Berättelsen om min mus.

En kort historia av Huldran.

Efter en tids extra arbete vid sidan om.

Sent på eftermiddagen öppnar jag långsamt ögonen och undrar var jag är någonstans. Att döma av skumrasket i rummet, går det inte att avgöra, om det är början på dagen eller slutet av den. Ligger jag i min egen säng? Nä, inte säkert. Kanske är jag i någon annans – säng? Ställningen är faktiskt ganska obekväm – för hård för min smak. Känner efter; jo lite ont i ryggen har jag nog. Får sådant ibland. Det beror på i vilken ställning jag har… arbetat i. Men så plötsligt kommer jag ihåg vad som hände. Nej, inte berätta. En del blir så upprörda då.

Jag var på besök igår och det var då det hände, när jag juckade fram och tillbaka. Inte så att det gjorde ont. Nä, inte direkt. Men resultatet blev inte som det brukade, trots att jag gjorde mitt bästa. Uttröttad? Utnött? Kanske till och med sårig? Så var det nog. Kanske? Idag är det likadant – trots att jag smort in valda delar med några droppar olivolja.

Alla män tycker väl om en mus. Tycker om att hålla om den. Kanske även att smeka den? En del tycker även om att smaka på den. Även många kvinnor gör det. Till exempel jag själv. Att få sätta handen över den och försiktigt känna den lena ytan är en njutning. I mitt eget fall helt fri från beväxning eller annat skräp. Alla är inte så noga. Bryr sig inte. Fråga mig inte varför, det är bara så.

Flera har haft förmånen att få känna på den och gosa med den. En gång i tiden var de många, när jag inte förstod bättre, som jag lånade ut den till. Numera till betydligt färre. Några som förstår sig på att hantera den med finess. Bättre kvalitet än kvantitet… Men så kostar det också…

Redan vid de första rörelserna häromdagen, känner jag att något är i olag. Inte för att det gör ont. Nej, men lite trögt är det nog. Inte så fort, säger jag. Försiktigt, men det hjälper inte. Jag stoppar och känner efter med ett finger, så ett till. Nej, inget onormalt. Det känns precis som vanligt – ända till jag börjar jucka igen. Oavsett om det är snabbt eller långsamt, framåt – bakåt eller åt sidorna. Normalt brukar jag märka resultatet redan efter tio minuter. Inte för att jag redan då stönar eller flåsar av glädje. Men visst brukar min andning bli lite förhöjd, när det blir fart på arbetet. Nästan som i striden hetta, skulle jag kunna säga. Nu märks ingenting, hur jag än rör med handen eller försiktigt pillrar med fingrarna på den lilla knappen. Kanske behövdes det något smörjmedel? Klick till exempel? Nej, jag har blivit rekommenderad några droppar tunnflytande olivolja.

Jag drar djupt efter andan och suckar. Det är något vajsing med min mus. Det är bara att inse det. Den är inte speciellt känslig längre; uppför sig inte som den skall. Är det åldern månntro? Blir en mus såhär när den börjar bli – medelålders? Inte ge sin ägare tillfredsställelse, även om andra, till exempel män kan känna det? De använder kanske mera kraft i sin hand?

Den är kanske utnött? Utsliten efter år av gnidande. Det skulle inte förvåna mig. Jag har ju fött två ungar och har dessutom en fosterdotter. Måste varna tjejerna för hur det kan bli. Killen får klara sig själv. Han är mer talangfull och har fantasi, när det gäller sådana här saker. Det vet jag av egen erfarenhet. Men det tänker jag inte skryta med eller berätta för någon om. Konkurrens, ni vet…

Frågan är om min mus är helt förstörd? Kanske går det att återfå känseln efter ett besök hos någon doktor i ämnet. Tabletter tror jag inte på. Det måste vara någon som har det rätta handlaget. Känsliga fingrar, exempelvis? Annars vore det ju skoj om det gick att köpa en ny. Jag menar… Till motorer går det ibland att byta foder i rören. Då kan motorn bli som ny. Fråga mig, jag har bott ihop med en man som kunde allt om bilmotorer. Rör – cylindrar – kolv, som rör sig fram och tillbaka, fortare och fortare tills motorn skriker… Vilket också jag kan göra när saker och ting inte fungerar som jag önskar. Inte ens när jag särar på benen och sträcker ut kroppen.

Tänk om det går att byta delar i min mus så att den blir som ny igen. Som när jag var fjorton år? Det var då jag började. Men det är klart, då såg inte musen ut som den gör idag… I nästa vecka skall jag allt leta fram en specialist, trots allt. En som tar hand om mig och mina problem. Egentligen borde det så klart finnas någon på detta forum. Men blyga som de är, snackar de bara och hurrar på dem som inte har några problem! Men när det kommer till fråga om aktion, då törs de inte visa vad de kan – tror jag. Egentligen tror jag faktiskt inte de förstår sig på hur de skall hantera en kvinnas mus. Röra vid den och få den att leva upp igen. Så tror jag det är!

Nää, en specialist får det bli. En anonym, som jag slipper träffa en gång till, om jag inte vill. En mus som känns underbar när jag smeker den med handen. Men det är nog svårt i min ålder. Hallå där! Du vågar inte kallar mig för gammalt fnöske, för då får Du aldrig känna på min mus. Få den att reagera som förr, för en hands lätta beröring, tror jag inte Du kan!

En expert? Jag gnuggar mig åter i ögonen när jag sätter mig tillrätta i snurrfåtöljen, efter att jag sovit en stund och försöker googla med pekplattan på datorn. Ja, Kjell & Company på Svartbäcksgatan i Uppsala eller vid Gränby Centrum, det blir nog bra. De har säkert en känslig mus som passar mina händer och annat jag behöver den till!

Hej då!