet året runt. Det är knappt att polisen vågar sig hit. Inte i en bil, inte två i heller. Ska de åka hit så ska de vara minst fyra radiobilar med rätt ammunition. Det bor en hel del vampyrer här, inte bara men en hel del. Poliserna som kommer hit är vampyrer. De använder speciella kulor som är laddade med Belladonna som saktar ner oss. Sen ge de sig på oss med sina vapen, batongerna som är doppade i Belladonna och om det är riktigt allvarligt så använder de sina svärd och knivar. De är väldigt vassa, eggen på svärden är inte att leka med. Förutom att de är vassa så är de väldet varma för att underlätta hugget. Som sagt vår hur är stark, vi är starka allihop. Vi är som sagt vampyrer, vi är starka, snabba, viga osv. viruset såg ingen skillnad på kön, ålder eller rik eller fattig man är. Den skillnaden märks nu i stället. Desto rikare du är, desto renare syntetiskt blod kan du köpa. Det gör dig starkare osv. Renheten på blodet är avgörande. Oavsett om du dricker djurblod eller människoblod. Det är en annan anledning till att jag slåss för pengar. Då kan jag köpa finare blod, mer potentblod. Finare mat i skolan, en mat som vi får betala för själv. Skolan är gratis men inte maten, inte blodet. Inget av det är gratis. Vill jag ha gratis mat och blod så får jag gå på en kommunalskola. Jag gör inte det, jag går på en icke kommunal skola. De behöver inte erbjuda gratis mat, eftersom det är vinstdrivande företag så är det klart att vi inte får gratis mat eller blod. Men den skolan erbjuder en bättre studiemiljö och bättre lärare. Så jag går där. Jag håller mig för mig själv och jag tar ingen plats. Framför allt så vet ingen var jag bor eller kommer ifrån. Jag har inga gäng tatueringar eller märken. De andra tre har det, inte jag. Jag är inte med i gänget, de skulle dit nu. Det var därför som jag gick hem. Jag är inte med i gänget, inte det som äger vår gård eller något annat gäng. Verkligen inte…
Kapitel 1.
Jag vaknar och jag går ur sängen, jag går fram till träplattan med spik på. Jag gör mina rörelser på den. Jag tar mina kläder när jag är klar och jag går till badrummet. Jag ställer mig i duschen och jag sätter på vattnet, jag duschar av mig. jag tvålar in mig och jag sköljer av mig. Jag känner inte om det är varmt eller kallt. När jag är klar så torkar jag mig. Kammar mig och klär på mig. Jag går tui köket och jag tar fram frukost och jag sätter mig vid bordet. Mina föräldrar är på sina arbeten. Min mor arbetar som städerska på en skola, en skola för vampyrer. Den ligger på Området, min far arbetar som sopgubbe. Ett skitgöra men det är ett arbete. Jag äter upp mina flingor med mjölk, jag går till mitt rum. Jag tar min bag och jag hänger den på mig. Jag lämnar lägenheten, jag stänger och låser dörren. Jag går nerför trapporna och jag går fram till porten. Det är tomt på gården, jag går ut på den. Sen börjar jag att springa, det går fort. Jag lämnar Området och jag kommer fram till tunnelbanan. Jag springer ner på perrongen och jag drar mitt kort och går igenom spärren. Jag stannar och tar fram min mobil, jag loggar in på den och jag öppnar skolans mejl. Jag läser igenom dem, mitt tåg kommer och jag går ombord på det. Jag ställer mig för mig själv, när konduktören blippat min biljett så går jag in på toaletten och byter kläder. Konduktören kommer, jag blippar min biljett. Sen går jag inte på toaletten och tio sekunder senare så står jag på samma plats igen. Jag är klädd i skolkläderna, de har mina slagsmål också betalat. Jag får betalt för att slåss inte för att vinna eller förlora. Jag är lika bra på båda sakerna, både att vinna och att förlora. Tåget stannar på den station som jag ska av på. Jag tar fram mitt studentkort, jag går fram till avspärrningen. Jag visar kortet för vakten. Han blippar det, jag får tillbaka det. Jag går igenom avspärrningen. Jag åker uppifrån underjorden och jag kommer upp och jag är ett fantasiland. Utanför Områdena, utanför den muren så ser världen väldigt annorlundare ut. Det är inte samma dystopiska atmosfär, jag går över gatorna till min skola. Jag går in efter att ha dragit mitt kort. Jag kommer in och jag går till expeditionen. Jag går in och jag ställer mig och väntar, det är mer än jag som ska betala idag. Månadsavgiften, jag tar fram mitt kort. Det kort som mina pengar finns på.
– Michael.
Jag går fram, jag drar mitt kort och jag blir ombedd att skriva in min kod. Jag gör det, en sekund senare så är transaktionen gjord. Jag tar mitt kort och går i väg, där var ett par som inte kunde betala för sig. Nu för de desperata samtal med sina föräldrar om betalningen. Jag passerar dem och jag går till mitt skåp, jag öppnar det och jag stoppar in min bag med kläderna. Jag tar mina skolväska och går till den sal som jag ska vara i. Jag ställer mig för mig själv, vi är en fjärdedel i klassen som är vampyrer. Av den fjärdedelen så är vi två som dricker av djur. Jag har jagat och druckit av levande djur ett par gånger. Det är en kick av sällan skådat slag. Min fars arbetskamrat bor utanför Staden på Landet, det är en helt annan frihet där. Det är min dröm att flytta ut på Landet, ha ett eget litet hus med närhet till en skog. Där jag kan jaga fritt, inte tvingas dricka det urvattnade konstgjorda skitet. Eller det jag får här är av bra kvalité, det finns bättre. De som har råd köper rent djurblod tappat på flaska. De som bor närmast Sundet har råd med det, de som bor innanför muren, vi andra bor utanför. De som bor innanför muren går in i skola här. Min lärare kommer gående, hon öppnar dörren till salen. Vi går in och sätter oss…
Jag ser på den andre vampyren, vi är i buren. En MMA bur, jag ska förlora och jag ska förlora snyggt. Problemet är att han inte kan slåss, det kommer att bli för tydligt. Jag attackerar honom, jag drar ner honom och förklarar vad han ska göra. Domaren delar på oss, han vet att jag ska förlora. Jag ser på amatören och jag nickar. Han attackerar mig, jag förlorar med stil. Jag kommer att få mina pengar, domaren räknar snabbt som fan och jag reser mig så att jag står på knä. Jag samlar mig och jag reser mig, jag ser honom utropas till vinnare. Jag slickar mig om läpparna. Jag ser på domaren och han ser på mig.
– Jag förtjänar en Oscar.
– Haha, ja minst Michael.
– Är han släkt med någon höjdare?
– Ja.
– Misstänkte det.
Han ser på oss, jag ser rädslan i hans ögon. Jag lämnar buren och går till omklädningsrummen. Jag ser på de andra, både de som ska slåss och de so slagits.
– Du förtjänar en Oscar för din insats Michael.
– Tack.
Jag öppnar skåpet och jag ser på kuvertet. Jag stoppar det i min väska, jag tar av mig handskarna och jag tar av mig tejpen. Jag klär på mig och jag hänger väskan på axeln. Jag säger hej då till de andra, sen lämnar jag lokalen. Jag sätter i hörlurarna och jag börjar att springa, jag är vampyr och det var en dålig match. Jag orkar att springa…
Jag sätter in pengarna på mitt konto i en insättningsapparat, nu kan jag betala för skolan resten av terminen. Plus att jag har lite över till annat, vad nu det skulle vara. Jag lämnar automaten, jag börjar att springa igen. Jag kommer fram till Gården, jag ser blåljusen. Jag ser avspärrningarna, jag ser på människorna som ser på vad som händer. Polisen gör sig redo på att göra ett intrång. Vi håller oss bakom avspärrningarna.
– Vad gäller det?
– De galningarna slog till mot en blodtransport till de innanför muren.
– Skojar du?
Jag utbrister det spontant, kvinnan ser på mig och hon skakar på huvudet. Hon är också vampyr.
– Förlåt, jag trodde inte att de skulle gå så långt bara.
– Ingen fara, du är inte med där?
– Nej, det finns ingen framtid i det.
– Nej, så du ska ta dig härifrån?
– Vi får se damen.
Vi ser dem göra intrånget och det blir full strid. Det hörs skjutande och skrik som klipps av, efter ett par minuter så ser jag poliserna ta med sig tre unga män, två av dem är mina kamrater. De lever, men de kommer att få skaka galler väldigt länge. Var fan är min tredje vän? De sätter de överlevande i en sådan bil som man transporterar pengar och blod i annars. De stänger och låser bakdörren, sen börjar de att bära ut kropparna. Jag ser min siste kompis arm under ett lakan. Jag svär tyst för mig själv. Utåt visar jag ingenting, inombords så är det en annan sak. Inombords så är det lätt kaos. En av mina vänner är död och två är arresterade. Jag måste verkligen komma härifrån, de lättar på avspärrningen och jag går till min trappa. Jag går in och jag går uppför trapporna. Jag går in och jag går till badrummet. Jag ställer mig i duschen och jag sätter på vattnet, jag blundar och öppnar munnen i ett tyst skrik…
Jag sitter på mattorna och jag lutar mig bakåt mot väggen. Jag slickar mig om läpparna och jag ser på mästaren som ser på mig. jag är i träningslokalen. Det är mitt andra hem, kanske till och med första. Hade jag kunnat flytta hit så hade jag gjort det. Om jag kunnat sätta min säng här så hade jag gjort. Framförallt nu när det är kaos på gården. Vårt gäng är nästan utraderat. De rekryterar allt som kan gå just nu. Så jag håller mig hemifrån, jag åker hit på morgonen. Tidigt på morgonen. Sen åker jag till skolan, när skolan är slut så åker jag hit. Eller till lokalen där jag slåss för pengar. Det är dit eller hit jag åker, jag är bara hemma när det är dags att sova. Jag reser mig och jag går till träplattan med spiken på, jag börjar en ny runda…
Polisen gör tillslag där matcherna är, jag är i omklädningsrummet. Jag stoppar ner pengarna i min väska och springer iväg. Jag har mina andra kläder i väskan, vi som är i omklädningsrummet springer fram till ett skåp vi flyttar det åt sidan och vi springer in i hålet bakom de som är sist in drar tillbaka skåpet. Vi springer i den hemliga gången. Vi kommer fram till ett större rum, vi stannar där. Jag tar av mig handskarna och jag tar upp mina kläder från väskan. Jag klär på mig dem, jag tar av mig tejpen. Jag ser på de andra, att stanna här är som att be om att åka fast. Jag lämnar rummet och jag går vidare i korridorerna. Jag kommer fram till en dörr efter en halvtimme, jag öppnar den och går ut i natten. Jag börjar att springa och jag lämnar skiten bakom mig…
Jag matar in sedlarna på mitt konto, jag stoppar in den sista sedeln. Bonuspengar, jag ställde upp idag för att jag vill ha kicken. Inget annat. Jag jagar kickar. Eller jag jagar något, jag ser på summan som jag betalat in. Jag ler lite och sen springer jag iväg…
Jag ser på tavlan, jag ser på talet och jag börjar att räkna. När jag är klar så skriver jag in svaret på datorn och skickar in det. Jag får en grönbock, jag läser nästa tal. Jag börjar att räkna och jag skickar in det med. En grönbock igen, två av två möjliga. Jag ser på sista talet och jag börjar att räkna, jag lämnar in det med en minut tillgodo. Jag ser på skärmen, det blir en grönbock. Vi är inte många som får tre grönabockar idag. Det tillhör inte vanligheterna att jag får det, men idag fick jag. Lektionen är slut, vi som fick alla rätt slipper läxa, en bra deal tycker jag. Jag packar ner mina saker, jag lämnar klassrummet. Jag går till trappan som leder ner till matsalen, jag drar mitt kort och spärren öppnas. Jag tar en bricka, jag tar tallrik och bestick. Jag lägger upp mat på tallriken, jag går till en ledig plats och jag sätter brickan där. Jag går till ställen med flaskorna med blod, jag drar kortet två gånger. Dagens ranson, två flaskor djurblod. Inte ens äkta djurblod, men det är så nära man kan komma. Det är rena lyxdrickan jämfört med det som vi har hemma. Extra pengarna från den senaste matchen kommer att betala för det blodet. Jag går till min plats och jag sätter mig, jag börjar att äta. Ingen sitter nära mig, ingen sitter nära mig någonsin. De vet var jag kommer ifrån, att de vet bryr jag mig inte om. Skulle fel personer i Området, på min Gård få reda på det så är det annorlundare. Jag skiter i utfrysningen, att gå här är rena bonusen för mig. Verkligen en ren bonus, jag klarar mig utan vänner. Mina två vänner som överlevde insatsen, deras rättegång börjar snart. De gav sig direkt, de hade inte varit med på rånet. Så de kanske om de har tur klarar sig med en smäll på fingrarna. Har de riktig tur så får de göra militärtjänstgöring. Det är en väg ut för oss. Att gå med i militären. Det är ingen väg som man söker, tvärtom. Gängen vill att man stannar kvar som deras förbannade lakej för alltid. Jag har det som plan B. Att söka till militären och göra karriär där, för man kan göra karriär där om man vill. Tre mål mat om dagen, utbildningar och fria kläder och fritt blod. Samma som vi får här. Det är inte lyxvarianten, men nästan. Vi har haft mer än en gren av militärmakten här för att försöka sälja in sina utbildningar. Som sagt det är plan B. Jag äter upp, jag går tillbaka till kantinerna och jag lägger upp mer mat på tallriken. Sen går jag tillbaka till min plats, jag sätter mig och jag börjar att äta igen. Jag öppnar den första flaskan med blod, jag tar två klunkar och sväljer. Jag känner dess kraft fylla min kropp. De första klunkarna är alltid desamma. Mina ögon lyser som Kate Beckinsales i Underworld. Den färgen gör att jag kan gå här, den ljusblåfärgen skiljer mig från andra vampyrer. Den vanligaste färgen bland dem är brun, den ovanligaste är ljusblå. Ingen som går här har bruna ögon, ingen har vanliga blå i heller. Olika nyanser av gula, gröna och gråa är andra färger här. Vi är kanske tio av de drygt tvåtusen eleverna som går här som har ljusblå. Av oss som är vampyrer. Det går vanliga ungdomar härmed, ögonfärgen gav mig tillstånd att få börja läsa här. Det och att jag betalar för mig, för min mat och blod. Jag har betygen för att gå här. Men jag fick göra ett standarstest för att visa att det inte bara var glädjebetyg som jag fått. Vilket det inte var, jag klarade testet. Jag klarade det som läraren som rättade proven – med bravur. Jag äter upp min andra tallrik med mat. Jag vågade inte sova hemma igår, de är tydligen galna på riktigt gänget. Så jag sov på en vind i ett hyreshus som ligger två Områden från vårt mot muren. Det bor en hel del studenter där, så att jag kom i mina skolkläder nerför trappan såg naturligt ut. Jag äter vidare, jag tömmer tallriken. Jag går och hämtar en tredje omgång mat. Jag sätter mig och jag undrar när fan det ska återgå till det normala därhemma. Jag saknar min dator, mina vänner på nätet. Jag saknar till och med mina föräldrar. Även om de agerar som Zombies så gör jag det. Det är även min ögonfärg som skyddar mig ifrån de värsta påhoppen. Som sagt vi är speciella, vi med ljusblåögon. Jag tar en klunk av blodet och jag fortsätter att äta, jag går igenom mattetalen i huvudet igen…
Jag sitter på huk och jag studerar gården, det är fortfarande kaos där. De vaktar till och med ingångarna till gården. Detta är för fan galet, jag försvinner ljudlöst. En fördel med blodet jag dricker, mina vampyrsinnen är bättre än deras. Kvalitén på blodet de dricker är sämre än det jag dricker. Så mina vampyrsinnen är bättre än deras. Jag springer till det hus som jag sovit i de två senaste nätter. Jag undrar om mina föräldrar är medvetna om att jag inte är hemma. Men det är de nog, de är inte rena zombies. Jag ser mig för och sen springer jag uppför väggen och jag kommer upp på taket och jag går fram till dörren och jag öppnar den. Jag går in på vinden och jag letar upp det tomma utrymmet och jag tar fram min laddare och mobil. Jag sätter kontakten i uttaget och jag börjar att ladda telefonen. Jag tar fram boken om avancerad matematik. Jag förstår dessa tal bättre än de ”lättare” som vi sysslar med i skolan. Jag måste fråga min lärare om varför det är så. Jag läser snabbare och snabbare. Sen är boken slut och jag förbannar mig själv, vad fan ska jag fördriva tiden med nu? Jag tar min telefon, jag öppnar wifi på telefonen. Jag ser på de som är tillgängliga, jag väljer ett av nätverken och jag startar en app som löser lösenordet. Fördelen med att tillbringa en massa tid vid datorn. Man lär sig en massa skit, eller bra saker beroende på hur man väljer att se det. Jag har uppkoppling, jag börjar att surfa på namnen på de matematiker som skrivit boken som jag läste nu. Namnen på de matematiker som de talade om. Jag tillbringar hela natten sittandes i ett vindsutrymme och läsa på mig om levande och döda matematiker…
Jag kommer fram till skolan och jag passerar grinden. Jag går in och jag går till skåpet, jag sätter min ena väska i skåpet och jag tar den andre. Jag går till naturs studietorg. Där är lärarnas arbetsrum, jag går fram till det där min matematiklärare sitter. Jag knackar på dörren, han lyfter på huvudet. Han är ensam i rummet, han reser sig och kommer fram till dörren.
