Min lillasyster har aldrig varit lång men i sjukhussängen framstod Leah som mindre än hon var. Hon närmast drunknade bland tjocka täcken, filtar och bylsiga sjukhuskläder och det enda som stack upp över ytan var hennes gipsade ben och allt annat än nöjda uppsyn.

”Sluta flina”, muttrade hon för tredje gången.

Det var mig hon skällde på. Och med all rätt, för jag hade flinat en bra stund. Annat gick inte att göra åt min systers olyckliga dejt med Murphy.

”Du har i alla fall haft tur till nu”, sa jag. Som det gjorde saken bättre.

Tur till nu hade hon faktiskt haft. För min lillasyster var inte den som satt still. Spelade hon inte fotboll, jagade hon en fluffig gul boll på tennisplanen eller dansade till svetten rann, och när hon inte dansade spelade hon trots sin blygsamma uppenbarelse både volleyboll och basket. Och däremellan vände hon upp och ner på världen framför pianot. Då satt hon visserligen still. Fast i stället dansade hennes fingrar som ballerinor över tangenterna medan hon förlorade sig i musiken. Fast det var förr. Av någon anledning gav Leah upp allt dagen hon fyllde tretton.

”Vet mamma och pappa?” frågade Leah när jag lyckats tämja mitt fnitter.

”Så klart”, svarade jag. ”Har du inte pratat med dem än?”

Min syster skakade på huvudet. ”Är dålig täckning på sjukhuset. Och så är det ju problem med tidszonerna.”

”Det är ett stort problem”, sa jag och nickade. ”Så är det faktiskt.”

Mamma och pappa var anställda på utrikesdepartementet och sedan min lillasyster och jag var små hade vi bytt land som en annan bytte underkläder. Innan jag var elva år och Leah sju hade vi hunnit bo i alla världens beboliga världsdelar. Somliga av dem några gånger om. Det var först i gymnasiet som jag kallade Sverige hemma. Våra föräldrar tyckte nämligen det var bäst så, att jag återvände hem.

”Det är lite dumt”, sa Leah efter en stund. Som hon hunnit fundera ut något.

”Vad är dumt?”

”Att jag ligger här medan du inreder lägenheten. Kommer inte bli bra. För du kommer släpa hem en massa stora högtalare och fula affischer.”

”Det är vår lägenhet, Leah”, sa jag med en suck. ”Jag ställer inte till med något förrän du är hemma igen.”

Tekniskt sett tillhörde trerumslägenhet på Kungsholmen våra föräldrar. Men den var köpt till min syster och mig. Själv hade jag föredragit en annan lösning, nämligen att bo kvar i ettan i Vasastaden medan min syster flyttade in i en egen lägenhet. Men beslutet hade fattats över mitt huvud och nu min lägenhet var såld.

Leahs tittade misstänksamt på mig. ”Du kommer alltså bo i en tom lägenhet?”

”Beror på hur länge tänker du stanna här”, svarade jag med ett snett leende. Skam den som ger sig. Hur immun min syster än var mot leenden.

Min syster ryckte på axlarna följt av en grimas. Det brutna benet gjorde sig väl påmint. ”Här får jag mat tre gånger om dagen. Kommer jag få det hemma?”

”Javisst. Om du handlar och städar och diskar och går ut med soporna och dessutom masserar min rygg när jag vill.”

Till sist smög ett leende i miniatyr fram på min systers läppar. ”Pfft! Glöm det.”

Mer hann hon inte säga förrän hennes kvällsmat rullade in på en liten vagn.

”Du behöver inte gå för jag får mat”, sa Leah så snart sköterskan lämnat oss.

”Behöver göra några saker. Men jag kommer tillbaka imorgon.”

”Inte senare ikväll?”

”Inte ikväll, syrran. Men vi ses imorgon.”

Min lillasyster gav mig en ogillande blick innan hon tog en sked grå gryta.

