Det var nog den sämsta årstiden att gå skilda vägar, men om man ändå ska separera, kan man lika gärna ta i från tårna. Utanför piskade novemberstormen mot fönstren till min enrumslägenhet på Kungsholmen. Lägenheten var inte den finaste jag sett, men läget var okej och tillträdet utmärkt eftersom jag och min före detta sambo numera slapp smyga runt varandra som två okontanta katter. En månad till i lägenheten i Vasastan hade troligtvis knuffat mig över stupet till vansinne.

Johannes smuttade på den heta koppen te. Han hade trotsat stormen för att hålla mig sällskap i kväll och det var inte det enda min bror gjort för mig. Johannes hade stått vid min sida genom hela separationen. Som bror, som vän, som flyttgubbe och som advokat. Trots att han hade både familj och arbete där en lugn vecka för honom innebar en hektisk övertidsvecka för de flesta andra.

”Det blev mysigare när gardinerna kom upp”, sa Johannes.

Gardinerna hade jag själv satt upp. Annars hade min bror hjälpt mig med allt annat. Satt upp belysning och tavlor, kört hem den nya mattan under bordet, kopplat in teven och nya vitvaror, och så vidare.

”Du behöver inte hälsa på mig flera gånger i veckan”, sa jag.

”Gör jag gärna.”

”Vad säger Louise om det? Det vore dumt om du också skiljer dig.”

Johannes gav mig ett mjukt leende. ”Har läget under kontroll, oroa dig inte. För det är dig vi ska oroa oss för nu.”

”Mmm, låter onödigt. Det är inte första gången jag bryter upp med någon, som du vet.”

”Men första gången som du separerar från en sambo som du nästan skaffat barn och köpt villa med.”

Jag ryckte på axlarna. ”Jag klarar mig, du behöver inte oroa dig för mig.”

Min bror granskade mig som om han utvärderade motparten i en rättstvist.

”Sänk garden, Josefine. Du vet att du kan prata med mig om allt.”

Det visste jag på sätt och vis om. Även om jag inte pratade med min bror om allt. För även hur nära man är, behåller man vissa hemligheter för sig själv. Det hade jag nyss erfarit från första parkett. Eller rättare sagt på scen, där jag var dramats mittpunkt.

”Hur går det på jobbet?” frågade jag.

”Bra”, sa Johannes. Sedan berättade han om veckan hitintills. Transaktioner, transaktioner, transaktioner, det var vardagen för en affärsjurist. Min bror berättade med inlevelse, som en affärsjurist numera levde samma actionfylld liv som James Bond. Han var en bra berättare, Johannes, sprudlade av energi. 

”Hur går det själv? Kan du fokusera på jobbet?”

Det kunde jag. I alla fall någorlunda. Numera hade jag i varje fall närmre till jobbet som gymnasielärare i svenska och matematik. Promenadavstånd för att vara specifik. Det var skönt, även om jag sällan hade bråttom nuförtiden. Livet som singel innan trettio köpte mängder med tid, det enda kruxet var att hitta något att fylla min nyvunna tid med.

”Har du börjat leta efter någon ny?”

Jag ryckte på axlarna. ”Har skaffat Tinder.”

Johannes gav mig ett snett leende. ”Och hur går det med Tinder?”

”Har inte svarat på ett enda meddelande än. Känns lite tidigt för det.”

”Jag förstår. Fast du har tiden på din sida. Bättre att skynda långsamt än att köpa grisen i säcken.”

”När började du svänga dig med floskler?” fnissade jag.

”Det är en sjukdom från jobbet”, sa Johannes med ett leende. ”Stureplan älskar floskler.”

Sedan såg min bror plötsligt allvarligare ut. Som om han var på väg in i en viktig förhandling.

”Vad hände egentligen mellan dig och Viktor?”

”Jag vet inte”, sa jag och hoppades att min bror inte skulle genomskåda lögnen. Advokater hade trots allt näsa för just osanning.

”Okej”, sa Johannes. ”Jag ska inte snoka.”

”Det gör du inte. Men tack för att du frågar och bryr dig.”

Johannes ställde tekoppen på bordet och drog mig till sig. Min bror var vältränad, men också mjuk och trygg. Det hade han alltid varit, min storebror. En trygg punkt i livet.

