Kapitel 11
Ska jag acceptera det pris jag fått? Det är ju utpressning. Ska jag böja mig för utpressarna? Men det är ju mina barn det gäller. Och alltihop är ju bara världsliga ägodelar, dessutom något som jag bara fått, ingenting som jag arbetat för. Om jag går med på det, kommer då alla hot att försvinna? Och hur är det med Uris och hans krav på arvet? Försvinner det också? Eller är det två helt oberoende saker? Vad ska jag göra?
Medan jag grubblar på hur jag ska komma ur situationen jag och mina barn befinner oss i kommer Gösta in. Jag förklarar att han får åka ner till galleriet själv, vågar inte ge mig ut. Sedan frågar jag om jag kan få låna hans telefon. Jag måste ringa Aborgil, min advokat, som sedan kontaktar Ben. Vi behöver sätta oss ner och tänka, diskutera, hur jag bör göra. Hon är naturligtvis inte inne, när jag ringer. Jag ber hennes sekreterare att ordna en tid när vi kan träffas och att Ben sedan kan sända ett enkelt meddelande till Beatrix telefon med tid.
Jag går ut och frågar om Steve kan skjutsa Gösta till galleriet efter lunch. Det går bra. Gösta går ner i valvet hjälper till att katalogisera konstverken. Jag sätter mig och arbetar med min egen konst. Under lunchen frågar jag hur det går med katalogiseringen. Beatrix säger att de är nästan klara.
”Vad bra, vad är nästa steg? Vill du åta dig att sälja, eller placera konsten? Vad kan den vara värd?”
”Många frågor på en gång. Nästa steg beror på vad du vill göra. Vill du sälja alltihop, eller behålla en del?”
”Jag kan inte gärna ha den sortens konst på väggarna, möjligen något litet verk, som inte är alltför värdefullt. Vad tycker du Gösta?”
”Mmm, det finns ett par, lite mer okända konstnärer, men verken du har är av yppersta kvalitet. Jag tycker du nog ska behålla ett par av dem i alla fall. Sedan kan jag ordna försäljning av de övriga. Vad de är värda? Mycket svårt att uppskatta. Mycket få verk av denna kvalitet har sålts på sista tiden. Men en mycket grov uppskattning är att du nog får totalt mellan 800 miljoner och en miljard för de tjugosex verk du har. Kronor, inte dollar. Om du tar bort två lite mindre, så påverkar det inte det hela mer än marginellt. Som vanligt är det 20-80 regeln som gäller, det vill säga tjugo procent av verken står för åttio procent av värdet.” Gösta gör ett litet uppehåll.
”Välj ut fyra av de mindre värda, så väljer jag sedan två av dem. Då kan mina barn få var sitt , så småningom,” skjuter jag in.
”Bra idé. Ja, nästa steg är att låta några olika experter se på de mest värdefulla verken. Få ett utlåtande. Den proveniens du har är utmärkt, ingen som kan ifrågasätta den. Bara som en extra säkerhet vid försäljningen. Jag skulle sedan rekommendera att vi säljer i lite mindre partier. Kanske fem åt gången. Sprida ut det över tid. En del kan vi börja marknadsföra ganska omgående. Mitt förslag är att vi har mindre specialauktioner i Schweiz. Vi bjuder in viktiga samlare och museer, samt gör lite annonsering i specialtidskrifter. Kanske låter några journalister göra några reportage om konstverken. Med bilder. Det brukar öka intresset.”
”Låter fantastiskt. Ska vi packa ner allihop, utom de jag väljer att behålla. Sända dem till Schweiz? Hur är det med utförseltillstånd? Kommer det att krävas?”
”För de amerikanska konstverken krävs exporttillstånd. De verken kan vara bäst att sälja här i USA. Övriga anlitar vi ett företag som är specialist på att packa och transportera konst och som har alla erforderliga försäkringar. I Schweiz har jag ett mycket säkert ställe där de kan förvaras till dess att de antingen ska granskas eller säljas. Det är ett speciallager för värdefulla objekt. Faktum är att många saker som finns där byter ägare ibland, men flyttas aldrig från lagret. Bara byter ägare och plats.”
”Vad bra. Hur gör vi med provisionen. Jag betalar gärna för professionellt arbete, men med tanke på mängden och beloppet tycker jag, som jag sa tidigare, att tjugofem procent är lite väl mycket. Mitt förslag är femton. Vad säger du?”
”Femton, mmm. Mina kostnader för att hantera allt kommer nog att vara runt sju procent, runt sjuttio miljoner. Femton procent låter rimligt. Det är vad de flesta auktionshus också tar vid stora inlämningar. Men jag tar inte provision av köparna, vilket gör att priserna blir högre.
”Det verkar bra. Kör!” säger jag.
