Kapitel 3
Hemma är det kaos. Emma, min hustru, har haft svårt att hantera barnen, Elsa och Oskar, som bägge har inlett en period där de retar varandra och därmed min hustru till vansinne. Alla tre ser anklagande på mig när jag kommer hem. Efter en stund lättar det. Elsa kramar mig, snyftar mot min axel, hon har varit så orolig, speciellt när ingen visste var jag var. Oskar är bara sur och tvär. Emma var också orolig, sedan förbannad att jag inte kom hem, när jag väl var så pass bra att jag kunde resa. Ingen undrar egentligen hur jag har haft det, allt fokus är på de som varit hemma.
Själv är jag trött efter resan, hade hoppats på att de skulle vara glada att se mig. Jag har dessutom fortfarande ont i höften, speciellt efter att ha suttit i en flygstol i åtta timmar. Jag försöker hålla mig lugn, ingen idé att ta åt mig. Dessutom har jag en hel del dåligt samvete, vet fortfarande inte hur jag ska hantera det hela. Uppenbart behöver de mig. Är det jag som är katalysatorn för att det ska fungera, dvs viktigt att jag finns här, inte nödvändigtvis att jag gör något?
Efter en stund försvinner Oskar ut till kompisar. Elsa sitter och kramar mig medan Emma går omkring som ett åskmoln. Jag försöker förklara vad som hände och varför jag inte kom hem tidigare. Elsa tycker lite synd om mig, men Emma går och ruvar på något. När hon väl har beskrivit och beklagat sin situation börjar hon förhöra mig. Varför bodde jag hos den där kvinnan? Vem är hon egentligen? Varför kunde jag inte göra jobbet hemma? Vad gjorde jag och kvinnan? Hur tog hon det hela med att jag räddade henne? Varför var hon så mån om mig? Och så vidare. Mina skuldkänslor växer hela tiden med varje ny halvsanning eller lögn. Till slut brister det för mig.
”Vad är det du vill? Vill du att jag ska berätta att jag träffade, blev tillsammans med henne? Att vi levt i sus och dus medan du slavat här hemma? Att vi knullade dagarna i ända? Och vad skulle du säga om det var så?”
Hon blir helt stum. Det finns en svartsjuka där, men utan att hon själv kunnat inse det. Nu blev det uppenbart för henne, inser att hon nog gått för långt; hon vet inte att det jag just sa var sanningen, den kunde hon bara inte tro på. Var alltför långsökt.
”Ursäkta, Erik. Dumt av mig. Jag har varit så orolig och det har varit en jobbig tid. Visste inte vad jag tyckte. Var nog även lite sotis för att du bodde och blev omhändertagen av en annan kvinna. Ledsen. Kan vi lägga det bakom oss och gå vidare. Jag älskar ju dig, det vet du väl?”, säger hon, orden bara bubblar ut.
”Det kan jag förstå. Den första tiden på sjukhuset hade jag inte en aning var jag var eller vad som hänt. Låg i någon sorts dvala. Sedan tillfrisknade jag nästan mirakulöst. Läkarna var faktiskt överraskade. Sedan löste sig allt. Kvinnan jag räddade visade sig vara fantastisk, hon och de som hjälper henne tog hand om mig. Skjutsade fram och tillbaka till jobbet. Dessutom kan vi bo där när vi vill. Hennes hus står öppet för oss. Och även om Elsa eller Oskar vill komma och studera ett år. Vad tror du om det, Elsa?”, frågar jag.
”Hur kul som helst, vill det”, utbrister Elsa. ”När kan jag åka?”
”Sakta i backarna”, säger jag. Emma tittar bara, oförstående på vad som händer. Vi har ju inte pratat om detta. Ser ut som om hon vill börja protestera, men säger inget.
”Vad tror du, Emma? Det vore ju en fantastisk möjlighet, antar jag”, säger jag.
”Mamma, det kan jag väl få? Men hur går det till?”, ber Elsa.