– Ja, Michael vad gäller det.
– Jag har en fråga, eller jag har egentligen mer än en fråga. Men kan du förklara varför jag förstår vad de talar om i denna bok om avancerad matematik. Än vad jag gör när du talar om ”enklare” matematik.
Han ser på mig.
– Kom in.
– Tack.
Han ser på boken som jag visade honom.
– Så du förstår Planks teorier bättre än vår matematik?
– När du skrev de tre talen på tavlan så var det som om jag förstod matematik för första gången i mitt liv. Jag är inte dålig på vanlig matte så att säga, men jag är inget snille i heller. Verkligen inte, men jag förstår dem bättre än de ”vanliga”
Jag tar fram min telefon, jag öppnar den. Jag visar honom resultatet som jag fått på ett Mensa test.
– Det kräver en del avancerade ”talanger” för att få den poängen.
Jag öppnar boken och jag visar honom ett av talen.
– Kan du lösa det?
– Om jag får tid på mig.
– Det tog mig tiden som det tog mig att läsa talet. Kan du förklara varför det är så?
Han ser på mig, han är människa. Inte vampyr.
– Nej, jag kan inte förklara det Michael. Du måste räkna den matematik som vi gör, även om du kan räkna ut de talen.
– Ja, givetvis. Jag måste lära mig dem med, det förstår jag. Men jag bara undrar varför det är så. Bara för att skoja till det så läste jag ett par universitetsböcker i Fysik. Jag kommer inte att kämpa med fysiken mer. De böckerna kunde förklara det som våra böcker inte kunnat förklara för mig. Hur fysiken fungerar, så jag letade upp andra böcker i alla våra ämnen. Jag kommer inte få kämpa längre, de mer avancerade böckerna förklarade ämnena för mig. Men inte i matematiken, varför är det så?
Han ser på mig, jag är en B – C elev. Han lutar sig lite tillbaka i stolen.
– Vad gör du efter skolan idag?
– Tränar med det kan jag vänta med, varför?
– Jag vill att du kommer till mig efter skolan, jag vill testa en teori.
– Som går ut på?
– Om vi inte utmanar dig tillräckligt, när det är för lätt. Så kanske din hjärna stänger av. Det finns inte mycket forskning runt första generationens vampyrbarn. Beror det på din ögonfärg, är det likadant med de andra som har ljusblå ögon? Som sagt forskningen är liten, för att inte säga obefintlig. Så jag skulle vilja att du stannar kvar efter skolan. Jag vill testa en teori.
– Javisst.
– Din lektion börjar om ett par minuter Michael. Så du får skynda dig.
– Ja.
Jag lämnar lärarrummet och jag går till min lektion i Fysik. Nu så får vi testa min teori. Om jag förstår Fysik bättre. Läraren kommer och vi går in och sätter oss, vi tar fram våra datorer och vi öppnar dem och läraren börjar lektionen. Hon börjar förklara vad vi ska arbeta med och jag förstår vad hon talar om…
Skoldagen är slut, det var likadant på alla lektioner idag. Jag förstod allt bättre, eller jag förstod allt, det som varit svårt innan var lätt nu. Jag ser på min matematiklärare. Han lägger ett prov framför mig. Jag ser på mattetalet, jag börjar läsa det och jag blir fängslad. Jag tar fram min penna och jag följer talet till slutet och jag skriver ner svaret. Jag vänder blad och jag ser nästa tal, jag löser det med. Tiotal senare så räcker jag honom provet, han ser på mig. Sen på klockan och sen på mig igen. Han tar ett nytt prov och han räcker det till mig. Jag tar emot det, jag ser på det. Det är ett prov i Fysik, jag börjar läsa…Jag lämnar in provet och han ser på det, sen räcker han mig nästa prov, kemi. Jag öppnar det och jag börjar att läsa…Jag lämnar in det. Han tar ett nytt, biologi. Jag öppnar det och jag börjar att läsa. Jag svarar på frågorna, när jag är klar så lämnar jag in det. Han samlar ihop proven. Han tar nästa, det är ett prov i Engelska. Jag ser på provet och jag börjar läsa det handlar om astrofysik på engelska. Jag läser och svarar på frågorna. Det är avancerat tekniskt språk, jag förstår vad det står där. Jag svarar på frågorna. När jag är klar så får jag ett prov i Svenska, jag läser igenom det och jag svarar på frågorna. När jag är klar så lämnar jag in det. Han ser på mig.
– Nu är du klar.
– Jaha, vad händer nu?
– Jag kommer att rätta proven, jag kommer att lämna ifrån mig de prov som jag inte kan rätta. När de är rättade så kommer vi att ha ett samtal, Michael.
– Javisst, Fredrik.
Han heter så, jag har inte presenterat honom bara. Men nu så vet ni. Jag reser mig, jag ser på klockan. Jag har suttit här i tre timmar, jag lämnar salen och jag går till mitt skåp och jag byter väska. Jag lämnar skolan…
Fredrik ser på proven, han skakar lätt på huvudet…
Jag kommer fram till lokalen där jag tränar. Jag går in och jag går till omklädningsrummet. Jag byter om och jag går ut och sätter mig på mattan och jag börjar att meditera. Det är den skönaste stunden på dagen, när jag kan tömma huvudet på alla tankar. I denna position finns inga bekymmer, inga frågor eller svar. Här finns inget och jag älskar det, jag älskar tomheten…
Jag sparrar utan vapen, det är bra träning inför matcherna som jag går. Jag ser på min motståndare och jag andas ut och sen in. Jag börjar se på hans rörelser som matematiska problem, som Fysiska lagar, som biologiskt samband. Vilket gör att jag kan förutse hans rörelser. Jag är en halvsekund före honom hela tiden, jag har fyra streck på mitt bälte, han har sju. Jag pressar honom bakåt på mattan, jag ser frustrationen i hans ögon. Han brukar slå mig lätt, eller inte lätt men jag har aldrig pressat honom bakåt, vilket jag gör nu. Nu ser jag mina egna rörelser för att ta mig förbi hans försvar och jag gör det. jag träffar honom tre gånger och han stirrar på mig. Jag backar ett par steg, jag bugar mig och han svarar på den. Mästaren ser på vad som händer, vad som hände. Han ler lite som om något han väntat på har hänt.
– En match till, Michael?
– Javisst, Måns.
Vi ställer oss i våra positioner, jag ser på hans. Jag räknar ut vilken position så är bäst mot hans. Han står i jord, jag ställer mig i Eld, det är en aggressiv position mot hans defensiva. Vi börjar matchen, jag attackerar honom. Jag ser siffrorna snurra runt i mitt huvud. Jag kommer innanför hans försvar och jag träffar honom tre gånger. Jag backar och bugar mig, han stirrar på mig. Han slickar sig om läpparna.
– Igen.
– Javisst…
Fem matcher senare så kommer Mästaren fram till oss.
– Det räcker för ikväll, mina herrar.
Nu kan alla ta på Måns frustration, Mästaren bryter innan någon av oss blir skadade, vi är vampyrer båda två. Han är en av de smittade, han var fem år när han drabbades av viruset. Jag är född av två vampyrer, jag är som min lärare sa. En första generations vampyr, jag tar mina handskar och jag sträcker fram min hand mot Måns. Han ser på den och han skakar den.
– Nästa gång.
– Ja.
Sen går han i väg. Jag ser på honom och jag ler, jag kommer aldrig mer att förlora mot honom. Mästaren ser på mitt leende.
– Kom Michael.
– Ja, Mästare.
Vi går till hans kontor, han tar fram ett bälte och han räcker det åt mig. Jag tar emot det och jag ser på det. Där är sex streck på det.
– Jag hoppar över ett.
– Hade jag kunnat så hade jag gett dig ett med åtta på.
Jag ser på honom, han ser på mig.
– Du kommer att uppnå åtta streck före honom.
– Det är ingen tävling Mästare, jag tränar inte för strecken.
– Det är precis därför som du kommer att bli bättre än honom. Det handlar inte om strecken, Michael. Du har förstått det, det har inte han. Hur gjorde du?
Jag ser på honom, jag säger som det är. När jag är klar så ler han.
– Som sagt du kommer att få åtta streck före honom. Han kommer att tappa tålamodet och bli aggressiv. När det händer så backar du, då kommer jag att ta över.
– Ja, Mästare.
– Han ego är stort och du sårade det lite idag, han kommer att utmana dig tills han vinner. Men han kommer inte att vinna, du vet det och jag vet det. Men inte han.
– Nej, Mästare.
Han reser sig och jag bugar mig och säger.
– Tack för detta, Mästare.
– Tacka dig själv, jag ger er redskapen. Sen är det upp till er hur ni använder dem. Var sover du?
Jag ser på honom.
– En vind ett par Områden bort, det är ett studentboende så det figurerar en massa människor där hela tiden. Det är fortfarande kaos på Gården därhemma. Så jag håller mig därifrån, jag är lite orolig för mina föräldrar att de oroar sig för mig. Men jag kan inte gå hem, för då pajar jag mina chanser att komma bort.
Han ser på mig.
– Hur ska du komma bort?
– Skola eller militären.
Han ser på mig, han nickar och vi kommer fram till min väska. Jag stoppar ner bältet i väskan.
– Det bör lägga sig snart.
– Vi får hoppas på det, för de är säkert oroliga för mig, Mästare.
– Jag ska se vad jag kan göra för att meddela dem.
– Tack, Mästare.
– Ingen fara.
Jag tar min väska och jag går in i omklädningsrummet och jag byter om. Måns är inte kvar, frågan är om det var en baktanke med Mästarens samtal med mig. Att han visste att Måns inte skulle klara av att hantera förlusten. Att det kunde blivit bråk mellan oss? Han kommer som Mästaren sa att utmana mig fler gånger. Frågan är om jag ska tacka nej i fortsättningen, frågan är om det kommer att göra honom mer frustrerad än att fortsätta att förlora mot mig? Det är tankarna som snurrar i mitt huvud…
Jag ser på min motståndare, det är en turnering där vi slåss för pengar. De har öppnat upp igen på en annan plats bara, det tog inte mer än ett par dagar sen så var de uppe igen. Det är faktiskt en turnering där utgången inte är given. Inga matcher är fixade så att säga, jag ser på min motståndare och han ser på mig. Vi är vampyrer båda två, vi är skickliga båda två. Men jag har mitt övertag, jag ser hans rörelser och jag ser dem innan han gör dem. Vi är svettiga, vi blir det när vi slåss med andra vampyrer. Jag kan förklara senare alla myter som inte stämmer med vampyrer. Vi är inte bitna vampyrer, vi är skapade av ett virus. Jag är född till det av mina två vampyrsmittade föräldrar. Ja våra sinnen är förhöjda, vi är starkare, snabbare osv. jämfört med människor. Men när vi slåss så här mot en annan vampyr så är det precis som med två människor. Vi blir svettiga, vi får ont, vi kan börja att blöda men vi läker snabbt. Det är likadant med benbrott osv. vi kan drabbas av det men vi läker snabbt. Det är därför som polisen använder Belladonna. För Belladonnan stoppar upp läkningen, den stoppar inte den helt. Men den försenar den så att säga. Jag ser på honom och han ser på mig, jag känner av hans frustration. Han kommer inte innanför mitt försvar, jag hade kunnat avsluta detta för två ronder sedan. Men de som arrangerar matcherna kräver show. Nog för att matcherna inte är fixade, men de kräver show. Jag möter hans attacker, jag svarar på dem och jag driver honom framför mig. Jag knuffar honom i bröstet och han flyger bakåt och han slår i staketet och studsar tillbaka. Jag hoppar upp och gör en rundspark som träffar hans tinning. Han faller ihop och jag landar, jag backar och domaren pekar på mig. Jag vinner, han öppnar ögonen och han blinkar och vaknar till. Han sätter sig upp på knä och han ser på mig. Jag möter hans blick. Jag bugar mig och han reser sig och svarar på den. Jag är framme i final, jag kommer att få prispengar. Tjugotusen till vinnaren och tiotusen till tvåan. Jag går till mina saker, jag ser på honom som jag ska få möta. Han är väldigt skicklig. Frågan är om jag har en chans även utan min nya fördel eller vad man ska kalla det. För även om jag kan förutse vad han ska göra så kanske jag inte orkar stå emot för många av hans attacker. Jag tar en klunk av blodet, det är sådant blod som jag får i skolan. Jag känner hur det fyller mig, hur det skyndar på läkningen av mig. Jag kommer att var helt läkt när jag går in i Buren.
– Michael.
Jag vänder mig, jag ser på de som arrangerar matcherna.
– I vilken rond?
– Vet du, det är det vi gillar med dig. Du vet precis vad som gäller.
Jag ser på honom, han är en underhuggare till mannen som står bakom de andra två. Han är chefen, inte de två som står framför honom. Så mycket för att vi får vinna, när fan ska jag lära mig att allt i denna värld är korrumperat. Jag tömmer flaskan och jag kastar den i en papperskorg tio meter bort.
– Femte ronden.
– Så jag ska försöka överleva i fem ronder mot honom?
– Du ska överleva och vinna, men inte förrän i den femte ronden.
– Så jag ska vinna?
