En kort liten grej jag satte ihop, baserat på en tanke som dök upp. Kan bli en följetong om den får tillräckligt med uppskattning…

//Plutten

---

Investering med förmåner

Jag låg där under honom och hörde hans rosslande andetag, samt hur kroppen ovanpå mig spände sig i ryck. Svettpärlorna från hans panna föll som små, salta droppar ner över mitt ansikte. En av dem landade på min kind, varm först men snart sval, och jag kunde inte avgöra om jag borde skratta eller känna mig smutsig. Kanske båda.

Hotellrummet var kvavt, luften tjock av sprit, parfym och den där syrliga doften av kroppar som gnuggats mot varandra för länge. Den perfekta ordningen från tidigare hade förvandlats till något nästan groteskt.

Kläder på golvet, kondomer i olika stadier av användning, handdukar vräkta på golvet som om de flytt för sina liv. Det var långt ifrån den prydliga värld jag var van vid hemma, där jag bäddade sängen varje morgon med ett nästintill militäriskt mått av disciplin. Där min man Thomas, om han ens märkte det, bara ryckte på axlarna.

Ja, Thomas ja…..

Min makes ansikte flimrade förbi i mitt huvud, det där lite rundlagda ansiktet med de tunna hårtestarna som han fortfarande försökte kamma bakåt, trots att hjässan sedan länge gett upp kampen. Jag hörde hans röst som ett eko, alltid lite trött, ofta försjunken i jobbet som chef på firman. Alltid plikttrogen. Alltid… där. Men aldrig här. Inte på det här sättet.

Jag borde ha haft dåligt samvete. Men istället kände jag en märklig värme sprida sig genom bröstet, ett pirr som var lika delar lust och skräck. Det var något absurt i situationen, nästan komiskt. Jag låg här under en man som inte var min make, i ett hotellrum som såg ut som ett slagfält, och jag hörde mig själv tänka: ”Tänk om städerskan kommer in nu. Vad ska hon tro? Att vi spelat in en porrfilm?”

Mannen ovanpå mig, Andrew. Tryckte sig hårdare mot mig, lite som för att bevisa sin existens. Han var egentligen inte min typ, lite för högljudd, lite för självgod. Men han hade det som jag börjat sakna. Blicken som sa att han såg mig, på riktigt. Att min kropp fortfarande var eftertraktad, trots att jag inte längre var trettio med fast hud och midja som en geting.

Vi hade knullat länge och intensivt under det senaste dygnet som överenskommelsen var. Nu väntar jag bara på att den tunga mannen skall bli färdig och rulla av. Han juckar frenetiskt, utlösningen verkar nära nu.

Kände hur lemmen växer och rycker till. Därefter den varma strömmen av sperma som slungas längst in i fittan. Min orgasm uteblev som väntat och jag fejkstönade igen så han kunde känna sig stolt.

Strax efter märker jag hur kuken slaknar och med ett sörplande ljud glider den sakta ut ur mig. Den droppar av sperma och lämnar ett segt spår på min kropp när han med ett sista grymtande rullar av för att flämtande luta sig mot sänggaveln.

Vi slutade använda kondom för flera timmar sedan, eftersom han tyckte det försämrade upplevelsen och de hade förresten tagit slut. Jag fick leva med att behöva gå som en anka in till badrummet.

Låg först kvar på rygg, stirrade i taket, kände hur min egen kropp fortfarande pulserade i efterdyningarna av vår långa session. Och någonstans där, mitt i kaoset, hörde jag mig själv fnissa. Ett kvävt, nästan hysteriskt skratt. För jag visste att detta inte var slutet. Det här var början på något jag inte ens själv förstod.

Medan svetten glänste på våra kroppar stirrade jag på klockan som låg bredvid mig på ena nattduksbordet, den där klockan jag fick i femtioårspresent av Thomas, min man. En elegant sak i silver med en lätt blåaktig skepnad, som hade suttit tätt mot min handled i början av kvällen. Jag hade alltid älskat den, men nu var det som om den bara påminde mig om vad vi en gång var och vad vi blivit.

