Mellan os radius och rökrutan – Johanna Del 1

Kapitel 1: En alternativ dröm i studentkorridoren

Johanna är 20 år gammal och har lämnat tryggheten i Halmstad för att flytta till en av Stockholms södra förorter. Målet är tydligt: hon ska studera till sjuksköterska. Egentligen slår hennes hjärta extra hårt för att i framtiden bli barnmorska och få arbeta med sex- och samlevnadsfrågor, men vägen dit går genom grundutbildningens intensiva terminer.

Med sina 160 centimeter över havet är Johanna en ganska petit tjej. Hon har en smal midja och B-kupor, men är framför allt riktigt nöjd med sina breda, kvinnliga höfter. Johanna älskar hårdrock och klär sig därefter. Själv kallar hon sin stil för ”alternativ”, medan omgivningen oftast klistrar på henne etiketter som emo eller gothare. Hennes långa hår är färgat i en djup svart bas, uppblandat med starkt lysande stråk av rött, blått eller lila.

Klädstilen är en röd tråd i hennes vardag: det är nästan uteslutande svarta stuprörsjeans från Cheap Monday, som framhäver hennes stuss, randiga långärmade tröjor, hoodies med stora bandtryck eller klänningar fyllda med spets och tyll. Ansiktet pryds av välvalda smycken. I överläppen sitter en Medusa-piercing – en elegant stav som slutar i en blank metallkula. I mitten av underläppen har hon två piercingar, så kallade snake bites, som dekoreras av två kolsvarta ringar. Bakom den mörka fasaden döljer sig en utåtriktad, social och grundmurat optimistisk tjej. Hon har en stark estetisk ådra, brinner för fotografering och har ett förflutet som sångerska i ett band som hon och klasskamraterna startade under gymnasietiden på estetlinjen.

Under det första året på utbildningen bor Johanna i en studentkorridor tillsammans med fem andra studenter. Det är här hon möter Linnéa. När de upptäcker att de inte bara delar korridor utan också går exakt samma termin på sjuksköterskeprogrammet, blir de snabbt oskiljaktiga. Kvällarna fylls av gemensam matlagning och intensiva pluggsessioner.

Linnéa är dessutom engagerad i studentkåren och är den drivande kraften bakom terminens sittningar och studiesociala aktiviteter. Till skillnad från Johanna är Linnéa extremt modemedveten i traditionell bemärkelse, med ett långt, blont och lockigt hår. Folk i deras omgivning brukar ofta påpeka att de ser ut som ett omaka par, men Johanna och Linnéa rycker bara på axlarna åt det. De är rörande överens om att människor i allmänhet är alldeles för ytliga.

Kapitel 2: Korsetter, kängor och latin i vinterkylan

Det är slutet av första terminen och luften är tung av press. Johanna och hennes klass står inför den ökända tentan i anatomi och fysiologi. Det är en så kallad ”stopp-tenta” – misslyckas man här får man inte fortsätta till termin 2. Nervositeten på campus är påtaglig eftersom en stor andel av studenterna brukar kugga på första försöket.

Tentan äger rum på fredagen direkt innan juluppehållet, och samma kväll ska studentkåren anordna sin stora julsittning. Som en liten livlina finns en omtenta inbokad strax efter årsskiftet, men Johanna vill till varje pris slippa den. Under de sista kvällarna har Johanna isolerat sig och hårdpluggat i ensamhet, eftersom Linnéa har varit fullt upptagen med att rodda inför kvällens sittning.

Dagen D är här. Det är fredag morgon och utanför fönstret ligger decembersnön kall. Johanna och Linnéa stökar runt i det gemensamma korridorsköket för att förbereda morgonkaffe och smörgåsar. Johanna känner hur nervositeten skaver i bröstet, medan Linnéa verkar ta det hela med ett lugnt och säkert leende. Medan de slår in smörgåsarna i prasslig plastfolie passar de på att stressa varandra med sista-minuten-frågor om de olika enzymernas funktioner i matspjälkningsorganen. När matsäcken är packad drar de på sig vinterkläderna och lämnar korridoren med varsin rykande termosmugg i högsta hugg.

Minusgraderna slår skoningslöst mot ansiktet så fort de kliver ut. Johanna drar upp halsduken och skänker en tacksam tanke åt att promenaden till campus och sjukhuset bara tar tio minuter. Johanna är klädd i en lång, röd vinterrock som hålls samman av ett brett, svart band knutet i en rosett framtill. Längs ryggen löper sex metallringar i två parallella linjer där bandet snöras i ett distinkt, korsettliknande mönster. På huvudet bär hon en svart mössa där namnet på ett av hennes favoritband – Korn – lyser i mörkröda bokstäver. En svart-röd-randig halsduk är virad flera varv runt halsen, och på fötterna sitter naturligtvis hennes favorit-Dr. Martens-kängor. De är svarta, snörade med röda skosnören som pryds av små, svarta katthuvuden.

