Athena

Solen glittrade i de vågorna i viken, våren hade på en dag övergått från vår till försommar. Bryggan var fylld av vaxade och nyfernissade båtar och det svävade en svag doft av tjära och bensin från någon båt som höll på att tanka. Stämningen på restaurangen vid bryggan var full med lättklädda gäster, anständiga men lättklädda. Totalt fanns det runt femton bord, alla var inte bara upptagna utan i många fall även överfulla. Jag hade bokat ett bord för två, för mig och min flickvän. Nu satt jag ensam vid bordet, en öl framför mig. Avsikten hade varit att min flickvän skulle komma med bil medan jag hade kommit med båt.

När jag kastade loss från bryggan på Runmarö hade jag varit full av energi och planer för vad vi skulle göra. Jag hade bara hunnit puttra i väg en bit ut på Kanaholmsfjärden då min telefon hade ringt. Annie hade förklarat att hon inte tänkte komma, hon hade träffat en annan. Därpå hade hon utgjutit sig över vilken dålig älskare jag var och hur svårt det var för henne att bli tillfredsställd, något som jag aldrig märkt. Tvärtom brukade hon komma i flera orgasmer när vi älskade – eller hade det bara varit fejk? Hennes nya, hade hon sagt, gav henne en tillfredsställelse som hon tidigare bara hade kunnat drömma om. När jag slutligen hade fått möjlighet att säga något undrade jag vem denna nya fantastiska person var.

”Ja… jo det är en person … hon är lite äldre…” stammar hon fram.

”Hon och lite äldre! Är det en kvinna, du träffat?”

”Ja, vi träffades på en mottagning på franska ambassaden. Du vet att jag var inbjuden för att träffa den där författaren…”

”Ja, och där träffade du en kvinna, som förförde dig?”

”Jo, så kan man ju se det, eller vi förförde nog varandra. Det var hon … hon författaren.”

Hur kan jag en yngre man kunna konkurrera med en äldre kvinnlig fransk författare, hon var, är, allt jag inte är! Vi hade avslutat samtalet samtidigt som den molnfria himlen hade ramlat ner över mig. Vad skulle jag göra? Tårarna rann nedför mina kinder, jag bara fortsatte köra, visste inte vart eller hur. Helt plötsligt var jag vid restaurangen och förtöjde båten. Med stapplande steg gick jag upp till restaurangen, sa mitt namn och blev visad till bordet. Jag hade stammat fram att jag hade blivit ensam, men ville ändå äta.

Runt om mig var det bara glada personer, som sken i kapp med solen. Ingen brydde sig eller såg på mig. Det bästa sättet, tänkte jag, var att vara ensam bland många människor; alla är upptagna med sitt, ser inte den ensamma. Någon, vet inte vem, hade sagt att om man vill gömma sig så är det bäst i en folksamling. Jag var väl gömd vid mitt bord.

”Kan jag få börja med en stor öl. Har ni några papper och en penna jag kan få låna. Och menyn, tack.”

Kyparen hade gått och kom efter en kort stund tillbaka med min öl samt papper och penna. Eftersom jag hade en dejt, som jag hade hoppats skulle resultera i en fantastisk week-end, hade jag inte tagit med min iPad, som jag annars alltid hade med mig. Jag älskar att skriva, oftast noveller, men har börjat på en roman. Nu ville jag verkligen skriva, behövde få ur mig det som kom rullande upp i mitt stackars huvud. Verklighet i form av känslor parat med fantasi. Jag såg framför mig en grekisk gudasaga, med tragedi och romantik. Fast, om jag ska vara ärlig, var det nog mer sex och tragedi.

Omgivningen försvann för mig medan jag satte pennan till pappret och började skriva. Pennan raspade mot pappret och ord fogades till ord, sida till sida. Plötsligt gjorde omgivningen sig påmind, inte genom nya ljud, utan genom den tystnad som föll över restaurangen när sorlet hade tystnat. Jag tittade upp, vad stod på? En mahognybåt, en Riva, en av de snyggaste båtar som någonsin byggts, kom smygande in mot bryggan. Solen blänkte i den högpolerade mahognyn, V8-motorn, eller var det motorerna, mullrade tyst när den gled in, till synes utan några korrigeringar, och la sig på ett utrymme som var bara lite större än båten. En kvinna förtöjde båten vant, stängde av motorn och kom upp till restaurangen. Det fanns nog inte en man som inte synade henne från topp till tå och upp igen. Många kvinnor också. Hon var klädd i en lätt sommarklänning med bara axlar, bara två band som höll upp klänningen, med stor hjälp av hennes byst. Hon var en brunett med halvlångt hår, lite lockigt, inåtböjt. Att hon varit ute på sjön kunde inte synas, inte ett hårstrå var på fel ställe. Hon var lite brunaktig i hyn, antingen en inblandning från lite sydligare trakter eller en bra solbränna. Hon var en förkroppsling av Sandro Botticellis Venus Födelse där hon flyter i land på ett snäckskal. Men hon var ännu mer förtrollande genom att hon hade en klänning som både dolde och framhävde alla hennes kvinnliga former.

