Det här är del 1 av 2 i En kvinnas äventyr

Den gamla Volvo 242:an hostade till igen.
– Kom igen! Kom igen!
Katrin pumpade på gaspedalen och bankade med knytnävarna i ratten.
– Det är för fan bara 2 mil kvar!

Hon fick överta mammas gamla bil när hon tog studenten förra året. Det var en dröm som gick i uppfyllelse, att få en egen bil och den gamla 242:an var charmig och en perfekt första bil. Förvisso var den svårstartad av bara helvete på vintrarna. Åkte hon någonstans hade hon alltid ett extra bilbatteri i bagageutrymmet och pappa hade lärt henne koppla startkablar mellan batterierna. Först den röda kabeln mellan batteriernas pluspoler och sedan den svarta minuskabeln. Det måste vara den ordningen för att undvika gnistor.

Men nu var det inte kallt. Det var sommar ute och hon körde med nedvevade fönster så att sommarvinden ryckte och slet i hennes hår och fyllde bilen med både ett nästan öronbedövande ljud och sommarens dofter.

Bilen hackade till igen. Hennes kompis hade sagt något om brytarspetsarna eller tändstiften och han hade lovat att hjälpa henne någon gång. Det var väl själva fan att det aldrig blivit av.

Bilen hostade för sista gången och hur mycket hon än stampade på gaspedalen var det kört. Hon frikopplade och lät bilen rulla. Det var en lång flack utförsbacke som hon lika gärna kunde utnyttja och längre fram fanns en parkeringsficka. När hastigheten sjönk under 30 kilometer per timme kom parkeringsfickan. Hon bromsade och svängde in på den lilla rastplatsen och lyckades parkera snyggt och trampade stenhårt på bromsen. Däcken gled något över asfalten men sedan stannade bilen.
– Perfekt… muttrade Katrin.

Musiken i bilstereon dånade fortfarande och hon stängde av allt för att spara ström. Desperat vred hon på nyckeln och pumpade med gaspedalen så länge att startmotorn började snurra långsammare vilket tydde på att batteriet började ta slut. Ingen idé att fortsätta längre, den var stendöd. Erfarenheten sa henne att den brukade gå att starta igen när motorn blivit svalare, men det kunde ta flera timmar.
– Biljävel, jag hatar dig också! Utbrast hon och bankade i instrumentpanelen.

Hon öppnade bildörren och klev ur bilen, sträckte på sig efter den långa resan. Fåglarna kvittrade och förutom den glesa mestadels tunga trafiken ute på E22:an så var det tyst. Hon vevade upp fönstren, stängde och låste bilen och gick sedan ut mot vägen, villrådig om vad hon nu skulle ta sig till. Var det möjligt att gå sista biten? Det var nog alldeles för långt. Två mil senast hon kollade. Det skulle ta flera timmar att promenera och hon hade bara sina högklackade skor på sig så det skulle aldrig fungera.

Ute vid vägen såg hon åt båda hållen men inga skyltar syntes. Den ljumma vinden smekte hennes bara ben. Hon hade bara en kort kjol och topp på sig, borde kanske hämta något mer i bilen. Samtidigt var det varmt och skönt ute. Hon gick en kort bit söderut därifrån hon kommit och stannade efter ett femtiotal meter. Hon måste lifta hem till Tina. Hennes kille kunde säkert hjälpa henne att få igång den eller bogsera bilen sista biten och äntligen få den inlämnad på verkstad.

Trafiken var gles. Det var semestertider och antagligen var alla ute på sina landställen eller bortresta. Trafiken som passerade var nästan uteslutande tung trafik, enorma lastbilar som dånade förbi och lämnade ett moln av damm och avgasångor efter sig i den tryckande sommarvärmen. Hon gjorde tecken flera gånger men de första tre personbilarna hon försökte med stannade inte. En stimmig barnfamilj hade känts trevligt och lättsamt.

En lastbil kom brummande från söder. Hon hörde på motorljudet att den bromsade in. Hon gjorde tecken bort mot rastplatsen och började gå. Lastbilen hade fått ner farten när den passerade henne och blinkade in på utrymmet som plötsligt såg litet ut.

Innan hon var helt framme hörde hon hur en tung bildörr öppnades och stängdes och snart kom chauffören runt bilen och mötte henne. Det var en stereotypisk lastbilschaufför i femtioårsåldern, skäggig och med ölmage. Han såg precis ut som en som suttit bakom ratten hela sitt liv och bara gått från dragbilen till dieselpumpen, snabbmatstället och tillbaka.