”Jaha. Gå du och köp några fula affischer då”, sa hon med munnen full av sjukhusmat.

~~~

Nästa morgon var min lillasyster på bättre humör och brölade som en mistlur när jag dök upp genom dörren. 

”God morgon, Wookie. Jag har saknat dig!”

I fyra världsdelar var jag mer känd som Wookie än Victor. Möjligtvis för min rufsiga frisyr men mestadels på grund av Leah, vars namn mer ofta än sällan misstogs för Leia. Men även när folk förstått att min syster faktiskt hette Leah och inte Leia fortsatte de kalla mig Wookie. Säkert för det lät kul. Och så länge min frisyr var den enda gemensamma nämnaren med en lurvig wookie i Star Wars gick det väl an.

”Måste vidare till jobbet. Men jag tog med det här till dig”, sa jag och pusslade in en påse gummibjörnar på det stökiga nattduksbordet.

”Aww…”

”Aww som i att jag måste gå eller för du älskar min generösa gåva?” flinade jag.

”Så klart åt gummibjörnarna”, svarade min syster med ett soligt leende. ”Du kommer väl tillbaka ikväll?”

”Det gör jag”, sa jag med en nick. ”När solen går ner.”

Leah gav mig en forskande blick medan hon tuggade på läppen.

”Bra att du tagit ditt förnuft till fånga”, sa hon långsamt innan hon log igen. ”Jag räknar minuter. Ses ikväll, Wookie.”

Sedan brölade hon högt och ljudligt till en orolig sjuksköterska stack in huvudet genom dörren.

”Allt bra härinne?”

~~~

Leah visade minst sagt prov på tvära kast för när jag kom tillbaka såg min lillasyster ut som hon sålt smöret och tappat pengarna.

”Skulle du åkt hem till Sverige ifall ditt barn brutit benet?” frågade min syster innan jag hunnit sätta mig ner.

”Bara om det gällde mitt favoritbarn”, svarade jag utan att tänka efter.

Leahs ögon mörknade snabbare än solen går ned vid Medelhavet innan hon vände hon blicken mot fönstret och sommarkvällen utanför.

”Förlåt, Leah. Det var klumpigt sagt.”

”Det värsta är att du inte ljuger”, muttrade min syster. ”Du har alltid varit mamma och pappas favorit.”

”Kommer de inte hem?”

Leah ryckte på axlarna, fortfarande med ögonen på takåsarna som skimrade rosa i kvällsljuset.

”Nej, de kommer inte hem. För varför ödsla tid på sin odugliga dotter som inte ens kan stoppa in två burkar krossad tomat i ett skåp utan att bryta benet?”

”Leah, det var ren och skär otur.”

Med ens blängde min lillasyster på mig.

”Nej, Wookie. Det var bara klantigt av mig. Klantigt eftersom jag inte är lika bra som du är, Victor. För du skulle inte bryta benet på grund av några konservburkar.”

”Alltså, jag skulle nog inte bygga ett torn av böcker och ställa mig på det…”

”Inte hjälpsamt sagt”, snäste Leah.

Ändå drog något i hennes mungipor.

”Fnissa inte”, fnittrade hon härnäst.

”Jag fnittrar inte”, fnittrade jag.

Med ens stack jag in handen under täcket och kittlade min systers mage till hon skrattade och ojade sig om vartannat,

”Aj aj! Sluta, Wookie! Mitt ben gör, aj, ont… jag kissar på mig… aj aj…”

”Nu får ni lugna er”, knorrade någon surt. ”Annars får du gå. Leah ska ligga helt still.”

Sköterskan som dykt upp från ingenstans blängde glädjelöst på min syster och mig. Och en stund senare tittade jag på medan min lillasyster stoppade i sig mat i olika nyanser av grått och beigt.

Leah fnittrade fortfarande halvvägs in i tallriken. ”Gott.”

”Godare än vad jag kommer laga till dig”, sa jag med ett snett leende.

Min syster tuggade länge och väl på något som föreföll vara en extra seg köttbit. Hon log inte längre. Vilket jag kunde förstå, så roligt är det inte att äta sega råttor i grå sås till middag.

När min lillasyster till sist svalt var det nu var granskade hon mig under några ögonblick. Innan hon till sist frågade:

”Har du flickvän, Wookie?”

”Nej”, sa jag och lyfte på ett ögonbryn. ”Hurså?”

”Bara undrar”, svarade Leah och ryckte på axlarna. ”Då slipper jag i alla fall höra dig ha sex.”

”Är det din värsta mardröm?” flinade jag.

Leah ryckte på axlarna igen. ”Tycker bara inte om att sova med öronproppar.”

”Då får jag nog göra dig besviken”, flinade jag. ”Det sägs nämligen att jag är en gud i sängen.”

Som svar fick jag vare sig en axelryckning eller syrlig kommentar. Bara en tom blick.

”Tycker du det känns jobbigt att behöva dela lägenhet med mig?” frågade min syster en tyst stund senare.

