Oscar vitnar som han sprungit på ett spöke. Nog rycker det också i hans nacke, han kanske fått ticks på gamla dar. Fast särskilt gammal har han inte hunnit bli på sju år. Inte jag heller för den delen – jag, spöket Willa som tydligen skrämt upp sin storebror.
”Allt väl?” frågar han.
Östersjön drar i hans blick. Eller rättare sagt, stigen nedanför slänten ropar för ifall han struntat i genvägen hade han sluppit springa in i mig. Fast det är lätt att vara efterklok, särskilt när man inte kan se in i framtiden. Den förmågan saknar de flesta och min storebror i synnerhet, dåliga beslut är trots allt hans gebit. Tänk vad felaktiga vägval kan ställa till för oreda.
”Aldrig mått bättre”, svarar jag torrt.
I mitt fall glor jag faktiskt på havet. Vill inte se skithögen framför mig. Ändå upptar Oscar en märkligt stor del av mitt synfält som han står mitt på kungliga operans scen. Dessutom har färgen hittat tillbaka till hans ansikte. Han är solbränd och snygg, bär upp fracken igen.
”Kul att du kom”, säger han fryntligt som vår historiebok består av blanka papper.
”Hur är din franska nuförtiden?” frågar jag. ”Minns att den var ganska kass sist vi sågs.”
Nu rycker hans nacke igen. Om än bara som en fluga drar i den.
”Varför är jag ens bjuden?” fortsätter jag. ”Släpa in elefanter i porslinsbutiker är sällan en bra idé.”
”Eftersom systrar närvarar på bröders bröllop”, svarar mamma. ”Vad pratar ni två om?”
Herregud. Hela familjen Preuss består av vålnader. Vart fan kom mamma ifrån?
”Om vilken tur vi har med vädret”, svarar Oscar.
”Gamla minnen”, svarar jag. ”Finns några sådana.”
Mamma harklar sig. Oscar också. Fracken sitter visst inte särskilt bra när allting kommer omkring. Han borde gått till en annan skräddare. Åtminstone friat till en annan kvinna. Kan man tycka.
”Idag är du en Preuss, Wilhelmine”, säger mamma med sitt patenterade stenansikte. ”Glöm inte det.”
Ja, idag är jag Wilhelmine Preuss och inte elefanten i rummet. På nåder välkommen tillbaka om än bara för några futtiga ögonblick under historiens vingslag för att fira familjens stora dag. Le och konversera om ofarliga saker ska jag göra och som den goda lillasyster jag är spela Pachelbels Kanon i D under bröllopsceremonin. Ett riktigt skitstycke om jag får säga det själv. Banalt som få. Därtill världens första one-hit-wonder. Fast mammas beslut är ristat i sten, den saken råder inga förhandlingar på. Så är det, så har det alltid varit och kommer alltid vara.
Mamma och Oscar beger sig. Jag följer dem med blicken medan de beger sig norrut uppför slänten. Konäsös kyrka är väl målet. Kolla så varje millimeter ligger stämmer överens med universum. Konäsö är för övrigt ett kapitel i sig, en idyllisk skärgårdsö som min storebrors blivande svärfar på något obegripligt sätt lagt tassarna på. Åtminstone två tredjedelar av ön, den sista biten är tydligen oåtkomlig och det är också en av dagens få glädjeämnen.
”Tack för senast.”
Wilhelm Wittenbergs flin skaver mot min nacke som de också gjorde sent på midsommarafton. På fler ställen om jag är ärlig. Fast ärlig vill jag inte vara, årets midsommarafton får gärna gå till århundradets största historieförfalskning.
”Jag var full”, svarar jag kyligt som det förmildrar saker och ting. Gör bläcket en smula mer genomskinligt så att säga.
”I så fall hoppas jag att du blir full ikväll igen”, säger mitt senaste one-night-stand och slår sig ner på den vindpinade bänken med östra Sveriges mest bedårande utsikt. ”Vilket jag gärna hjälper till med, jag har dig trots allt till bordet under middagen.”