”Vad heter strålbenet på latin?” undrar Linnéa plötsligt och bryter Johannas tysta tankar om vinterkylan.
”Radialis!” svarar Johanna snabbt.
”Nä, os radius! Radialis är ju de stora blodkärlen som löper längs med strålbenet!” rättar Linnéa.
”Just det! Åh, arteria radialis och vena radialis såklart. Jag hoppas verkligen inte att lärarna är för nitiska när de rättar.”

Johanna suckar lätt, sticker ner handen i jackans innerficka och fiskar upp sitt cigarettpaket. Hon tänder en cigarett och tar ett djupt, lugnande bloss.

”Är du så nervös? Du brukar ju aldrig röka på vägen till skolan”, påpekar Linnéa och studerar sin vän.
”Ja och nej. Jag vill verkligen inte kugga. Jag vill spendera hela jullovet hemma i Halmstad och inte tvingas åka tillbaka två veckor innan termin två startar bara för att skriva en omtenta.”
”Du kan mer än du tror, Johanna. Se bara till att läsa frågorna ordentligt och ta den tid du behöver så att du slipper slarvfel. Det är tjugo frågor och vi har fyra timmar på oss. Det blir fem frågor i timmen! Det kommer gå bra, du har ju faktiskt hårdpluggat hela veckan.”

Johanna tar ett nytt bloss och sköljer ner röken med en klunk varmt kaffe från termosen.

”Jag hoppas det”, muttrar hon. ”Jag är helt övertygad. Hur lång tid tog det för dig att göra övningstentan igår kväll?”
”Två timmar och tio minuter.”
”Och klarade du den?”
”Ja, jag hade åttio procent rätt.”
”Du ser! Du kommer sätta det här galant.”
”Jag vet inte… kanske.”
”Tro på dig själv nu. Skriv tentan i lugn och ro, och sedan är det bara att ladda om för julsittningen! Jag kollade deltagarlistan igår, och Simon har anmält sig också.”

Kapitel 3: Mötet vid roterdörrarna

Namnet får Johannas hjärta att ta ett litet extra skutt. Simon går en termin över dem. Han är jämngammal med Johanna, runt 170 centimeter lång och har ett fantastiskt, långt korpsvart hår. Han ramar in sina ögon med mörk kajal och har betydligt fler piercingar än hon själv. Runt hans ansikte glimmar svarta smycken: två spiralformade piercingar i underläppen och en lång stav i ena örat som går rakt igenom öronbågen – en så kallad industrial-piercing. Staven har en kula i ena änden och en vass tagg i den andra, vilket får det att se ut som om örat har träffats av en liten pil. Simon är så himla cool, tänker Johanna för sig själv.

Hennes minne vandrar tillbaka till deras allra första möte, två månader in på utbildningen. Det var under lunchskyndet mellan två tunga föreläsningar. Johanna satt på en bänk utanför entrén till en av skolbyggnaderna och rökte i ensamhet. Plötsligt stormade Simon ut genom de roterande glasdörrarna, nästan sprang mot rökrutan, slet fram sitt cigarettpaket och började febrilt rannsaka sina fickor. Han verkade inte hitta det han sökte, lät blicken svepa över torget och upptäckte Johanna på bänken.

”Har du eld?” frågade han med en nästan bedjande röst.
”Självklart”, svarade Johanna och räckte fram sin vita Pressbyrån-tändare.

Simon tände sin cigarett, drog ett djupt bloss och släppte ut en lång, lättad suck. Johanna betraktade honom med stora ögon under luggen. Det är något otroligt sexigt med hårdrockarkillar som röker. Den dagen bar han en lång, svart skinnrock, en mössa med den klassiska Zelda-loggan framtill, slitna svarta jeans och ett par tunga New Rock-kängor vars skosnören var virade runt metallnitar och slutade i en slarvig rosett.

”Varför så bråttom?” undrade Johanna med ett leende.
”Klockan är halv ett och vi drog över en halvtimme på seminariet eftersom lärarna inte hade någon som helst koll på tiden under redovisningarna. Vi gick miste om bensträckaren klockan tio också… så jag har inte hunnit röka sedan jag klev av pendeltåget klockan åtta i morse. Jag kände hur det började krypa under huden på mig, så när sista gruppen var klar fanns det inte en sekund att spilla, hahaha!”