”Det blir bra”, svarade jag snabbt. ”Fast det kom som en överraskning. Var det mamma eller pappas idé?”

”Vet inte”, mumlade Leah och stoppade en stor sked sjukhusmat i munnen.

Resten av kvällen diskuterade vi heminredning. Det visade sig att min lillasyster hade storslagna planer för vår lägenhet.

~~~

När jag klev in genom dörren välkomnade min syster mig med en anklagande blick. Ikväll påminde hon om en ilsken kanin med sina stora bruna ögon och gyllenbruna hår som nästan skimrade blont i kvällsljuset som öste in från fönstret.

”Du kom inte i morse”, sa Leah och putade med munnen.

”Behövde gå tidigt till jobbet”, sa jag med en suck.

Även hur mycket jag än tyckte om min syster gick hon mig ibland på nerverna. Ganska ofta faktiskt. Så hade det alltid varit och trots tre år i från varandra levde gamla vanor kvar.

”Jag hade behövt dig här idag”, fortsatte min lillasyster tjurigt.

”För att klia dig under bandaget?” frågade jag och vågade mig på ett leende.

Leah nappade inte på inbjudan.

”I morse berättade doktorn att jag behöver amputera benet”, sa min lillasyster torrt, ungefär som hon pratade om väder och vind.

”Vad sa du?!” utbrast jag.

”Att du snart kommer ha en enbent lillasyster. Men vi kan åtminstone leka sjörövare när jag kommer hem.”

”Varför ringde du inte mig?!”

Min syster ryckte på axlarna som jag bett henne ta ställning mellan Pepsi och Coca-cola.

”Ville inte störa dig på jobbet.”

”Herregud, Leah! När kommer de amputera benet?!”

”Med största sannolikhet aldrig”, sa en sträng röst.

Den stränga rösten tillhörde en mager man utan hår men med bister uppsyn och läkarrock.

”Leah behöver stanna några dagar till för observation”, fortsatte läkaren uppfordrande. ”På grund av infektionsrisken.”

Sedan vände han sig mot Leah som plötsligt föreföll gömma sig mellan täckena.

”Infektionsproverna hitintills är negativa. Vilket på barnspråk betyder bra.”

Barnspråk artikulerade han noga medan han spände blicken i min lillasyster. Snart var vi två som ihärdigt blängde på min syster vars kinder lyste rödare än Mars.

”Inte okej skämt!” fräste jag så fort läkaren lämnat rummet.

Leah blängde tillbaka på mig.

”Inte okej att överge mig!”

”Leah, till skillnad från dig jobbar jag om dagarna!”

”Med att sälja teve-apparater och elvispar, ja. Hur kan det vara viktigare än din lillasyster?”

Med ens kände jag mig tröttare än en bergsbestigare som klättrat upp för Mount Everest två gånger samma dag.

”Leah, du behöver både sluta ljuga och växa upp.”

Längre hann vi inte förrän kvällsmaten kom in på rummet. Vilket var lika bra. Annars hade jag nog spårat ur på min lillasyster. Något jag för eller senare skulle göra, för blotta tanken på att dela lägenhet med Leah fick mig att längta till ett varmt och mysigt och ensamt vinteride.

”Det finns mat över till dig”, sa sköterskan medan hon serverade min syster. ”Om du vill ha.”

Jag sneglade på den gråbruna sörjan på Leahs tallrik men innan jag hann tacka nej öppnade min syster munnen.

”Det vill han gärna. För han stannar länge ikväll.”

”Jaså, det gör han”, sa sköterskan uttryckslöst. ”Kul för er.”

”Det blir kul!” instämde Leah glatt.

När jag fått min sjukhustallrik med sjukhusmat förklarade sköterskan trött som min syster och jag hade minnen som guldfiskar att vi skulle trycka på larmet om vi ville något. Men helst inte. Och av någon anledning infann sig känslan att min lillasyster inte gjorde annat om dagarna än tryckte på larmknappen.

”För du stannar väl ett tag?” sa min syster några tuggor in den saltlösa måltiden och när sköterskan lämnat oss.

”Det är vad diktatorn sagt till personalen”, sa jag med en suck.

Leah struntade fullkomligt i piken. I stället log hon förtjust.

”Man kan se film på teven! Kom och lägg dig”, sa Leah och klappade havet av täcken bredvid sig.

”Leah, jag äter fortfarande.

”Om jag ligger i sängen och äter kan du. Kom här, Wookie. Det blir mysigt.”