Jävla mamma. Jag borde vetat bättre, aldrig satt min fot på Konäsö.
~~~
Repetitionen med Sophie Wittenbergs talanglösa kusiner till violinister blir åtminstone en välkommen plastpåse att andas i. Kanske småsint av mig, men jag känner viss tillfredställelse när andra lyckas sämre. Och förresten, hur är det ens möjligt att spela Kanon i D ur ton?
~~~
”Törstig?” undrar Oscar. Den vulgärt stora vigselringen glittrar av lycka när han lägger handen på bardisken bredvid mina uppställda glas.
”Var snålt med vin under maten”, muttrar jag. ”Har svärfars kassaskåp fått hål i botten?”
”Tyckte du drack ganska friskt hela middagen”, fortsätter min storebror.
”Intressant att du faktiskt släppte Sophie med blicken.”
Min storebror harklar sig. ”Ska du dricka alla fyra?”
”Ta ett glas. Vår svärfar bjuder”, svarar jag och hugger tag i ett glas. ”Brr, fy fan! Tequila borde förbjudas.”
Nu lyfter Oscar på ett ögonbryn. ”Vår svärfar?”
”Ska ligga med Wilhelm ikväll igen. Därför jag värmer upp”, säger jag och ställer ner det tomma glaset med en smäll och sträcker mig efter nästa.
Oscar öppnar munnen och stänger den igen. Till slut säger han:
”Du spelade fint under ceremonin.”
Jag blänger en stund på min bror. Fan, varför är han så jävla snygg? Sedan sväljer jag undan tanken med tequila.
”Willa …”
”Vet du vad?” avbryter jag. ”Jag funderade en stund på att trotsa mamma. Spela något fint för dig som Clair de lune men sen kom jag ihåg vilket rövhål du är och ångrade mig.”
”Vi pratar en annan gång”, säger min storebror följt av en suck. ”Bara inte ikväll.”
”Klart jag kan vänta sju år till”, snäser jag. ”Vem vet, allt är kanske glömt vid det laget?”
”Ska du verkligen dricka tequila?”
”Faktiskt inte. För nu ska jag bege mig. Känner mig nämligen ganska sugen på kuk. Funderar på att låta Wilhelm sätta på som du gör i filmen som fortfarande skräpar på internet. Var inte helt dumt, när jag tänker efter. Hoppas du och Sophie lever lyckligt i alla era dar, hej svejs!”
I nästa ögonblick bränner min arm till.
”Vad fan gör du?” fräser jag. ”Släpp mig, Oscar!”
~~~
Toaletten är trång, känns inte större än en skrubb. Förutom oss ryms inte mer än en toalettstol och en sliten kommod i det lilla utrymmet. Dessutom sticker lukten av rengöringsmedel och gammalt kiss i näsan. Även Konäsö har tydligen sina fläckar. En fläck bakom stängd dörr.
”Du ville prata”, säger Oscar.
Jag blänger en stund på min storebror vilket är lika givande som att stirra på en betongvägg. För Oscar är lika uttrycksfull som mamma.
”Du pratar inte, Willa”, påminner han mig. Som jag glömt. Kanske ångrat mig. Eller som han genom sitt upptåg skrämt mig till tystnad. Det är väl Oscars plan, tvinga mig till underkastelse. Han är trots allt storebror. Och planen funkar faktiskt ganska bra.
”Vi har ingenting att prata om”, mumlar jag till sist.
Oscar suckar som jag tråkar ut honom.
”Förutom vilken skitstövel du är.”
Nu suckar han igen. ”Jag kunde gjort saker annorlunda, det medger jag-”
”Fast det gjorde du inte!” avbryter jag. Min storebrors nonchalans får soptunnan att rinna över. ”Du övergav mig, Oscar! Kastade mig också under bussen, visst gjorde du?”
Nu smakar han på luften som bouqueten av ingrodd urin påminner honom om en bättre bourgogne. Med andra ord, han ser ut som den idiot han är.