En påminnelse om livet innan han tagit över sin pappas framgångsrika firma. Fyra år hade gått, fyra år sedan han satte sig på toppen, och där stod vi nu.

Det var nästan svårt att tro, samtidigt som han klättrade uppåt, halkade jag längre ner i något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Allt var inte som det verkade, och det var inte bara för att vår relation långsamt hade förlorat sin gnista. För det var en sak, men den där jäkla kryptovalutan han insisterade på att arbeta med var något helt annat. De där vitsipporna av digitala pengar, så spröda men ändå fulla av löften. Och så mycket gick åt att hålla oss flytande.

Det var när Jerry, en av våra delägare, hade visat sig vara mer av en skurk än vi förstått, och stulit våra största kunder för att gå över till en konkurrerande firma, som allt verkligen började gå åt helvete. Det var då vi tvingades ta in investerare. Män som Andrew, kåtbocken Andrew som såg vårt företag till en möjlighet att inte bara tjäna pengar, utan också att försöka tjäna på något annat. På oss. På mig.

Tanken på honom, hans flin, svettiga kropp och genomträngande blick, fick mig att rysa. Jag hade aldrig riktigt förstått varför jag…vi accepterade hans investering. Inte förrän nu. För när vi satt där vid förhandlingsbordet, och han tryckte in sin hand mellan mina lår och sade att han ville ”ha mer än bara affärer” med oss. Då var det som om världen plötsligt blivit något annat. Det var som att vi båda visste att han inte ville köpa in sig i vår ekonomi. Han ville ha något annat, något mer än så.

Och där var vi nu, hans kropp ovanpå min. Efter en kväll där jag sa ”ja” på något jag inte hade planerat att säga ja till.

Jag tog ett djupt andetag och släppte ut luften långsamt. Hur hade det blivit så här? Hur hade vi hamnat här, i ett rum där luften var tung av svett och förlorade förhoppningar? Mitt i all denna förlorade tid, kände jag ändå en märklig form av frihet.

Jag reste mig på ena armen, märkte hur sängens lakan klibbade mot huden, och frågade honom med ett leende jag inte riktigt kände: ”So… do we have a deal?”

Han låg kvar bredvid mig, med den där trötta men belåtna minen män får efter att ha haft sex, och nickade ivrigt. ”Yes, yes!” flåsade han och torkade av sin svettiga panna med handflatan, som om han just avslutat ett maraton.

Jag sträckte mig efter väskan på golvet, sköt undan en fuktig handduk med foten och drog upp kontraktet som redan låg färdigt, prydligt i sin mapp, väntande på hans signatur. Han greppade pennan med en ansträngd värdighet, som om han fortfarande ville låtsas att det här var en ren affärsuppgörelse och inte något… mer. Ett snabbt klotter senare var det klart.

Han räckte mig pappret och såg på mig med ett stort, nästan barnsligt leende. ”It’s nice doing business with you and your company,” sade han och greppade vattenflaskan på nattduksbordet, tog en lång klunk och lät några droppar rinna ner för hakan.

Jag tvingade fram ett leende, försökte att inte visa hur mycket jag avskydde hans kropp, hans andedräkt, hela hans självgoda aura. Men jag visste att det här var avgörande. Viktigare än mina känslor, viktigare än min värdighet. Jag behövde honom. Eller snarare: företaget behövde honom.

Thomas ord ringde i huvudet. ”Gör vad du måste för att få honom att skriva på.” Det hade låtit så enkelt när han sa det, men här och nu kändes det som en order som höll på att urholka något inombords.

Jag sneglade på mannen som nu låg bredvid mig, överviktig, gråsprängd, med en kropp som luktade alldeles för mycket av billig aftershave och salt svett. Han må vara en ”Big Player” hemma i sitt land, men här var han bara ännu en liten kuk med för mycket pengar och alldeles för lite moral.

