Aktivitet

Hej Lovi,
Riktigt bra initiativ att dela ett sånt här inlägg! 🙂

Kul initiativ! Jag gör ett försök på skrivövningen.

—-

Plötsligt lyste telefonen upp. Hela soffan burrade med i vibrationerna. Siri behövde blinka flera gånger innan hon kunde se klart nog genom tårarna för att se bilden av Emils ansikte stirra tillbaka på henne från telefonen. Tusen tankar flög genom hennes huvud.

De hade brukat dela allt med varandra. Drömmar, orosmoln, glädjeämnen, småbekymmer, allt! Men senaste månaden hade något varit annorlunda. Siri hade försökt fråga honom vad det var, men han hade försäkrat att det inte var något särskilt, inget att hänga upp sig på. Hon hade fortfarande inte förstått vad det handlat om, om det ens hade något med hans senare svek att göra eller om det var orelaterat. Eller hade sveket skett redan då?

Hon tittade på telefonen igen. Hur många signaler hade gått? En del av henne ville så gärna förstå mer, höra hennes Emil förklara vad som hänt. Kanske fanns det omständigheter som hon kunde förlåta, kanske var deras kärlek starkare än detta hinder på vägen? Men det var en mycket svag del av henne. Det fanns ingen väg vidare, det visste hon. Det var därför hon sörjde. Och hon ville sörja i fred. Hon vände telefonen upp-och-ner i soffan och sträckte sig efter temuggen. Teet var kallt nu, men hon hade i alla fall något att hålla i medan signalerna ringde ut.

Mitt bidrag:
Telefonen vibrerade på bordet. Siri torkade tårarna ännu en gång, klumpen i halsen gjorde det omöjligt att svara. På skärmen stod hennes pojkväns namn. Skulle hon klicka bort samtalet istället?

Pojkvännen Emil, eller ja – nu var han föredetta pojkvännen Emil. Aldrig hade hon trott att han var kapabel till att göra något så här fruktansvärt mot henne…

Gah!! Himla svår övning…

Jävla fitta! Orden for omkring som två rivningskulor inuti Siris huvud och mosade allt som kom i deras väg. Det var så hon kände sig, söndermald, nerriven till grunden, allt på mindre än en millisekund. Längre tid än så behövs inte när man kommer på sin pojkvän med en annan tjej. Den jävla fittan. Alltså inte hon, Kattis eller vad fan hon hette, henne kände hon knappt. Utan han, Emil. Kuk var kanske rimligare, för en sådan var han. Och hade. Den där förbannade grejen som dinglade mellan benen och som irriterande nog fick saker och ting att hända med henne just i detta nu. Hur fan nu det gick till. Varför i hela helvetet ringde han inte? Ett ynka samtal kunde väl idioten kosta på sig. Det gjorde han också.

Det här är nog det bästa inlägget jag nånsin läst!

Superbra tips

Stort tack för hjälpen! Utan dina skrivtips hade det verkligen blivit lååånga, tråkiga noveller. Har massor att öva på än men det kommer nog med lite övning. ❤️

Riktigt bra tips från en riktigt bra skribent. Skulle vra intressant att läsa något om hur du tänker kring att bygga upp historier och kanske lite om karaktärer.

Hoppsan! Dramaturgiska kurvan heter den visst! Du kan ju googla på den

Här kommer mitt bidrag till skrivövningen 🙂

:X:

Hela Siris värld skevade på ett oroväckande sätt. Allt hon drömt om, strävat efter och trott på, allt hon satsat det senaste året av sitt korta liv, precis allt hade han förstört. Allt endast av en anledning, eller två, för njutningens och spänningens skull. Hade hon varit så otillräcklig? Hade hon inte visat sin kärlek tillräckligt mycket? Vad hade hon, den där andra som gav honom mer? Och nu ringde han och hon visste varför, han ville ha tillbaka allt som det var. Ändå skulle ingenting bli som förr igen…

Inte det anmodade ”ett stycke”, men ser att fler tagit sig artistiska friheter, så…

———-

Idiot! Jävla idiot.

Siri drog in benen under den stora collegetröjan med ”Boston U” tryckt på och begravde huvudet mellan sina knän.

Tröjan luktade av Emil, av den där Hugo Boss-colognen hon köpt till honom förra julen.

Jag är en jävla idiot, hur kunde jag inte se vad som försiggick.

Det skakade till i soffkuddarna igen och displayen visade att det var Emil. Hon stirrade på den och slängde den sen i soffans andra hörn.

…

Emil klickade på touchscreenens röda knapp. Han hade först trott att Siri svarat, men det var hennes autosvar som gått igång.

Han var förvirrad och förstod ingenting.

Siri hade ringt när han suttit upptagen i sin konferens och fyllt hans mobilsvar med en osammanhängande harang av ord. Han förstod inte riktigt vad hon svamlade om, men slutet, att han inte var välkommen hem, att det var slut, förstod han, och nu svarade inte Siri när han försökte ringa henne.

Kanske såhär, gjort snabbt utan att tänka:

Siri satt i den slitna soffan, hennes hjärta krossat som en mjukglass vilken glidit av struten. Tårarna rann längs hennes kinder och bäddades in den gråa tygkudden hon höll framför ansiktet. Tankarna på Emil och hans svek snurrade som en storm i hennes bröst; de delade skratten och löften kändes nu som en avlägsen dröm. Just när hon trodde att hon var ensam i sin smärta, lös hennes telefon med ett välbekant nummer upp på bordet. Hennes puls ökade, och en kombination av hopp och vrede svallade upp i henne. Skulle hon svara den som hade sårat henne så djupt? Med skakande händer och en mängd känslor tryckte hon på svara-knappen, redo att konfrontera allt som hade blivit.