”Din tid kommer, Josefine.”

”Mer floskler”, fnittrade jag och andades in min brors doft. Lika trygg som hans starka kropp.

”Du är en fin person, en bra tjej. Känn ingen stress. Dessutom ser ut bra ut, som du vet.”

”Några kollegor har redan börjat ragga på mig. Inget vulgärt, men du vet, så där insinuerande. Det första lilla myrsteget om man säger så.”

”Och hur känner du för det?”

”Vet inte. Känns kanske lite tidigt, som sagt. Dessutom vill jag inte dejta kollegor för det kommer bara bli pannkaka i slutändan. Hur är det med dig och Louise?”

”Livet”, sa Johannes som det vore svaret på allt.

”Slentrian?”

”Lite så. Men livet går inte alltid i hundraåttio, Josefine. Det får man komma ihåg.”

”Du är så himla lillgammal”, fnissade jag. ”Har alltid varit.”

”Numera är jag bara gammal.”

”Struntprat.”

Fönsterrutorna skakade till av en vindil.

”Har du aldrig… hmm… strunt samma”, mumlade jag.

Johannes vände sig mot mig. ”Inte strunt samma. Vad tänkte du säga?”

”Ingenting.”

”Någonting.”

”Det är löjligt, glöm att jag sa något. Vilka veckor tänker ni vara i sommarhuset i år?”

”Nu bytte du samtalsämne…”

”Nu när Viktor och jag inte är tillsammans längre kan ni ta mina veckor. Jag kommer inte vara där i år.”

”Kom igen, Josefine. Berätta vad som pågår i ditt huvud.”

”Ingenting, sa jag. ”Bara en tankevurpa. Vill du ha mer te?”

”Jag behöver nog bege mig. Tidig morgon imorgon.”

Jag hann borsta tänderna, krypa ner under täcket och släcka lampan innan min telefon burrade till. Väntat nog var det min bror.

Jag är fortfarande nyfiken.

På vad? Vem på jobbet som flirtar med mig?

Det också. Fast mest det som du aldrig berättade.

Sluta häng upp dig på det. Det var inget.

Desto mer du avfärdar saken ju mer övertygad blir jag. Jag är trots allt advokat.

Stäm mig då!

Haha. Lunch imorgon?

11.30 på Fridhemsplan?

Dejt! Syns imorgon syrran.

På förmiddagen höll jag två lektioner i svenska, textanalys respektive grammatik, innan jag begav mig i väg genom ett blåsigt Kungsholmen mot Fridhemsplan. Kylan hade redan slagit klorna om min benmärg när Johannes klev ur taxin, prydlig som vanligt med snyggt skuren frisyr och ullrock över kostymen.

”Ser kallt ut”, sa jag och nickade mot min brors välpolerade lågskor.

”Desto mer angeläget att snabbt hitta ett lunchställe”, sa Johannes.

Det blev thai. Kanske inte vad min bror var van vid nuförtiden, men han klagade inte. Ingen skulle nog klaga över att vara inomhus under omständigheterna som plågade huvudstaden idag.

”Några hemliga kärleksbrev i facket idag?” sa Johannes efter att vi trängt ihop oss runt ett pyttelitet bord i hörnan vid fönstret ut mot gatan.

”Inga beundrare”, sa jag med ett leende. ”Har du hunnit stämma någon än idag?”

”Nu får du berätta.”

”Gud. Det finns verkligen ingenting att berätta. Om du åkte hit bara för detta kommer du bli väldigt besviken.”

Min bror släppte mig inte med blicken. Flackade mina ögon i väg fångade han genast upp dem. Blinkade jag var han där när jag slog upp ögonen igen.

”Ge dig”, mumlade jag.

”Är det kylan som gjort dina kinder rosiga, eller något annat?”

”Varför är du så påstridig? Det är inte likt dig.”

”För att jag är nyfiken på vad min syster döljer för mig.”

”Inget som du har att göra med.”

”Seså, nu har du åtminstone erkänt att du döljer något.”

”Gud, vad jag önskar att du inte var advokat. Kunde du inte valt något annat jobb? Till exempel idiot.”

Johannes flinade så Stockholm plötsligt kändes lite mindre grått en dag som denna.

