Namn på karaktärer

De verkliga berättelserna jag skriver byter jag sällan namn på karaktärerna. Lite dumt kan det vara OM någon skulle hitta hit och känna igen historien men den risken måste vara liten och jag behåller hellre namnet på personen som jag tycker om hellre än att kalla vederbörande för något annat. Ibland kan jag ta karaktärens smeknamn eller variant på smeknamn eller personens andranamn om den har något som är fint och passande.

I de övriga novellerna som bygger på fantasier och dagdrömmar så har jag bara tagit namn jag tycker om, eller som du någon person i min närhet som gärna skulle få vara personen i verkligheten, eller så har jag bara tagit något fint namn som jag hört.

Jag har mycket enklare att namnge kvinnliga karaktärer än manliga, antagligen eftersom jag tjusas av tjejer och inte killar.

Jag har alltid varit fixerad vid namn och i ungdomen hade jag en vän som hade lite roligt åt den där fixeringen. Jag frågade alltid om hennes namn och hennes hår eftersom jag också älskar långt hår. Då sa han:
”You don’t fuck her name!”
Jag hävdar att jo, det gör man visst, i alla fall delvis.

Sen kan en vacker person göra ett mindre fint namn till vackert. I min novell ”Eljest” förekommer Ingrid som huvudkaraktär på en ung tjej. Namnet var inte mitt favoritnamn innan jag träffade henne. Det kändes ganska ”tantigt” och ”tråkigt” (förlåt alla Ingrid!) men när jag träffade den verkliga personen bakom karaktären i novellen så blev liksom namnet vackert bara av hennes uppenbarelse, hennes hår och röst.

Så det kan fungera omvänt också.

Men namn på killar, det är svårare. Tyder på att jag ofta behöver en känslomässig koppling till namnet och det kan jag sällan få med killar. Jag har lättare att hitta namn till dåliga män och det beror kanske på min ganska omfattande erfarenhet på det området förutom min heterosexuella läggning.

Jag skrev 14 noveller innan jag för första gången använde ett namn i en novell (bjässen Björn på gymmet i ”Storleksskillnad”). Numera använder jag namn oftare, men ofta är det motvilligt. Det bara krävs för att inte berättandet ska bli för rörigt. Men ibland finns det namn som passar perfekt, och ibland kan man hitta på lite roliga kopplingar mellan namnen (som Julia och August i en ofärdig novell, som påminner om sommarmånaderna).

Jag försöker att återanvända namn så sällan som möjligt, men det blir svårare och svårare att hitta på bra namn som inte redan använts i en novell, så jag har släppt det kravet nu. Men jag använder aldrig det riktiga namnet om en person i en novell är inspirerad av någon jag känner.

Jag har egentligen bara en grej med namn, och det är att välja dem utanför familje-/bekantskapskretsen (framförallt manliga namn).

I de rena novellerna vill inte jag få upp den mentala bilden av en vän eller släkting som har sex med en kvinna som, oftast, bygger på en kombo av verklighet och fantasi.

Sen är några namn närbesläktade på ”kvinnofronten”.

I övr så väljer jag namn som jag tycker passar karaktären.

När det gäller mina huvudpersoner, som oftast är män i min egen ålder, så är det bara att välja och vraka bland mina gamla klasskompisar. När jag ska döpa de kvinnliga karaktärerna så bestämmer jag mig först för hur gamla de är. Sedan söker jag på nätet efter de vanligaste flicknamnen just det år jag tänker mig att de föddes, eller som i novellen ”Olika, men ändå …” där jag sökte på vanliga persiska flicknamn och barberaren Farid (i Eskort-serien) som jag hittade på samma sätt.

Sedan finns det karaktärer som har en i allra högsta grad verklig förebild. Då utgår jag oftast ifrån deras riktiga namn och hittar något som är snarlikt, litegrann för att hålla bilden av den personen så klar för mig som det är möjligt.

Kul och intressant tråd!

Jag till skillnad mot @John är noga med att byta namn på de karaktärer som finns i verkligheten. Ibland så har namnet bara kommit till mig, i bland har jag funderat på alternativa namn. När de gäller de rent fiktiva novellerna så har namnen ofta ploppat upp ihop med själva idén eller fantasin.

Jag har ett projekt jag jobbar långsiktigt med där jag behöver väldigt många namn. Där har jag faktiskt tagit hjälp av AI för att slumpa fram ett antal namn och sedan haft det som utgångspunkt när jag valt ut karaktärerna. Så ja, man kan göra olika men min regel är ändå att ingen som jag skriver om som finns på riktigt ska ha sitt egna namn. Det är illa nog om de skulle känna igen själva händelsen, även om et som John skriver är ytterst otroligt.

Jag försöker ge karaktärerna symboliska namn som säger något om vilka de är. Tittar på deras peronligheter, deras öden och utgå utifrån det. Jag gör gärna lite research. Olika namn har olika betydelse och det kan man använda sig av i sitt berättande.
Exempel;
Flicknamnet Adara betyder jungfru/ungmö. Perfekt till en sexslav! Maya betyder halvgud, förtrollad; kaske mer lämplig till en kvinna som äger en sexslav? Iris betyder regnbåge och passar sig till en berättelse om homo-bi-bixualitet. På samma sätt kan man forska i mäns namn.

Bra tråd! Jag gillar att namnge mina karaktärer efter vad de är för personer. Ex, Aurora, Freja Visby och Juni. Aurora känns som stark kvinna med mycket mystik omkring sig – därför passar det in i Eden Nocturne-serien, medan Juni känns som ett oskyldigt tjejnamn på något vis.

Vi brukar använda namnsdagslistan, men i historiska noveller blir det att kolla lite efter vanliga namn under den tidsperioden.