”Jag kontaktar min kontakt som brukar ordna transporterna. Hur vill du göra med de amerikanska målningarna? Söka exporttillstånd eller sälja här? Om du väljer att sälja här, föreslår jag en av de internationella auktionshusen som arbetar här. För dessa tar jag ingen provision.”
”När transporten har gått iväg, kan jag be att någon kommer och tittar på dem. Ordnar du allt det andra. Jag vill ha en kopia av all dokumentation samt kvitto på att du mottagit de verk, du tar till Schweiz.”
”Självklart. Beatrix hjälper till med det. Jag ordnar med speditören, sedan får hon sköta resten. Jag behöver åka tillbaka i morgon. Allt bör ändå vara klart då,” säger Gösta. ”Och sedan ska jag ner till galleriet. Ser verkligen fram mot att se dina verk.”
Medan vi äter lunch plingar det till i Beatrix mobil. Hon tittar på det och säger ”det står här att ni kan ses redan i eftermiddag, kl 16. Ska jag svara?”
”Skriv bara OK, kommer,” säger jag.
Gösta åker med Steve. De bör vara tillbaka i god tid så jag hinner få skjuts till Aborgils kontor vid fyra. Beatrix fortsätter med sitt arbete och jag går in i min studio, fortsätter med mitt. Vid tre kommer Gösta instormande i min lya.
”Herregud, är det verkligen du som gjort det jag såg. Ja, jag ser ju här. Det är fantastiskt. Kan jag få bli din agent i Europa? Skulle vara fantastiskt att få lansera dig på hemmaplan, så att säga. Kom får jag krama dig.” Sedan kastar han sig om halsen på mig, kysser mig.
Åh, denna man, denna person. Jag besvarar både kram och kyss, tänker inte på hur kladdig av färg jag är. Han är bara så fantastisk. Efter lång tid bryter vi. Han ser på mig.
”Erik, allvarligt, jag tror du skulle göra succé i Europa. Jag vet ett par gallerier i Paris och Milano som definitivt skulle ta sig an dig för en utställning. Vad säger du?”
”Vore ju mycket roligt, men just nu hinner jag inte med att göra det som Suss vill ha. Hur ska jag klara att göra något som kan ställas ut i Paris?”
”Du måste bli kvitt allt det här andra som nu tar din tid och energi, skapa dig tid. Jag vet att det är en svår balansgång. Vet inte om du läst Pierre Bourdieu, ”The Rules of Art”? Han anses vara en auktoritet på det här med nyskapande konst, eller vad han kallar avantgarde, och mer etablerade konstnärer. I början är produktionen låg för en konstnär och den konstnärliga kvaliteter hög. Men konstnären säljer inte så mycket och producerar lite. När konstnären slår igenom, sjunker kvaliteten, eller blir inte så mycket nyskapande, men kvantiteten ökar. Priserna, däremot, går tvärt emot. Låga priser i början och höga när konstnären slagit igenom. Jag skulle vilja vända på det. Ja, inte helt då, men att kvaliteten bibehålls, kvantiteten ökar något, och framförallt att priserna går upp. Ja, du fattar, va?”
”Inte riktigt. Hur ska kvaliteten vara kvar men kvantiteten öka? Jag ser det som att jag tar tid när jag målar, vill göra något lite unikt varje gång. Det går inte om jag ska hasta fram det jag gör.”
”Du har nog rätt. Du måste helt enkelt se till att du får mer tid. Du måste bli av med dina nuvarande bekymmer. Tänk genom vad det är du vill. Med alla de verk som jag ska hjälpa dig att sälja, har du inga finansiella bekymmer. Du kan ju göra det du vill. Mitt råd till dig är att tänka genom, prioritera det du tycker är viktigt. Kanske inte det som är bäst ur alla synvinklar, men som skänker dig ro, att du kan landa. Usch, vad filosofisk jag blev nu.”
”Ja, men du har en poäng. Måste tänka genom vad det är jag vill, men samtidigt känna att jag gör det riktiga, eller det som känns rätt för mig och som jag kan leva med. Ugh, svårt!” säger jag. ”Men nu mesta jag iväg. Vi ses senare.” Och jag rusar ut till Steve som väntar med Chevroleten, ska köra mig till Aborgil. Under färden tänker jag på vad Gösta sagt. Han har ju rätt, på sitt sätt. Men vad är rätt för mig?