Hon gjorde entré, alla i restaurangen uppmärksammade henne och följde henne med blicken. Alla undrade troligen vem hon skulle träffa, var skulle hon slå sig ner.

”Åh, Madame Athena,” sa hovmästaren som hade kommit fram. ”Välkommen.”

”Tack Bernhard, har du ett bord till mig? Jag vet att jag inte har beställt, det blev ett litet infall att komma idag.”

”Tyvärr, Madame. Vi är, som ni nog kan se, helt fullbelagda. Det finns bara en plats, hos en herre som blev själv vid sitt bord. Ska jag fråga om ni kan få göra honom sällskap?”

”Ja, gör det. Eller nej, förresten, jag gör det själv. Det måste vara mannen där i den vita tröjan, inte sant?”

”Precis.”

Hon började gå mot mitt bord. Lutade sig fram och viskade i mitt öra:

”Vill du ha mig? Nicka bara om du vill.”

Jag nickade. Vilken konstig fråga, vad menade hon? Hon satte sig ner, tyget i klänningen prasslade lite lätt och en doft av en, för mig, okänd parfym slog emot mig. Mycket angenäm, nästan som ett afrodisiakum. Jag samlade ihop mina papper för att göra plats, hade svårt att få fram några ord och än mindre veta vad jag skulle göra.

”Nej, vänta, vad är det du skriver? Får jag läsa?” och utan att vänta på svar tog hon bunten och började läsa. Hon var tyst medan hon läste och jag hann studera henne lite närmare. Hon var en skönhet, en sådan kvinna som man ytterst sällan får förmånen att stöta på. Det var mer hela hennes väsen, snarare än ren skönhet. Hon visste hur man förde sig, in i minsta detalj. En gudinna kunde inte ha gjort det bättre, en fantastisk förebild för den gudinna jag hade börjat skissa på i min novell.

”Skriver du om mig? Du skriver bra. Jag vill gärna läsa hela när du är klar, får jag det?” Hennes röst var melodisk, lågmäld och varm. Hon såg, inte tittade, hon såg verkligen på den hon pratade med, ögon mot ögon. Hennes ögon, insåg jag, var mörka, mörka som brunnar, som man kunde drunkna i. ”Eller, skulle du vilja skriva tillsammans med mig, skriva vartefter vi fantiserar eller upplever det som ska vara i novellen? För det är väl en romantisk novell, tragisk kanske, men mest romantisk?”

”Ja … jag vet inte … romantisk, ja. Hade nog blivit mest tragisk och en del sex, men romantisk … ja.” Stammar jag fram. Herregud, vad är det här för kvinna? En gudinna nedstigen och som vill hjälpa mig skriva, hjälpa mig fantisera, och…?

”Jag heter Athena, det är inget skämt, jag heter faktiskt det. Min mamma som kommer från Grekland tyckte om de grekiska gudasagorna, och min pappa avgudade henne. Mitt namn blev Athena. Vad heter du?”

”Apollon,” vet inte vad som flög i mig. Var fick jag det ifrån? ”Nej, det var dumt, jag heter Alphons, med ph.” Hon svarade med ett muntert och samtidigt flirtigt skratt.

”Du blir min Apollon, det blir passande. Athena och Apollon. Du är lyrikens gud och jag är visheten och stridens gudinna. Och du ska veta att strida kan jag, om det är något jag vill ha, men jag är vis nog att bara göra det när det verkligen behövs, och jag får alltid det jag vill ha. Om det fanns en Amor här någonstans som har skjutit sina pilar, hade allt varit perfekt. Men jag tror att vi klarar oss utan pilarna, eller vad tror du? Eller har vi blivit träffade?”