”Berätta nu.”

”Nej.”

”Syskon har inte hemligheter för varandra.”

”Jo”.

”Har det något att göra med mig?”

”Nej.”

”Med Viktor?”

”Delvis.”

”Berätta då.”

”Du kommer tycka jag är dum i huvudet. Och aldrig vilja se mig igen.”

”Är det så illa?”

”Så illa är det.”

”Jag tror du överdriver.”

”Och jag vet hur suggestion fungerar”, sa ja syrligt.

Min bror gav mig ett snett leende. ”Okej, jag ska sluta tjata. Är jackan ny?”

Jag suckade. Sög sedan en stund på läppen medan jag tittade ut över Fridhemsplan. Grått och ganska fult om jag var ärlig. Inte lika myllrande som Odenplan. Och om inte min bror skulle se mig som dum i huvudet skulle han åtminstone se mig som… ja, vadå? Sedan lutade jag mig fram mot Johannes.

”Jag föreslog för Viktor att vi skulle bjuda in en till person till sovrummet.”

Min bror höjde på ögonbrynen.

Här kommer det.

Åklagarens anklagelser.

Kanske lite bevisning också.

Domen.

Sedan ett finurligt leende som var nytt för mig.

”Tjej eller kille?”

”Kille”, sa jag kort. Mina öron brände som de stod i lågor.

”Och vad sa Viktor?”

”I slutändan lämnade han mig.”

”Ahh. Aha.” Johannes harklade sig. ”Jag förstår.”

”Gör du verkligen det? För jag tror inte det.”

”Hur länge har du tänkt på… hrm… trekant?”

Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Viktor var aldrig särskilt äventyrlig av sig. Men det går nog längre tillbaka än så. Det är bara en dum tanke som jag aldrig borde lyft. Visst är jag knäpp?

”Lite”, flinade min bror. ”Men jag känner dig lite bättre nu.”

Jag fnös. Ganska ofrivilligt tror jag.

”Har du…” började min bror.

”Nej, det är bara en tanke. Eller fantasi. Hjärnspöke eller vad man nu kallar det.”

”Fast du tog ändå upp det med Viktor.”

”Vilket jag inte borde gjort.”

I några långa ögonblick försvann min bror in i sig själv. Som om han rotade i ett arkiv långt ner i källaren.

”Det finns ställen för sånt”, sa Johannes långsamt.

”Är inte intresserad.”

”Förstår det. Men om i fall…”

”Varför känner du till sådana ställen?” avbröt jag min bror.

”Bara något jag hört.”

”Jaha. Är det sånt du och kollegorna sysslar med efter jobbet?”

”Så klart inte. Kolla här.”

Min bror tog fram sin telefon.

”Behövs inte”, sa jag. ”Jag har redan googlat.”

Johannes gav mig en misstänksam blick innan han stoppade undan telefonen.

”Tycker du att jag tappat förståndet?”

”Jag är bara lite förvånad. Du har aldrig slagit mig som särskilt…”

”Vild?”

”Typ så, ja.”

”Det har du helt rätt i för det är jag inte. Men det är kanske därför tanken slagit mig? Googla Spader dam.”

Tiden stod still i några sekunder medan min bror tog fram sin telefon igen.

”Hittar du sidan?”

Johannes nickade.

”Kolla menyn.”

”Sluta hetsa”, fnissade min bror retsamt.

För det fick han en vass armbåge i sidan.

”Aj! Vad ska jag välja.”

”Gissa.”

Min brors blick stal luften i mina lungor.

”Gruppsex?”

Jag nickade lika djupt som en myra nickar, men någonstans inom mig kände jag att vindpusten från min omärkliga nickning skulle röra upp en storm i Filippinerna.

Medan Johannes läste började jag frysa. Varför tänkte jag ens dumma tankar? Och varför berättade jag min hemlighet för min bror? Det gick åt skogen när jag berättat för Viktor. Kanske vore det på plats med en psykolog?

”Upp till fem män. Är det vad du tänkt dig? Det är betydligt mer än en extra…”

Jag behövde nog snart se mig om efter en ny bror.

”Jag behöver gå tillbaka till jobbet”, mumlade jag.

Johannes drog oväntat tillbaka mig ner i stolen igen.

