Calcifers julkalender – Lucka 21 – Relaxbad och ångest

Lucka 21 – Relaxbad och ångest

Brevet låg i lådan redan vid lunchtid. Som om han visste att jag skulle gå ut tidigt idag. Brevet hamnade i min väska där badkläder låg redo. Det kändes skönt att inte öppna det direkt. Jag var på väg till grannstadens spaavdelning på ett av hotellen tillsammans med min kompis Johanna.

Relaxavdelningen var varm och dämpad. Den stillsamma musiken fick pulsen att sjunka och klumpen i magen var för tillfället borta. Jag och Johanna sjönk ner i varsin relaxstol och hade hela staden som utsikt från 10:de våning där vi satt.

Johanna var en kompis som alltid hängt med. Snäll, lugn och väldigt insiktsfull är bara tre av hennes fina sidor. En perfekt vän att luta sig mot när det stormar. Och nu stormade det verkligen på insidan.

”Okej,” sa hon lågmält. ”Nu får du berätta.”

Jag tog ett djupt andetag, rättade till morgonrocken och försökte samla tankarna.

”Ja. Det började den första december. Då låg det ett brev utan adress i brevlådan.”

Johanna log mjukt. Redan där tror jag hon förstod vad det här skulle bära.

”Första brevet var ganska oskyldigt. Det stod typ att min december skulle bli speciell.”
”Och det har den?”
”Ja, det kan man säga.” svarade jag och blickade ut genom fönstret.

Tankarna återkom till läktaren och vad jag hade gjort där. Hur vågade jag ens? Det kröp under skinnet.

”Vill du berätta mer?” frågade Johanna och satte upp armbågen mot ryggstödet och vände sig mot mig.
”Ja…” suckade jag. ”I början var det bara väldigt märkligt. Men det kändes…känns…så genuint på något sätt? Andra dagen fick jag en kalligrafipenna i en present.”

Johanna höjde ögonbrynen och nickade långsamt. Jag berättade sen om alla fina brev jag hade fått. Hur min beundrare skrev att han såg mig, gav komplimanger och små julklappar och just detta har gjort att min egen nyfikenhet hela tiden har vuxit. Jag utelämnade vissa detaljer om naughty-listan men förklarade hur retsamt och skrämmande gårdagens meddelande kändes. Och det hade nästan slagit över i något jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera längre.

”Det är som att han har byggt upp något,” fortsatte jag lågt. ”Och nu är det så påtagligt nära julafton.”

Johanna nickade igen, långsamt. Hon avbröt mig inte. En av hennes styrkor – hon lät människor tänka färdigt.

”Det som skrämmer mig,” sa jag efter en stund, ”Är inte breven i sig. Det är att jag har börjat anpassa mig efter dem.”

Jag skrattade till, kort och lite nerstämt.

”Det är ju helt sjukt. Jag vet ju inte ens vem han är.”
”Kan det vara just därför?” svarade Johanna mjukt.

Jag såg fundersamt på henne.

”Vad menar du?”
”Ja, att det inte finns något ansikte än som kan göra dig besviken.” sa hon. ”Han är fortfarande allt det där du målat upp själv.”

Orden träffade hårt och hängde kvar mellan oss. Det gick upp för mig att jag hade byggt upp allt själv. Fyllt i tomrummen med sådant jag saknat utan att riktigt erkänna det för mig själv. Gett honom egenskaper jag saknade i mitt eget liv: närvaro, nyfikenhet och någon som såg detaljerna. Insikten gjorde ont, men den var också ärlig och sann.

Det här handlade inte om att jag hade blivit kär i honom. Det handlade om att jag hade blivit kär i känslan av att bli vald.

Tårarna brände i ögonvrån. Jag torkade snabbt bort dem och tog ett högt ljudligt andetag för att försöka trycka bort känslorna.

”Det är okej att bli ledsen.” sa Johanna mjukt och sträckte ut handen mot mig. Jag nickade bara till svar.

Orden behövdes inte mer just då. Johanna reste sig först och lät morgonrocken glida av axlarna innan hon klev ner i den varma poolen. Jag följde efter, slängde morgonrocken på stolen och gled ner i vattnet.

Runt oss låg andra människor tysta mot poolkanterna, några blundade och andra satt bara i sina egna tankar. När Johanna långsamt flöt iväg mot andra sidan poolen blev jag kvar ensam. Jag tittade mot tygpåsen som låg mellan våra stolar. Brevet låg där i. Och trots allt jag just insett visste jag med säkerhet – Jag var inte redo att öppna det än.

Magen knöt sig igen. Tänk om det var min beundrare var någon jag aldrig ens hade övervägt. Någon jag inte drogs till alls. Tänk om alla brev, alla fantasier och pirr plötsligt skulle ersättas av äckel och hat. Klumpen i halsen växte och jag fick svälja hårt för att hålla tillbaka tårarna igen.

Jag klev upp ur poolen och tog med handduken till basturna i relaxavdelnings ena hörna. Dörren slöt sig bakom mig med ett dovt ljud och den varma fuktiga dimman slog emot mig.

Jag satte mig ner på den varma bänken. Varma vattendroppar föll från taket och landade hårt på axlarna när jag lutade mig bakåt mot väggen. Det sved till en aning. Ångan svepte över mig. Ironiskt, tänkte jag. Här satt jag i ångbastun med ångest. Borde inte sånt här ånga bort? Men känslor fungerade inte så. De satt kvar, envisa, precis som tanken på honom.

Jag satt en stund och funderade. Vad ville jag få ut av det här egentligen? Jag behövde ta avstånd från mig själv ett tag. Det sved i lungorna av den fuktiga värmen. Jag satte mig till rätta på handduken och blundade. Lutade huvudet mot väggen och höll händerna mot bänkkanten. Andades in och ut….in och ut.

Jag öppnade ögonen och stirrade rakt fram. Insåg att det var precis så här jag hade suttit på bänken på läktaren. Jag reste mig snabbt upp och gick ut. Helvete, skulle detta förfölja mig resten av livet?!

Johanna hade satt sig i sin relaxstol igen och kollade på en snacksmeny.

”Ska vi beställa in något?”
”Ja, har de något ångestdämpande?”

Johanna tittade på menyn och log.

”Ja, vad sägs om jordgubbssmoothie och potatischips?”

Jag nickade, log snett och svepte på mig morgonrocken samtidigt som jag sjönk ner i min stol. Tittade på tygpåsen, lyfte motvilligt upp den i knät och rotade i. Det grönskimrande söndagskuvertet låg där som en påminnelse om hur nära det var nu.

Fingrarna var fuktiga när jag drog upp kortet. Gårdagens ord satt fortfarande kvar i kroppen och nu ville jag bara dra av plåstret snabbt här.

”På julafton vill jag bjuda dig på frukost nere vid viken.
Ta på dig varma kläder och ett extra par strumpor.
Klockan 10 vid bryggorna väntar varm choklad – och någon som ser fram emot att se dig.”

Jag log lätt. Men varför pratade han om sig själv i tredje person?