”Det är nog inte lämpligt med tanke på gipset”, protesterade jag. ”Vore dumt om du behövde amputera benet på grund av en filmkväll.”

”Klart du får plats!” sa min syster plötsligt mer upprymd än någonsin. ”För om jag flyttar mig, aj, lite, aj, så får du plats. Titta, nu finns det gott om plats åt dig!”

”Har jag något val?” suckade jag.

”Nix pix”, sa Leah glatt som alla mörka moln som nyss hängt över rummet som en våt filt plötsligt skingrat sig. Eller aldrig ens existerat.

Sängen var mindre än den såg ut men min syster bet ihop när jag mödosamt pusslade ner mig bredvid henne.

”Visst blev det mysigt, som jag sa. Det enda som saknas är chips. Kan du köpa en påse? Borde finnas en kiosk någonstans i närheten.”

”Skämtar du med mig?” muttrade jag. ”Jag har just krånglat mig ner i den här övervuxna spjälsängen och direkt kör du upp mig. Så kommer det inte gå till hemma.”

Leah tittade på mig med stora rådjursögon. ”Jag hade köpt chips åt dig om du brutit benet.”

Jag räknade till tre för mig själv. Sedan fem. Och innan jag kom till sju avbröt min syster mig.

”Wookie?”

”Okej”, suckade jag uppgivet. ”Vad vill du ha för smak? För jag går inte två gånger.”

Tjugofem minuter senare tråcklade jag mig ner bredvid min syster igen medan hon högljutt knaprade på salt och vinägerchips.

”Vill du ha?”

”Tack för att du bjuder”, muttrade jag.

I nästa ögonblick kände jag två svala läppar mot min kind.

”Leah?”

”Som tack för chipsen. Och för att du tar hand om mig. Eller är en puss inte tillräckligt för besväret?”

Jag vände mig mot min syster. ”Du behöver inte ge mig någonting för…”

Innan jag pratat klart var min systers läppar på mina. Det var den minsta men på något sätt också den största kyss jag fått.

”En puss på munnen räknas som tre kindpussar”, sa hon allvarligt.

Med ens började något varmt kila omkring i min mage. 

”Jaså? Och hur många kindpussar är en tungkyss?” sa jag innan jag förstod det olämpliga i frågan.

Leah höjde ett ögonbryn och såg på mig under några korta sekunder med något svårtytt i blicken innan hon frågade:

”Du vill alltså ha mer betalt?”

”Va? Nejdå. Så klart inte. Försökte bara förstå hur valutan fungerar”, svarade jag kvickt.

Min lillasyster granskade mig under några ögonblick innan hon vände sig mot teven igen. ”Nu väljer vi film.”

I brist på annat blev det Jönssonligan. Någon i ordningen och den här gången reste de till Mallorca. Paradisö eller inte, lämnade filmen inget större intryck på mig. Det gjorde däremot min syster. Hon doftade gott och var mjuk och varm. Bubblande varm. Och hennes värme smittade. 

”Vore gott med mer chips”, sa Leah när Sickan gav sig i kast med ett Franz Jäger-kassaskåp för femtielfte gången i sin karriär. ”Och lite cola.”

”Jag går inte till kiosken igen, Leah. Dessutom är inte ens påsen slut.”

Ändå kunde jag hoppat ur sängen på studs. För smaken av min syster skingrade sig långsamt från mina läppar. Jag ville ha mer, insåg jag motvilligt.

”Synd”, mumlade min syster förstrött. ”Du får du inte mer betalt.”

Med ens flammade glöden inom mig upp som när man sprutar tändväska på en grill.

”Leah?”

Min systers blick var fastklistrad på teven och utan vidare stoppade hon ett chips i munnen som hon tuggade långsammare än en sengångare.

”Hallå? Leah? Jag pratar med dig.”

Chipset krasade sävligt. 

”Hallå?”

Med ens var luften tung. Och söt. Leah var sötare, med sin uppnosiga näsa och lugna, klara ögon och omsorgsfullt mejslade ansikte omgivet av tjocka, mjuka lockar.

Min syster tuggade försiktigt på sina läppar som om hennes tankar var någon helt annanstans. I nästa ögonblick kysste jag henne.

Leah smakade sött och salt och var mjukare än bomull. För en kort stund såg hon på mig med lyckliga ögon. Sedan sträckte hon på halsen och besvarade min kyss. Och någonstans i tumultet kände jag något sammetslent omfamna mitt stånd.