Johanna skrattade högt och nickade igenkännande.

”Abstinens is a bitch! Just därför har jag alltid en karta nikotintuggummi i handväskan för nödsituationer, och när jag åker tåg hem till föräldrarna. Nöden har ingen lag!”
”Hahaha, du är smart! Det tipset tackar jag för. Men du, av dialekten att döma… är du från Skåne?”
”Näe, jag är från Halland. Men det är jättevanligt att folk blandar ihop halländska med skånska. Ibland tror folk till och med att jag pratar göteborgska. Det är väl en mix av båda, antar jag.”
”Aha, där ser man. Jag har aldrig varit i Halland, men det är väl där Ullared ligger?”
”Det stämmer! Jag har faktiskt jobbat där.”
”Coolt! Vad pluggar du förresten?”
”Sjuksköterska, första terminen.”
”Åh, bra val! Jag går andra terminen. Hoppas du trivs, men varför valde du Stockho…”

Simon avbröt sig själv mitt i meningen och sneglade ner på sin mobilskärm.

”Oh shit, jag måste springa in igen om jag ska hinna få i mig min matlåda innan nästa seminarierunda drar igång.”
”Spring du! Trevligt att råkas.”
”Dito, vi lär ses här i krokarna. Simon, förresten.”
”Johanna. Tack detsamma, hoppas eftermiddagen håller tiden!”
”Haha, jag vågar inte hoppas på för mycket!”

Simon fimpade sin halvrökta cigarett och försvann in genom entrédörrarna i samma höga tempo som han kommit.

Kapitel 4: Tysta salar och publika lyckönskningar

”Hallå, filterforskaren? Är du inte klar med den där ciggen snart? Vi är nästan framme!”

Linnéas röst rycker Johanna hårt tillbaka till nuet. Hon blinkar och inser att glöden har ätit sig ända ner till filtret på hennes cigarett. Hon letar snabbt upp en soptunna, fimpar ordentligt och kastar den.

”Vad flög i dig? Vad tänkte du på?” undrar Linnéa roat.
”Inte vad, utan vem”, svarar Johanna och rätar på rocken.
”Simon såklart!” skrattar Linnéa.
”Jag kunde ana det på ditt fåniga leende. Han är verkligen helt din stil.”
”Ja, det är han ju. Riktigt ögongodis. Jag hoppas verkligen att han kommer ikväll.”
”Det tror jag säkert. Jag nämnde faktiskt för honom under förra kårmötet att du skulle gå.”
”MEN LINNÉA!!!” utbrister Johanna, skrattar och ger sin vän en lätt knuff på axeln samtidigt som en varm rodnad sprider sig över kinderna.

De kliver in genom lärosätets tunga entré och letar sig fram till universitetets största tentasal. Det är en kvart kvar innan dörrarna stängs, så ingången står öppen. Tentavakterna sitter strategiskt placerade vid ett bord strax innanför för att hälsa välkomna och utföra den obligatoriska legitimationskontrollen. Tentasalen är enorm; en steril, ljus sal som rymmer närmare 200 nervösa studenter. På skrivbordet vid entrén ligger en översikt över dagens skrivningar. Johanna skummar listan och läser: ”Sjuksköterskeprogrammet Termin 2. Klinisk mikrobiologi och patofysiologi, 15 hp”. Det betyder att Simon också sitter i den här salen idag.

Efter registreringen tilldelas de sina platser. Johanna får bord 46 och Linnéa hamnar på nummer 42. De går i samlad tropp till de långa hyllraderna längst bak i salen för att låsa in sina väskor och stänga av sina mobiltelefoner.

”Lycka till”, säger Johanna lågt.
”Bryt ett ben”, svarar Linnéa. ”Ta det lugnt nu och stressa inte.”

De tar sina termosmuggar och smörgåsar och letar upp sina respektive platser. Längst fram i den stora salen lyser en enorm projektorduk där en timer på fyra timmar står redo, flankerad av en lista över tillåtna hjälpmedel: pennor, radergummi, miniräknare samt dryck och tilltugg.

Johanna känner hur hjärtat slår snabbare och vänder blicken mot de stora fönstren till vänster. Där sitter han. Simon. Han sitter och snurrar en blyertspenna mellan fingrarna med vana rörelser och ser förvånansvärt taggad ut. Johanna tänker att han säkert kommer klara sin mikrobiologi utan minsta problem. Simon tar en klunk ur sin termos, vänder på huvudet och deras blickar möts. Ett brett leende sprider sig över hans läppar.