”Vad hindrar dig?”

”Hmph”, fnös jag. ”Ja, vad hindrar mig? För det första är det en jävligt korkad idé. Kanske också faktumet att jag springer på vänner, eller vänner till vänner, eller arbetskamrater, eller dina kollegor. Ja, du fattar. Och… att ha sex med män jag inte känner.”

”Har du aldrig gått hem med krogragg?”

”Det är skillnad på en och fem. Och dessutom planerar man inte krogragg, det bara händer.”

Johannes såg mer road ut än han borde. Sedan sträckte han på sig. Det var lätt att glömma bort hur lång han faktiskt var. För lång var han, min storebror.

”Jag följer med dig.”

~~~

Sedan gick allt snabbt. Johannes kom över redan söndag kväll. Till en början kände jag mig lika bekväm som jag varit på mitt första besök hos gynekologen, men efter två glas vin kändes det som vi planerade en weekend i London. Nervositeten smög sig på igen när min bror började ringa samtal, men han flyttade snabbt över till köket. Annars hade jag nog slängt mig ut genom fönstret av skam.

”Så här är det”, började Johannes när han återvände från köket. ”Det blir fem män. Fler eller färre om du vill. Du kommer först se dem genom enkelriktat spegelglas, du vet, sådant som finns i förhörsrum hos polisen, och du får välja bort vem du vill. De kommer inte se dig. Sedan går du in i ett rum och när du är redo kommer männen in. Det kommer även finnas en värd i rummet för din trygghet och du kommer få bestämma ett kodord, alltså ett ord som du säger om du vill stoppa det hela.”

”Det låter mer proffsigt än sexigt”, pep jag, plötsligt slagen i ansiktet av en dos verklighet.

Johannes gav mig ett snett leende. ”Du kan alltid ångra dig för det finns inget som tvingar dig att gå dit.”

”Okej”, kraxade jag. ”Varför diskuterar vi ens detta?”

”För att du förslog det?”

”Hrm. Mmm… Och du?”

”Vad är det med mig?”

”Vart kommer du vara?”

”Utanför rummet”, sa min bror. ”Eller i rummet med dig. Det är upp till dig.”

”Vore inte det konstigt?”

”Vadå?”

”Att se mig… mmm… ha sex?”

”Hur känner du?”

”Att det vore jättekonstigt… Samtidigt vill jag inte bli lämnad ensam…”

”Det finns en värd hos dig.”

”Det är inte samma sak…”

Min bror makade sig tätt intill mig i soffan och tog min hand.

”Josefine, jag har sett dig göra konstiga saker förut.”

”Som vadå?”

”Äta daggmask”, jag Johannes med ett leende.

”Det är inte heller samma sak.”

”Jag skulle inte hjälpa dig om jag var emot idéen.”

”Men kan du se mig?”

”Jag gör precis som du vill. Om du alls vill.”

Sedan kramade min bror om mig till jag smälte.

~~~

Jag såg ut som en helt vanlig gymnasielärare i svenska och matematik. Snart trettio, med ljusbrunt hår och blå ögon, möjligtvis något längre än genomsnittet. Vanlig, om det inte vore för sminket, stay-ups och behå och trosor i spets och sammetsklädda sandaletter med skyhöga klackar och ankelremmar. Gymnasieläraren i spegeln såg mer främmande ut än bekant. Och spegelbilden blev inte annorlunda när jag nervöst rättade till pärlhalsbandet som skulle göra mig anständig.

Vad håller jag på med? Jag hade inte känt något särskilt under veckan. Möjligtvis ett pirr i magen som inför en dejt, men det var allt. Kanske för att tanken var absurd. För overklig för att ta in. Abstrakt och hypotetiskt. Dessutom hade fredagen känts avlägsen, vilken dag det än varit. Fast nu var den här, fredagen. Fredag kväll för att vara exakt.

När jag kom ut från badrummet hade jag dragit på mig en kort klänning. Johannes gav mig ett finurligt leende, jag tror det var samma leende som jag sett någon vecka tidigare, men vad vet jag. Just nu visste jag inte mycket alls. Däremot kände jag desto mer. Ungefär alla känslor man känner någon timme innan sex i grupp, som en salig cocktail av förväntan, nervositet, ångest och ren och skär skräck. En kvävande, blytung filt hängde över mig när jag stängde dörren till badrummet bakom mig.