– Ser jag en vacker flicka i nöd?
– Ja det kan man säga. Är du bra på bilar? Den har stannat, svarade Katrin med en gest mot Volvon.
– Jag kan titta men har inga grejer för bensinbilar.

Han följde henne bort till bilen och hon låste upp förardörren.
– Öppna motorhuven så ska jag kika.
Han såg gillande på henne när hon direkt drog i reglaget och huven öppnade sig.
Han gick tillbaka till lastbilen och återvände med en verktygslåda. Hon satt i förarsätet och såg inte vad han höll på med men hon hörde klangen av verktyg mot järn.

– Prova att starta nu! Ropade han åt henne.
Hon vred på nyckeln. Startmotorn gick runt några varv.
– Det räcker.
Han slog igen huven med en smäll.
– Ingen gnista i tändstiften. Kan väl vara brytarspetsar eller fördelardosa eller tändstiften eller för den delen allt ihop.
– Helvete… muttrade Katrin.

– Vart ska du någonstans?
– Till en kompis, bara två mil kvar.
– Jag kör dig. Jag kan släppa av dig vid vägskälet så behöver du bara gå några kilometer. Jag vill inte gärna trixa mig in med hela det där åbäket i stan om jag inte måste.
– Det är helt okej, några kilometer klarar jag men drygt två mil känns jobbigt.

Åter igen stängde och låste hon bilen. Med en blandning av lättnad och olust följde hon med mannen tillbaka mot lastbilen. Han ställde tillbaka verktygslådan i någon sorts förvaringslucka och öppnade sedan passagerardörren åt henne.
– Var så god, hoppa in, sa han och höll leende upp dörren åt henne.

Bilen var hög av bara helvete och samtidigt som hon funderade på hur hon skulle klättra upp i kort kjol och högklackat kände hon hur han smekte henne trånande med blicken. Det både pirrade och skrämde henne lite. Hon försökte klättra upp men misslyckades.
– Vänta, jag ska hjälpa dig.
Grova händer grep om hennes höfter och lyfte upp henne. Katrin kände hans kropp mot sin rygg och hörde hans andetag tätt bakom sig och nog kändes det att händerna tog för sig lite mer av henne än nödvändigt. Samma pirrande och oroliga känsla igen. Vad höll hon på med?

Uppe i lastbilen kände hon sig liten. Han smällde igen den tunga dörren och ljudet förstärkte känslan av instängdhet och olust. Inne i utrymmet var det skräpigt och luktade någon sorts blandning mellan kaffe, diesel, matrester och svett. Det var väl så här det luktade på en sådan här arbetsplats där någon jobbade som inte ville eller hade möjligheten att duscha och byta kläder stup i kvarten. Hon rynkade lite på näsan. Även doften kittlade och hon kände sig lite nervös.

Förardörren öppnades och chauffören klättrade tungt in.
– Du måste ha bälte, sa han.
Innan hon hann göra särskilt mycket lutade han sig över henne, tog bältet och drog det runt henne och knäppte fast henne. Samtidigt tog de där händerna för sig lite väl mycket igen.
– Vad heter en sådan här liten vacker prinsessa då? Frågade han medan han själv spände fast sig, lättade på någon handbroms och la i en växel.
– Katrin.
Hon ångrade sig genast. Hon borde ha hittat på ett namn, bara vad som helst. Men plötsligt kom hon inte på ett enda flicknamn.
– Katrin, vackert namn. Jag heter Leffe. Då kör vi, håll i dig.

Katrin greppade instinktivt tag i ett handtag och när Leffe såg det skrattade han gott.
– Jag bara skämtar. Gamla Bettan accelererar som ett gammalt ånglok så det tar sin tid.
Det stämde verkligen. Bilen svängde ut på vägen och farten ökade väldigt långsamt. Leffe växlade typ tusen gånger, hon som var van vid bara fyra växlar.
– Är det din bil?
– Ja, fått den av mamma. Den är lite gammal.
– Sådana där kan gå i hundra år men det är viktigt med underhållet. Slarva inte med det.

Färden gick i 70 kilometer i timmen och Katrin satt som på nålar och längtade tills de skulle vara framme vid vägskälet. Under hela resan noterade hon Leffes blickar som smekte hennes bara ben och det var alldeles tydligt vad han önskade sig.