– Ja, du ska vinna. Det är inga läggmatcher, men vinner du inte så blir det synd om dig. Det sägs att Gänget på din Gård jagar dig, det skulle ju vara synd om din vackra kropp pryddes med deras tatueringar.
Jag ser på honom.
– Femte ronden?
– Ja.
– Då vet jag det.
Jag sätter mig och jag börjar att meditera, alla bekymmer försvinner…
Han ser på mig, jag ser på honom. Vi är i den femteronden, jag har stått emot alla hans attacker. Varenda en av dem, i femronder så har han fått dominera. Verkligen dominera, jag ser på honom och jag andas in, sen ut. Jag ser på hans utgångs ställning, jag anpassar mig efter den. Eld från honom och Vatten från mig, hans attack kommer och jag möter den. Han är skickligare än mig, men jag är desperatare. Jag vet inte var jag får krafter ifrån, men jag får dem någonstans ifrån. Jag kontrar på hans attack och jag tar honom med överraskning, jag får in träff efter träff, jag knuffar iväg honom. Han förväntar sig rundsparken, jag lurar honom och möter honom med en fot i bröstet och han flyger bak igen och nu så kommer rundsparken. Jag träffar honom rent och perfekt, han tuppar av och jag landar. Domaren pekar på mig och jag sträcker armarna i luften och jag ser på klockan. Jag klarade mig med tio sekunder kvar på matchen. Jag ler ännu bredare, frågan är om jag gjort av med all min tur på en gång. Frågan är om jag kommer att våga mig hit igen…
Jag stoppar in sedlarna i maskinen, jag ser på summan när jag är klar. Jag spelade på mig själv och vann. Så förutom det tjugotusen så fick jag tio till. Jag stod i tio gånger pengarna. Jag satsade tusen och fick tiotusen tillbaka, de trettiotusen kommer att betala hela mitt nästa läsår på skolan. Jag kommer att betala för det direkt i morgon, det är lika bra. Annars så kommer jag säkert att spendera pengarna, inte alla men en del på skit. Jag har inte råd att spendera mina pengar på skit. Jag lämnar insättningsmaskinen och jag går i väg, jag böjar att springa och jag kommer fram till huset som jag bor i. Eller där jag lånar deras vind. Jag springer uppför väggen och fram till dörren, jag öppnar den och jag går in. Jag går till det förråd som jag lånar, jag sätter mig på golvet. Jag lägger min telefon på laddning och jag lutar mig bak mot väggen och jag somnar…
Jag ser på Fredrick, han står framför mig.
– Vi vill träffa dig efter skolan Michael.
– Javisst, gäller det proven?
– Ja, Michael det gäller proven.
– Då vet jag det, var det så illa?
Han ser lite överraskad ut.
– Nej verkligen inte, men vi tar det i eftermiddag.
– Javisst.
Vi ska ha en föreläsning i aulan, en officer från flygvapnet ska komma och tala till oss. Som sagt militären är ett väldigt bra alternativ, att bli stridspilot är väldigt svårt. Vilket officeren gjorde klart för oss, men om man klarade nålsögat så är ens framtid säkrad. Verkligen säkrad, det ingår en officersutbildning i paketet. Jag känner lockelsen, jag känner verkligen lockelsen. Jag går in på hemsidan och jag ser på grundkraven, de fysiska, sen ser jag på de intellektuella. Fysiken kan man träna upp och det intellektuella är till 90% matematik och Fysik. Vilket jag numera behärskar väl. Jag lutar mig tillbaka igen i stolen, ju mer han talat därframme. Desto mer lutade jag mig framåt, det lät väldigt lockande. Han fångade min nyfikenhet. Jag ser att han fångade fleras nyfikenhet…
Jag ser på lärarna, de ser på mig. Jag väntar på att de ska börja tala, jag ser på Fredrick och han säger.
– Vi är lite tagna på sängen, bara. Du klarade alla proven, du klarade dem med berömgodkänt om man säger så. Om det hade varit officiella test så hade vi kunnat sätta slutbetyg på dig nu, då talar vi inte om betygen nu i tvåan utan faktiskt om betygen i trean. Vissa av proven var svårare än så, eller alla proven var svårare än så. Väldigt mycket svårare än så, mina kollegor tvivlade på mig så de gjorde dem lite svårare än svåra. Men du klarade dem med, med berömgodkänt.
– Skojar du?
– Haha, nej verkligen inte Michael. Vi skojar inte.
– Vad innebär detta, förutom att jag av någon anledning är smart.
– Intelligent, Michael.
Jag ser på läraren i Fysik, hon heter, Tova.
– Intelligent, men vad kommer det att innebära?
– Att vi ber rektorn om att du ska få tenta av kurserna nu, att du ska få bli klar med utbildningen nu.
– Nu? Men varför?
– För att du inte kommer att utvecklas här, vad vill du göra efter skolan?
– Plugga vidare eller bli militär.
De ser på mig.
– Jag kommer från Helvetet, där är det 95% chans att du hamnar i gängen. Jag har inte gjort det, jag har hållit en jävligt lågprofil för att kunna komma därifrån helskinnad så att säga. För ett tag sedan dog en av mina bästa vänner när polisen gjorde ett tillslag. Jag har inte kunnat återvända hem sedan dess, för gör jag det så kommer de att tvinga in mig i gänget som styr vår Gård. Så att bli militär är ett väldigt bra alternativ för oss. Nu erbjuder ni mig en möjlighet att få bli klar med skolan ett år tidigare. Det är klart att jag hoppar på den chansen. Var ska jag vara och när?
– Vi ska först tala med rektorn, går hon med på det så, så fort som möjligt.
– Då vet jag det, jag hoppas att hon säger ja.
De ser på mig, för vissa av dem så är det som om de ser på mig för första gången…
Jag ser på proven framför mig, hon sa ja. Ett prov för varje ämne, jag har en dag på mig. Tjugofyra timmar, sen så ska proven vara klara. Alla proven, det var kravet från rektorn. Jag ska klara minst E i alla ämnena, gärna högre. Proven är på en högre nivå än vad man läser här. Jag ser på första provet, det är i matematik. Jag öppnar det och jag börjar att skriva…
Två dagar tidigare, hemma i min lägenhet med mina föräldrar. Jag kramar dem, de kramar mig. Idag så är de inga zombies, vi sätter oss vid köksbordet och jag berättar varför jag hållit mig borta. Vad skolan erbjudit mig, vilken min plan är om jag lyckas med proven. De ser på mig, när jag är klar så säger min mor.
– Så du kommer att försöka att bli stridspilot?
– Ja, mor. Men jag kommer att söka till universitetet med, jag kommer göra allt jag kan för att komma härifrån. För om jag stannar så kommer jag för eller senare att dö, jag vill inte dö.
– Det förstår jag, men det är svårt att bli stridspilot.
– Jag vet mor, men jag ska göra ett försök. Jag ska göra intagningsprovet, klarar jag det så är grundutbildningen ett år. Klarar jag den så börjar flygträningen, då får jag flytta till en annan plats. Där ska jag vara i fem år, när de fem åren är slut så får jag en placering. Vid den så får jag fördelar, en officersfördelar. Klarar jag de fem åren och blir stridsflygare så är jag minst kapten. Då får ni komma och bo med mig på basen. Ni kommer att få lämna ni med mor och far. Om jag klarar nålsögat som antagningsproven är, två veckor av stenhårda utmaningar både fysiskt och intellektuellt. Klarar jag det nålsögat mor, så kommer jag att klara de andra sex åren med. Sen får ni också lämna, jag svär på det mor. Ni kommer att få flytta till mig, till mitt hus.
De ser på mig, de ser på mig och ler. Deras leende säger mig att de anser att deras son lever i en drömvärld. Deras leenden motiverar mig ännu mer, jag ska ta mig fan visa dem motivation…
Jag lämnar in det sista provet med en halvtimme till godo, lärarna som ligger bakom detta har turats om att vakta mig. Jag reser mig och jag stretchar lite, jag packar ihop mina saker och min lärare i engelska Richard ser på mig.
– Du klarade engelskan, Michael.
Jag ler och han ler tillbaka, jag hänger min väska på axeln. Vi lämnar salen och jag går till mitt skåp och jag byter min väska. Jag tar ut bagen med mina andra kläder. Jag hänger den på axeln och jag går bredvid Richard utifrån skolan. Jag säger hej då och jag går till tunnelbanestationen. Jag går nerför trapporna och jag drar mitt kort i spärren och jag sätter mig på en bänk och jag väntar på tåget som ska ta mig till huset med vinden som jag våldgästar. Jag sluter mina ögon och jag njuter av tystnaden. Tåget kommer in och tystnaden bryts, jag reser mig och jag går ombord på tåget. Det startar och jag sätter mig, jag ska åka två stationer. Jag tänker på att jag aldrig betalade för nästa år studier. Eller inte studierna men maten och drickan. För jag hade aldrig fått se de pengarna igen, aldrig någonsin. Har man betalt så har man, det finns ingen återbetalningsrätt. Vi är elever, vi har inga sådana rättigheter. Vi är inte människor, vampyrer eller något annat för dem. Vi är en summa pengar som de får av kommunen en gång om året, plus intäkterna för vår mat och dricka, intäkterna för skolkläderna som vi måste köpa av dem. Jag reser mig och går av tåget när det stannar, om jag blir antagen så är det slut med matcherna med. Men jag kommer att få lön, en fast inkomst med fri kost och logi. Jag kommer att få en utbildning och träning samtidigt, jag lämnar tunnelbanestationen. Jag kommer upp och jag börjar att springa, jag tar mig uppför väggen och in på vinden. Jag tar av mig väskan och jag sätter mig på golvet och jag lutar mig bakåt. Mina två kompisar dömdes till sex månaders fängelse. Eller två år i armén, de två idioterna valde fängelset…
Jag och Fredrick står utanför rektorns rum, jag har klarat matematiken med. Det berättade Fredrick för mig dagen efter proven, de andra har inte velat säga något. lampan på väggen lyser grön. Fredrick öppnar dörren och vi går in, vi ser på rektorn. Hon pekar på ett bord och vi sätter oss vid det, hon kommer fram till det med ett papper i handen. Hon lägger det med texten nedåt, hon ser på mig och jag möter hennes blick. Hon är vampyr, hon har gula ögon. Det är nästan lika fint som mina ljusblå.
– Fredrick säger att du kommer att söka till universitetet eller att bli stridspilot om resultateten här säger att du klarat dig.
Hon ser på mig, jag tolkar hennes blick som att jag får svara.
– Det kommer jag att göra oavsett om jag klarat proven eller inte. Med skillnaden att det kommer att bli ett år senare, fru rektor.
Hon ser på mig, sen på Fredrick.
– Så du kommer att göra det oavsett?
– Ja, fru rektor.
– Där ser man, när Fredrick kom med sin förfrågan så avfärdade jag honom. När han visade mig dina resultat från deras prov, från hans studie kan man kanske kalla det. Så blev jag nyfiken, nyfiken på vad en nolla som du från Helvetet kunde klara av om du utsattes för ett prov som du aldrig skulle klara. Men något sa mig att du är så van vid misslyckande så du skulle inte bry dig.
Jag säger inget, jag visar inget. Jag andas in och ut, hennes ord rinner av mig som vatten på en gås. Jag vet var jag kommer ifrån, jag vet hur resten av världen. Rättelse hur resten av staden ser på oss. Men hade vi inte legat där vi ligger så hade vilda virussmittade tagit sig in i staden. Frågan är vad som hänt om Områdena längst ut inte försvarat de inre. Om vi låtit dem härja fritt längre in i staden. Problemet med det är att de hade gett sig på oss med, de är som vampyrer i filmer. Tvärgalna efter blod, de kan inte dricka det syntetiska blodet. Det finns inte så många vilda kvar, militären jagar dem med jämna mellanrum och minskar beståndet. Så hennes väldigt kränkande ord har ingen verkan på mig. Frågan är varför hon retar mig, hon försöker provocera fram en reaktion. Pappret där visar att jag klarat mig. Om jag håller käften och inte svarar på hennes påhopp så kommer hon att vara tvungen att meddela mig resultatet. Om jag slutar nu så förlorar hon den summa pengar som jag inbringar. Det blir minus i henne kassa, som jag sa innan. Vi är en påse pengar, jag slappnar av och jag kommer inte säga flaska förrän jag blir tilltalad. Verkligen inte, jag har vunnit. Jag har klarat det, snart så kommer Fredrick att be henne vända på pappret. Jag kommer inte visa någonting, inte ett skit. Fredrick ser på henne, jag kan känna hans genans över hur hon behandlar mig.
– Klarade han sig?
Hon stirrar på Fredrick. Han avbröt hennes tirad om hur jävla usel jag är för att jag kommer där jag kommer ifrån. Hon kan inte tala skit om att jag är vampyr i alla fall.
Jag ser på henne.
– 125 000 kr plus 35 000 i kost och blodkostnad. 160 000 skattade kronor. Gånger tvåtusen elever är lika med 320 000 000 kronor om året i skattefria pengar som flyttas till ett konto i ett av skatteparadisen. Skolan har funnits i tio år och ingår i en koncern som äger 15 skolor samtidigt, 320 000 000 gånger 15 är lika med 4 800 000 000 kr. Minus löner osv. så gör de ändå en rätt så rejäl vinst varje år. Sen Fredrick så gångar du de 4 800 000 000 om året med 10. Hon kommer att gå 160 000 minus nästa läsår, hur ska hon kunna dölja det tappet? Hon gick med på detta för att kunna förödmjuka mig, en parasit från Helvetet som nästlat sig in här. Men en parasit som är värd 160 000 kr. Frågan är vad hennes kickback är? Men parasiten klarade sig, parasiten kommer att lämna skolan om en månad. Antingen så blir jag stridspilot eller så blir jag ekonom. Jag gillar siffror, frågan är om jag ska sikta på att bli din chef. Tyvärr så har jag inte 160 000 som jag kan skänka dig för att stilla din oro. Men jag klarade mig, din chansning fallerade. Du ville sätta parasiten från helvetet på plats, det misslyckades.
– Nej det gjorde det inte. Jag kommer inte tillåta dig att lämna.
– Jag har tenterat av kurserna, vad ska jag göra här resten av tiden?
– Men du lovade ju?
– Passar det inte så finns det andra skolor Fredrick.
Han ser på henne, det är det som är problemet för honom. Vill han arbeta kvar i Malmö så finns det inga andra tjänster om han inte vill arbeta på de kommunala skolorna. Jag ser på honom att han inte kommer att ta den striden.
– Det är ok, jag har papper på att jag klarat mig. Jag kommer att komma hit efter sommaren. Jag kommer att gå på lektionerna, du kommer inte att förlora din säck med pengar. Jag hade faktiskt inte förväntat mig att du skulle hålla ditt löfte. Som sagt, du ser på mig som en parasit. Varken mer eller mindre. Frågan är hur du ska berätta för de andra lärarna att du lurat dem med. Fast om jag lärt mig något av mötet så skiter du i din personal. Varken mer eller mindre. Du är bara intresserad av en sak, att se till så att aktieägarna är glada varken mer eller mindre.
Jag reser mig, jag tar pappret och jag reser mig. jag lämnar hennes kontor och jag går till studie och yrkesvägledarens rum och jag knackar på. Hon ser på mig och jag går in. Jag sätter mig och jag lägger pappret på bordet framför henne.