”Till och med Wilhelm hälsade på mig i Schweiz!” fortsätter jag medan Oscar likt en fisk på torra land smackar som pappa. ”Hur många gånger besökte du mig? Noll om jag minns rätt. Och när jag kom hem hade du redan gömt dig Paris!”
Oscar suckar igen. Annorlunda den här gången, på något sätt ser han med ens några centimeter kortare ut. ”Vad är grejen med Wilhelm. Sophie har inte nämnt er.”
”Ska du skita i!” snäser jag. ”Eller är du svartsjuk, Oscar?”
Som svar skrynklar min storebror till sitt ansikte med handen. Masserar och grymtar. Får han en stroke nu? Nej, han ser bara väldigt trött ut.
”Vi behöver lämna det som hänt bakom oss, Willa.”
”Att du lämnade mig i sticket?” morrar jag.
”Som sagt borde jag handlat annorlunda”, svarar Oscar. Han balanserar orden noggrant på tungan, låter som en luttrad politiker. Osmakligt minst sagt. ”Men vi är inte menade för varandra, har aldrig varit. Det förstår du också innerst inne.”
”Ändå finns vi på film”, fräser jag.
Med ens tystnar rummet. Inte ens sorlet från andra sidan herrgården som Otto Wittenberg lagt en halv förmögenhet på att rusta upp orkar längre ta sig ändå hit. Eller så anar rösterna den konstiga stämningen och väljer andra vägar.
Något jag inte riktigt uppfattar fladdrar förbi min storebrors blick.
”Har du tittat på sistone?” frågar han med märklig röst.
Jag rycker på axlarna. ”Som ungefär en miljon andra gjort.”
Vi andas. Djupa andetag. Synkroniserat. Vi är trots allt syskon.
Jag kommer aldrig få en ursäkt. Inte ens en vettig förklaring. Det är uppenbart. Kanske borde jag haft andra förväntningar, jag har trots allt med Oscar Preuss att göra. En skitstövel till bror. Som kan skita ner sig. Nu har jag fått nog av den här jävla bröllopsfesten. Och honom. Det tänkt vänder jag på mina smala klackar och sträcker mig efter dörrhandtaget. Längre än så kommer jag inte. ”Oscar!?”
För andra gången under kvällen hugger min storebror tag om mig. Inte bara armen som innan, utan hela mig. Under några ögonblick snurrar badrummet, jag känner mig som ett ensamt löv i århundradets storm. Kakelväggen slår nästan i min näsa. Jag hinner åtminstone upp med händerna i tid. Plattorna är kalla och hala. Får inget grepp. Kan knappt spjärna emot. Fast det spelar ingen roll, min bror väger mer än betong.
”Släpp mig!” flämtar jag. ”Vad fan gör du?!”
Ett andetag senare förstår jag. Kvittot kommer som ett brev på posten. Jag flämtar till när min storebror tränger in i mig. Gnyr när han slår i botten. Så här skulle det inte sluta, på en sjavig toalett på min brors bröllopsfest. Ändå är vi här. Oscar trycker upp mig på tå med varje stöt. ”Inte så hårt, Oscar … du är hårdhänt …”
Jag spottar och fräser. Gnyr och stönar. En hårtest har slitit sig från festuppsättningen som kostade skjortan och ligger klistrad mot min redan svettiga kind. Med ens ger jag upp, låter min storebror ta mig som han behagar. Hårt och djupt. Det är väl trots allt min största önskan?
Nu mullrar han. Pressar upp mig mot väggen, jag känner mig som en PET-flaska som oglamoröst förpassas in i en hungrig pantmaskin. Min storebror styvnar till. Formar om mitt inre efter honom. Sedan kommer han. Det känns som han är ändå uppe i min livmoder.
Hans fuktiga andedräkt slickar fortfarande in min nacke. Helst vill jag kika över axeln, fast jag vågar inte. Orkar heller inte. Ingen behöver nypa mig i armen, drömmer gör jag inte för i drömmar ömmar inte en kropp inte som min gör nu. Jag känner allt. Mina tröttkörda muskler. Hur Oscar lever rövare inuti mig. Ilska och någonting annat, något jag inte känt på sju år. Sedan känner jag någonting helt annat.