Till slut såg hon äntligen skylten. Först blev hon orolig. Det verkade inte som om Leffe tänkte slå av på farten och hennes hjärta började bulta nervöst i bröstet. Men så plötsligt började han växla ner och lastbilens fart sjönk långsamt och han blinkade in mot fickan där långfärdsbussarna brukade stanna.
– Jaha då var vi framme. Du ska inte med mot Stockholm?
– Nej tyvärr, min kompis väntar på mig.
Varför sa hon tyvärr? Här satt hon i en lastbil med en gammal gubbe och ville bara ut. Samtidigt pirrade det mellan benen på ett oförklarligt sätt.
– Det var synd. Fast jag hade väl inte kunnat hålla ögonen på vägen med en så vacker prinsessa bredvid.

Leffe lutade sig närmare och knäppte loss hennes säkerhetsbälte och åter tog han lite för mycket på henne. Hon både äcklades lite och kände det där välbekanta mellan benen.
– Man kan inte få en liten puss som tack för skjutsen?
Hans röst var lägre och närmare hennes öra och hans hand vilade kvar på hennes vänstra lår.
– Tack för skjutsen, ska nog skynda mig, hasplade hon ur sig med rodnande kinder.

Han la sin lediga hand mot hennes kind och vred hennes huvud mot sig.
– En liten puss bara?
Katrin förmådde sig inte att svara eftersom hon andades lite för snabbt mellan halvöppna läppar. Vad var det som höll på att hända?

Stora läppar pressade mot hennes lilla mun och hon kände hans tunga leta sig in i hennes mun. Samtidigt smekte han över hennes lår, smekte och klämde allt mer.
– Nej, viskade hon och försökte putta bort hans hand från låret.
Hans fingrar strök över den känsliga huden långt upp på insidan av ena låret och benen gled lite isär som om de bestämde själva. Fingrarna gavs mer plats och den grova handen smekte allt längre upp. Under tiden utforskade hans tunga hennes mun allt girigare.

När hans fingrar nådde hennes trosor i grenen flämtade hon till och lyckades vrida sig bort från hans mun. Hon kände när han rörde där hur våt hon var och han måste också känna det.
– Det här måste vi göra något åt innan du går, eller hur prinsessan? Sa han tyst och hjälpte henne att sära benen ännu mer.
Han strök och tryckte mot trosorna över hennes känsliga sköte som höll på att öppna sig, öppna sig för en gammal slemgubbe i framsätet i ett skitigt förarutrymme på en lastbil. Hon kände sig slampig och kåt.

Hon gav upp, lät den primitiva lusten ta över.
– Tänkte väl det, mumlade han när hon flyttade rumpan längre ut på sätet och föll isär med benen.
Hon lutade huvudet bakåt och munnen öppnade sig som av sig själv och ett litet gny slapp ur henne utan att hon kunde kontrollera det.

När han fumlade med hennes trosor lyfte hon lydigt på rumpan. Kjolen hade åkt upp över magen och hon kände sätets material mot sina bara skinkor. Trosorna försvann ner mot fötterna och hon sparkade av sig dem från ena foten så att hon kunde sära benen ännu mer. Leffe frigjorde hennes ena bröst och böjde sig närmare och slöt läpparna runt hennes styva bröstvårta, fullkomligt slukade hennes lilla toppiga bröst, sög, nöp och slickade.

När hans fingrar letade sig in i henne blixtrade det i hjärnan. De grova fingrarna fullkomligen fyllde upp henne.
– Mmm så trång och skön, dig skulle man vilja knulla, mumlade han med hennes bröst kvar i munnen.
Instinktivt knep hon med låren, han fick inte knulla henne… Men när han fortsatte smeka henne och suga på bröstvårtan föll benen viljelöst isär igen. Hon blundade och bara kände. Två fingrar fick han in i henne men inte ett tredje. Ett grovt finger placerade han över hennes klitoris, pullade, gnuggade och tryckte som om han aldrig gjort något annat.

Hon kände i kroppen att klimax närmade sig. Musklerna i magen, benen och hela hennes inre drog ihop sig.
– Mmmmm jag tror prinsessan kommer snart, flämtade han girigt mot hennes hyperkänsliga bröst.
Hon tog spjärn med benen när hon kom. Han pullade henne hårt och bestämt och hon trodde att hon skulle svimma. Han höll på lite för länge, så där som killar ibland gjorde, så att det började kännas obehagligt. Då knep hon med benen för att han skulle sluta.

En lång stund satt hon stilla bakåtlutad och knep med ögonen. Fortfarande kände hon munnen omsluta bröstet och fingrarna som fyllde upp henne. Tänk om det ändå varit en pulserande kuk… Hon ville inte riktigt öppna ögonen för att slippa att ta in det sjaskiga i hela scenen. Hennes nakna rumpa mot sätet klibbade av svett och hon kunde känna vibrationerna från motorn som fortfarande gick på tomgång.