Även Johannes hade klätt upp sig. Svart kostym och svarta Oxfords. Svart var Spader dams färg, det var tydligen viktigt i sammanhanget. Om någon granne skulle se oss, kanske genom titthålet i dörren, vilket inte var omöjligt då mina smala klackar smällde mot stengolvet så hela trapphuset ekade, skulle de nog tänka att min bror och jag var på väg till en finare middag. Det önskade jag också att vi vore. Min puls rusade.

Ekot följde med in i taxin. Alla frågor jag behövt besvara tumlade runt i mitt huvud.

En i taget?

Eller flera samtidigt?

Mjukt eller hårt?

Någonstans däremellan på en skala från ett till tio?

Oralsex?

I så fall av vem?

Vaginalt?

Till och med analt?

Kodord? Det måste vara lätt att komma ihåg.

Etcetera.

Och så var det frågan om min bror.

I det fall min bror inte höll mig i handen som han gjorde hade jag kastat mig ut från taxin. Nu stirrade jag istället ut genom rutan på ett mörkt Stockholm som swishade förbi på min sida av bilen. Förresten var Johannes inte min bror i kväll. Han var min sambo. Så var det bestämt, i varje fall hade han sagt det till Spader dam. Det var bäst så, som Johannes förklarat, och det lät rimligt. Så rimligt det kan bli under orimliga omständigheter som denna, det vill säga.

Spader dam låg i ett svagt upplyst industriområde, närmare bestämt i källaren till en kontorsbyggnad i gult tegel. Den närmsta grannen hyrde ut skylifts och den andra verkade syssla med rör i alla möjliga former och storlekar. Rör fick mig att tänka på kukar. Kukar som jag snart skulle ha mig. I mängder. Om jag inte vände på klacken här och nu, vilket jag borde göra.

Insidan skvallrade om något helt annat än byggföretag. Mjuk belysning utan att vara mörk, röd heltäckningsmatta och svarta och röda draperier i sammet och plysch och lika svarta möbler. Doften av rökelse och söt parfym och något annat hängde tung där jag stod. Spader dam var inte vackert, men rent och det var tydligt att någon ansträngt sig.

”Följ med.” En man som såg ut att komma direkt ifrån en bal på sjuttonhundratalet ledde in oss till kontoret. Kontoret såg verkligen ut som ett kontor. Ett skrivbord med en stol bakom och två framför, dator och bokhyllor fulla med pärmar och tidskriftssamlare. Det enda som skvallrade om att vi inte satt i ett vanligt kontor var fotografierna på väggarn. De fick mig att rodna. Och ge mig en föraning om vad som komma skulle.

Utan vidare började jag fnittra. Situationen var för absurd. Min bror och jag, i en källarrevisors kontor, mitt emot en man från trehundra år tillbaka i tiden, på en sexklubb. Där jag snart skulle… ha sex. Knulla. Bli påsatt. Av ganska många män. Det fanns inget rimligt med stunden, det var så långt ifrån min egen verklighet jag kom.

”De flesta är nervösa”, sa Greven som han presenterat sig. Förutom dräkten var Greven sinnebilden av alldaglig. I det fall jag sett honom på stan hade jag nog inte ens lagt märke till honom. 

”Även våra stammisar brukar vara nervösa”, fortsatte Greven. ”Och det tjusningen. Förväntan och anspänning under trygga och säkra förhållanden. Det är här ett fåtal ger utlopp för sådant de flesta bara drömmer om, men aldrig omsätter till verklighet. Personligen vet jag vart jag står, men dömer ingen. Masker?”

Johannes mask var vit av papp och täckte ögonen. Min var klädd i spets och svart.

”Jag är din värd ikväll, Josefine”, sa Greven efter en noga granskning av mitt körkort. ”Från och med nu får du välja vad du heter.”

”Jaha”, sa jag. Jag hade fortfarande inte bestämt mig om jag befann mig i en dröm eller mardröm. ”Josefine blir bra. Det låter nämligen bekant.”

Greven gav mig ett snabbt leende medan min bror kramade om min hand.