”Leah? Vad gör du?” flämtade jag.

Min lillasyster nötbruna ögon var mjukare än någonsin. Men inte mjukare än hennes röst. Eller hand om mig.

”Vill du inte, Wookie?”

”Nej, jo, jag menar… Men. Leah, du är min lillasyster…” svamlade jag.

”Det verkar inte din snopp bry sig om”, fnittrade min syster.

”För jag är kille!” flämtade jag. 

”Dessutom har du sås på näsan.”

”Har jag?”

I nästa ögonblick kysste Leah mig på näsan.

”Inte nu längre”, sa hon dämpat.

Med ens såg min syster allvarligt på mig. Jag kände igen blicken, det var samma ansiktsuttryck hon hade innan en match i vilken bollsport hon nu spelade för dagen eller inför en pianokonsert. Fokuserad och målmedveten. Långt ifrån den vanliga, flamsiga Leah.

”Leah, vi är på ett sjukhus…” mumlade jag värjande.

”Ingen kommer om vi inte trycker på larmknappen”, sa Leah utan att släppa taget om mig med vare sig ögonen eller handen.

”Fast… fast…”

”Fast du är fortfarande hård. Vilket du inte borde vara. Visst är det konstigt?”

Jag svalde. Och i nästa ögonblick spände något inom mig loss säkerhetsbältet trots att mina tankar susade fram i tvåhundra kilometer i timmen.

”Aj aj aj, du kan nog inte ligga på mig…” pep Leah med mig över mig.

”Vänd dig om”, svamlade jag mer än mumlade.

”Så här? Aj, på sidan… aj, menar du?”

Leah och vände sig om lika mycket som jag vände henne.

”Puta med rumpan…” mumlade jag.

”Okej…”

”Lite till…”

Min syster kastade en ängslig blick över axeln. För en gångs skull såg hon ynklig ut. Inte ynklig som när hon låg nerbäddad med gips om benet, utan som ett påkommet rådjurskid bland högt gräs.

”Var försiktig med mig…”

I nästa ögonblick stönade Leah. Djupt och länge. Sedan snabbt med toppen av lungorna.

”Stor! Stor… du är stor…” flämtade min lillasyster.

”Sch. Inte så högt, Leah…”

”Lätt… för dig att säga!” fräste hon medan hon kippade efter andan. ”Är inte du… som får kuk i fittan… Är du inne?”

”Knappt…”

”Mmm…”

Leah var trängre än ett skruvstäd men blöt som en sjö. Och flämtade och skälvde om vartannat.

”Skönt, skönt… skönt… längre in…”

”Vi har inte bråttom, Leah…”

”Varför har ingen berättat för mig hur skönt sex är… sluta inte…”

”Leah?”

”Längre in, Wookie… Vill känna hela dig…”

”Leah, är jag din första kille?”

Min syster svarade med att skälva. Innan stönade hon rakt in i kudden. ”Jag kissar på mig…” Och skakade som hon fastnat i ett elstängsel.

”Vad hände?” mumlade Leah med luggen i en enda röra framför sina omtöcknade ögon.

”Du kom”, sa jag med ett leende.

”Hoppsan”, svarade Leah skyldigt.

”Leah, du kunde berättat för mig.”

”Berättat vadå? Att jag kom?”

”Att du inte haft sex.”

Min lillasyster vände bort blicken och när hennes mjuka ögon återigen dök upp över axeln strålade hon som efter sin första pianokonsert.

”Jag har haft sex. Med dig, Wookie.”

”Det jag menade var…”

”I ungefär en minut”, fnittrade Leah. ”Kom du?”

”På en minut?” flinade jag. ”Vad tror du om mig?”

Leah bet sig i läppen och såg finurligt på mig.

”Då kanske du vill ligga lite till?”

I nästa ögonblick förvandlades min lillasysters leende till en storögd flämtning. Och snart fyllde hon kudden med små, kippande stön som snart växte sig starkare.

När jag kom, kom verkligheten ifatt mig som en öronbedövande seriekrock där plåtbitar flyger all världens väg. Först flög dörren upp. Sedan tappade jag andan av min systers vassa armbåge. Och till sist blängde sköterskan som en stund tidigare serverat middag på oss som vi var förrymda brottslingar.

”Är inte ni syskon?” snäste hon vasst som en nyslipad kniv.

”Jo…” mumlade jag.

”Nej”, svarade min syster med förvånansvärt klart röst. ”Han är min styvbror.”

Mer än så hörde jag inte, för jag hade redan trängt mig förbi sköterskan och snart var jag ute i korridoren och innan jag visste ordet av drog jag in Stockholms ljumna sommarkväll i lungorna som jag inte andats på åratal.