Ben är redan på plats, sitter och väntar på att Aborgil ska ha tid att släppa in oss. En sekreterare undrar om vi vill ha något medan vi väntar. Jag tar en kopp kaffe. Ångrar mig när jag får den. Varm, skållande varm, men svag. Att de ännu inte lärt sig göra kaffe här i landet? Vi småpratar lite under tiden. Kan inte gå in på något väsentligt, där vi sitter. Mitt huvud snurrar av vad jag vill göra. Vad är det jag egentligen vill? Egentligen är det ju enkelt. Jag vill att mina barn ska kunna leva utan hot, att vi alla ska kunna känna oss säkra. Vad krävs för det? Är jag beredd att offra det som anses rätt för att få säkerheten? Svaret skriker mot mig: JA, JA, JA!
Aborgil kommer ut ur sitt rum, hälsar på oss och låter oss komma in. Efter att ha utbytt sedvanliga hälsningar undrar jag om vi kan prata säkert, utan att någon kan avlyssna oss. Aborgil ser på mig, funderar. Tar upp telefonen och ringer.
”Är bunkern ledig?” frågar hon. Efter att ha lagt på, samlar hon ihop sina papper och ledsagar oss ut och till ett konferensrum. Dörren ser enormt tjock ut. Inga fönster. Jag ser på min telefon, ingen mottagning.
”Det här rummet söks av dagligen och är byggt för att vara omöjligt att avlyssna. Så, låt oss börja,” säger hon.
”Som jag ser det är det flera olika problem. Margrets mord, som jag anklagas för. Testamentet som överklagats av Uris. Hoten mot min familj, som bottnar i att någon vill komma över lufträttigheterna. Min tro är att dessa är länkade till varandra. Någon vill åt luften och använder sig av hot, mord, som sedan jag anklagas för, och överklagan av testamentet, där Uris är en bricka i spelet. Om vi kan lösa detta med luften så kan de övriga delarna försvinna. Men vi måste göra det så att både åtalet och överklagan dras tillbaka. Det finns en del till och det är stadens önskan om att komma åt marken för huset och trädgården. Men jag tror att det är en helt annan fråga och inte lika brännande,” inleder jag.
Jag ser på Ben och Aborgil att de håller med mig, så jag fortsätter.
”Testamentet säger att jag ska ärva allt, utom några mindre poster. Självklart är Uris besviken. Han hoppades att få ärva, även om det ju borde varit klart för honom att så inte skulle bli fallet. Hans överklagan är en desperat åtgärd, troligen uppbackad av de som vill åt luften. Samtidigt kan vi inte göra någonting innan testamentet är godkänt, om jag förstår det rätt. Hur går det med den delen?”
”Inget nytt. Domaren kommer att meddela sitt utslag i september, om fyra veckor. Sedan kan vi påbörja skiftet av arvet och även sälja lufträttigheterna,” säger Ben.
”Okey. Hur ligger mordutredningen till? Något nytt där?”
”Nej, ingenting. Jag har tittat på det som detektiverna har, vilket inte är mycket. De har inga som helst bevis, ingenting som underbygger att de häktade dig. Åklagaren ligger mycket lågt, verkar vara mer drivet av en enskild detektiv, John Futz. Det intressanta är att den andra detektiven, Darah Chroom, har blivit tillsagd av John att inte lägga sig i fallet. Ryktena säger att de blivit osams och att John har utnyttjat sin senioritet för att bli av med Darah. Ingen domstol kommer att kunna gå vidare med målet, nästa gång det kommer upp. Det verkar vara riggat, för att skrämma dig,” säger Aborgil.
”Hur kan vi komma i kontakt med de som vill ha lufträttigheterna? Ben, har du fått något namn, vi kan börja nysta i?”
”Ja, vi har ju han som skrivit under bygglovsansökan. Min utredare fortsätter att söka.”
”Om det nu är jag som kommer att ärva allt, så har jag ju fått en massa som jag varken bett om eller förtjänat. Om jag avstår lufträttigheterna är jag ju inte i en sämre position. Och jag vill inte äventyra mina barns säkerhet för detta. Även om det kan kännas hur fel som helst att ge efter för utpressare. Speciellt om de även ligger bakom mordet på Margret. Jag tror inte hon skulle ha velat att Elsa och Oskar ska behöva lida.”
De andra nickar. Förstår hur jag menar. Verkar som att de håller med.
”Jag vill kunna ge dem ett bud. Om de ser till att Uris tar bort överklagandet så gör det möjligt för dödsboet att sälja rättigheterna. Men för att vi ska göra det måste de undanröja även mordåtalet. Jag tror de har möjlighet att göra det. John tar troligen order från dem och hans sits är inte speciellt stark. Eventuellt kan jag tänka mig att Uris får en mindre summa, men det skulle Margret inte ha velat, men skulle det lösa problemet, så okey.”
”Ben kan du, som företräder dödsboet, kunna försöka skriva ihop ett förslag till de som vill bygga? Måste vara lagligt, inte stå något direkt, varken om testamentet och dess överklagan eller om åtalet, men ändå göra det tydligt för dem att de har mycket att vinna på att lösa upp alla knutar.”