Vi diskuterar det fram och tillbaka. Mycket som vi inte har en aning om. Elsa börjar Googla för att se vad som gäller, om andra har lagt ut något om det, erfarenheter.
”Det svåra verkar vara att hitta en skola i USA, som tar emot. Och de flesta som har möjlighet kostar en massa pengar. Att få ledigt ett år på gymnasiet går tydligen. Bäst verkar vara att göra det andra året och sedan gå klart sista året när man kommer hem. Men jag går ju redan i tvåan”, hon suckar ljudligt.
”Mamma och jag måste nog prata om detta. Speciellt om det kostar en massa pengar. Inte samt Emma?”, säger jag. Min hustru nickar, är inte ännu redo för den här diskussionen.
Senare på kvällen diskuterar vi möjligheten. Emma undrar hur vi ska ha råd och om det verkligen är en bra idé. Man kan ju inte göra det bara för att boendet kan lösas, menar hon. Höstlovet är om en vecka.
”Kanske kan vi åka över, bo där några dagar under lovet. Undersöka vad som är möjligt. Lite kort på, men vore ju roligt för barnen”, föreslår jag. Vi kommer inte till något resultat, utan går och lägger oss. Vi kramar om varandra länge, sedan somnar jag som en stock. Sex blir det sällan numera, Emma är inte särskilt intresserad längre sedan barnen blivit mer vuxna. Själv känns det lite konstigt att komma tillbaka, ligga där bredvid min hustru med tanke på vad jag varit med om.
Efter många diskussioner beslutar vi oss för att inte åka på höstlovet, det var lite för kort framförhållning. Men tanken finns kvar och, inte minst Elsa tar upp det flera gånger. Hon tänder verkligen på idén. Efter många diskussioner beslutar vi att jag och Elsa åker till New York direkt efter julafton. Jag pratar med Margret, som blir jätteglad och säger att vi är välkomna.
På juldagen flyger vi mot New York och landar runt kl tre på eftermiddagen. Den här gången gick det betydligt snabbare att komma genom immigration och tull. Nästan tomt på flygplatsen, men så är det ju juldagen som är den dag som man umgås och barnen får julklappar. Steve hämtar oss med Bentleyn. Elsa gör stora ögon, jag har inte berättat så mycket om varken huset eller hur Margret lever.
När vi kommer fram till huset blir det ändå större ögon. Mary har dukat fram en riktig julmiddag, inte som den svenska utan med många andra rätter. Vi äter alla fem tillsammans och de frågar Elsa om vad hon läser och hur det går. I början är hon lite tyst, jobbigt att formulera svar på engelska. Efter två glas vin lossnar det och hon blir sitt vanliga bubbliga.
Vi är trötta efter resan och middagen. De har gjort i ordning var sitt rum åt oss. Tror vi båda sommar på en gång. Som vanligt vaknar jag tidigt. Tassar ner i köket och gör mig en kopp kaffe, vet hur nu. Sätter mig och laddar ner tidningen. Har en skön stund tills Margret kommer ner. Hon har ett litet paket i handen. Lägger det på Elsas plats och drar sedan med mig upp till hennes rum.
Vi omfamnar varandra. Vi har bägge längtat efter att få vara tillsammans igen. Efter många kyssar och smek, där de få kläder vi har på oss försvinner landar vi i hennes stora varma säng. Hon vill ha mig på rygg. Lägger sig ovanpå och ser till att jag kommer in i hennes väntande sköte. Hon är så gudomligt tight men samtidigt hal. Har hon smörja in mig utan att jag märkte det? Nu ska jag bara ligga stilla, inte röra mig, hon gör jobbet helt med sina inre muskler. Det är himmelskt. Stimulerande och samtidigt en fullständig upplevelse, går inte att beskriva. Hon tar det lite lugnare ett par gånger när jag är nära att komma. Hon timar både min och sin orgasm perfekt. Jag kommer, så som jag aldrig tidigare har gjort. Orgasmen fortsätter och fortsätter. Hon masserar mig fortfarande, men lite lugnare så att jag inte blir överstimulerad. Åhh, hon är fantastisk! Det känns som att hennes orgasm är lika utdragen som min. Till slut ligger vi bara där, hennes kropp tätt mot min, våra andetag börjar närma sig det normala igen. Min penis har krympt ihop till en liten mask, känns det som, och jag glider ur henne. Vi fortsätter att kramas, känna värmen, närheten från varandra. Till slut rullar hon av mig, lägger sig bredvid.