~~~

Tre långa dagar senare stod jag utanför ortopedavdelningen igen. Sköterskan hade ringt. Samma sköterska som kommit på Leah och mig. Men hon läxade inte upp mig om rätt och fel. Inte heller kom hon med dåliga nyheter om infektioner eller amputerade ben. I stället förklarade hon torrt att Leah skulle skrivas ut och behövde hjälp hem.

Där stod hon, min pyttelilla syster med sitt enorma gipsbandage, på kryckor på andra sidan glasdörrarna.

”Hej”, sa jag när dörrarna glidit upp.

Min syster sa ingenting.

”Ska jag hämta en rollstol?”

Leah såg igenom mig som jag var luft.

”Du”, mumlade jag.

Men min syster hade redan hoppat förbi mig.

”Leah, jag hjälper dig. Leah? Vänta, jag trycker upp hissen åt dig. Leah, akta så du inte ramlar!”

”Hissen är full”, snäste min syster när dörrarna skramlade upp. 

Sedan hoppade hon in i den tomma hissen. Och väl utanför hon såg inte ens åt mitt håll när jag försökte hjälpa henne in i taxin. Den enda som ägnade mig ett uns uppmärksamhet var taxichauffören som tittade på mig som jag var en idiot.

Leah satt tyst och tittade ut genom fönsterrutan på sin sida bilen och ryckte inte ens till när taxin nästan körde på två nyblivna mammor som visserligen verkade mer intresse åt varandra än barnvagnar de knuffade framför sig, så kaffemuggarna i papp flög all världens väg. Två mindre händelserika svängar senare stannade vi framför lägenheten på Kungsholmen. Och först då vände sig min syster mot mig.

”Sköterskan kommer inte anmäla oss. Så du vet. För det är väl allt som spelar någon roll för dig.”

”Leah”, började jag.

Mer hann jag inte säga förrän taxichauffören öppnade bildörren åt min syster. Och hjälpte sedan henne hela vägen upp till vår ytterdörr innan han gav mig en sista, idiotförklarande blick.

”Victor. Vad är det där?” sa Leah torrt när hon hoppat genom hallen.

Jag gick efter min syster in i vardagsrummet.

”En flygel”, sa jag och försökte låta oberörd.

”Jag ser det. Det är en Steinway, Victor.”

”Mmm, jag vet.”

”Vet du vad en Steinway kostar?”

”Ja, jo, jag har ju faktiskt köpt den”, sa jag så samlat jag förmådde. ”Den är till dig, Leah.”

Min lillasyster gav mig en misstänksam blick innan hon snörpte på munnen.

”Victor, ingen nittonåring bror köper en Steinway till sin syster. Ingen. Vad har du… hur har du ens haft råd med den?”

”Jo, alltså. Den är begagnad…”

Leah sög en stund på tungan medan hon gav mig blickar mörkare än bläck.

”Den ska i alla fall inte stå i min lägenhet. Du får lämna tillbaka den.”

”Leah…”

”För jag tar inte betalt för sex.”

Jag hade tänkt på allt men ändå inte. Allt som kan gå fel, går fel. Det gör det. Oavsett om man bygger ett torn av böcker och ställer sig på det eller om man köper världens bästa flygel till sin lillasyster men glömmer bort det värsta sättet hon kan uppfatta gesten. Murphys. Jävla. Lag. Vad fan säger jag nu?

”Mamma ringde igår”, började jag trevande. Troligtvis lika lönlöst som en skitdålig sak att ta upp.

”Kul för dig”, sa Leah torrare än en saltöken.

”Hon var orolig för dig. Sa att hon inte fått tag på dig på tre dagar.”

”I alla fall glädjande att någon försökt ringa mig till skillnad från andra. Och med andra menar jag någon som sätter på sin lillasyster som dessutom är oskuld och sedan springer i väg som en feg jävla tönt och sedan försöker köpa sig från sitt dåliga samvete med en jävla flygel. På något sätt låter personen bekant. Fast jag kan inte riktigt komma på vem det är. Kanske du kan hjälpa mig att lösa mysteriet?”