– Har de skrivit in mina betyg?
Hon ser på mig och hon skriver på datorn.
– Ja.
– Så jag har klarat alla kurserna?
– Ja.
– Där ser man, rektorn backade på sitt löfte, hon förlorar pengar på mig som hon budgeterat med till nästa läsår.
– Vilket löfte?
– Om jag lyckades med att tentera av alla kurserna så skulle hon låta mig söka till att bli stridspilot eller universitetet. Att jag skulle få sluta ett år tidigare, men hon backade från det erbjudandet. Hon ser på mig som en parasit för att jag bor i Helvetet. Men de har satt slutbetygen på mig?
– Ja.
– Så bra, så jag kan i princip sova på lektionerna nästa läsår?
– Ja.
– En varning, rota inte i detta. Hon hotade Fredrick, passade inte hennes metoder så var det bara att sluta.
Hon ser på mig, jag tar pappret och jag reser mig.
– Förresten skulle du kunna tänka dig att ta ett par kopior på detta?
– Javisst, hur många?
– Tio, tack.
– Kom Michael.
Vi lämnar hennes rum och vi går till en kopieringsmaskin och vi kopierar pappret. Jag får mina tio kopior och jag går till mitt skåp. Jag ler lite, jag går till studietorget. Jag lånar lite tejp, jag går tillbaka till mitt skåp och jag tejpar upp pappret på skåpsdörren. Jag lägger resten i mitt skåp, jag stänger det och jag går till nästa lektion…
– Så hon gick tillbaka på erbjudandet, Michael?
– Ja, Mästare.
– För helvete!
– Vi är en säck med pengar, jag inbringar 160 000 skattade kronor om året. Hade jag haft den summan så hade jag gett henne den och lämnat. Nu har jag inte den summan. Så jag får stanna kvar och försöka överleva i ett år till. Sova på den där vinden tills saker och ting lugnat ner sig på Gården så att jag kan sova hemma igen.
Han ser på mig och nickar…
Jag ser på min motståndare, vi är bara på överkroppen. Jag har mjukisshorts på mig. Den bara överkroppen är för publiken, något för kvinnorna att titta på. Jag blockerar hans attacker. Siffrorna dansar i mitt huvud, jag ser frustrationen i hans ögon. Jag ser luckan och jag tar den, det är ingen uppgjord match. Jag attackerar honom och jag sveper undan hans fötter och sen kastar jag mig över honom och jag kopplar ett grepp. Han klappar i golvet och jag vinner, jag ställer mig upp och publiken klappar. Jag går ur buren, jag ser på den unga kvinnan. Hon ser ut som om hon är på helt fel plats, jag ser märket på hennes handled. Hon är ifrån andra sidan muren. Vad fan gör hon här? Sen får jag förklaringen, hennes pojkvän och hans vänner står två meter från henne. Jag går till omklädningsrummet, hon är vampyr. Det är hennes pojkvän med, hon hade gråa ögon. Hon var väldigt vacker, hon såg inte ut att vara äldre än mig. Eller hennes sminkning och kläder gjorde, men inte hennes kropp. Inte hennes ansikte, som sagt vad fan gör hon här. Hennes kille måste vara dum i huvudet eller så har han makt så att ingen vågar göra henne något. Jag byter om och jag lägger ner mina pengar i väskan, jag lämnar omklädningsrummet. Jag går till mannen som jag spelade hos, jag satte tusen kronor på mig själv, jag fick tillbaka fyra. Så länge vi inte spelar för, för stora summor så blundar de som äger lokalen. Jag ser på tjejen, jag ser den hätska diskussionen som är där borta. Sen slåss dörrarna upp räd igen, jag ser hur någon knuffar till henne så att hon hamnar på marken. Det måste ha varit en vampyr, annars så skulle hon inte knuffats omkull. De som hon stod med försvinner för vinden. Jag rör mig snabbt och jag drar upp henne från golvet och jag tar henne i handen och jag drar henne efter mig. Det finns en hemlig väg ut härifrån med. Vi är inte de enda som springer i den, jag stannar och jag drar in henne i skuggorna och jag lägger min hans över hennes mun jag sätter fingret för mina läppar. Hon nickar, tio sekunder senare så kommer fyra poliser springande. De springer förbi oss, jag väntar i ett par minuter sen så lämnar vi skuggorna och springer vidare. Vi kommer fram till en dörr och jag ser på henne och hon på mig.
– Jag ska kolla så att kusten är klar.
– Javisst.
Jag öppnar dörren och jag tittar ut, det är tomt därute. Jag räcker henne min hand och vi går ut från byggnaden. Vi går långsamt fram till en port och jag öppnar den, vi smiter tyst ut på trottoaren och vi går fram till en korsning och vi går över gatan. Vi börjar gå mot närmsta tunnelbanestation.
Den byggdes som en förlängning av citytunneln. Den byggdes för att staden exploderade i invånarantal när viruset slog till. Människor flydde i panik från de mindre städerna. Så när staden växte så byggde man tunnelbanan.
Det fanns en hel del som dog av viruset, det fanns en hel del som blev vilda vampyrer. Men det flesta blev som mina föräldrar, vanliga människor som blev vampyrer. Som fortsatte att leva som vanliga människor, när vaccinet kom och restriktionerna infördes.
Även om vaccinet finns så är det förbjudet för vampyrer och människor att bli ett par. Först så var det för att smittan inte skulle spridas. Sen för att lagen fanns och ingen har brytt sig om att ta bort den. Muren fanns innan viruset, den var inte lika hög eller bred då.
Men den fanns där, människorna i staden var inte välkomna dit. De åkte till stranden, men de ”hängde” inte innanför Muren. Sen kom viruset, de trodde att de kunde skydda sig mot det med att bygga Muren högre.
Tvärtom så visade det sig senare att det var de på sin sida Muren som tagit viruset till vår stad. De reste mer än de andra i staden. Man har spårat virusets ursprung till USA.
Om det är skapat av människor eller om det kommer från fladdermöss som är den officiella förklaringen vet man inte. Det finns de som hävdar att viruset är ett superserum för att skapa supersoldater i USA. Att de injicerade soldater med serumet och insåg inte att det var ett virus som spred sig över hela planeten.
Eller att det var Kina som gjorde det och sen skyller på USA, att det var kineserna som skickade de smittade fladdermössen till marknader där kineser i USA köper fladdermöss för att äta.
Det finns en massa teorier, den officiella är att virusets ursprung kommer ifrån USA, från fladdermöss där. Spridningen var snabb och brutal, paniken spred sig snabbt och det tog ett tag innan man fick kontroll över läget.
Men man lyckades, man tog fram ett vaccin och man gav det till alla som inte var drabbade. Det skyddar dem mot viruset. Men som sagt lagen om att vampyrer inte får bli tillsammans finns kvar av någon anledning.
Jag ser på tunnelbanestationen, polisen står där och de undersöker de som ska gå ner till stationen. De kontrollerar framför allt unga tjejer eller kvinnor. Jag ser på henne, hon ser rädd och orolig ut.
– Vem är du?
Hon ser på mig.
– De letar efter en ung tjej från andra sidan Muren, de stannar de med kläder som dina. Så vem är du och vad vill de med dig?
– Det gäller min pojkvän, han har affärer med människor på båda sidor om Muren.
Jag ser på henne, hon behöver inte säga vilken sorts affärer.
– Vad heter du?
– Estelle.
– Jag heter Michael, kom så ska jag se om jag kan få hem dig.
– Varför hjälper du mig?
– Jag vet inte, för att jag är en idiot kanske.
Jag tar hennes hand och vi börjar att gå, tittar man på oss så ser vi ut som ett ungt par som är ute på en promenad. Eller kanske inte, hon har kläder på sig som säkert kostar mer än min årsavgift för blod och mat på skolan. Jag är klädd i mina träningskläder, eller träningskläder. Vi går fram till en busshållplats. Hon ser på mig, jag tar fram min telefon och jag ser på avgångarna.
– Det är inte så farligt här, vi ska inte till Områdena, vi ska åt andra hållet. Sen så har vi inget val det är värre om vi skulle börja att gå.
Hon ser på mig, hon såg mig när jag slogs. Så jag kan ta hand om mig själv, hon hade reflekterat över att jag inte har några tatueringar. Till och med de på hennes sida om Muren har tatueringar. Bussen kommer och vi går ombord på den, den är nästan tom. Den kör i väg och vi sätter oss.
– Hur gammal är du Estelle?
– 18 år.
– Och din pojkvän?
Hon ser på mig, hon blundar lite och sen säger hon.
– Tjugofem år, han charmade mig för tre år sedan på en fest. Han var tjugotvå, världsvan, snygga kläder, fin klocka, snabb bil osv. som sagt han charmade mig. Innan jag visste vad som hänt så var jag fast i det nät som är hans andra värld så att säga. Hans far är en av de rikaste personerna i landet. Sonen gör sina pengar på knark och vapen. Polisen vill att jag ska tjalla på honom, men gör jag det så får jag inte bara hans underhuggare på mig. Jag får andra element också på mig.
– Har du sett affärerna, Estelle?
– Vissa, tillräckligt för att polisen spärrar av tunnelbanan, Michael.
Jag drar handen genom mitt hår.
– Varför slåss du?
– Pengarna, varken mer eller mindre. Matcherna där finansierar bland annat mina studier.
– Var bor du?
– I Helvetet, eller just nu så bor jag på en vind i ett studenthus för att idioter på min Gård fick för sig att råna en blodtransport. Så polisen slog ner på dem rejält. Så Gänget rekryterar nya adepter. Jag vill inte bli en av dem, verkligen inte. Så jag håller mig borta, jag gömmer mig på en vind på kvällarna och på dagarna så går jag i skolan.
– Vad läser du?
– Natur på Blondins.
Hon ser på mig.
– Jag hade betygen, jag klarade intagningsprovet. Häromdagen så klarade jag en utmaning, jag är klar med gymnasiet. Men jag får inte sluta för då förlorar rektorn och aktieägarna drygt 160 000 kr. Det är mitt enda värde för dem, inte att jag klarade studierna. Så parasiten ska veta sin plats i hierarkin, så jag slåss i de matcherna för att kunna fortsätta plugga. Jag hade vissa tankar på att bli stridspilot, vi får se. Det är militären eller universitetet, nu får jag hoppas på att de får tag på tillräckligt med rekryter så att de slappnar av. Det är inte jättekul att sova på golvet på en vind, Estelle. Vad läser du?
– Ekonomi på Lundblads.
Det är rikemansskolan nummer ett innanför Muren, två polisbilar kör förbi bussen. Blåljusen lyser upp bussen, sen förvinner de. Jag trycker på knappen och bussen stannar. Vi går av den och vi går fram till tunnelbanestationen, jag stannar. Hon gör detsamma.
– Vad är det, Michael.
– Risken är nog stor att de åker med tågen, Estelle.
Hon ser på mig och hon resignerar.
– Vad fan ska jag göra nu?
– Vi tar bussen.
Hon ser på mig, jag börjar att gå och hon går bredvid mig.
– Jag har inget annat för mig, Estelle. Detta är att hjälpa dig eller ligga på ett vindsgolv.
Hon ser på mig och jag möter hennes blick.
– Då hjälper jag dig alla dagar i veckan, Estelle.
– Tack, Michael.
– Ingen fara.
Flera polisbilar kör förbi oss innan vi kommer fram till busshållplatsen. Vi ställer oss vid den.
– Åkte han fast?
– Jag vet inte, någon slog omkull mig. Sen kom du och hjälpte mig.
– Om han gjorde det?
– Så hoppas jag att de låser in honom för tid och evighet.
Jag hör en bitterhet i hennes röst.
– Slår han dig?
Hon ser på mig, om han gör det så syns det inte. Hon är vampyr så hon läker snabbt även om det är en annan vampyr som slår på en. Även om man dricker väldigt rent blod som de gör. De dricker kanske till och med äkta blod.
– Djur eller människor?
Hon ser på mig.
– Djur, Michael du?
– Samma, han?
Hon ser på mig, hennes blick säger allt. Bussen kommer och jag blippar våra biljetter. Denna buss är ännu tommare än den andra vi åkte med. Den går till Området innan Muren, man åker inte buss till de Områdena. Men det går bussar dit.
– Så rektorn lurade dig?
– Ja, hon lurade mig. En parasit som jag ska inte komma och tro att jag är något. Saken är den att mina föräldrar tvångsplacerades i Helvetet, min mor är utbildad sjuksköterska, hon arbetar som städerska på en skola. Min far är civilingenjör, nu arbetar han som sophämtare. Jag tände deras hopp om att få lämna Helvetet om sex år när jag var klar med min stridspilotutbildning, nu kommer det inte att bli så.
– Varför lämnar de inte?
– Då dödar Gänget dem, mina föräldrar betalar dem en summa i månaden för att få beskydd. Precis som jag är en påse pengar till aktieägarna för skolan. Så är mina föräldrar en påse pengar för gänget. Kan man inte betala så blir det bestraffningar, gärna sådana som renderar pengar. Så nej de kan inte lämna, skulle Gänget få reda på var jag går i skola, så ska jag vara glad om de bara ger mig stryk. Jag får byta om på tågets toalett på vägen till skolan och i träningslokalen på väg hem. Helvetet gör skäl för sitt namn, det finns tjugo Gårdar där och lika många gäng. Alla mer eller mindre galna, jag har klarat mig i arton år från gänget. Jag trodde att jag fått en väg ut, men så blev det inte. Tvärtom så är jag kvar på samma plats och jag får fortsätta att försöka hålla mig undan.
– Så de dödar dina föräldrar?
– Ja, de dödar mina föräldrar. En del av mina prispengar går till att betala gänget med.
Hon ser på mig, vi kommer närmare sista hållplatsen. Frågan är om polisen kommer att stå och vänta på henne när vi kommer fram. Vad fan gör vi då?
– Finns det någon bakväg in till er? Någon hemlig ingång för att slippa vakterna.
Hon ser på mig.
– För risken är stor att polisen väntar på dig vid huvudingången.
– Tror du?
– Ja, det tror jag.
– Fan!
Jag säger inget, inte hon i heller. Vi kommer fram till ändhållplatsen och vi går av bussen. Vi ser på Muren, den var två meter hög för tjugofem år sedan. Nu är den betydligt högre och bredare. Jag ser på vakterna och vakttornen, det är privata vakter. Före detta elitsoldater hela högen, de är både vampyrer och människor. Villorna här är fina. De flesta som bor här får komma innanför Muren och bada osv. De är tillräckligt fina för det, vi går mot muren och jag stannar. Jag tar henne lätt i underarmen.
– De väntar på dig.
Hon fokuserar sin blick och hon ser också poliserna.
– Fan!
– Du har tre val, Estelle.
– Som är?
– En hemlig ingång, att du ger dig, eller ringer dina föräldrar. Risken med det alternativet är att de överlämnar dig till polisen.
Hon ser på mig, hon suckar tungt och sen tittar på muren.
– Kom.
Hon börjar att gå och jag går bredvid henne.
– Det kommer att bli liv om detta.
– Mer liv än det andra?
Hon ser på mig.
– Nej kanske inte, Michael.
Vi går under tystnad en stund sen säger hon.
– Vad tränar du?
– Ett självförsvar som heter De fem elementen.
Hon ser på mig.
– Bara det?
– Ja, det räcker. Det innehåller allt så att säga, från meditation till det du såg innan.