Jag satt som förstenad, visste inte vad jag skulle säga. Idag hade jag först varit upprymd av förväntan om en underbar helg, sedan nersläpad i gyttjan när hon ringde och gjorde slut och dessutom berättade hur värdelös jag var. Och nu, denna fantastiska skapelse som sitter framför mig. Är det en dröm, en saga?

”Låt inte mig störa, jag vill att du ser på mig så skriver vi tillsammans, fantiserar tillsammans. Se på mig och beskriv vad du ser.”

Vad hände? Hon satt där framför mig, hon fick mig att se henne genom klänningen, se hennes kropp, hennes perfekta kropp. Nyckelbenen som var så fint utmejslade, brösten med sin perfekta form och mörka bröstvårtor som stod ut och verkade betrakta mig. Magen som var en dröm, platt, men samtidigt välvd till perfektion. Mina ögon var fastnaglade på henne samtidigt som min penna flög över pappret, när jag beskrev henne i ord.

”Bra, tänk nu vad du vill göra, vad vi vill göra. Hur du utforskar mig och hur jag utforskar dig.”

Hon särade lite på benen och jag kunde se hur slät hon var och hur hennes läppar var blodfyllda och lite fuktiga. Jag förnam hur våra händer upptäckte allt på varandra, hur vi reagerade vid beröringen och slutligen hur hon ledde mig in i sig. Min penna skrev och skrev samtidigt som vi upplevde allt.

”Tack Apollon, du är verkligen poesins gud. När du skrivit klart berättelsen av vad vi har gjort och upplevt vill jag läsa den. Får jag det?” Hon lutade sig över bordet tog min penna och skrev hastigt något längst ner.

Restaurangen var nästan tom på folk när jag lyfte blicken. Jag satt ensam vid bordet med en öl som var till hälften urdrucken. Jag upplevde en inre stillhet, avslappning och var fullständigt tillfreds med mig själv. Tillfredsställd? Ja, men utan några fläckar på mina vita chinos. Menyn låg kvar på bordet och en hög med papper, alla fyllda med min handstil. Det såg ut att vara en liten bunt, säkert tjugo sidor. Min blick svepte över restaurangen, Athena syntes inte till. Där hennes båt hade varit förtöjd låg en liten tjärad snipa, troligen med en tändkulemotor eller mycket gammal dieselmotor. Min båt guppade i sjön precis där jag förtöjt den. Jag samlade ihop pappershögen, betalade för ölen och reste mig. En klocka på väggen talade om att jag varit mer än tre timmar på restaurangen, det kändes som tio minuter.

Hemma i huset på Runmarö la jag pappersbunten på bordet. Hungern hade börjat göra sig påmind, jag hade inte ätit någon lunch. Några ägg till en äggröra, lite bacon och en burk med bönor. Snabbt och gott, även om det inte var den mest nyttiga maten. Pappersbunten fångade mina ögon. Jag städade undan måltiden, tog fram min dator och började skriva av det jag hade skrivit för hand. Det blev flera korrigeringar och ändringar.

Efter tre timmar hade jag kommit till den sista sidan och började skriva in texten från den. Då såg jag, längst ner på sidan, några siffror. Inte min handstil. Det var skrivet med en mycket precis, feminin, lätt lutad och, är det möjligt, förförisk stil. Ett telefonnummer.

Allt hade bara varit en fantasi en inre upplevelse. Ingen Athena hade varit vid mitt bord, hon fanns bara i mitt huvud. Hur hade dessa siffror kommit dit? Vem, vad, har skrivit dit numret? Vågar jag ringa?

Utan att tänka tar jag min telefon och slår in numret. Det ringer en signal, två signaler. Precis efter den tredje signalen svarar rösten jag hört i mitt inre medan jag skrev.

”Apollon har du skrivit färdigt?”

”Ja, det blev en fantastisk berättelse, vet inte varifrån eller hur jag har lyckats.”

”Tror du på gudar, Apollon? Tror du på Amor?”

”Jag vet inte vad jag tror på längre. Men det jag har upplevt, det jag känner är utomjordiskt, kanske himmelskt eller, om du så vill, gudomligt.”

”Bra, då läser jag det du skrivit.”

Hon la på, avslutade samtalet utan att säga hur och var hon kunde få läsa min berättelse. Men hon hade pratat som att hon redan hade berättelsen, kanske även läst den. Hade hon upplevt den, så som jag gjort? Numret står fortfarande skrivet på den sista sidan. Jag har sparat det. Vågar jag ringa henne igen? Jag vill höra vad hon tyckte.