Jag tog ett djupt andetag. ”Mamma berättade också att lägenheten inte var henne och pappas idé. De hade tänkt ordna en etta till dig.”

”Jaha”, sa Leah och tittade med ens bort.

”Leah, att dela lägenhet var din idé.”

”Nu har det nog skett något missförstånd. Har min säng kommit?”

”Jag är en idiot, Leah…”

”Det är du”, bekräftade min syster.

”… Som inte kan föreställa mig hur du känner dig och kände dig de där tre dagarna efter…”

”Du satte på mig och hela sjukhuset anklagade mig för att ligga med min bror. Nej, det kan du aldrig föreställa dig, Wookie.”

”Leah, jag älskar dig”, sa jag snabbare än tanken.

”Imorgon ska flygeln vara ute ur lägenheten. Du med”, muttrade min syster. Sedan skruvade hon på sig så kryckorna gnisslade. ”Fast först kanske du kan göra en macka till mig? Jag är hungrig.”

”Jag kan göra tusen mackor åt dig, Leah!”

”En räcker bra. Med ost och gurka på.”

Min lillasyster gjorde några konstiga grimaser och långt om länge förstod jag vad hon sysslade med. Hon försökte brotta bort leendet som började skära igenom hennes stenansikte.

”Och om mackan är god får du kanske bo kvar några dagar”,

pep Leah. ”Fast då får du handla och laga mat och diska och städa och tvätta och göra allt annat tråkigt.”

”Jag kan också ge dig massage!” utbrast jag lättat och fortsatte i språnget. ”Och ligga med dig, om du vill.”

”Du är ganska taktlös, Wookie”, svarade Leah med en suck. ”Och du är inte förlåten, tro inget annat.”

Ändå gav min syster mig ett fredligt leende.

”Nu vill jag titta närmre på flygeln… innan du lämnar tillbaka den. Hjälper du mig, Wookie?”

Jag hjälpte min syster runt flygeln som hon aldrig släppte med blicken. 

”Ett varv till…” mumlade Leah medan hon drog handen över det blanksvarta locket.

Inte mig emot. Jag njöt av att hjälpa min lillasyster. Och känna henne tätt intill mig. Och när jag lämnade henne på pallen framför tangenterna stack en känsla av saknad mig.

Leahs första ton var trevande. Ändå fyllde den hela vardagsrummet. Även den andra tonen smög försiktigt ur fram ur flygeln. Långsamt började min syster spela. Ton för ton växte Una mattina fram i en nybörjares långsamma tempo. Min systers blick flackade fram och tillbaka mellan tangenterna och hennes fingrar och varje gång som hon trampade till pedalen med det brutna ben gjorde hon en plågad grimas. Ändå lät flygeln som en Steinway. Men mest fanatiskt lät Leah.

Leah övergick sömnlöst till Comtine d’une autre éte och när hennes flygande fingrar fyllde lägenheten och mig med River flows in you strålade min lillasyster som hon gjort om jularna när hon var liten.

”Kom, Wookie. Spela med mig.”

”Inte en chans, Leah.”

”Jo. Kom. Jag hjälper dig. Annars brölar jag som en wookie resten av kvällen.”

Med visst besvär makade min syster sig till pallens kant.

”Börja med A.”

”Vilken tangent är A?”

Min lillasyster gav mig en förbryllad blick. Sedan ett snabbt leende innan hon lade sin nätta hand på min och sitt pekfinger på mitt. ”Här är A.”

När Leah försiktigt tryckte till mitt finger fylldes vardagsrummet med ett varmt A.

”Nästa ton är Giss. Den svarta här uppe. Nej, inte det fingret. Slappna av, Wookie och följ mina fingrar. Jag sköter pedalerna åt dig. Okej? Igen, långsamt. A, Giss, A igen, Giss, A och så E, A, D. Spänn dig inte. Känn, tonerna. A, Ciss, A, Giss. Det går jättebra. Hör du? Bara följ med mina fingrar.”

Med ens hörde jag Yiruma fylla vardagsrummet med blygsamma toner, Steinway eller inte. Fast melodin var i högsta grad närvarande. Och snart spelade Leah med vänster hand och brutna ben.

”D, E, Ciss, B, A, Giss, A… bra, Wookie…”

Hur hon kunde spela med både mig och sitt brutna ben och samtidigt trilla av en trave böcker var en gåta.