”Absolut, inga problem. Måste tänka lite. Och, Erik, jag håller helt och hållet med dig om dina tankar och förslag. Jag sätter igång så fort vi är klara här.”
”Aborgil, när vi har fått respons på förslaget, är det då möjligt att be åklagaren att ni tillsammans ber domstolen att lägga ner åtalet?”
”Det räcker med att åklagaren meddelar att han lägger ner åtalet. Behövs ingen domstol. Sedan betalas borgen tillbaka. Du är inte längre åtalad men är, å andra sidan, inte heller frikänd. Hur ställer du dig till det? Vill du ha ett formellt frikännande, måste det gå till en formell domstolsprocess med jury och alltihop. Men, allvarligt talat, tror jag inte att varken John eller åklagaren vill driva det till den punkten,” säger Aborgil.
”Hur gör vi med FBI, de har ju fortfarande kidnappningen av barnen som en öppen utredning. Kan vi använda den på något sätt för att sätta tryck på skurkarna, för det är ju vad de är?” undrar jag.
”Nej, FBI fortsätter, gör sitt jobb, oavsett. Vi kan inte påverka det i någon riktning,” menar Aborgil.
Beatrix och Gösta är i valvet, gör det sista med katalogiseringen, när jag kommer hem. De säger att de är klara om en timme. Undrar hur ungarna har det? Ska jag våga ringa. De har ju de förbetalda telefonerna. Nej, dumt. Speciellt om det fortfarande finns dolda mikrofoner. Funderar på vad vi pratade om i eftermiddags. Hoppas det fungerar. Inte utan att jag är både förväntansfull och orolig på samma gång. Tänk om mina antaganden inte stämmer. Jag vet ju från mitt arbete att antaganden alltid innebär en risk. Men just nu finns inget mer jag kan göra, bara vänta och se hur det utvecklar sig.
Över middagen pratar vi konst. Både min egen och alla verk som finns i valvet och nu är klara att sändas iväg. Gösta säger att fraktföretaget kommer i morgon och börjar packa. Kanske bäst att bära upp de verk som ska gå iväg. Vill inte ha en massa främmande folk som springer i källaren och valvet. Vi skjuter upp det arbetet till i morgon bitti. Gösta har fortfarande inte ställt om sin interna klocka till USA och vill gå och lägga sig. Jag och Beatrix tycker att det är en bra idé och gör honom sällskap.
När vi är tvättade och klara kommer både Beatrix och Gösta in till mig och min stora breda säng. Jag ligger i mitten, båda två kramar och smeker mig. Tänk att jag skulle tycka det är så fantastiskt att känna bägges händer på min kropp. Gösta kryper ner och slickar mig nerifrån och upp, låter tungan leka runt toppen på min penis. Retar den på de ställen där det är som skönast. Sedan suger han in den i sin mun. Har ett ordentligt undertryck i munnen, känns som ollonet svullnar upp ännu mer av blodet som rusar in i det. Samtidigt låter han tungan leka på baksidan av ollonet. Det är så skönt att jag tror jag befinner mig i himlen. Beatrix har satt sig gränsle över mitt ansikte. Hon smakar gudomligt, hennes safter rinner ner i mun. Hon stönar, lutar sig fram och omfamnar Gösta, ger honom en puss i nacken.
Göstas behandling av mig gör att jag närmar mig. Med munnen full av Beatrix underbara fitta kan jag inte be honom ta det lite lugnt, utan kommer och sprutar i hans villiga mun. Även Beatrix är på gång, rör sig alltmer stötvis över min mun. Spänner kroppen och kommer i ett utdraget ”Ohhhhh.”
När vi pustat ut, vill jag leka med Gösta och hans vackra kuk. Smaka på den. Känna hur hård han är och hur han reagerar när jag smeker och sedan smakar. Han är så gudomligt hård, så härlig att både hålla i, runka och sedan suga på. Jag är säkert inte lika duktig som Gösta, det är helt nytt för mig. Men det verkar som om han uppskattar min behandling. Efter en stund känner jag hur han andas häftigare. Blir hårdare och sedan sprutar in i min, nu väntande, mun. Han kommer och kommer. Jag sväljer och sväljer. Nu har jag börjat lära mig. Börjar uppskatta smaken.
Efteråt ligger vi alla tre, kramas och myser. Gösta somnar först. Beatrix börjar sakta leka med mig. Får upp mitt stånd igen. Hon vill rida, hon vill styra, få den orgasm hon efterlängtat. Hon är helt fantastisk. Hennes, av mjölk, stinna bröst guppar med hennes rörelser. Jag böjer henne ner, får in en bröstvårta i munnen och suger begärligt på hennes mjölk. Tänk: först spermier och sedan mjölk! Vilka fantastiska smakupplevelser.