– Hur länge har du gjort det?
– I tre år, det blev ett bra sätt att tjäna pengar på.
– Är du duktig?
Jag ser på henne.
– På att spela teater kanske.
– Förlåt?
– 90% av alla matcher där är fixade så att huset vinner. Så jag har lärt mig att förlora med stil.
– Matchen idag?
– Nej, faktiskt inte. De får har vissa matcher som är riktiga så att säga, annars så blir pöbeln förbannad. Det vill de inte för då förlorar de kunder, gör de det så kommer deras chefer att bli arga.
– Och vem är de?
Jag ser på henne.
– Det är väldigt stora hajar som sliter alla som kommer i deras väg i stycken. Din pojkvän är på sin höjd en sill i jämförelse med dem.
– En sill?
– Ja, en sill, Estelle.
– Vem är de?
– Bratvan, den ryska maffian.
Hon ser på mig, vi går vidare och vi kommer fram till en liten dunge som ligger på andra sidan vägen av dungen. Vi går in i den och vi kommer fram till ett gammalt skyddsrum. Hon öppnar dörren och hon ser på mig.
– Här är vår hemliga väg in, Michael.
– Där ser man, då är min mission klar jag hjälpte den fagra damen hem. Jag önskar dig lycka till, Estelle.
– Haha, så fager dam?
– Ja, du är väldigt fager dam, Estelle.
– Och du är en stilig ung man.
– Tack min sköna.
Hon ser på mig hon drar mig nära sig och hon kysser mig mjukt, hon särar på läpparna och jag gör detsamma. Våra tungor möts och de smeker varandra. Jag lägger mina händer på hennes underarmar och vi kysser varandra länge. Hon drar sig tillbaka och jag öppnar ögonen och hon gör detsamma.
– Vad är ditt nummer Michael?
Jag säger det, hon har tagit fram sin telefon och hon lägger in det. Hon skickar ett sms till mig. Jag tar fram telefonen och jag ser på meddelandet. Jag ler lite och svarar på det. Hennes meddelandet var.
– Tack för beskyddet ädle herre.
– Det var så lite så min fagra dam.
Hon kysser mig igen och jag njuter av den lite mycket som förra kyssen. Hon lämnar mina läppar och jag öppnar ögonen igen.
– Till nästa gång min ädle herre.
– Detsamma min fagra dam.
Hon går in i skyddsrummet och sen stänger hon dörren och det är som om jag kastas tillbaka till verkligheten. Jag sätter handen på ståldörren och säger.
– Det var bara en dröm, fagra dam…
Jag sitter på golvet i träningslokalen, jag gick hit efter att jag lämnat Estelle. Det är öppet dygnet runt. Jag har tränat två pass, nu orkar jag inte mer. De andra är här och mästaren ser på mig.
– När kom du?
– Fyra i morse, Mästare.
Han ser på mig och han lyfter på ena ögonbrynet.
– Jag hjälpte en fager dam i natt.
Han ler.
– Så en fager dam.
– Ja en prinsessa från andra sidan Muren.
Han blir allvarlig.
– Jag hade en match igår, det blev lite kaos. Hon var där med sin pojkvän.
Jag berättar vad som hände och när jag är klar så ser han på mig.
– Du är försiktig, Michael.
– Jadå jag är en parasit, så ja, jag vet min plats Mästare.
Han ser på mig.
– Det är så min rektor ser på mig, som en förbannad parasit.
Jag reser mig, jag går till omklädningsrummet. Jag klär av mig och jag går till duschen och jag sätter på vattnet och jag ställer mig i duschen. Jag sätter händerna på kaklet och jag blundar och tänker på våra två kyssar. Jag har tänkt på dem ofta sen jag kom hit. Eller sen vi kysste varandra. Jag tar av tvålen och jag tvålar in mig…
Jag äter en falafel, eller det är min tredje falafel. Jag tar en klunk av läsken, jag har inte ätit en igår kväll innan matchen. Så att jag trycker i mig tre falaflar är inte konstigt. Jag ser mot tunnelbanan, jag ser på de som kommer uppifrån den. Det är ett av gängen från Helvetet. Stämningen här förändras snabbt, alla vet hur farliga gängen från Helvetet är. Jag reser mig och jag tar min väska och maten och lämnar platsen snabbt. De andra som är här gör som jag, jag går i väg snabbt. Jag springer i väg och jag springer snabbt. Kommer polisen så blir de förbannade, jag saktar in och jag ser mot det håll jag kom ifrån. De är ett trettiotal från gänget, det är en blandadgrupp både vampyrer och människor. Jag ser på deras kläder och tatueringar. De är från Gård 18. Det är ett av de större gängen, jag äter upp min falafel och jag tömmer burken med läsk. Jag kastar burken i en papperskorg, jag tar på mig ryggsäcken och jag ser på gänget. Jag ser ett stort träd, jag springer fram till det och klättrar upp i det. Jag sätter mig och jag ser på vad som händer där borta vid falafelståndet. Förhoppningsvis så bråkar han inte för mycket med dem. De kommer inte tveka att döda honom, jag vrider på huvudet. Jag ser gänget som håller till här komma gående, de är fler än den från gård 18 men frågan är om de lika skickliga på att slåss som de från 18 är. Frågan är varför de ska slåss. Ser mot tunnelbanestationen, tio medlemmat från Nova kommer upp. Den från 18 ser på de tio från Nova, jag ser på gänget som håller till här. Sen kommer resten från Nova, de från 18 backar och lämnar plats åt de ifrån Nova. De var det första gänget i Helvetet, de är kvar där men det är bara en filial så att säga. Nu har de sitt huvudkvarter inne i staden, de är alla klädda i svarta kostymer, vita skjortor, gråa västar och en smal svartslips. De drar sina svärd och jag spänner mig, jag undrar varför. Femtio Nova medlemmar med svärden framme. De har inte satt på sig maskerna, så det är kanske bara en markering mot 18. De är klädda som skinheads från England, med gröna bomberjackor och kängor med stålhättor. Jag vrider på huvudet och jag ser ett annat av de första gängen komma gående bakom det gäng som håller till här. De går förbi dem, de har alla svarta baskrar på sig, svarta skinnjackor och jeans. De kallar sig för Diablos, djävlarna. De drar sina svärd och 18 drar sig ännu längre tillbaka, de som många andra undrar vad fan de hamnat i. De två gängen stannar, Nova har fortfarande inte dolt sina ansikten. Inga svärden glöder. Jag fokuserar min hörsel.
– Så de stoppade er med?
– Ja, vi förlorade ett antal medlemmar.
– Det är kanske dags att lära dem en läxa, lära dem att Muren bara är en illusion.
De två ledarna för grupperna ser på varandra och de nickar. De stoppar undan vapnen, de två ledarna ser på 18.
– Skinnskallar?
– Patetiskt.
– Vi ska kanske värma upp på dem?
– Varför inte.
Nova täcker ansiktena med sina masker och Diablos drar upp sina huvor och sen attackerar de 18. De slår dem sönder och samman, de dödar ingen men de slår dem sönder och samman. Jag hoppar nerifrån trädet och jag går mot de två grupperna. Jag håller ett visst avstånd vi går ner till tunnelbanan, jag förstår taktiken att ge sig på 18. Någon kommer att ringa polisen och ambulanserna, de kommer att köra hit. Höra vem det är som slog ner dem och inte bry sig. Men de poliserna kommer inte att vara tillgängliga vid Muren. Tåget kommer in och jag går på det tillsammans med gängen, jag håller mig för mig själv. De hoppar av vid ändstationen, de går upp och jag följer efter dem. Jag går åt andra hållet och jag springer snabbt som fan i en båge och jag klättar upp i träd. Jag ser vampyrerna dricka rent djurblod och människoblod. Jag känner det på lukten, jag ser på dem och sen på Muren. Jag vänder blicken mot himlen, ett tjugotal drönare inleder attacken mot vakterna på Muren, sen anfaller vampyrerna och de tar sig snabbt uppför den, vakterna försöker antingen att stoppa drönarna eller gömma sig. Drönarna skjuter pilar doppade i Belladonna, när deras pilar är slut så regnar de ner mot vakterna på muren och på husen innanför Muren. Passagen in och ut till Muren spräng och resten av de två gängen springer in innanför Muren. Jag sitter kvar och jag ser mot dungen. Jag tar fram min telefon, den funkar inte. De stör kommunikationen med drönare. Jag ser mot dungen igen, jag hör skriken därinne ifrån. Jag vrider på huvudet och jag ser de andra tre stora gängen komma springande. Spiders, Pågarna och Erasers. De rusar in genom den söndriga passagen. Det kommer att bli ett blodbad, frågan är vad fan som hänt? De sa något om att de attackerat någon. Vakterna här alltså, nu kommer polisen. Nu kommer det att bli riktigt intressant. Det är elitstyrkan och ett femtiotal poliser till. Det kommer att komma fler, som sagt frågan är vad fan som föranlett detta. Jag hoppar ner på gräset och springer till dungen. Jag öppnar dörren i skyddsrummet och rör mig snabbt ner för trappan och jag hittar nedgången till tunneln. Jag springer snabbt som fan genom den till en annan dörr. Jag öppnar den och jag går uppför trappan och jag går genom skyddsrummet som är på denna sida om Muren. Jag andas in och jag känner hennes doft, jag tar av mig ryggsäcken och jag gömmer den. Jag öppnar dörren och jag ser på kaoset, jag ser på allt samtidigt. Det är som att komma in på Grosvenor Square på artonhundratalet fast i modern version. Jag ser på husen, villorna, trädgårdarna, jag ser Sundet, bron, jag ser allt på en gång. Jag samlar mig och andas in, jag känner hennes doft trots kasoet. Jag börjar att springa och jag springer det snabbaste jag kan. Jag undviker striderna. Vad jag kan se så vinner gängen det är bara en tidsfråga innan det tunga artilleriet kallas in. Militären, det finns två förband två mil bort. Jag kommer fram till deras hus och jag hör skriken från henne. Jag rusar in i huset, jag sliter av en Nova medlem hans mask och jag tar hans svärd. Jag kommer fram till hennes rum och jag sparkar upp dörren och jag rör mi snabbt och jag attackerar de tre männen. Jag dödar dem snabbt, jag tar avmig masken.
– Kom om du vill överleva Estelle.
Hon stirrar på mig, hon klär på sig mellan en blinkning och ett andetag. Jag sätter på mig masken igen.
– Slappna av.
– Javisst.
Jag lägger henne över axeln och sen springer jag i väg från huset. Jag undviker kaoset igen. Vi kommer fram till skyddsrummet och jag öppnar dörren och jag går in och jag sätter ner henne på golvet och jag stänger och reglar dörren.
– Kom vi ska till andra skyddsrummet, militären kommer snart, de kommer att slå ner på båda sidor så att säga. Det bryr sig inte om att ni bor er sida om Muren. De kommer att slakta allt och alla som befinner sig på fel sida om Muren.
Vi går nerför trappan och jag stänger nästa dörr med och jag reglar den med. Vi springer genom tunneln och vi kommer fram till andra skyddsrummet. Jag stänger dörren bakom henne och jag tar henne och vi går in i ett av rummen.
– Stanna här.
– Vad ska du?
– Låsa dörren på denna sidan. Jag kommer snart.
Jag rör mig snabbt och jag barrikaderar den dörren med. Jag går till henne och jag går in i rummet och jag stänger dörren. Hon rusar fram till mig och hon kramar mig. Jag kramar henne, hon kysser mig hungrigt och jag svarar på hennes kyss. Vi klär av oss kläderna och vi står nakna framför varandra. Hon är perfektion, hon är så lik Anna, roll karaktären i filmen som heter Anna. Perfektion, vi kysser varandra och mina händer smeker hennes kropp. Hennes smeker min, det var inte så här jag fantiserat om att jag skulle förlora min oskuld. Men just nu så bryr jag mig inte om det. Min händer smeker hennes kropp, hennes smeker min. Mina fingrar leker med hennes slida. Vad är det rollkaraktären heter på riktigt? Just Sasha Luss, gråa ögon, nästan vitt hår. Estelle är vackrare än henne, Estelles hand smeker min penis och den reser sig direkt, mina fingrar smeker hennes slida. Alla böcker om sex som läst kommer förhoppningsvis hjälpa mig. Min penis står hård och redo. Hon sätter en hand på mitt bröst, vi ser på varandra.
– Det är min första gång.
Hon ser lätt tvivlande på mig.
– Jag lovar.
– Jag lovar att vara försiktig med dig, min räddare. Min riddare i skinanderustning.
Hon hoppar upp min famn, hon sätter mitt ollon mot sin slida.
– Då är stor Michael, väldigt stor så låt mig styra.
– Givetvis.
Hon trycker till och mitt ollon glider in i henne och hon stannar. Jag rör mig inte, hon sjunker längre och längre ner jag håller henne om midjan och jag följer med hennes rörelser. Halva min penis är inne henne, jag ser henne i ögonen. Hon ser in i mina. Hennes lyser, det gör mina med. Det tar emot, jag är i botten av henne. Hon börjar att rida mig, långsamt. Hon biter sig i underläppen.
– Du är så stor Michael, jag har aldrig varit med en större penis än din. Låt mig styra.
– Givetvis.
Hon ser på mig och hon ler, hon kysser mig och hon rider mig. Snabbare och snabbare, jag får kämpa med allt vad jag för att inte komma. Hon skriker till och hennes inre kramar mig och jag kan inte hålla emot. Jag kommer och min säd exploderar ur mig och jag böjer bak huvudet och jag kommer med ett vrål. Jag kramar henne och hon kramar mig och vi kommer tillsammans. Vi kommer länge och mina ben viker sig och jag sätter mig på knä. Hon är kvar i mig, jag smeker hennes rygg och hon smeker min. Vi kysser varandra hungrigt, våra tungor dansar runt med varandra. Vi kysser varandra länge…
Jag sitter på golvet, hon ligger med sitt huvud i mitt knä vänd åt mitt håll. Vi ser på varandra. Vi har älskat två gånger till efter den första. Nu är vi påklädda igen, vi vet inte hur det går utanför rummet. Vi har varit härinne i minst tolv timmar, min telefon dog för två timmar sedan. Då hade vi varit härinne i tolv timmar, vi vet allt om varandra. Hon vet mer om mig än någon annan människa gör, precis som jag vet allt om henne.
– Så han är död?
– Ja, han började skjuta mot polisen. Det blev kaos på riktigt, eller det är vad de säger. Men han började skjuta mot polisen, de besvarade hans eld och han träffades av kulorna med Belladonna. Sen högg de huvudet av honom. Hans far är helt vansinnig. Han vill ha den polis som dödade hans son, han vill ha hans huvud på ett fat. Frågan är om han inte fått det.
– Och detta handlar om att ungdomar från Helvetet klättrade över Muren och sprang till stranden och badade?
– Ja, vakterna här gick långt över gränsen med ungdomarna. De skadade dem rejält, människorna och de fyllde vampyrerna med Belladonna, så pass mycket så att de höll på att dö av det. Sen klädde av dem nakna och kastade ut dem framför Muren. Det var ungdomar från Nova, Diablos och Pågarna.
– De är här alla fem.
– De du dödade?
– Jag vet inte, de var inte från de fem så frågan är om någon annan hängt på dem. Var är dina föräldrar?