”Då så, Josefine. Du har inte ångrat dig?”

”Nej”, pep jag.

”Är du säker?” frågade Johannes.

”Jag tror det…”

”Och din sambo har inte eller ångrat sig?” frågade Greven och vände sig mot min bror.

”Nej”, svarade Johannes och kramade om min hand till det gjorde ont.

”Då tar vi en titt.”

Greven drog undan ett tungt draperi. På andra sidan glaset stod fem män i ett litet rum med samma heltäckningsmatta och draperier jag sett tidigare. De kunde lika gärna stått i kön på Ica, om de haft mer än svarta kalsonger på sig det vill säga. 

Nu smög verkligheten på mig. Först skam. Sedan skakade mina ben. Ett sting av dåligt samvete sköljde också över mig. Det kändes fel att välja. Eller rättare sagt välja bort. Så fungerar inte samhällskontraktet. Fast å andra sidan sätter inte samhällskontraktet på mig i grupp, som männen på andra sidan spegelglaset snart skulle göra. I fall jag inte ångrade mig, vilket jag var på god väg att göra.

”De är okej”, mumlade jag med känslan av en bödel som just skonat de dödsdömda.

”Valet är ditt, Josefine. Här inne gäller Spader dams regler, och reglerna är skriva för dig.”

”De är okej”, mumlade jag igen. Den här gången kände jag inte längre mina ben.

~~~

Greven ledde oss genom Spader dams lokaler. Här fanns fler människor än jag föreställd mig, och det gav viss trygghet. De flesta bar mask som Johannes och mig, var lättklädda eller inte klädda alls, pratade och skrattade, en del hade sex där de stod eller satt. På ett biljardbord pågick en vild orgie som fyllde rummet med höga stön och doften av sex. Jag stannade upp i några sekunder och tittade, sedan följde jag med torr mun efter Greven och min bror in i en lång korridor.

”Ta den tid ni behöver”, sa Greven och öppnade en rödmålad dörr.

Rummet var varken stort eller litet men varmt. Längs ena väggen fanns en stor säng, prydligt bäddad med mörkröda sängkläder och med ett stort fotografi ovanför föreställande kvinnor med masker raffset. På de andra väggarna hängde lika röda draperier. I rummet fanns också en soffa, en fåtölj och flera golvlampor med tygskärm som nog var från tidigt nittonhundratal.

”Det är är sjukt”, sa jag när min bror och jag var de enda i rummet.

”Vill du gå?”

Jag skruvade på mig. ”Kommer du säga upp bekantskapen med mig om jag gör detta?”

”Aldrig.”

”Lätt att säga nu. Du vet ju inte vad som kommer hända.”

”Jag har förberett mig.”

”Jaha? Hurdå? Föreställt mig med en massa män?” sa jag syrligt.

”Vill du gå, går vi. Vad du än väljer är jag med dig. Jag har väl aldrig svikit dig innan? Jag höll till och med ditt hår medan du kräktes efter att ha ätit den där daggmasken. Kommer du ihåg?”

”Masken som du föreslog att jag skulle äta, menar du”, fnittrade jag plötsligt varm.

”Förlåt.” Johannes gav mig ett mjukt leende. ”Jag älskar dig, syrran. Kommer alltid gör det.”

Sedan kysste han min kind.

”Okej”, sa jag kort. ”Jag vill detta. Och jag vill att du är med mig i rummet.”

Med åtta personer i rummet trängde sig väggarna på. Greven satt som en staty på en pall vid dörren. Johannes i soffan. De andra stod i en lös ring omkring mig. Det var då tanken slog ner i mig som blixten, hur går det egentligen till?

Det praktiska dilemmat fick mig att fnittra. Vad förväntas jag göra? Ska jag bara säga, okej killar, ni kan sätta på mig nu. Eller fanns det någon signal jag glömt bort? Tiden frös till is. Sedan sa jag med en röst jag aldrig tidigare hört:

”Nu sätter vi igång.”

Fingrar drog blixtlåset, händer drog ner klänningen längs med min kropp. Andra händer smekte mina armar. Någon lekte med mitt hår. Det var varmt som en bastu med alla tätt intill mig. En kyss på axeln. En kyss i nacken. Händer på med min rygg, mage, höfter, om mina bröst. Syret tog slut. Jag hade fallit om jag inte vore omringad av kroppar som med sin blotta närvaro höll mig uppe i trängseln. Jag behövde hålla fast om något, det jag fann var hårda kukar.

Mina kinder brände medan jag famlade efter stånd efter stånd. Stora stånd. Mindre stånd. Tjocka, långa, smala, korta, alla hårda för mig. Alla med sitt eget tillhörande stön. På knä tog jag första bästa mellan mina läppar. Sedan nästa och nästa. Vart jag än vände mig pekade ett stånd på mig. Alla med egna dofter och smaker. Salt, sött, surt, beskt. Jag sög till mina käkar värkte.

Sedan kände jag fingrarna. Vissa smekte mig mjukt, andra hårdare, somliga hittade rätt direkt, en del behövde mer tid, och i mig letade de alla efter sina egna hemliga gömställen att utforska, någon hittade även ett ställe som var nytt för mig långt upp i min rumpa. Det tog inte lång tid innan jag kom.

I sängen hamnade jag först på rygg. Sedan på alla fyra. På sidan, över någon, undra några. Alltid fylld av någon, oftast två, kanske tre, med fler händer på mig än mitt huvud kunde hålla ordning på. Sedan blev allt ett varmt, svettigt töcken, men jag var ändå där. Kände, hörde, doftade, inget slank förbi. Jag började känna igen händer och fingrar. Vad de letade efter, hur de tog i mig. Vems stånd som var i mig för stunden, vilka som tog mig hårt eller mjukare, vilken ände var och en helst besökte. Men varje gång jag kom kastades allt om. De kunde lika gärna varit femton eller femtio.

Snart kom jag inte längre ensam. Någon kom i mig. En annan mellan mina läppar. Några på mig. Vissa kom igen, den siste tog mig bakifrån. Mina utmattade armar och ben bar mig knappt, medan den store, han med fasta händer som ofta stannade länge i mig till någon annan fick ta över, körde med mig som kvällen bara börjat.

”I rumpan om du kommer fortare…” kved jag. Det var knappt jag kände igen min egna röst längre.

Då såg jag min bor. Mitt framför mig, i soffan. Han hade suttit där hela tiden, nära men ändå långt bort i fjärran. Stundtals bortglömd. Faktiskt för det mesta. Men inte nu, jag släppte inte Johannes med blicken fören den store till sist fått sitt och kom.