Sakta ökar hon farten. Bröstet åker ut ur min mun. Hon kastar huvud och kropp bakåt. Gnyr, försöker tysta sina ljud, vill inte väcka Gösta. Kroppen rister och hon blir stilla. Jag fortsätter knulla henne sakta genom orgasmen. Tar det lite lugnt. Efter en stund ser hon på mig med ett leende.
”Vill du avsluta? Eller spara dig till i morgon?” Hon vet att jag inte behöver komma varje gång. Tvärtom, det gör nästa gång ännu bättre.
”Jag är nöjd, du är som vanligt helt fantastisk. Ser fram mot morgondagen. Och då är det bara du och jag”. Sedan lägger vi oss ner, bredvid varandra. Håller varandra i handen och somnar.
”Jag har fått kontakt med han som står på bygglovsansökan,” säger Ben i telefonen nästa morgon. ”Han återkommer, skulle höra med någon. Han lyssnade bara, sa ingenting. Han är en bulvan, agerar utåt åt någon högre upp.”
”Bra att ha fått kontakt. Nu är det väl bara att vänta och se. Ringer han tillbaka till dig, eller kommer någon att kontakta mig igen?”
”Han sa ingenting, inte om kommunikation, inte om tid. Nada, ingenting,” säger Ben.
När vi avslutar samtalet, ser jag ut genom fönstret. Bevakningsföretaget jag anlitade finns inte kvar. Å andra sidan har de ju inte varit till någon hjälp. Blev aldrig någon installation av kameror och annan utrustning. Kanske lika bra. För säkerhets skull ringer jag Ernest Kominsky, min kontaktperson på bevakningsföretaget, och frågar varför de inte är kvar.
”Vi fick order uppifrån att inte längre vara kvar,” är hans enda svar. Vadå uppifrån? Vem kan ge order om det. Är hela min omgivning i maskopi med utpressarna? Det är så jag tänker om dem. Och jag går dem till mötes. Jag måste vara en riktig fegpropp. Men, jag kan inte riskera mina barn och allt jag fått, bland annat det som de är ute efter, har ju bara ramlat över mig. Margret kan aldrig ha menat att jag skulle hamna i den här situationen. Min oro stiger för varje minut som går. Vandrar fram och tillbaka. Nej, det här duger inte. Måste göra något, vad som helst.
Gösta kommer ner, har väskan med sig, ser ut som han är klar att ge sig iväg, hem till Sverige.
”I eftermiddag kommer speditionsfirma och packar tavlorna och sänder alltihop till mitt lager i Genève. Beatrix gör iordning alla papper som behövs för att sända iväg det. Du får en komplett kopia av allting, inklusive underskrivna dokument på att vi tagit emot konstverken,” säger Gösta. ”Du ordnar med försäljning av de amerikanska verken. Jag föreslår att du kontaktar två olika auktionshus, kanske Sotheby’s och Christie’s? Hör vad de anser och vad de tror om marknaden. Förhandla om provisionen! Det gör du ju redan,” säger han med ett skratt.
”Okey, jag bär upp allt som de ska packa. Vill inte ha dem nere i källaren.”, säger jag.
Vi ser på varandra, sedan kommer han fram, ger mig en ordentlig kram och kysser mig på munnen. Vi står där en stund.
”Du ska ha stort tack för allt, inte minst för stunderna tillsammans. Hoppas jag får kalla dig min vän. Och när du kommer till Stockholm får du träffa min bror, Sven, som jag lever tillsammans med. Jag är säker på att ni också kommer att finna varandra.”
”Det har varit fantastiskt att lära känna dig, och även mig själv. Trodde inte jag hade det i mig att uppskatta en man, så som jag uppskattat dig. Vill gärna träffa din bror också. Hur länge stannar Beatrix?”
”Hon följer med konstverken till Schweiz. Ser till att leveransen fungerar och att allt kommer fram utan skador. Men nu måste jag gå. Kan Steve skjutsa mig, eller ska jag ta en taxi?”
”Vänta, ska höra.” I köket möter jag både Mary och Steve. Undrar om han har något emot en tur till flygplatsen.
”Det går bra. Han kör upp Bentleyn om tio minuter, plockar upp dig utanför entrén.” Vi säger hej då, går ut tillsammans och väntar på att Steve kör fram bilen. Då ringer min telefon. Jag säger hej, går in och svarar.