– De åkte till mormor och morfar i Stockholm i morse, min bror är på universitetet. Dina föräldrar?
– Jag gömmer mig fortfarande från Gänget på min gård, frågan är vilket kaos det kommer att bli därute om alla gängen i stan kommer hit. Det kommer att bli rena slakten. Förhoppningsvis för alla inblandade så kom militären i tid och de stängde ner kommunikationsmöjligheterna hit. För kommer alla de hit…
Jag avslutar inte meningen, hon ser på mig och jag möter hennes blick. Jag känner mina ögon stängas och jag somnar. Jag har varit vaken så länge…
Hon sitter mitt knä, våra ögon är låsta i varandra. Vi vakande, vi såg på varandra och sen klädde vi av oss. Hon visade hur jag skulle slicka henne, min tunga gjorde som hon sa och hon visade mig. Jag lyckades att slicka henne till orgasm, när hon kommit så tog hon mig i munnen och hon sög mig till fullresning och jag drog upp henne.
– Det är för skönt, jag vill älska med dig.
Hon log och grenslade mig. Jag sitter på min tröja, hon rider mig snabbare och snabbare och vi andas snabbare båda två. Hennes kropp stelnar till och hon kommer, jag kommer två sekunder efter henne och jag kommer länge…
Jag har svärdet i ena handen, jag öppnar dörren till hennes sida av Muren. Vi ser på kaoset, men det verkar lugnt. Det är inga strider längre, det är väldigt tyst. Vi börjar gå, hon går före mig och vi går på smala trottoarer, vi ser på hus som är sönderslagna, andra hus är orörda. Vi ser människor som ser på sina söndeslagna hus. Vi ser döda människor, vampyrer, soldater, poliser, gängmedlemmar och civila som är döda eller skadade. De har slagit tillbaka attacken. Vi kommer fram till deras hus, det har klarat sig ok. Det verkar inte som de kom hit fler gånger. Vi går in innanför deras port, vi går fram till deras hus och vi går in. Vi går upp på hennes rum, jag går in och jag kastar ut kropparna från hennes rum och ut på gräsmattan. Jag kastar huvudena efter kropparna. Hon tar sin telefon och en laddare. Precis då hör vi någon öppna ytterdörren och ropa hennes namn. Jag springer i väg och jag hoppar ut i luften och landar på gräset. Jag springer iväg, jag tar mig till skyddsrummet och jag. Öppnar dörren och går in, jag stänger dörren och går genom tunneln till andra skyddsrummet. Jag ser på rummet som vi tillbringade mer än ett dygn i. Vi älskade sju gånger under det dygnet. Jag stoppar handen i fickan, jag känner hennes örhänge mot mina fingrar. Jag ler och jag går fram till dörren och jag öppnar den tyst. Jag går ut och jag går tyst fram till kanten av dungen. Jag hör poliserna och militärerna, jag ser alla bilarna, lastbilarna, två stridshelikoptrar och bepansrade bilar som man transporterar pengar i Amerika, eller det gör man säkert överallt men jag har bara sett sådana i Amerikanska filmer. Jag går tillbaka till skyddsrummet, jag öppnar dörren och jag går in och stänger den. jag reglar den och jag går till rummet där vi älskade. Jag stänger dörren och jag sätter mig på golvet och jag blundar och minns vad vi gjorde, vad vi talade om, jag smeker örhänget igen…
Jag tömmer fyra flaskor med blod, jag känner hur det fyller mig. Jag äter falaflarna, jag köpte tre. Det var det närmsta matståndet som jag kom till, tre falafels och fyra flaskor blod. Jag börjar äta och jag äter upp dem på mindre än fem minuter. Jag köper en läsk med sen går jag i väg. Jag ser på klockan och jag går nerför trappan till tunnelbanan och jag ställer mig och jag väntar på att tunnelbanetåget ska komma. Jag gick ut och tittade två gånger till innan de lämnat. Då sprang jag hit och åt, nu är jag på väg till vinden och hämta mina kläder och ladd sladd. Sen ska jag till skolan…
Jag ser på de andra i klassen, de har sett mitt papper som sitter på mitt skåp. De ser mig läsa en bok om matematik som är helt annorlunda mot den bok som de läser i. Jag läser fascinerat i boken, det stora samtalsämnet är annars det som hände. Jag lyssnar på vad de andra talar om, jag var mitt i smeten utan att faktiskt veta vad som hände. Jag la min telefon på laddning när jag kom till skolan, när jag hade tillräckligt med laddning så textade jag till Estelle och berättade att jag är hel och ren. Att jag fått vänta i vårt rum som jag kallade det. Jag skickade meddelandet. Hon svarade en stund senare att allt var bra med henne, hon hade dragit en vals för sina föräldrar. Det är lätt kaos innanför Muren, det talas om att bygga den högre, anställa fler vakter osv. Jag ser på talet i boken och jag blir fascinerad. Jag tar fram papper och penna, jag skriver av talet och jag ser på det och jag ler. Jag börjar att räkna och när jag är klar så ler jag. Jag ser på talet och svaret. Jag ser på klockan på väggen och jag slår ihop boken och jag packar ner den i väskan. Jag lutar mig fram och sätter pannan mot bänken. Jag blundar och tänker på vad vi gjorde i skyddsrummet. Jag får samtidigt inte glömma var jag kommer ifrån…
Jag äter av maten, jag tar en klunk av blodet och jag sväljer. Jag hör alla samtalen och vad som hände och varför det hände. Jag hör den ena absurda förklaringen efter den andra. Jag säger ingenting, jag äter och jag håller mig på min kant. Jag är bra på det, att hålla mig på min kant. Att inte lägga mig i, det är min specialitet. Framför allt här, ingen av de som jag hör tala om vad som hände. Vet vad som hände. Jag äter upp och jag tömmer den andra flaskan med blod. Jag reser mig och jag tar brickan med mig till disken. Jag lämnar matsalen och går till vår våning och den sal vi ska vara vid. Jag sätter mig på en bänk, jag sätter i mina hörlurar och jag blundar och lyssnar på musiken. Det är mjuk techno, sitta vid datorn musik och snacka skit med polarna. Det är tur att jag kan snacka med dem genom en app på telefonen. Annars så hade jag blivit smått galen, jag vill hem. Sitta vid min dator, programmera och tjata med polarna. Jag öppnar ögonen och jag ser på de tre tjejerna i klassen. Jag tar ut hörlurarna.
– Ja?
– Är det sant att du klarat alla kurserna?
– Ja, det är sant. Lappen på min skåpsdörr visar det, men jag ska vara kvar. Annars så får jag inte mina betyg, rektorn håller mig kvar här för annars så förlorar hon pengar. Så kan vi inte ha det, så jag ska gå här ett helt läsår och inte göra ett dugg. Det kommer jag att göra, men inte sådant som ni andra gör.
– Men?
– Vadå?
– Hur lyckades du med det?
Jag ser på tjejen i mitten som säger det, hon heter Emelie och hon är en av klassensstjärnor.
– Jag vet inte, jag svarade rätt på frågorna. Det bör ha varit en förutsättning.
Hon ser förvånat på mig, den tonen är de inte vana vid. Verkligen inte, inte jag i heller. Men nu har jag börjat att dansa då kan jag inte backa.
– Det var inte så svårt, du ska kanske göra samma sak, Emelie. Prata med Fredrick och säg att du vill göra samma prov som jag gjorde. Ni två klarar det säkert ni med.
Jag ser på hennes två hangarounds. Lova och Ofelia.
– Vi har Fredrick nästa lektion, det är bara att fråga honom. Som du antyder, hur kunde jag klara det liksom. Det är kanske för att jag har ljusblå ögon? Vem vet, vi är ju bara runt tio med den ögonfärgen här på skolan.
De stirrar på mig nu, verkligen stirrar.
– Var det något mer? Inte.
Jag ska precis sätta i hörlurarna, när jag ser Fredrick.
– Ursäkta Fredrick, skulle du vilja komma hit?
Han stannar och han ser på mig, han kommer fram till oss. Jag reser mig.
– De tre skulle vilja göra samma prov som jag gjorde. De antydde att om jag klarade det så skulle de också göra det. Så du kan kanske hjälpa dem med det Fredrick?
Han ser på dem och sen på mig.
– De får ta upp det med rektorn.
– Lycka till, fast det är klart. Ni är inte parasiter, frågan är om jag skulle dra henne inför rätta för det uttalandet?
Fredrick ser på mig och sen på de tre tjejerna.
– Jag önskar er lycka till, frågan henne om ni får göra samma prov som jag. Under samma förutsättningar, med samma prov på samma svårighetsgrad.
Jag lämnar dem stående där, jag samlar mig. Jag undrar var detta kommer ifrån, jag går till toaletterna och jag går in på en av dem. Jag stänger och låser dörren, jag sätter på kranen jag samlar mig. Jag tar vatten i händerna, jag sköljer av ansiktet. Jag drar händerna genom håret, jag torkar dem och jag öppnar dörren och jag går ut ur toaletten. Jag går tillbaka till bänken och jag sätter mig på den, lutar mig tillbaka och blundar igen. Technon låter i mina öron…
Jag hör samtalen om det som hänt de senaste dagarna, jag vet inte vad som kommer över mig. Men jag räcker upp handen, läraren i samhällskunskap ser på mig.
– Ja, Michael?
– Visst har vi allemansrätt i Sverige?
– Ja.
– Vilket innebär att stränder som ägs av kommun är allmänplats och inbegrips av allemansrätten?
– Ja.
– Då bröt vakterna som bevakar den olagliga Muren lagen, när de överföll, misshandlade och förgiftade vampyrungdomar så pass illa så att de fick behandlas akut på sjukhuset. Det var det som var startskottet till det som hände. Ungdomar ville se vatten i havet för första gången i sitt liv, de ville känna på sanden, känna lukten av frisk luft. De ville vara som alla andra ungdomar i vårt land och andra länder. De ville ta del av det som faktiskt är vår lagliga rätt. Enligt allemansrätten, enligt den så är stranden allmänhetens. Inte vissa rikas rätt. De ungdomarna hade i sin tur vänner som tog illa upp. Deras lösning på problemet var inte rätt, men förståelig. De med pengar exkluderar andra från deras lagliga rätt för att de har pengar. Är det rätt i en demokrati, är det rätt att de ska få bygga en mur högre än vad jag skulle få bygga en mur. Är det rätt att deras vakter få göra vad de vill. De är en paramilitärstyrka, legosoldater som utför sitt arbete mot betalning och de får nästan döda barn och ungdomar som vill utnyttja sin lagliga rätt. Är det en demokrati, eller något annat, något fulare? Var det som hände en början på en förändring? Eller ska pengarna få styra igen. De vill bygga Muren ännu högre nu, de vill anställa ännu fler vakter och utrusta de vakterna med automatvapen. Är det rätt, de äger inte gatorna, parkerna, trottoarerna osv där. De äger sina hus, sina tomter men inte mer. Innan ni protesterar, informationen finns på nätet det är bara att googla. Deras mur är olaglig, eller inte Muren i sig men höjden på den är det. Att stänger ute allmänheten från stadsdelen där är olagligt, att de stänger oss ute ifrån stranden är olagligt. Den inbegrips av allemansrätten. Som sagt det är bara att googla. De bryter mot lagen, kommunen bryter mot lagen, frågan är varför landstinget inte reagerat. Det är kanske för att ingen påtalat det. Ingen har kanske googlat det, alla har kanske tagit det förgivet. Vi ska kanske som klass skriva varsitt mejl till kommunledningen och landstinget och se vad de säger? Jag menar, hur många av er här har ens sett stranden som ligger på andra sidan Muren?
Det är knäpptyst i salen, vår lärare är tagen. Hon finner sig snabbt och hon ser på mig sen på de andra i klassen.
– Hur många har sett vattnet på andra sidan Muren?
Fem räcker upp handen, jag ser ett par som googlar och de läser och sen ser de på mig.
– Jag är inte dum i huvudet, verkligen inte. Jag hade aldrig sagt en sådan sak inför er om den inte varit sann. För ni hade bara älskat att få sätta parasiten på plats.
Läraren ser skarpt på mig.
– Vem kallar dig för det?
– Rektorn kallar mig för det, jag är en parasit i hennes ögon. Varken mer eller mindre och när jag klarade av att läsa in och klara alla ämnen så rubbade jag hennes cirklar. Jag är klar med utbildningen, men jag måste gå kvar i ett år till. För vi är inte elever för henne, vi är en påse pengar.
– Är det något fel med att tjäna pengar?
– Nej verkligen inte. Men när man tjänar pengar på barn och ungdomars framtid så tycker i alla fall jag att det är förjävligt att de får göra det utan att kunna hållas ansvariga för om vi klarar vår utbildning eller inte. I Runda slängar så tjänar de 160 000 kr per elev och läsår, det går tvåtusen elever här på skolan. Koncernen äger sammanlagt tio skolor. Pengarna är skattepengar, pengar som våra föräldrar betalat in i skatt. De flyttar vinsten till ett skatteparadis i Karibiska havet. Vilket annat företag får 160 000 skattepengar i handen av staten? Eller kommunerna hur man nu väljer att se det, skulle de tröttna på att driva skolan. De har tjänat sina pengar så kan de lägga ner och vi står utan skola. Då måste kommunen ta hand om oss, men de har inga platser på andra skolor och de har inte råd att erbjuda oss en utbildning. Så nej, det är absolut inte fel att tjäna pengar. Men man kan tjäna dem på olika vis.
De ser på mig allihop.
– Men nu var det inte miljardbelopp som vi skulle diskutera, det var min fråga om vi ska mejla till kommunen och landstinget och fråga varför vi förvägras vår lagliga rätt. Det är faktiskt kommunens och landstinget skyldighet att förse oss med det.
Läraren ser på mig, alla elever ser på mig…
Vi fick skriva vårt mejl till kommunen och landstinget, inte för att jag förväntar mig att något ska hända. Jag ville bara att sanningen skulle komma ut, varken mer eller mindre. Jag tar min större väska med mina andra kläder i handen och jag lämnar skolan. Jag går till tunnelbanestationen och jag åker ner. Jag ställer mig på perrongen och jag väntar på att tåget ska komma. Det plingar till i min telefon, jag ser på erbjudandet. Det är frestande, jag tackar ja. Tiotusen för att spela teater, det är nog fan bättre än vad skådespelare tjänar. Tio minuters agerande på tiotusen. Det är bra pengar, tåget kommer in på perrongen. Det stannar och jag går på det. Jag sätter mig och jag ser på telefon, platserna fylls på snabbt…
Jag kör ett lättare träningspass, inget hårt alls. Mästaren ser på mig, jag skjuter ifrån från träplattan med spiken på. Jag landar och jag vrider på huvudet och jag ser på honom.
– Det har varit ett par spännande dagar mästare.
– Vill du tala om det?
– Varför inte.
Vi sätter oss och jag ser på honom och han ser på mig. Sen berättar jag med lågröst. När jag är klar så ser han på mig.
– Vad fick dig att följa efter dem?
– Nyfikenhet, varken mer eller mindre. Sen slutade jag att tänka när de kom fram dit och inledde sin attack. Eller jag slutade inte tänka, verkligen inte. Men jag kunde låta henne bli skadad inte utan att göra något åt det.
Han ser på mig och nickar.
– Galning, svärdet?
– Det har jag gömt.
– Bra.
