Namn på karaktärer

De verkliga berättelserna jag skriver byter jag sällan namn på karaktärerna. Lite dumt kan det vara OM någon skulle hitta hit och känna igen historien men den risken måste vara liten och jag behåller hellre namnet på personen som jag tycker om hellre än att kalla vederbörande för något annat. Ibland kan jag ta karaktärens smeknamn eller variant på smeknamn eller personens andranamn om den har något som är fint och passande.

I de övriga novellerna som bygger på fantasier och dagdrömmar så har jag bara tagit namn jag tycker om, eller som du någon person i min närhet som gärna skulle få vara personen i verkligheten, eller så har jag bara tagit något fint namn som jag hört.

Jag har mycket enklare att namnge kvinnliga karaktärer än manliga, antagligen eftersom jag tjusas av tjejer och inte killar.

Jag har alltid varit fixerad vid namn och i ungdomen hade jag en vän som hade lite roligt åt den där fixeringen. Jag frågade alltid om hennes namn och hennes hår eftersom jag också älskar långt hår. Då sa han:
”You don’t fuck her name!”
Jag hävdar att jo, det gör man visst, i alla fall delvis.

Sen kan en vacker person göra ett mindre fint namn till vackert. I min novell ”Eljest” förekommer Ingrid som huvudkaraktär på en ung tjej. Namnet var inte mitt favoritnamn innan jag träffade henne. Det kändes ganska ”tantigt” och ”tråkigt” (förlåt alla Ingrid!) men när jag träffade den verkliga personen bakom karaktären i novellen så blev liksom namnet vackert bara av hennes uppenbarelse, hennes hår och röst.

Så det kan fungera omvänt också.

Men namn på killar, det är svårare. Tyder på att jag ofta behöver en känslomässig koppling till namnet och det kan jag sällan få med killar. Jag har lättare att hitta namn till dåliga män och det beror kanske på min ganska omfattande erfarenhet på det området förutom min heterosexuella läggning.

Jag skrev 14 noveller innan jag för första gången använde ett namn i en novell (bjässen Björn på gymmet i ”Storleksskillnad”). Numera använder jag namn oftare, men ofta är det motvilligt. Det bara krävs för att inte berättandet ska bli för rörigt. Men ibland finns det namn som passar perfekt, och ibland kan man hitta på lite roliga kopplingar mellan namnen (som Julia och August i en ofärdig novell, som påminner om sommarmånaderna).

Jag försöker att återanvända namn så sällan som möjligt, men det blir svårare och svårare att hitta på bra namn som inte redan använts i en novell, så jag har släppt det kravet nu. Men jag använder aldrig det riktiga namnet om en person i en novell är inspirerad av någon jag känner.