”Vi accepterar ditt bud. Uris drar tillbaka överklagan, vilket gör att du kan kan genomföra transaktionen så fort domaren beslutat godkänna testamentet. Jag är säker på att polisen kommer att dra tillbaka anklagelserna mot dig. Kan ta lite tid. Du behöver inga väktare mer, vi drog tillbaka dem. Det finns inga hot mot dig eller din familj. Men, om du inte genomför transaktionen fullt ut, då blir det problem. Stora problem, det kan du vara säker på.” Klick, jag han inte säga någonting, men allt verkar gå vägen.
Jag ringer Ben, berättar vad samtalet gick ut på. Han låter lite konstig, men säger att han är nöjd. Han pratar med Aborgil och hon reder ut detaljerna med polisen och med domaren som har hand om testamentet. Vilken lättnad!
Hur ska jag göra? Ringa Guran och barnen, eller vänta? Vågar jag be dem komma tillbaka? Tänk om det inte går vägen? Beatrix har kommit in igen efter att ha vinkat av Gösta. Jag berättar för henne. Hon tycker att jag ska ta hem ungdomarna, kan inte vara roligt för dem heller. Och den oro, som de måste ha känt. Jag tar fram min förbetalda telefon, ringer Guran. Berättar att hotet har försvunnit, i alla fall nästan. Han håller med om att det bästa är om Elsa och Oskar får komma hem igen. Sedan ringer jag ungarna på en annan telefon. Berättar att jag vill att de kommer tillbaka nu. De blir jätteglada.Mary blir också glad, när jag berättar att de kommer tillbaka. Vi blir fyra till middag. Egentligen skulle jag vilja gå ut och fira, men vågar inte riktigt vara ute bland folk.
Jag börjar bära upp konstverken som ska packas. Ställer allt i hallen.
Efter två timmar kommer mina älskade barn i en taxi. Vi kramar och kysser varandra. Beatrix kramar också om dem, de är ju nästan jämnåriga. Mary har överträffat sig själv i köket. Helstekt entrecote med klyftpotatis och en hemgjord bearnaisesås. Som efterrätt har hon gjort chokladmousse. Jag hittar en gammal Château Margaux från 2003 i vinkällaren. Sitter perfekt till köttet. Till moussen korkar jag upp en femton år gammal Tokaji Aszu 5 Puttonyos. Söt och fin och hur god som helst, nästan gyllenbrun till färgen.
Jag berättar vad som hänt och om alla konstverken. Sedan berättar de vad de gjort. Oskar fullständigt bubblar över av entusiasm för sin japanska Budo-skola.
”Mycket handlar om hur man ska förhålla sig. Som en lärare säger: jag måste lära mig tålamod, lära mig att sitta och se på en sten, se hur den växer. Det händer förstås inte, men teorin är att ha tålamod, låta saker ske, låta partnern mogna, vilja det som jag vill. Men även kunna acceptera att stenen inte växer trots att jag vårdat den ömt, eller att partnern inte vill. Mycket att kunna behärska inte bara det jag vill göra, utan hela mitt väsen. Det kommer att ta år.”
”Oj, klarar du det?” undrar jag.
”Vet inte, som Guran säger, tar det tid. Han berättade att en sushi-kock i Japan får först lära sig att göra den perfekta omeletten, vilket tar runt fem år, innan han får börja lära sig göra sushi. Det är samma sak här, fast man blir aldrig fullärd. Samma sak med att skriva, rita japanska tecken. Vi övar hela tiden. Blir bättre, men aldrig perfekt. Jag har även fått börja lite med te-ceremonin.”
”Oj, bara sådan kunskap och övningar. Jag trodde det var mer med sex?”
”Ja, det också, men det andra anser Guran vara mycket viktigare. Behärskar man det, kommer det andra också. Men, ja, en speciell övning som jag håller på med är att kunna hålla mig, inte spruta. Att kunna stoppa precis innan. Jättesvårt. När man gör det rätt kan även vi män få multipla orgasmer. Det går, känns det som, men utan att spruta. Det är när man släpper loss och sprutar som det hela är över. Jag har lyckats en gång, hittills. Känt hur det rycker som om det går, men utan att spruta. En torr-orgasm, kallar man det. Sedan kunnat fortsätta efter bara en mycket kort vila, kanske några sekunder.”
”Fantastiskt. Undrar hur kvinnan upplever det?”
”Underbart, pappa. Jag fick prova hur en av männen klarade det fyra gånger. Helt underbart att kunna fortsätta och fortsätt,” säger Elsa.
”Dina övningar är det med en partner?”
”Nej, än så länge är det på egen hand. Mycket svårare i en verklig situation. Jag måste lära mig känna i tid, parera det med både huvud och rörelser, precis i rätt ögonblick,” säger Oskar.
”Så, du vill fortsätta på den skolan? Parallellt med High School? Skolan börjar förresten på måndag. Tror att college börjar då också, eller hur Elsa?”