Från den öppna dörren stirrar mamma på mig med en blick som säger mer än en miljon ord och inga av dem är vackra. Inga filter. Bara destillerad avsky. Några ögonblick passerar. Hon blinkar inte, det gör nog inte jag heller. Varför ser hon bara på mig? Helst vill jag vända mig om, söka hjälp från Oscar. Fast så blir det inte.
~~~
Luften är kylig. Först vid Djurgårdsbron känner jag ljumna trådar omfamna mig. Eller så börjar jag bli varm, jag springer faktiskt ganska fort. Långt bort från Konäsö. Sista färjan hann jag med och tur är väl det, annars hade nog inte överlevt natten. Till Konäsö kommer jag aldrig återvända. Det behöver inte ens nämnas. Inte för jag någonsin blir inbjuden igen. Fast det beslutet är ömsesidigt, på en punkt kommer vi åtminstone överens – mamma, Oscar och jag. Kraset från Djurgårdens grus under mina sulor överröstar mina tankar. Idag tänker jag springa långt. Förresten kastade jag mobilen i Mälaren. Tänk vilken börda tvåhundra gram mindre befriar en från.
En timme senare stannar jag för glass. När jag tänker efter minns jag inte när jag åt glass senast. Men jag borde äta glass oftare, det är gott och dessutom behöver jag inte längre tänka på vikten. Det gjorde gårdagen uppenbart.
Min lägenhet luktar konstigt. Ser dessutom annorlunda ut som någon möblerat om medan jag var borta. Fast alla möbler står där de alltid stått. Märkligt. Fast ändå inte. Det är nog mest mitt huvud som är en enda röra. Jag rycker på axlarna och beger mig mot köket.
”Willa.”
På fläcken snurrar jag runt. Där står han. Nyp mig i armen. Jag tittar frågade på min storebror. Försöker lista ut om han verkligen står i dörrposten mellan vardagsrummet och köket eller inte. Visst sover jag fortfarande. Glass hade jag aldrig ätit annars. Eller så borde jag ringa en psykolog, om det håller nog Gud med.
”Är du här, Oscar?”
Min storebror ser på mig som jag har en skruv lös. Det håller jag också med honom om, jag borde verkligen ringa samtalet. Synd bara att min telefon ligger på Mälarens botten.
”Kan vi sätta oss?”
Jag stirrar en stund på hologrammet av min bror innan jag skakar på huvudet och backar undan till rumpan slår i fönsterbrädet. Aj. Verkligen river i illusionens kanter – den sura doften från min ingrodda svett sticker i näsan, tightsen kliar och skorna som jag aldrig tagit av mig klämmer om fötterna. Nog allt är han här.
”Hur kom du in?” undrar jag.
”Genom dörren”, svarar Oscar som frågan är oviktig. ”Först och främst ber jag om ursäkt, Willa. För nu och då.”
”För du satte på mig?”
Min storebror hostar till. ”För jag övergav dig.”
”Det börjar bli en tjatig ovana”, muttrar jag. ”Ursäkten är i varje fall inte godtagen, du kan dra åt helvete nu.”
”Jag har försökt få tag i dig sen klockan sju, men-”
”Har slutat med telefon”, avbryter jag och sätter mig till rätta på fönstersmygen. ”Kommunicerar bara genom brev numera så vill du mig något är det bara till att åka hem och börja skriva.”
”Mamma gav mig nyckeln”, säger Oscar långsamt.
Jag tittar frågande på min storbror. Det kom oväntat.
”Du undrade hur jag kom in”, fortsätter han. ”Nu vet du.”
”Du snackar skit, Oscar!” snäser jag. ”Som du alltid gör när du vill trycka in kuken i mig. Fast det händer inte igen, har andra planer för mig.”
Nu ser min storebror oroligt på mig. ”Kan du hoppa ner från fönsterbrädet, Willa?”
”Varför då? Är du orolig att jag ska hoppa ner på gatan? Var det därför du kom hit, för du trodde jag tagit livet av mig?”