~~~

Kroppen värkte när jag sträckte mig efter täcket. Till sist fick jag hjälp. Jag la hjälpligt täcket över axlarna och stapplade fram mot min bror. Det hade varit en utmaning att gå utan klackar, med klackar kändes det som att bestiga Himalaya.

Bara sitta upp var ansträngande. Hur jag än satt klagade någon öm punkt.

Johannes la armen om mig. ”Hur mår du?”

”Trött”, svarade jag.

”Du ser lite medtagen ut”, sa min bror med ett snett leende.

Jag blängde på honom innan jag väste. ”Se mig i ögonen, Johannes.”

Masken dolde känslor, ändå uppfattade jag min brors blick som varm.

”Är jag fortfarande din syster eller något katten släpat in?” viskade jag.

”Du är alltid min syster”, viskade Johannes och kysste mitt hår.

”Skulle inte pussa mig där om jag vore du”, mumlade jag.

Som svar fick jag en kram så värken växte.

”Var det jobbigt att se mig?” viskade jag efter en stund.

”Var det som du tänkt dig?”

Inte det minsta. I tanken fanns inga dofter som lukten av svett och sex som nu fyllde rummet. Inte heller hade jag förställt mig kvällen som att bli slängd i en torktumlare med fem män med egna viljor. Nu i efterhand visste jag faktiskt inte vad jag förväntat mig. Men klart var att verkligheten var något annat.

”Lite. Jag ångrar i varje fall mig inte. Tack för att du följde med mig hit.”

”Jag följer med dig hit igen när du vill.”

För det uttalandet fick min bror en syrlig blick. ”Du svarade aldrig på min fråga.”

”Oroa dig inte, Josefine.”

”Fortfarande inte svar på frågan.”