Kanske var detta inte helt moraliskt korrekt. Kanske inte helt lagligt. Men sedan när hade det spelat någon roll? Resultatet var det enda som räknades, och de senaste åren hade varit ett enda långt krig mot siffror som inte gick ihop och konkurshot som aldrig slutade mala.

Det här var den femte investeraren på två år, vi tog in. Och enligt Thomas skulle det bli den sista på väldigt länge. ”En sista injektion, sedan stabiliserar vi oss,” hade han sagt, med det där säljande leendet som fick alla att tro att han alltid hade koll.

Jag tittade på kontraktet, kände papprets svala tyngd mellan mina fingrar. Det var ett dokument som luktade både bläck och kroppsvätskor, tänkte jag ironiskt, och jag fick bita mig i läppen för att inte skratta högt. Humor var ibland det enda sättet att uthärda absurditeten.

Böjde mig mot Andrew, lät mina läppar nudda hans i en mjuk kyss som smakade svett, Evian och en antydan av billig whisky. Han log nöjt, nästan löjligt belåtet, som om kyssen var kronan på verket, viktigare än kontraktet som låg i min hand. Jag lade försiktigt ner pappret i väskan igen, strök handen över lädret, som om jag stängde in något förbjudet där.

Detta var nog den renaste bilden av vad sex egentligen betydde för många män. Makt. Inte ömsesidig njutning, inte kärlek. Bara den där råa hungern efter att bevisa något, att äga, att förnedra.

Andrew låg nu med slutna ögon, som om han redan gått vidare. Som om han redan var klar med mig, med affären, med allt. Jag insåg att jag snart skulle behöva resa mig, duscha av mig stanken från honom och det som börjat rinna ut från min fitta. Samt ringa Thomas, för att berätta hur det gått. Men istället låg jag kvar en stund. Stirrade i taket. Tänkte på maken. På vårt liv som sipprat bort mellan möten, balansräkningar och kärlek som förvandlats till en affärstransaktion.

Jag frågade mig själv, inte för första gången: ”Hur långt var jag egentligen beredd att gå för att rädda något som kanske redan var dött?” Jag drog ett djupt andetag och lät tanken slå rot.

Sneglade på Andrew igen. Hans penis, som nyss hade trängt sig in i mig, såg plötsligt så futtig ut, varken lång eller grov, bara ett vanligt, nästan patetiskt könsorgan, omgiven av grå hårtofsar vid roten. Pungen hängde tungt, överdrivet hårig, som ett vildvuxet skägg i fel ände av kroppen. Inte direkt sexigt. Inte ens lockande i sin fulhet. Men ändå hade jag låtit honom få det han ville.

Ett snett leende dök upp vid tanken. Vad gör man inte för att rädda företaget? Det här var knappast första gången en kvinna tvingats dra fram lite kvinnlig fägring för att hålla sin makes affärsimperium vid liv. Och jag tvivlade på att det skulle bli den sista.

Sängen gungade till när han reste sig. Madrassen lyfte lätt under min kropp, som om den ville kasta av sig min skuld. Jag såg honom gå mot badrummet, den svettiga, gråsprängda siluetten vinglade nästan lite. Dörren stängdes bakom honom, och kvar låg jag. Naken. Blottad. Och ensam.

Sjönk tillbaka på rygg, med lakanet huller om buller kring låren. Stirrade i taket som redan kändes mer bekant än det borde. Tankarna gnagde. Hur långt var jag egentligen beredd att gå? Var det här bara början, eller hade jag redan passerat en gräns jag inte ens visste fanns?

Och Thomas… varför var han inte mer svartsjuk? Mer orolig? Han måste ju förstå, på något plan, vad jag mer eller mindre tvingades göra för att rädda hans förbannade företag. Eller hade han redan stängt av, så som han brukade göra när något blev obekvämt?

Medan jag stirrade upp i taket, hördes duschen i badrummet, vatten som slog mot kakel. En absurd kontrast till mitt eget huvud, där det kändes som om tankarna studsade likt kulor mellan skuld, skratt och ren överlevnadsinstinkt.