Långsamt drog han ur fingrarna ur henne och släppte hennes bröst med ett smackande ljud.
– Herre gud så skön du är prinsessan.
Oblygt luktade och slickade han på sina fingrar.
– Och smakar ljuvligt gör hon också.

När lusten lämnat kroppen ville Katrin bara ut.
– Jag ska nog gå nu, sa hon tyst.
– Visst, självklart jag hjälper dig ner. Det här var ett fint sätt att tacka för skjutsen prinsessan, sa han och log.
Innan han öppnade förardörren böjde han sig ner mellan hennes ben. Hon blev ett kort ögonblick orolig för att han skulle vilja mera. Nog för att tunga där vore…
– Men de här får du klara dig utan, de tar jag som ett fint minne av prinsessan.
Han rätade på sig och höll hennes trosor i handen. I grenen syntes tydligt fläcken av hennes sav.

Han öppnade förardörren och kom runt och öppnade för henne. Med ett stadigt tag om hennes höfter lyfte han ner henne på marken igen. Ett kort ögonblick hann hon tänka att han kunde få slicka henne stående där på marken medan hon satt kvar i passagerarsätet, men sedan stod hon på något vingliga ben på asfalten.
– Klarar du dig nu prinsessan? Följ bara vägen så är du där på en halvtimme. Ledsen att jag inte kan köra dig hela vägen.
– Det är okej, tack för skjutsen.
Han skrattade till och smällde igen passagerardörren och försvann runt bilen. Förardörren smällde igen och motorn varvade upp och bilen började accelerera vidare norrut längs landsvägen.

Plötsligt insåg hon att hon var barfota. Hon såg sig om på marken men där fanns inte hennes skor. De måste ha blivit kvar i bilen.
– Herre gud! Stönade Katrin och började gå. Benen kändes svaga och det kändes konstigt att gå utan trosor under den korta kjolen och utan skor och . Hur fan skulle hon förklara det här för Tina? När ingen trafik fanns i närheten förde hon in handen mellan benen. Herre gud så syndigt öm, våt och svullen hon var.

– Hej gumman, vad sen du är! Började nästan bli orolig. Och vart i hela friden har du gjort av dina skor? Frågade Tina oroligt.
– Biljäveln stannade. Står på en parkeringsficka ett par mil söderut så jag fick lifta.
– Lifta, är du galen!
– Kan du hjälpa mig hämta bilen? Den behöver komma till en verkstad.
– Självklart. Krille bogserar den när han kommer från jobbet. Är du hungrig?
– Macka och kaffe gärna och så — jag skulle behöva låna ett par skor och – ett par nya trosor?
– Självklart, sa Tina när hon gick före in mot sovrummet. Har du tappat både skor och trosor längs vägen? Fnittrade hon.
– Ja det kan man säga. Äsch jag var så jävla kissnödig sista biten och stressad när biljäveln packade ihop så jag råkade läcka lite. Slängde dem i diket.
– Skorna då?
– De är kvar i bilen. Kunde inte gärna börja promenera i högklackat.
Flyktigt undrade Katrin hur hon skulle hantera det om Tina upptäckte att det faktiskt inte fanns några skor i bilen. Hon fick helt enkelt köpa nya.

Tina gav henne ett par trosor som Katrin snabbt drog på sig. Sedan lät hon minnena från dagens händelser sköljas bort av kaffe och glatt pladder mellan gamla vänner på Tinas altan.

Helt gick det ändå inte att glömma det som hänt. Visst hade hon varit lite rädd men samtidigt våldsamt kåt. Tina sa alltid att hon var pryd och präktig.
– Du är en typisk vaniljig missionärstjej, så tråkig så klockorna stannar, brukade hon säga på skämt och skratta åt sin pryda kompis.
Men det låg ju en viss sanning i det. Kanske var det rebellen i henne som vaknat och som fått henne att tända så fullständigt där i hytten på lastbilen med mannen hon annars aldrig skulle tagit i med tång.

Det var bara att erkänna, en fantasi hon länge haft hade inträffat i verkligheten…

Delar i serien

En kvinnas äventyr #2 – Anatomiundervisning på läkarlinjen >>

En kvinnas äventyr

• En kvinnas äventyr #1 – Motorstopp längs landsvägen
• En kvinnas äventyr #2 – Anatomiundervisning på läkarlinjen