Vi ser på varandra och sen ler vi, en fråga som kliar i nacken på mig är. Vad fan hade jag gjort om de tre som skulle våldta Estelle varit ifrån de fem gängen?…
Jag ser på min motståndare, han ska förlora och jag ska vinna. Men han verkar inte ha fattat det. Jag ser hans attacker, jag blockerar dem och jag går i närkamp med honom.
– Vad fan håller du på med? de kommer slå ihjäl dig om du inte lägger dig inom trettiosekunder.
– Far åt helvete!
Jag knuffar iväg honom med full kraft. Han slår staketet och han studsar tillbaka. Jag låter slagen hagla över honom och jag avslutar med ett knä på hans haka. Han segnar ner och jag vinner. Jag lämnar buren, jag tar på mig en tröja och sen går jag till omklädningsrummet. Jag byter om snabbt och sen lämnar jag lokalen. Det är en ny lokal, den tredje på väldigt långtid. Jag är lite orolig, jag hörde ett rykte innan som gör mig orolig, mer än lite orolig. Ryktet säger att de fem stora gängen har sagt åt gängen i Områdena längst ut att släppa igenom de vilda vampyrerna nästa gång de attackerar staden. Jag tar av mig handskarna och tejpen snabbt. Jag tar fram min telefon, jag textar till min mor att de ska vara uppmärksamma och jävligt försiktiga. Jag lämnar lokalen och jag drar upp huvan på min tröja och jag hänger på mig väskan och jag börjar att jogga. Eller det är lite snabbare än joggingfart…
Jag sitter på vinden, jag textar med Estelle samtidigt som jag tjatar med mina kompisar på nätet. Min mor svarade och hon lovade att de skulle vara försiktiga, hon uppmanade mig att hålla mig borta, för Gänget rekryterade igen. Det kan fan snart inte finnas fler ungdomar kvar på gården. Eller de rekryterar barnen nu? Det skulle förvisso inte förvåna mig. Jag svarar Estelle, hon vill träffas. Det vill jag med, men frågan är om vi ska leka mer med elden? Men vi bestämmer ändå att vi ska träffas på söndag, vi ska träffas i Pildammsparken. En lagom neutralplats en söndag. Jag svarar mina kompisar i chatten, jag säger god natt till dem och till Estelle. Det är fest i fastigheten, studenterna firar att någon tentamen är slut…
Vi sitter i aulan och rektorn informerar oss att våra kvasi kommunistiska tendenser slutar här och nu. Vi ska inte ägna vår tid i skolan till sådant.
– Men ni bryter mot lagen.
Jag vrider på huvudet och jag ser på en tjej från vår parallellklass, har det spridit sig dit.
– Ja, ni bryter mot lagen. Vi har alla läst vad som gäller, ni som bor innanför Muren bryter mot lagen.
Det var en annan elev som sa det, fler påtalar det och rektorn ser besvärad ut.
– Jag berättade om det för min far som är advokat. Han höll med mig, det är olagligt.
– Min med.
Jag ser mig omkring i aulan, fler och fler höjer sina röster. Jag vet inte vad som får mig att göra det. Men jag räcker upp handen, hon ser på mig. hon vill få tyst på de andra. Så hon ger mig ordet. Jag reser mig.
– Lever vi i en demokrati fru rektor?
Hon ser skarpt på mig.
– Det är en enkel fråga, lever vi i en demokrati eller inte?
– Ja.
– Då är det i vår rätt att faktiskt ignorera det du sa. Om vi lever i en demokrati, så kan du inte styra vilka politiska ideologier som vi stödjer. Oavsett om de är kommunistiska eller nazistiska. Så om vi vill använda vår demokratiskarätt att påtala för våra politiskt valda, att något är fel. Så är det vår fulla rätt att göra så. I dina ögon, så är vi parasiter. Vi bor på fel sida om Muren, men 100% av våra föräldrar och bidrar till samhället med skattemedel. Samma skattemedel som faktiskt betalar din lön. Jag vet att du är anställd av koncernen, men pengarna kommer från kommunen eller hur? Så egentligen så är du kommunalanställd om man ska hårdra det. Men nu ska jag inte spåra ut, du försöker förneka oss våra demokratiska rättigheter. Det är olagligt, det finns kanske någon härinne som har en förälder som är journalist, som skulle vara intresserad av att få reda på att du försöker strypa våra demokratiska rättigheter. De flesta av oss är över arton, vi får rösta. Det står ingenstans i reglerna för skolan att vi inte för utöva våra demokratiska rättigheter. Så du kan försöka förbjuda oss. Men det är olagligt, som sagt. Det finns kanske en journalist eller tio som skulle vara intresserade av att du försöker kväsa oss. Frågan är vad koncernen skulle säga om det? Det kanske påverkar aktieägarna, det kanske sitter elever vars föräldrar äger aktier i den koncernen, de kanske får för sig att sälja för att du behandlar deras barn som andra klassens ungdomar, som parasiter. Vi är alla parasiter i dina ögon eller hur? Vi som bor utanför Muren är parasiter. Det sa du om mig inför vittne till och med. Detta kommer att sprida sig på sociala medier, ungdomar är väldigt bra på att sprida saker på sociala medier. Greta Thunberg visade etablissemanget precis hur bra ungdomar är på att sprida saker på sociala medier. Det räcker att en skriver, ner med Muren och ge oss vår strand. Går det viralt…
Det är knäpptyst i aulan, sen hörs ett plingande som följs av flera plingande som blir fler och fler.
– Vilket det verkar ha gjort nu, på två sekunder så nådde den som startade tråden ett par tusen personer som skickar vidare osv. vi utnyttjar vår demokratiskarätt att sprida våra åsikter. Du väckte en björn fru rektor. Ett monster som skanderar, ge oss vår strand. Riv Muren och ge oss vår strand.
Nu plingar det och burrar överallt. Jag tar fram min mobil och jag öppnar den, sen sprider jag det jag med. jag skickar det till mina vänner på nätet, de är aktivister. De älskar sådant här, de kommer se till så att detta sprids överallt. Hon stirrar på mig, fler och fler reser sig och står med sina mobiler sträckta ovanför huvudena.
– Du startade detta fru rektor, ditt försök att tysta oss parasiter fick detta att hända. Tack fru rektor, vi ska kanske kalla oss parasiterna. #parasiterna.
Hon stirrar på mig, hon är blek. Hon är väldigt blek…
Jag sitter bakåtlutad mot väggen, jag ser på telefonen. Det har blivit väldigt viralt, som sagt Greta Thunberg visade vägen då för tjugofem år sedan. Att ungdomar kan också. De sociala medierna idag är fler och nästan helt utan filter. Jag ser på meddelandet från Estelle. Det är kaos innanför Muren, det har givetvis spridit sig dit med. Stämningen är uppjagad. Jag gjorde det jag gjorde av två anledningar, dels så retade hon mig, dels för att om de fem ser att något händer så kanske ryktet om att Områdena ska släppa igenom de vilda vampyrerna förändras. Om politikerna blir tillräckligt rädda. För det är inte ”parasiterna” från Områdena längst ut som höjer sina röster. Nej det är ungdomar till de som bor nära Muren, välutbildade föräldrar. Som minns när de var barn och fick bada på stranden. Meddelandet från Estelle är tydligt, hon och hennes familj kommer att lämna Malmö och flytta till Stockholm, det känns för otryggt härnere. Jag läser meddelandet igen. Det blir priset för att jag inte kunde hålla truten. De flyttar till Stockholm på obestämd tid, jag blinkar bort tårarna. De kommer att flytta direkt, de har packat sina kläder, resten kommer att skickas upp senare. Jag lutar huvudet mot väggen.
– Fan, fan, fan, fan…!!!
Jag slår allt vad jag kan på Wu – Shin dockan. Den bryts på mitten och flyger iväg, jag stirrar på den när den träffar väggen på andra sidan. All aktivitet i lokalen avstannar. Uträckningen från hur jag skulle slå och träffa för att det skulle hända försvinner sakta i mitt huvud.
– Måns, vill du sparra?
Jag ser på honom och mina ljusblåa ögon lyser klarare än vad de någonsin gjort innan.
– Så ska kan vi avgöra hur feg jag är?
Mästaren står framför mig, jag ser på honom. Jag är minst tjugo centimeter längre än honom. Jag har inte riktigt insett det innan, hur lång jag är i jämförelse med honom. Han har alltid varit längre än mig i mina ögon. Det är han inte längre, eller det är han. Men inte just nu, jag låser fast Måns blick. Han tar ett steg bakåt.
– Gå och duscha Michael.
Jag gör som Mästaren säger, jag lämnar lokalen och går till omklädningsrummet. Jag sätter mig på bänken framför mina skåp, frågan är om jag ska hämta mitt svärd och sen åka hem och lära idioterna en läxa eller tio? Min telefon burrar till, jag ser på meddelandet. All ilska rinner av mig, ett leende sprids på mina läppar. Herre på täppan match i lokalen, varför inte?…
Jag ser på de nio kropparna som ligger utslagna på golvet i buren, nio utslagna vampyrer. Jag sätter mig på kanten av buren och jag ser ner på dem, domaren kontrollerar dem. Sen pekar han på mig, jag hoppar ner på golvet och jag lämnar buren. En del av min ilska är borta, jag går till omklädningsrummet. Jag ser på kuvertet, jag tar det och jag öppnar det och jag ler. Tjugofemtusen, plus insatsen på mig själv. Jag har närmare femtiotusen i vinst. Jag byter om snabbt och jag lämnar lokalen. Jag börjar att springa, inte för snabbt. Jag springer till insättningsapparaten och jag sätter in pengarna. En plan börjar att formas i mitt huvud. Varför har jag inte tänkt på det innan? För att jag är en förbannad jävla idiot! Jag sätter in pengarna, jag samlar mig och jag lämnar platsen. Jag springer hem, jag tar mig förbi ”vakterna” jag går in på mitt rum. Jag tar av mig väskan, jag öppnar min dator och jag sätter igång. Jag är bra på siffror och se mönster, det är dags att tjäna pengar så att vi kan lämna denna förbannade plats…
Jag ser på huset, det är inget stort hus. Det är ett rätt litet hus, men det är väldigt charmigt. Fyra rum, tre sovrum, ett vardagsrum och ett kök. Ett sov rum, vardagsrum och kök på första plan, två sovrum på andra. Badrum på första plan och en toalett på andra plan. Tvättstuga i källaren. Solceller på taket, en trädgård på fyrahundrakvadrat meter. Jag ser på priset, jag kommer att kunna betala kontant om ett par dagar. Mitt spekulerande på börsen, kommer göra så att jag kan göra det. Jag förbannar fortfarande min dumhet, hur fan kunde jag vara så korkad? Min far och mor står bredvid mig.
– Säg att ni tar det till utgångspriset, far.
Han ser på mig.
– Bara säg det, han kommer att säga att han ska tala med säljarna. Han kommer att komma med ett motbud på tio procent över. Du säger två, sen kommer ni att komma överens om fem procent. När han frågar om lån så ska du säga att det inte behövs.
– Förlåt?
– Du har kontantinsatsen, sen när det ska skrivas på papper så har du pengarna att betala vad det kostar kontant.
De stirrar på mig.
– Lita på mig, jag lovade er ett hus. Den andra planen sket sig så vi får göra såhär i stället. Ni kommer att ha pengarna när det är dags för det.
Min far går fram till mäklaren, de har sina finaste kläder på sig…
Mina föräldrar skriver på papperna, de har fört över summan som de skulle betala. De har de senaste dagarna tagit med sig sina käraste ägodelar till sina arbeten. De kommer aldrig mer åka hem till den andra lägenheten, de kommer att säga upp den på distans så att säga. Vi lämnar Helvetet bakom oss, vi flyttar en bit in i staden. Till ett äldre villaområde, här är inga gäng. Det bor vanliga arbetare här som mina föräldrar. De kommer att åka till IKEA efter att de är klara här och köpa möbler. Mor har mitt kort i sin handväska, jag sitter i skolan och lyssnar på en av lärarna som talar om fysik. Trycket på rektorn blev för stort, det tog inte många dagar efter att vår protest blev viral förrän hon fick lämna sitt arbete. Protesterna har inte blivit mindre, tvärtom. #parasiterna har spridit sig till andra skolor. Till arbetsplatser, det känns som om hela staden vill få tillgång till stranden. Det ska vara en stor demonstration till helgen, den ska starta på Stortorget och sen så ska vi gå till Muren vid passagen och skandera vårt budskap. Jag räcker upp handen och svarar på frågan som läraren ställde. Även om jag kanske har tenterat av kursen så kan jag svara på frågor ändå…
Jag ser på mitt rum, det ser exakt ut som mitt rum i lägenheten. Eller väggarna ser exakt likadana ut. Tre vita och en grön, jag har en större säng, ett större skrivbord och en större bokhylla. Jag har ramat in mitt papper om att jag klarat kurserna. Vi lastade av lastbilen och skruvade ihop möblerna snabbt. Sen körde min far tillbaka med lastbilen som han hyrt. De hade givetvis haft frågor, jag svarade på dem. Jag är bra på siffror och att se mönster, de lyssnade och de skakade lite på sina huvuden. Jag lämnar rummet och jag går till köket, jag öppnar kylen och jag tar en flaska med blod. Jag öppnar dörren till trädgården och jag går ut på uteplatsen och jag sätter mig på trappan och njuter av den friska luften och fåglarnas kvittrande. Det är en försommarkväll, jag tar fram min mobil och jag ser på bilden av Estelle. Jag blinkar bort tårarna…
Jag ser på människorna som står på Stortorget, det är flera tusentals människor här. Barn, ungdomar, vuxna, allt från kostymnissar till gängmedlemmar. Inga från Helvetet, men jag ser medlemmar från de fem som rör sig runt här. Vissa av dem har till och med plakat i händerna. Helt plötsligt så rör sig massan av människor, någon börjar att ropa, riv muren, ge oss tillbaka stranden. Ropen växer och snart så skanderar alla samma sak. Vi skanderar samma ord hela vägen från Stortorget fram till där passagen finns. Jag ser på vakterna som står vid passagen, jag rör mig framåt. Jag tar mig ur folkmassan och jag andas in och sen ut. Jag ser på vakterna, jag går framåt och poliserna ser på mig. De gör inget för att stoppa mig, jag går fram till trappan och jag står på nederstatrappsteget.
– Ni begår ett brott om ni stoppar mig, det ni gör är olagligt. Om ni stoppar mig så är det polisens skyldighet att omhänderta er. Det är bara att googla, om ni försöker stoppa mig eller någon annan så kan vi hävda nödvärn. Det står om det i lagboken. Så det här kan sluta på två vis, antingen så släpper ni in mig. Då slipper ni att bli häktade, eller så försöker ni stoppa mig. Då kommer två saker att hända. Poliserna om de är snabba nog kommer att arrestera er. Eller så kommer alla de tusentals människorna att attackera er. Ni är femtio vakter, vi är tusentals. Så mitt råd är att ni aktar er och vi går lugnt och stilla in och ner till stranden. Varken mer eller mindre.
Vakterna ser på mig, sen på poliserna. Den ene polisen nickar, han bekräftar att de står på vår sida.
– Jag tror att de också vill bada.
– Haha, ja.
Jag börjar går uppför trappan, jag stannar och vänder mig om.
– Om ni tar det lugnt så kommer ni att få bada.