”Du svarade inte när jag ringde …”
”Du kan i varje fall sluta noja, jag tar inte livet av mig på grund av en idiot”, morrar jag tillbaka. ”Och du är en idiot, Oscar. Så det inte råder några missförstånd om den saken.”
”Jag älskar dig.”
Med ens händer någonting med min mage. Fast visst kan magen göra uppror efter en tur runt Djurgården?
”Har alltid gjort, kommer alltid”, göra fortsätter min storebror. ”Du är mer än min syster, Willa.”
Orden klamrar sig fast inuti mitt huvud fastän jag förstår hur mycket skit min bror snackar. Som han alltid gjort. Sagt ditt, gjort datt och i slutändan alltid övergett mig som man slänger ut en soppåse på gatan. En soppåse full med kladdig sperma. Som igår. Det tog en evighet att torka bort honom.
”Åk hem till Sophie”, väser jag. ”Kanske dyker upp på ert guldbröllop om jag känner för det.”
”Vi är inte längre gifta”, svarar han som klockan slutat gå. ”Eller ja, tekniskt sätt är vi fortfarande det. Men inte länge till. Vi pratade i morse.”
”Vad säger du?” Kraxar jag. Visst har urverket slutat ticka. Och jorden snurra. Nu är det enda som rör sig berg-och-dal-banan inuti mitt huvud. ”P-pratat om vad?”
”Får jag gå fram till dig nu, Willa. Utan att du hoppar?”
Min storebrors läppar är mjuka. Mjukare än jag minns. Sött smakar de också, sötare än någon jordgubbsglass i världen. Ändå borde jag trycka bort honom. Annars är du en idiot, Willa. Som aldrig lär dig. Fast herregud vad hans händer känns mjuka, tänk om han smög innanför min tröja. Mmh. Precis sådär. Tveka inte nu. Herregud. Kläm också, jag går inte sönder. Mmh. Visst läser du mina tankar, Oscar? Linningen nu, jag håller upp rumpan åt dig. Ja, tightsen sitter åt, är därför de kallas tights, dummer. Nej, skit i skorna. Kryp in emellan. Du får plats. Gud. Vad jag älskar dig, brorsan. Borde jag säga det?
”Släpp inte taget om mig. Jag hjälper dig in …”
~~~
”Jag förstår fortfarande inte”, säger jag. Jag är fortfarande andfådd och ligger inlindad mellan täcken och lakan och armar och ben i min säng medan augustihimlen lyser röd utanför fönstret. ”Varför fick du nyckeln?”
Min bror behöver några ögonblick innan andningen är på plats.
”Mamma ska sälja godset.”
”Jaha?” säger jag och höjer på ett ögonbryn. ”Det svarar i alla fall inte på frågan.”
”Som förskottsarv”, säger Oscar som nästan klarar av att prata nu.
”Nu hänger jag inte med …”
”Till oss, Willa. Så du och jag kan börja om på en plats som välkomnar sådana som oss.”
”Sa mamma det?”
”Hon hälsar gärna på. Om det är okej med dig. Och då vill hon gärna höra dig spela Claire de lune om det går för sig.”
Jag sväljer. Tar min tid. Vi har trots allt tid i världen för nuförtiden snurrar inte jorden längre. Den saken har jag kommit fram till.
”Tänkte också på en annan sak.”
”Ja?”
”Du vet den där filmen. Folk skriver fortfarande kommentarer …”
”Hrm.”
”Har du läst?”
”Har kanske kastat ett getöga i något svagt ögonblick …”
”Du är en snuskhummer, brorsan. Vet du det?” fnittrar jag och sätter en armbåge i hans sida som jag brukade göra när vi var små. ”Fast en gullig sådan som jag älskar mer än någonting annat. Hur som helst, då vet du att de vill se mer av oss. Och det ska vi väl inte missunna dem?”
Wilhelmines berättelse
- Om ett träd faller
- Bara din syster
- Väck mig när jorden slutat snurra
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.