Vi ligger och smeker varandra, kysser och bara är. Tänk att återigen få landa hos denna kvinna. Så underbart och vad jag längtat hela tiden jag varit hemma. Hon verkar ha längtat också, har svårt att släppa mig. Till slut reser vi oss, går in i duschen tillsammans och tvålar in varandra. Noga, noga. Finns inte en bit hud som inte är noggrant intvålad.
När vi torkat varandra och kommit tillbaka till sovrummet inser jag att jag nog behöver lite nya kläder. Men kan inte gå ut i korridoren naken. Tänk om min dotter skulle se mig komma ut från fel rum?
”Inget problem, älskling”, säger Margret och går fram till en panel i väggen. Det visar sig vara en dörr in till mitt sovrum. ”Du tror väl inte att jag skulle placera dig i ett rum, där vi inte kan komma till varandra. Nu, medan du är här, är du min!”
När jag lite senare kommer ner till lilla matsalen är Elsa redan där, pratar glatt med Mary, som ställer fram frukost till henne. Hon tittar upp när jag kommer in i rummet.
”God morgon, pappa. Vad är det här? Låg på min plats”, säger hon och håller upp det lilla paketet.
”Ingen aning. Du får nog fråga Margret när hon har vaknat”, säger jag och hoppas att jag inte ser alltför nyknullad ut. Hon betraktar mig en liten stund, skakar lite på huvudet och börjar äta.
”Idag ska vi bara ta det lugnt, se lite på stan, om du vill. Åka upp i Empire State Building. Hoppas det inte är för disigt. Vi lånar en bil och åker runt, så du får en känsla av staden. Eller, i alla fall, Manhattan. New York City består ju av flera städer, eller bourroghs: Manhattan, Brooklyn, the Bronx, Queens och Staten Island. Vi koncentrerar oss idag på Manhattan”.
”Kan vi låna Bentleyn? Häftig bil”, undrar hon.
”Nej, jag tror vi tar den bil de normalt använder inne i stan, en lite bucklig Chevrolet, men den fungerar helt utmärkt, det ser Steve till”, säger jag. Sedan småpratar vi lite medan vi äter. Efter en kvart kommer Margret ner och gör oss sällskap. Om hon såg strålande ut i går, och i sängen nyss, så skiner det fullständigt om henne nu. Elsa tittar från henne till mig och sedan tillbaka igen. Ett litet undrande leende, vad betyder det? Elsa tittar upp på Margret igen och håller sedan upp det lilla paketet.
”Det är till dig, hjärtat. När jag såg dig i går tänkte jag att det som finns i paketet skulle passa dig perfekt. Och jag har på tok för mycket saker, kan inte ta med mig något när det är dags att möta min skapare”, säger hon och ser förväntansfull ut, hoppas att Elsa ska uppskatta innehållet.
Med trevande händer öppnar Elsa det lilla paketet. Inuti finns en ask med en konstig symbol och annorlunda bokstäver. Ryska? Elsa lyfter upp locket, där ligger ett guldhalsband med en berlock i form av ett litet ägg. När jag tittar närmare på asken ser jag att det är Fabergé som det står. Ägget är gnistrande i emalj och guld, inte större än en stor hasselnöt. Elsa håller upp det, ser på det.
”Kom ska jag hjälpa dig på med det. Det här fick jag av min mamma när jag var en liten flicka. Det skulle glädja mig mycket om du skulle vilja ha det. Se där, vad fint det blev på dig. Gå bort till spegeln och se för dig själv”, säger Margret.