Efter en stund öppnades dörren och Andrew klev ut. Han var nu påklädd, prydlig, nästan som om ingenting hade hänt. Han log kort och rättade till kavajen. ”Thanks, and see you in a couple of weeks,” sade han, som om vi just avslutat ett ordinärt affärsmöte på ett konferensrum.

Dörren slog igen bakom honom med ett definitivt klick.

Jag låg kvar, sedan började jag skratta. Ett torrt, ljust skratt som skar genom luften. Patetisk. Det var ordet. Patetisk i sin självgodhet, i sin tro att han lämnat något mer än en underskrift efter sig. Men pengarna, investeringen, var verklig. Och den betydde allt.

Reste mig från sängen, kände hur det klibbade mellan mina lår från sperman som sipprat ut. Kände friktionen när jag rörde mig en aning, och det fanns en värme kvar mellan benen som påminde mig om hur nära jag trots allt kom. Men… ändå så långt ifrån.

Gick fram till spegeln och såg på mig själv. Naken, huden fortfarande fuktig av svett. Luften var tung, den bar spår av parfym, sprit, hans andedräkt och vår gemensamma hetta. Kunde se märkena efter honom, fingertopparnas röda avtryck längs höfterna. En lätt rodnad över ena bröstet där hans mun sugit.

Mina bröst hängde tunga, vårtgårdarna mörka och stela, huden där fortfarande känslig. Magen rörde sig i takt med min långsamma andning, och små svettpärlor glimmar i ljuset vid naveln.

När jag lyfter armarna för att samla undan håret i nacken ser jag hur huden sträcks, hur brösten förflyttar sig, hur midjan fortfarande bär sina mjuka veck. Jag vrider kroppen åt sidan och ser siluetten i spegeln: rundad, formad, erfaren. Celluliterna på låren syns tydligt i lampans sneda sken, men just nu känns de inte som något att gömma.

Jag drar sakta fingertopparna över min egen hud, känner värmen, fukten, den mjuka mattheten som kommer efter timmar av älskog. Min kropp är trött, lite öm men också påtagligt levande.

När jag möter min egen blick i spegeln är det med en känsla av att ha blivit bekräftad – trots min ålder och någon som velat ha mig, precis så som jag är.

Men i mina ögon fanns något nytt, nästan trotsigt. Jag visste att jag inte kunde sluta här.

Lite senare idag skulle jag träffa Thomas pappa, Carl-Erik. Han. Min svärfar. Sjuttiosju år gammal, men fortfarande rak i ryggen, med blicken hos någon som inte givit upp en enda centimeter av sitt territorium.

En hård affärsman, ingen tvekan om det. Men rätt stilig, på sitt sätt. Silvergrått hår, markerade käklinjer och det där lilla leendet som hintade om att han visste vad han ville ha.

Den där mannen hade alltid burit rummet som om det tillhörde honom. Närmare åttio år, men med en kraft, vitalitet och skärpa som får män hälften så gamla att blekna och stamma.

Jag har sett honom på möten, på middagar, på familjesammankomster. Hårda ögon, raka ord, ett leende som aldrig är gratis. Han har byggt allt det vi lever på, och nu har han lämnat över till sin son. Min man.

Men min man… han är upptagen, stressad, frånvarande. När jag försöker nå honom är det som att jag talar till någon som alltid är på väg vidare. Och det gör något med mig. Jag känner mig osedd, tystnadens tyngd växer mellan oss.

Det är därför jag tänker på hans far. För att han ser. Han behöver inte säga mycket, men när han låter blicken dröja en sekund för länge över mig känner jag mig mer verklig än jag gjort på länge.

I spegeln mötte jag min egen blick, drog med fingertoppen över mina läppar och log lite snett. Undrar om han fortfarande är hård på andra ställen också… eller om åldern hunnit ta ut sin rätt?

Funderar över hur långt jag är beredd att gå för att fortsätta känna mig levande igen.