”Koncentrera dig”, mumlade min syster. ”D, Ciss, långt B… Nej, titta inte på mig, fokusera på tangenterna.”

Leahs ögon stannade kvar på mig. ”Wookie?”

Min syster var varm som en kamin och doftade sött men också inpyrt som hon inte duschat på några dagar. Men mest av allt mjuk med kroppen trängd mot min.

”Vad gör du, Leah?”

”Jag tror du behöver en paus”, mumlade min syster och vände sig mot mig.

”Leah, du kan nog inte göra så med det där benet.”

Min lillasysters tag tätnande medan hon försökte ta sig upp över mig.

”Lite hjälp, kanske? Aj, aj…”

Tillsammans lyckades vi pussla Leahs gipsade ben över mitt till min systers mjuka ögon inte var längre i från mina än jag kände hennes andetag kittla min näsa.

”Leah, är du fortfarande arg på mig?”

”Klart jag är…” mumlade hon till svar. Fast nog var hennes tankar någon helt annanstans.

I nästa ögonblick var min syster innanför mina shorts och innan jag visste ordet av smekte hon mig lika flinkt som hennes fingrar nyss vandrat över flygens tangenter.

”Gud vad du kommer”, fnittrade Leah när jag en kom i hennes händer en något kortare stund senare än jag tänkt mig.

”Bara det inte kommer på flygeln…” flämtade jag. ”Den ska jag ju lämna tillbaka.”

Leah fnittrade förtjust och när jag till sist kommit klart lyfte hon en hand mot sina läppar.

”Leah, vad gör du?”

”Smakar lite…”

”Leah? Det behöver du inte…” mumlade jag. Samtidigt som jag var eld och lågor.

”Smakar inte lika illa som jag tänkt mig”, kvittrade Leah glatt.

Sedan doppade hon tungspetsen i sin kupade hand igen innan hon torkade av sig på sin t-shirt. ”Kan nog vänja mig.”

”Jaha. Då får väl jag smaka på dig också.”

Leah flämtade till. Sedan skruvade hon på sig som om satt på nålar medan hon gnydde högt. Och när jag smet in i henne kunde hon inte hålla kvar sin blick på min.

”Så, smakar jag gott?” flämtade min syster fortfarande andfådd efter sin orgasm.

”Jättegott”, sa jag och höll upp mina fingrar. ”Vill du smaka?”

Leah skakade på huvudet med ett klurigt leende. ”Behövs inte. Vet redan hur jag smakar.”

Med ens snurrade mitt huvud när hundra bilder på min syster flög genom det.

”Herregud, Leah…” var det enda jag fick ur mig.

Det blev en mindre brottningsmatch att få Leah över mig och mig i henne. Men det gick vägen utan flera brutna ben, även om min tunga snart kändes bruten. Leah kysste mig till mina käkar värkte och när vi inte längre mäktade med fler kyssar badade jag i min lillasysters varma, söta andedräkt till vi kom.

”Älskar du mig?” frågade jag när jag var talbar igen.

Min syster såg på mig med sina mjuka ögon men nickade bara till svar.

”Leah, varför har du aldrig sagt något?”

I nästa ögonblick gav min lillasyster mig det okynnigaste leende en bror kan få. ”Vissa saker behöver man bryta benet för att säga.”

För några ögonblick förlorade hon sig i tankar innan hon tittade upp igen.

”Jag älskar dig, Wookie. Det har jag alltid gjort.”

~~~

Nästa morgon vaknade jag tidigt till Blinding lights och när jag kom ut till vardagsrummet spelade Leah Always remember us this way. Min lillasyster var duktig med klassiska stycken, bättre på moderna kompositioner i underbart legato men det som nådda allra längst in i mig var när hon spelade och sjöng poplåtar på sitt alldeles egna vis, för hennes mjuka röst var klarare än någon Steinway i världen.

Leah log med hela ansiktet när hon fick syn på mig. Rufsig och dan i håret, vilket jag inte var oskyldig till. Och när sista tonen lämnat flygeln krånglade hon sig över mig igen.

”Du väljer verkligen de svåraste ställena”, flinade jag med Leahs armar hårt om mina axlar.

”För det är du och jag mot världen, Wookie.”

”Du menar du och jag mot Imperiet, Leia.”

Och i nästa ögonblick brölade vi tillsammans så flygeln skämdes för sig.