Elsa går bort, ser lite bortkommen ut, vet inte om hon kan ta emot en sådan present, trots att hon inte har en aning om dess värde. Jag bara stirrar med öppen mun på halsbandet och min dotter. De är vackra tillsammans, men ett sådant smycke kan hon inte ha annat än på, möjligen, Nobelfesten. Och vad är sannolikheten att hon blir bjuden på den? Elsa ser så lycklig ut, kan inte förmå mig att säga att hon omöjligt kan ta emot en sådan present. Då tar Margret upp ännu en liten ask.
”När jag fick det av min mamma, fick jag även den här”, hon håller upp något som ser nästan likadant ut. ”Det är en kopia, inte speciellt värdefull. Den kunde jag ha när det inte var stor fest. Det krävs en expert för att se att det inte är det riktiga smycket”.
Då förstår Elsa att det hon fått är något mycket speciellt. Hon börjar protestera att hon inte kan ta emot något så dyrbart. Jag håller med, men Margret är helt säker på att Elsa ska ha både det riktiga och kopian. Det slutar med att hon tar på sig kopian och ger det riktiga till mig för förvaring.
Efter frukosten gör vi oss i ordning. Steve har kört fram bilen. Skönt med en bil, som vi inte behöver vara så rädda om. Vi åker iväg ner mot södra Manhattan. Det är en relativt varm decemberdag, runt tio grader. Jag kör gata upp och gata ner, vi ser på FN-huset, på nya World Trade, åker Broadway, som skär det annars så perfekta rutmönstret. Förbi Times Square. Där går vi ur och tittar upp mot kulan som visar tolvslaget på nyårsafton. Ser vilka shower de har. Elsa vill se Djungelboken. Jag har sett den flera gånger, den är fantastisk. Kul att den fortfarande går. Sedan parkerar vi i närheten av Empire State Building och åker upp till utsiktsplatsen. Går runt och ser ner, det är lite mulet så vi kan inte se så långt, men Elsa tittar rakt ner på alla bilar och människor, som ser så små ut.
Vid lunch åker vi över Brooklyn Bridge med sina höga murade pyloner, som håller uppe kablarna som bron hänger i. Vi stannar och äter en hamburgare. Sedan fortsätter vi att köra fram och tillbaka en stund. Trafiken har börjat tätna, dags att åka tillbaka igen, väl utanför grindarna trycker jag på fjärrkontrollen så att de öppnas. Vi lämnar bilen framför huvudentrén. Steve brukar ta hand om den därifrån.
När vi kommer tillbaka in är Margret i upplösningstillstånd. En man står där framför henne. Mary står och ser förtvivlad ut också. Mannen säger
”Ge mig nycklarna till Jaguaren. Som du har sett var det min pappas, det var han som köpte den, och står på ägarbeviset”.
”Nej, Uris, det var jag som betalade, köpte den. Att din pappa stod på pappren var bara en händelse, eftersom han hämtade bilen. Vi har ju gått genom det här flera gånger tidigare, dessutom i domstolen, där du förlorade”, säger Margret. Jag ser hur hon försöker hålla tillbaka ilskan.
”Då hade jag inte det ägarbeviset som jag nu hittat. Om du inte ger ifrån dig bilen frivilligt kommer jag att få handräckning av polisen. Jag har redan pratat med en domare och han tycker det är solklart. Så, ge hit, bråka inte din gamla hagga”, skriker Uris.
Margret vägrar, till slut går Uris, mumlande att han kommer med en domstolsorder.
När han gått kan Margret inte sluta snyfta. ”Han är förfärlig, bara ute efter mer och mer. Någon gång måste jag sätta stopp. Åhh, varför gick Robert och dog?”. Robert måste ha varit hennes tidigare man, Uris pappa. ”Klart han kan få bilen, jag använder den aldrig. Men vill inte ge honom minsta lilla sak. Han är förfärligt och en riktig odåga. Bara kräver och kräver. Vill aldrig göra något, vill bara ha, ha. Vad ska jag göra?”, undrar hon retoriskt.