”Ja, pappa. På måndag är det inskrivning, upprop. Sedan börjar allt på riktigt. Det är så spännande,” säger Elsa.
Vi fortsätter prata, har en fantastisk middag och kväll. Efteråt går vi alla upp till sovrummen. Jag och Beatrix kryper ner i sängen. Efter en kort stund hör jag Elsa, som undrar om hon får komma in.
”Självklart, mysigt,” säger jag och känner att Beatrix nickar. Samtidigt som Elsa kryper ner till oss kommer Oskar också. Vi vinkar in honom. Nu ligger vi alla fyra i den stora sängen. Kramar om varandra, smeker varandra. Både jag och Oskar har ordentliga stånd, känner jag. Beatrix har sin hand runt Oskar och jag värmer upp Elsa, inte för att det behövs mycket uppvärmning. Hon drar mig över sig, leder mig in. Samma sak händer med Beatrix och Oskar. Sakta ligger vi och älskar bredvid varandra. Ingen har bråttom. Alla vill vi se hur stenen växer. Känna närheten, känna våra kroppar gnuggas mot varandra, bara njuta. Låta saker ta den tid de tar.
Elsa har blivit mycket duktig på att använda sina inre vältränade muskler. En sådan njutning när hon masserar min kuk inne i sig. Precis så mycket att det stimulerar, men inte så jag kommer. Hon kontrollerar min utlösning, så som Oskar berättade att han håller på att lära sig. En lång, utdragen njutning. Jag har tappat tiden, men misstänker att vi legat och knullat i nästan en halvtimme, innan Elsa låter mig spruta och även kommer själv.
Oskar och Beatrix klarade inte riktigt så länge. De ligger och myser i efterdyningarna. Efter en stund, rullar jag av Elsa.
”Kom Oskar, nu vill jag känna dig. Kom,” säger Elsa och kryper över till Oskar. Hon lutar sig över honom. Smeker hans kuk, pussar på den och slickar den ren. Sedan tar hon in honom i munnen. Det dröjer inte länge innan han reagerar och hon kryper upp på honom.
Beatrix och jag ligger inte långt efter. Vi har ju ett oavslutat samlag sedan i går. Nu kan vi bägge njuta av varandra, länge. Hon är så skön och jag känner ett inre lugn nu när det verkar som det har lösts sig. Allt kommer att bli bra. När vi ligger där, känner in varandra, är det ändå något som gnager, något som inte känns rätt. Inget med varken barnen eller Beatrix, de är alla underbara. Nej, något annat som inte stämmer.
Beatrix ökar farten, vill känna mer. Jag gör vad jag kan för att vinkla mig in i henne, så att roten på min kuk hela tiden gnider mot hennes klitta. Ollonet åker in och ut. Smeker sin väg in i henne. Jag fyller henne och hon är precis så härligt trång att det ger en fantastisk känsla varje gång jag trycker mig in. Drar mig ur helt, låter ollonet reta hennes springa och klitta. Hon tar tag om min penis, använder den som en massagestav mot sig själv. En helt enastående känsla, retning i mig. Sedan för hon in den i sig igen. Jag böjer mig ner och suger på hennes bröst. Mjölken strömmar in i min mun. Hon börjar gnugga sin klitoris med ena handen, tar tag om nacken på mig med den andra och pressar ner mitt ansikte mot hennes bröst. Spänningen i mig stiger. Undrar om jag kan hålla tillbaka så där som Oskar pratade om.
Då slår det mig. Ben, hur fick han kontakt så snabbt? Hur visste han allt från början? Han lät konstig när vi pratade. Beatrix gnuggar, krampar om min kuk. Åhhh, samtidigt som jag kommer i henne, förstår jag. Det är Ben, som ligger bakom mycket. Herregud, kan det verkligen vara så? Måste få klarhet. Men inte nu. Måste göra det säkert. Om det är som jag tror är han riktigt farlig. Kan inte säga något. Rummet kan vara avlyssnat.
Jag lossas inte om någonting. Vi kramas och kysser varandra. Jag märker att den ena efter den andra sommar. Tankarna virvlar runt i huvudet på mig. I morgon måste jag hitta lösningen. Är Aborgil också inblandad? Då är jag illa ute. Vem kan jag prata med?
Efter en i stort sett sömnlös natt vaknar vi alla. Efter frukost säger jag bara att jag måste gå ut. Tar en promenad till Grand Central Station och deras telefonautomater. Tar upp kortet jag fick av Valentin Spyke, FBI-agenten. Jo, han vill gärna träffa mig, har nyheter han vill diskutera, säger han. Efter tjugo minuter sitter jag framför honom på hans kontor.