Min bror tog ett djupt andetag. ”Josefine, du ville det här och jag följde med dig. Jag stödjer dig i allt, det gör bröder för systrar. Vill du gå hit igen, följer jag med. Vill du inte förstår jag dig. Men jag lämnar dig aldrig för du är alltid min lillasyster Josefine. Okej?”

”Så du kommer förbi mig i veckan?”

Johannes väntade en sekund för länge innan han svarade. ”Klart jag gör.”

”Tisdag?”

”Jag måste först kolla kalendern.”

Min brors lögn var lika genomskinlig som en nyputsad glasruta. Jag vet inte vad som tog värst, att han ljög, eller inte ens ansträngde sig.

”Du kommer alltså inte”, väste jag. ”Jag visste det. Vad är jag för dig nu? Ett djur? En slampa som får okända män att komma?”

Med ens kände jag mer gemenskap med männen jag inte kände annat än deras händer och kön. De uppskattade åtminstone mig. Om jag haft kraft nog, hade jag rest mig och gått bort till dem igen. Nu fick jag nöja mig med deras trånande blickar på avstånd.

”Du kommer ta illa vid dig”, viskade min bror.

”Jag har redan tagit illa vid mig…”

”Okej”, sa Johannes och kramade om mig hårdare. ”Du var sexig ikväll, Josefine. Det var sexigt att se dig ta för dig och det fick mig att…”

”Att vadå?”

”… Tänka tankar jag inte borde tänka.”

”Som vadå?”

Då förstod jag.

En kall vindil slet tag om mig.

Jag frös.

Sedan tinade jag långsamt.

Det var som någon fyllde mig med iskallt vatten i ena änden och kokhett i andra. Och när kylan och hettan kolliderade blev allt en röra.

”Du vill ligga med mig?”

”Inte på riktigt. Det var en tanke. Det är svårt att inte tänka när ens syster… ja, gjorde vad hon nu gjorde.”

Under en stund gnagde jag på läppen medan känslostormen inom mig började lägga sig.

”Du får om du vill.”

”Får vadå?”

Jag spände blicken i Johannes. ”Ligga med dig, dummer.”

Min bror frös till is.

”Vi har redan en hemlighet så vi kan lika gärna ha en till.”

”Det är ingen bra idé”, kved Johannes.

”Det finns många dåliga idéer. Som att ha sex med fem okända män. Men ibland visar sig även dåliga idéer vara bra.”

”Förstår du vad just sagt?”

Jag nickade.

”Du är min syster.”

Jag nickade igen.

”Och jag är din bror.”

”Sluta tjata.”

”Är du säker?”

”Det är artonde gången du frågar mig det ikväll”, fnittrade jag.

Johannes rättade försiktigt till mina stay-ups som halkat ner. Jag tror det var en överslagshandling.

”Fast nu är det annorlunda”, sa min bror eftertänksamt.

”Det är min replik.”

Johannes gav mig ett snett leende. ”Nu?”

”Om du vill.”

”Här?”

”Vart du vill”, sa jag med ett leende.

Min bror ledde mig tillbaka till sängen. Flocken delade sig som Röda havet när Johannes la mig tillrätta på rygg.

”Kom”, sa jag och sträckte ut armarna mot min bror.

Jag kilade fast min bror med armar och ben. Hans kropp passade perfekt in med min. Johannes hörde hemma där han låg, tryggt över mig som ett skyddande tak.

”Jag är nog ganska kladdig”, viskade jag i min brors öra. ”Men ingen kom i rumpan.”

Johannes gav mig en lång blick. ”Får jag?”

Jag nickade. ”Vart du vill. Hur du vill.”

”Josefine, jag kan inte beskriva hur sexig du är när du är porrig. Jag vill inget mer än…”

”… Sätta på mig?” fnittrade jag. ”Sätt i gång då, stället för att bara prata.”

Min bror sträckte på sig. Med det kom händerna tillbaka. Ivriga stånd samlades ovanför mitt ansikte. Men Johannes kändes som ingen annan. Ingen under kvällen, ingen innan dess. Jag var gjord för honom. Vart min bror än letade fann han hemligheter ingen annan hittat, och när han tryckte sig långt upp i mig, förbi botten där andra stannat, nådde han ändå upp till själ och hjärta.