”Lycka till, Johanna!” ropar Simon plötsligt över den tysta salen. Röstresonansen är så kraftig att ett femtiotal studenter vänder på huvudena och stirrar i deras riktning. ”Tyst i salen, tack!” ryter en av de äldre tentavakterna ifrån med en sträng blick mot Simon.

Simon bara blinkar och ler för sig själv. Johanna kikar fram mot Linnéa som sitter två bord framför henne. Linnéa har halvt vänt sig om och flinar stort mot henne.

Klockan slår exakt 09:00 och de tunga dörrarna till salen stängs med en dov, ljudlig smäll.

”Välkomna, blivande sjuksköterskor från termin ett och två”, proklamerar huvudvakten längst fram i salen, medan de andra vakterna börjar vandra mellan bänkraderna för att dela ut tentamina i förslutna plastfickor.

”Endast föremål listade här på overheaden är tillåtna på bordet: pennor och tilltugg på bordet, legitimationen väl synlig, toalettbesök registreras längst bak och timern startar exakt 09:15.”

”Kom ihåg att skriva ert bordsnummer på samtliga sidor. Tentamen är helt anonym, så skriv absolut inte era namn. När jag ropar ’Start’ får ni börja. Lycka till, och ha ett fint jullov.”

Johanna kan inte låta bli att fnissa lite tyst för sig själv när vakten slentrianmässigt hänvisar till informationen på ”overheaden”, trots att det är en modern projektor som lyser upp duken. Framför henne landar en blå plastficka med en vit etikett: ”Tentamen – Anatomi & fysiologi, 15 hp”. Hon tar en ordentlig klunk kaffe, lägger fram pennan och radergummit och tar ett djupt andetag. Hon sneglar åt vänster och ser att Simons plastficka är grön. Hon skickar en tyst önskan om att det ska gå bra för honom också.

”START!” ropar vakten.

Ett kollektivt, prasslande eko sprider sig genom den enorma salen när hundratals händer samtidigt river ut sina papper ur plastfickorna. Johanna tar fram sina papper, textar ”46” med fast hand på försättsbladet och viskar ljudlöst till sig själv: Du klarar det här, Johanna.

Kapitel 5: Lipas, vindruvsbakterier och ljummet kaffe

Efter en och en halv timmes total, nästintill hypnotisk fokusering har Johanna tagit sig igenom samtliga frågor. Det kändes faktiskt betydligt lättare än hon hade vågat frukta, men några osäkra punkter gnager i bakhuvudet. Hur var det nu med enzymet lipas? Bildas och utsöndras det verkligen huvudsakligen i bukspottkörteln? Visst bildas det väl även i små mängder i munhålan tillsammans med amylas? En våg av frustration sköljer över henne när hon inser att hon inte kan minnas detaljerna helt hundra. Matspjälkningssystemet är verkligen inte hennes favoritämne.

Efter att ha läst igenom sina svar en sista gång bestämmer hon sig för att lita på sin första instinkt och låta det vara. Hon kastar en blick mot fönsterplatsen där Simon satt nyss, men stolen gapar tom. Gud, vad snabb han var, tänker Johanna och inser att hon har varit så djupt försjunken i sitt eget arbete att hon helt missat när han lämnade in. Hon reser sig upp, packar ner sidorna i den blå plastfickan, plockar upp sitt körkort och går med mjuka steg fram till vakternas bord.

”Hoppas att det gick vägen”, säger den äldre kvinnliga vakten och bockar av Johannas namn mot listan.
”Jag tror det. Jag har verkligen lagt ner min själ i pluggandet den här veckan.”
”Vi håller tummarna! Ha så roligt på sittningen ikväll”, svarar vakten med ett varmt leende.

Johanna går tillbaka, plockar upp sina orörda smörgåsar och sin termos och hämtar ut sin handväska från hyllraderna. Hon kastar en sista blick mot Linnéa, som sitter djupt koncentrerad och bläddrar i sina papper. Johanna bestämmer sig för att vänta utanför. Hon slår på mobilen så fort hon passerat spärrarna och skickar ett snabbt sms till Linnéa: ”Går ut till rökrutan och väntar där!”

När hon kliver ut i friska luften fiskar hon omedelbart upp sitt cigarettpaket. Spänningarna som byggts upp under morgonen börjar långsamt släppa. När hon rundar hörnet till rökrutan ser hon till sin stora förvåning att Simon sitter där på bänken. En känsla av lättnad sprider sig i kroppen vid bara åsynen av honom. Simon hör hennes fotsteg i snön, tittar upp och spricker upp i ett leende.