”Vad bra att du ringde. Jag var på väg att ringa dig. Vi tror att vi hittat kvinnan, som kidnappade din dotter och son. Det är en kvinna som jobbar normalt med olika utredningar. Vi känner till henne, hon brukar hjälpa både oss och olika advokater. Hon har inte erkänt, men vi är säkra på att vi fått rätt person. Vi hittade även peruken hon använde. Men vad var det du ville?”
Jag berättar hur vi resonerat och vilket erbjudande vi har gett utpressarna. Valentin lyssnar med stigande intresse. Ser dock inte ut som han gillar vad vi gjort.
”Ni leker med elden. Borde ha kontaktat mig. Men okey, verkar som en del löser sig för er. Jag fick en indikation på att tvisten runt testamentet inte fanns längre och att New Yorks-polisen dragit tillbaka sina misstankar mot dig.”
”Ja, det gick snabbt, nästan för snabbt, när jag gav mitt motbud. Min kontaktpunkt har hela tiden varit Benjamin Makerain. Han har hela tiden vetat vad som pågått, faktiskt även innan jag berättat det. Och igår lät han inte så glad, som jag förväntade mig när jag berättade att allt verkar ha löst sig. Det gnagde i mig. Det är många saker som inte riktigt stämmer. Vet du om kvinnan ni tagit arbetat för honom? Jag vet att han hade någon som gör utredningar av olika slag.”
”Nej, det vet jag inte. Men bra att du säger det. En tråd att nysta i. Gör nu ingenting själv, överlåt det till oss,” säger Valentin.
”Tack, jag håller fullständigt tyst om det. Väntar på att höra vad som händer. Tror du att NY-polisen också är inblandad? Och vad händer med Uris? Jag tror han blev lurad med i det hela, samtidigt som han var sur på Margret.”
”Vet inte, ännu en pusselbit, som vi tar med oss.”
Jag går hem igen. Ungarna måste förbereda sig för vardagen, skola och college. Vi åker tillsammans ner till Macy’s och köper kläder och annat de behöver. Sedan ringer de hem till sin mamma. Hon har säkert undrat, inte hört ifrån dem på flera dagar. De säger ingenting om vad som hänt.
Dagen därpå ringer min telefon. Det är Valentin, FBI-agenten. Han säger att kvinnan har erkänt och dessutom angivit Benjamin Makerain som sin uppdragsgivare.
”Vi undersöker just nu den här Makerain. Det verkar som han har varit och är inblandad i en hel del olika affärer här i stan. Har använt sin advokat-titel och i många fall sina kontakter för att sko sig. Många olika fastighetsaffärer. Vi kommer att hämta in honom för förhör. Vi får se vad det ger. Vill bara att du vet att vi jobbar med fallet, dessutom tillsammans med New York-polisen. En Darah Chroom, tror att du varit kontakt med henne. Hon har tagit över efter John Futz, som tydligen är avstängd just nu.”
Ohh, vad skönt. Det verkar som hela eländet håller på att lösa sig. Undrar vilken roll Aborgil har haft? Går det att lita på henne fortfarande? Bäst att vänta och se. Någon måste ju ha kontakt med domaren och sköta testamentet. Kan domstolen utse en ny testamentsexekutor?
Mina ungdomar är glada att vara hemma. Tillbringar större delen av dagen ute i trädgården, njuter av den sköna sensommaren. Det är fortfarande både varmt och fuktigt, en riktig augusti i New York. Beatrix slutför allt med konstverken. De packade och hämtade allt redan i går. Beatrix sköter allt det. Jag år in och fortsätter måla. Måste bli klar med allt som Suss vill ha.
Vid middagen talar jag om för alla vad FBI har sagt. Troligen måste Elsa och Oskar identifiera kvinnan. Vet inte när, ännu. Men eftersom hon har gjort en bekännelse, är det kanske inte nödvändigt. Beatrix säger att hon har bokat hemresa i morgon eftermiddag. Hon vill hem till sin son och sin familj. Det verkar som allting löser sig. Vi kan alla återgå till en vanlig vardag. Om man nu kan kalla det vanlig, att ha fått ett stort arv och få bo i ett eget hus med stor trädgård mitt på Manhattan.
New York
- New York, kapitel 1: Inledning
- New York, Kapitel 2: Relationen blir djupare
- New York Kapitel 3: Dottern följer med till New York
- New York Kapitel 4: Dottern lär sig alltmer
- New York Kapitel 5: otrohet och död
- New York Kapitel 7: Den unga Beatrix besöker Erik, och …
- New York Kapitel 6: Arvet samt pappa och barnen söker tröst med varandra
- New York Kapitel 8: Hot och kidnappning
- New York Kapitel 9: Mysig familjestund och intrigen tätnar
- New York Kapitel 10: Konst och sex
- New York Kapitel 11: Ut- och upplösningen
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.