Jag vänder mig framåt igen och går förbi vakterna, jag går genom passagen, poliserna går efter mig och jag börjar gå mot stranden. Folkmassan följer efter, jag ser på stranden och det blå vattnet. Poliserna kommer ifatt mig.
– Vem är du?
– Den förste parasiten, fy fan vad vackert det är.
– Haha, ja.
Folkmassan tar sig lugnt och stilla genom passagen och ut på andra sidan. Det är mer än jag som tar bilder, eller filmar. Jag kommer ner i sanden, jag tar av mig så att jag bara har mina shorts på mig. Jag är vampyr, jag kommer inte att frysa oavsett hur kallt det är. Jag springer ut i vattnet och dyker. Jag simmar snabbt under ytan och jag ställer mig upp. Det är tur att det är långgrunt för jag kan inte simma. Jag ser på stranden, det är fler än jag som klär av sig. Det är fler än jag som springer ut i vattnet och börjar att bada. Det kommer fler och fler människor till stranden. Det hörs skratt och tjut, det är en massa människor här. De sprider ut sig längsmed stranden. Vi är inne i en värld som förvägrats oss sen innan jag var född. Det har varit stängt för oss i tjugofem år, frågan är vad de som sitter däruppe i sina hus tänker. Frågan är vad som hänt om jag inte öppnat munnen, då hade vilda vampyrer tagit sig hit och härjat ännu värre än de fem gängen. Mina klasskamrater kommer fram till mig, vi ser på varandra och vi skrattar och kramar om varandra. Det var vi som startade detta, de kan behålla sin förbannade mur om de vill. Den kan inte stänga oss ute, verkligen inte…
Jag ser på det tomma huset, det gick fort att tömma. Jag filmade alla människorna och skickade till henne.
– En fredlig demostration som slutar med att Muren ”rivs” det var du som gav mig modet till detta E.
Jag skickar den till henne och sen la jag upp den på sociala medier #parasiterna…
Jag ser på hennes svar, jag ler lite. Jag blinkar bort tårarna, jag torkar kinderna. Men jag ler, vem vet det kanske blir hon och jag en dag. Större under har skett…
Jag ser på studie och yrkesvägledaren.
– Skojar du?
– Haha, nej. Jag skojar inte, de vill att du börjar studera hos dem efter sommaren. Din del i ”revolutionen” spelar säkert in. Men det viktigaste för dem är att du har de akademiska meriterna. Så de vill att du börjar läsa på deras tekniska högskola efter sommaren.
– Här i Malmö?
– Ja, här i Malmö.
Jag lutar mig tillbaka i stolen och jag ler med hela ansiktet.
– Jag accepterar givetvis platsen.
– Då meddelar jag dem det, tack förresten Michael.
– För vadå?
– Att jag fick bada jag med, vi var alltid där när jag växte upp. Vi var där hela dagarna, från tidig morgon till sen kväll. Jag är uppväxt på Kulladal, det är cykelavstånd dit. Du öppnade upp det för oss igen.
– Vi öppnade upp den, vi i klassen öppnade upp den.
– Du tog första steget Michael.
– Jag var väldigt nervös för att han inte skulle släppa förbi mig, det hade slutat med en katastrof. Men egentligen så ska ni tacka rektorn och en tjej som kallas för E. Rektorn retade upp mig och E gav mig kärlek. En från andra sidan Muren och jag ifrån Helvetet blev nästan ett par, eller vi blev ett par. Men hennes föräldrar vågade inte stanna kvar så de lämnade. De har flyttat till Djursholm i Stockholm, det är lugnare där.
Hon ser på mig och hon ler. Jag ler tillbaka…
– Så du har fått en plats på universitet?
– Ja far, på Tekniska avdelningen.
Han studerade i Lund på LTH, men Malmö har gått förbi dem i prestige. Malmö är som universitet före Lund numera.
– Vad ska du läsa?
– Jag vet inte, något inom programmering och datorer tror jag. Vi får se far, just nu så är jag bara glad att jag fått en chans och möjlighet att börja plugga.
Vi sitter på en filt på stranden, det är väldigt mycket folk här. Från hög till låg så att säga. Det är sol, enligt väder appen så är det tjugotre grader varmt och vi är bara i början av juni. Frågan är hur varmt det kommer att vara om en månad. Jag ser på de som badar, jag spanar på tjejerna som badar. Ja, E rev ner en hel del murar inom mig…
Jag ser på Måns, han ser på mig. det har gått en månad sen allt hände, det är sommarlov. Jag hänger med klasskamraterna på dagarna, vi är mest på stranden. Vi och många fler med oss, muren står kvar men man har gjort fler passager i den. Vakterna är borta och saker och ting har lugnat ner sig. Jag har sommarlov, jag är som andra normala artonåringar som inte bor i Helvetet. Jag tränar, jag solar och badar med klasskamraterna. Som jag lovat att inte glömma när jag börjar på universitetet. Jag ska ta studenten med dem, det har vi bestämt. De kommer att få en ny rektor. Den gamla bor kvar innanför Muren, frågan är hur bitter hon är. Väldigt kan jag tänka mig. Jag pratar en hel del med E, hon trivs inte i Stockholm. Hon saknar mig, hon saknar Malmö, sina vänner, sitt hus. Jag saknar henne med, jag saknar henne så att det gör ont i mig. Jag ser på Måns och jag ler, jag slappnar av och jag ler.
– Du är inte värd det Måns, du är en posör som aldrig kommer att få det åttonde strecket. Vill du veta varför? Du har aldrig upplevt riktigt smärta, du är inte ödmjuk och du kommer aldrig att uppnå harmoni. Jag skulle kunna slå ner dig lika lätt som jag andas. Jag hade kunnat bryta dig som jag bröt trädockan, lättare än vad jag bröt den. Men det skulle bara bevisa en sak, Måns. Att jag var en lägre person än dig. Du har missförstått hela poängen med De fem elementen. Det handlar inte om ego, tvärtom faktiskt. De Fem elementen handlar om att släppa egot och finna harmoni. En nybörjare har mer harmoni än du.
Han attackerar mig och jag blockerar honom enkelt, jag känner hans frustration växa och jag ler bara bredare.
– Jag kommer inte att attackera dig Måns, verkligen inte.
– Jag ska döda dig!!
– Akta dig Michael.
Jag gör som Mästaren säger, Måns stirrar på mig och sen på Mästaren.
– Som Michael sa, du kommer aldrig att bli en Mästare. Jag gav dig strecken, jag kan plocka dem av dig. Lämna min lokal och kom aldrig tillbaka, för jag reda på att du försöker attackera Michael utanför lokalen så kommer du att ångra dig, Måns. Förstår du?
Han stirrar på Mästaren, han gör ett utfall. Jag undrar om han är galen!? Mästaren svarar på attacken och en minut senare så ligger Måns på golvet och kvider. Vi andra ser på honom och sen på Mästaren, sen tillbaka på honom och vi undrar om han tappat det helt, mästaren är vampyr och Mästare. Hans ögon är gula. Vad fan trodde han?
– Som jag sa Måns, lämna min lokal och kom aldrig tillbaka. Försök inget med Michael, han talar för oss alla. Ger du dig på honom så ger du dig på oss alla, förstår du?
Han stirrar på Mästaren, det galna i hans blick är borta och nu så syns det bara rädsla i dem. Han reser sig tungt, även om han är vampyr så kommer han att ha ont en stund. Han lämnar träningslokalen och går till omklädningsrummet. Vi ser dörren stängas bakom honom.
– Vad tror du att han kommer att göra, Mästare?
– Förhoppningsvis ingenting.
– Men om han gör något?
– Så lär vi höra talas om det, Michael.
Jag ser på honom, han ser på mig och jag bugar mig lätt och går till träplattan med spik på. Jag böjer mig fram och sätter händerna på spiken och jag börjar göra mina rörelser…
Jag står på stranden, jag har kepsen på mig och mina solglasögon. Jag ser på de badande människorna. Jag känner hur någon kramar mig bakifrån, jag känner hennes doft och jag blundar och njuter. Jag vänder mig om, hon står framför mig med armarna runt mig.
– Spanar du på andra tjejer?
– Nej, jag har bara ögon för dig.
– Säkert?
– Ja, Estelle det är väldigt säkert.
Jag vänder på kepsen och jag böjer mig fram och jag kysser henne. Hon svarar på kyssen och vi kysser varandra länge. Vi delar på oss och jag ser på henne och viskar.
– Du är verkligen här?
– Ja, jag är verkligen här. Jag satte mig på tåget i morse, jag orkade inte med dem.
– Vadå då?
– De är hundra gånger värre än den värste personen här.
– Då är det illa, Estelle. Var är dina saker?
– I ett skåp på centralen, jag packade en väska med det nödvändigaste. Jag vet inte ens var jag ska sova. Är vinden ledig tror du?
– Du sover hemma hos mig, Estelle.
– Vad säger dina föräldrar om det?
– Inget, de kommer inte säga något. Du kommer att förtrolla dem med din skönhet.
– Haha, så pass?
– Mm, så pass Estelle.
Jag kysser henne mjukt igen, hon hoppar upp i min famn och slår sina ben runt mig och jag ler. Vi kysser varandra och vi ler samtidigt båda två…
Jag har hennes väska på axeln, vi går in i trädgården och vi går fram till huset och vi går in i huset. Vi går till mitt rum, jag sätter hennes väska på min säng och hon ser på mitt rum. Hon ser lite förvånad ut.
– Hur lyckas man ha det så här rent och snyggt?
– Man lägger sin tvätt i tvättkorgarna varje dag, sen bäddar man sin säng och sköter sig. Mitt rum såg likadant ut i lägenheten, det blev min oas i kaoset som pågick runt omkring mig. Jag läste på nätet att vita väggar med en fondvägg i den grönanyansen har en lugnande effekt på en. Jag gillar den så jag målade den här också. Ska vi hälsa på mina föräldrar.
Hon ser på mig, jag ser på henne. Jag tar henne i handen och vi lämnar mitt rum och vi går ut på baksidan av huset. Mina föräldrar rotar i rabatterna, det är vad de ska göra på sin semester. Rota i rabatterna, de ser oss komma ut i trädgården och de reser sig och min mor tar av sig handskarna. Min far gör detsamma, de kommer fram till oss. Min mor har sagt upp sig, hon har sökt arbete som sjuksköterska. Min far söker arbeten som ingenjör och han hoppas på att få napp. Vi går fram till dem, de ser på Estelle och de hälsar välkomnande på henne. De ler åt henne och de berättar sina namn, min mor heter Maria och min far Jimmy. Jag textade dem innan och meddelade dem att Estelle skulle följa med mig hem, att hon ska sova över hos oss. De sa inte nej, de vet att hon är den som fått mig att våga öppna upp mig. Indirekt så är det hennes förtjänst att de har en trädgård att rota i. De hade kunnat göra det de gör på en halvtimme med vampyrkrafterna. Men det vill de inte, det är ingen sport i det. Vissa saker ska man inte göra med våra fördelar. Vi går tillbaka mot uteplatsen och mina föräldrar återvänder till sitt.
– De är uppväxta i hus båda två, sen kom viruset. Deras föräldrar och syskon dog. Min morbror blev en vild vampyr, de andra dog av viruset. De blev tvångsförflyttade till Helvetet, sen kom de inte därifrån. De fick sluta med sina andra arbeten. Sen fick de mig mitt i allt kaoset, så att jag kunde betala tillbaka till dem. Betyder väldigt mycket för mig.
– Var någonstans?
– Min far är ifrån Lund och min mor är ifrån Tygelsjö. Min far kommer ifrån en akademikerfamilj, min mors släkt var arbetare. Min morfar var snickare och min mormor var lågstadielärare. Min morbror var säljare, han hade ingen familj som tur var.
– Hur dog han?
– De attackerade staden, de kom inte förbi områdena. Han dog där, som en vildvampyr.
– Jag beklagar.
– Jag fick aldrig träffa dem, de dog innan jag föddes. Jag är imponerad av att mina föräldrar vågade skaffa barn. Eller jag är imponerad över alla som smittades som vågat att skaffa barn.
– För att ingen visste hur vi skulle bli?
– Det vet vi fortfarande inte, Estelle. Men ja, jag är imponerad av det. Väldigt imponerad. Vi är annorlundare än dem, våra krafter är så mycket starkare än deras. Frågan är hur våra barn kommer att bli, vi är födda med våra krafter. Det var inte våra föräldrar, som sagt vi är så mycket starkare än dem. Det kunde blivit kaos, men de vågade. Vilket jag är glad för, väldigt glad för.
– Jag med, Michael. Jag är väldigt glad att du räddade mig, min riddare i skinande rustning.
– Det var självklart min fagra mö.
Vi pussar varandra mjukt, jag smeker hennes kind och hon smeker mitt bröst och jag känner hur blodet rusar runt i min kropp. Jag drar bak huvudet och jag ser in i hennes väldigt gråa ögon. Jag ler och jag säger.
– Jag är väldigt, väldigt glad att du är här Estelle.
– Och jag är väldigt glad att vara här, Michael.
– Så bra, Estelle.
– Visst är det Michael.
Jag kysser henne mjukt och hon svarar på kyssen…
Vi kysser varandra mjukt, vi ligger i min säng och vi är nakna. Jag är överst, jag reser mig på armarna så att jag ser på henne. Jag kysser mig nerför hennes kropp till hennes bröst och vidare nerför hennes kropp till hennes slida. Jag börjar att slicka henne. Jag minns hur hon ville att jag skulle slicka henne sist vi älskade, min tunga smakar på henne, leker med henne och för henne till en orgasm. Hon lägger kudden över ansiktet och hon skriker in i den. Hon drar upp mig och hon vi kysser varandra hungrigt. Hennes hand greppar mig och hon rör handen och min penis växer. Hon sätter den mot sin slida när den är hård och redo. Jag trycker till försiktigt och jag glider lika försiktigt in i hennes inre. Tills jag når botten av henne, jag börjar röra mig när hon nickar och jag tar henne med långa rörelser. Jag tar henne snabbare och snabbare och vi spärrar upp ögonen båda två när vi kommer samtidigt och tillsammans. Vi kommer länge och vi kysser varandra genom våra orgasmer. Vi landar och vi lägger oss på sidan i sängen, hon smeker min kind och jag smeker hennes.
– Du har räddat mig på mer än ett vis Michael, jag älskar dig. För den du är, för att du är du helt enkelt. Jag kommer att älska dig för resten av våra liv. Oavsett vad som än händer så kommer jag att älska dig för resten av mitt liv.
– Jag älskar dig med, Estelle. Du har räddat mig med, den du är räddade mig Estelle, på så många vis så räddade du mig med.
Epilog.
Jag ser på mina två döttrar, de är andra generationens vampyrer. De får göra vad de vill bada var de vill. De får göra allt i livet, jag vänder blicken tillbaka till skärmen. Jag läser igenom tecken på skärmen och jag trycker på spara, jag lägger över den på ett USB minne. Jag tar upp forskningsrapporten som jag läste innan. Den som säger att de från första generationen med ljusblåa ögon som får barn tillsammans med någon med gul, grön eller gråa ögon. Jag hör rösten på tv apparaten berätta om rymdplanet som precis exploderat. Jag ser på tv apparaten och jag slickar mig om läpparna. De valde ett annat företags programvara. Estelle kommer in i vardagsrummet. Hon ser också på tv apparaten.
– Herregud.
– Jag varnade dem för detta…
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.