”Tjena! Hur gick det?” undrar han.
”Det gick faktiskt helt okej, tror jag. Det kändes bra, så jag borde bli godkänd, men man vet ju aldrig.”
”Magkänslan brukar stämma”, svarar Simon och flyttar sig så hon kan sätta sig.
”Kändes det bra så är det oftast bra.”

Johanna skrattar till medan hon tänder sin cigarett och drar in det första, efterlängtade blosset.

”Att du säger just magkänsla är ganska ironiskt. En av frågorna jag fastnade på handlade nämligen om matspjälkningen. Jag var så osäker på exakt var lipas bildas. Jag chansade till slut på att det sker i bukspottkörteln, men att små mängder även bildas i munhålan.”
”Hahaha, ja, det var snyggt ordvitsat! Men du har faktiskt helt rätt. Lipas bildas primärt i pankreas och i munhålans spottkörtlar, men faktum är att det även utsöndras i små mängder i både magsäcken och levern”, förklarar Simon med ett briljerande leende.
”Åh, men då hade jag ju rätt! Frågan var värd två poäng, så jag borde få minst ett poäng för det där”, säger Johanna och andas ut i ett moln av rök.
”Äsch, du får garanterat full pott. Det är ju inte läkarlinjen vi går. Förresten, förlåt om jag låter som en total besserwisser nu! Jag blev bara så sjukt överraskad över att jag faktiskt minns det där, det var ju ändå ett halvår sedan jag skrev den tentan, haha!”

De skrattar tillsammans och Johanna känner hur axlarna sjunker ner. Det är en obeskrivlig lättnad att tentan äntligen är över och att jullovet i princip har börjat.

”Hur gick det för dig själv då, Simon?”
”Jag tror ärligt talat att jag ace:ade den! Jag tycker mikrobiologi och patologi är så jävla intressant. Om du gillar de rent medicinska bitarna av utbildningen så har du verkligen något att se fram emot nästa termin. Laborationerna i den här kursen är helt fantastiska och pedagogiska. Vi fick bland annat lära oss att artbestämma olika bakteriestammar enbart på deras utseende och lukt. Visste du till exempel att grupp A-streptokocker luktar extremt sött, nästan som parfym, och Pseudomonas luktar exakt som mogna vindruvor? Medan stafylokocker bara luktar totalt unket.”

Johanna drar upp sina ögonbryn och mäter honom med en road, skeptisk blick. Simon hejdar sig mitt i en gest och brister ut i ett högt skratt.

”Just det… där blev jag en besserwisser igen!”

Johanna kan inte låta bli att skratta med. Hon tycker att han är både otroligt snygg, smart och besitter en väldigt charmig självinsikt.

”Men du, kommer du på sittningen ikväll, Johanna?” frågar Simon samtidigt som han krossar sin fimp mot askkoppens metallkant.
”Ja, det är tanken. Både jag och Linnéa ska gå. Du med?”
”Lita på det. Man måste ju fira att ytterligare en termin är avklarad. Vi ses där!” säger Simon, reser sig upp och börjar traska i riktning mot pendeltågsstationen. Johanna följer hans rygg med blicken tills han försvinner runt byggnaden.

Några minuter senare öppnas glasdörrarna och Linnéa ansluter till rökrutan.

”Hej! Äntligen klar, hade bara en kvart till godo. Hur gick det för dig?” undrar Linnéa och drar vinterjackan tätare om sig.
”Lätt som en plätt, om man ska tro Simon”, svarar Johanna med ett snett leende. ”Han drog precis hem för att ladda upp inför kvällen. För dig då?”
”Det gick faktiskt över förväntan. Jag trodde frågorna skulle vara mycket mer detaljerade än vad de var. Jag landar nog på ett säkert G, men jag vet inte om jag vågar hoppas på ett VG.”
”Härligt, du kommer garanterat få bättre poäng än jag”, svarar Johanna och tar ett sista djupt bloss innan hon fimpade cigaretten.
”Det där vet man aldrig. Tro på dig själv nu, Johanna, du kan så mycket mer än du tror! Ska vi ta och röra oss hemåt och börja göra oss i ordning för kvällen?”
”Det låter som en fantastisk plan.”

De börjar vandra tillbaka mot studentkorridoren i vintersolen. Johanna river upp plastfolien runt sin smörgås och tar en stor tugga medan de går. Hon gör ett försök att ta en klunk ur kaffetermosen också, men drycken har hunnit bli helt ljummen och smakar inte alls lika gott längre. Men vad gör väl det? Tentan är skriven, jullovet är här och kvällen tillhör dem.