Han verkar mycket aggressiv, tänker jag. Återigen funderar jag på om det var honom jag såg i bilen som körde på mig när jag räddade Margret. Nej, det är väl inte möjligt? Min fantasi skenar iväg, skärp dig! Säger jag till mig själv.
”Hur var eran dag? Fick du se något av staden, Elsa?” Margret försöker lägga det hela bakom sig, men jag ser att hon funderar intensivt och är uppjagad av händelsen. Hon verkar verkligen avsky den mannen. Efter en stund hade hon lugnat ner sig, kommit till någon slutsats på vad hon ska göra.
”I morgon ska jag kontakta onkel Ben, höra vad jag kan göra. Han är en gammal vän till min familj”, hon trycker på ordet min, vill inte inkludera sin mans familj i det. ”Ni, däremot har en träff med rektorn och ordförande för den skola jag tror blir perfekt för Elsa. Den ligger på gångavstånd härifrån, 89:de gatan. Jag tror den kommer att bli riktigt bra för dig”, säger hon.
Vi fortsätter prata om hur det är att gå på High School i USA. Hur det var när hon gick just på den skolan. När hon pratar om den tiden får hon något drömmande i blicken.
Nästa dag står vi utanför skolan strax före klockan tio. Mycket riktigt var det inte långt att gå, tog bara tjugo minuter. Skolan har alla klasser från ettan upp till tolfte, men är fördelad på olika byggnader, ganska nära varandra. När vi kommer in i byggnaden blir vi mötta av en vaktmästare. Ingen kan komma in som inte är elev, lärare eller anmäld i förväg. Säkerheten är mycket hög. De som går här kommer från välbärgade familjer, kostar runt femtio tusen dollar om året, bara i skolavgift.
Rektorn är en man i min ålder, strax under femtio. Ordföranden är en äldre kvinna, gråhårig, men mycket professionell hon med. De riktar sig hela tiden till Elsa under samtalet. Frågar henne om hennes nuvarande skola, vad hon lärt sig. Många av frågorna rör vad hon själv vill, vad vill hon lära sig mer, vad vill hon bli, hur ser hon på utbildning. De förklarar att en stor del av utbildningen, förutom fakta och kunskaper, går ut på att bli en ”bra människa”, fast hon säger det på jiddisch ”Mensch”. De vill bygga elevernas självförtroende och att se andra människor. Sedan visar de runt i skolan, de olika ämnesrummen. Jag blir imponerad av det jag ser, även Elsa ser mycket imponerad ut.
Efter rundvandringen sitter vi ner en stund igen. Klockan har hunnit bli tolv, de tar sig verkligen tid. Undrar om de gör så här med alla eventuella elever? När jag frågar säger de att ja, vi tar oss tid med alla som söker. Lite speciellt i Elsas fall, hon ska börja mitt i elfte klass. De flesta har gått från första klass och många av deras föräldrar har varit elever tidigare på skolan. Nu har ju Margret McMillan, som rekommenderat Elsa, gått på skolan alla tolv åren, vilket gör att de tar sig lite extra tid. Dessutom kommer ju Elsa från en skola utanför USA. De förklarar att om det är något ämne hon inte ligger på samma nivå som de övriga så har de möjlighet till stödundervisning för att hinna i kapp.
När vi ska gå, följer den äldre kvinnan med oss ut. Innan vi skiljs åt frågar hon om Elsa också kommer att ägna sig åt Budo, så som Margret gjorde. De hade gått tillsammans och känner varandra sedan den tiden, även om hon är flera år äldre än Margret. Elsa tittar på mig, det har hon inte hört tidigare. Jag säger bara något vagt om att vi får se, det är upp till Elsa, vi har inte pratat om det.
”Well, det är ju lite sent att börja i hennes ålder, men anser att det är en mycket bra del för kvinnor. De som gått på den skolan har alla haft mycket nytta av det, det vet jag. Kan verkligen rekommendera det. Vill hon, så säg till mig, jag kan prata med Budo-skolan och försöka övertala dem. Just nu är det två andra i elfte klass som går där. De har förstås varit med länge, men…”, säger hon och lägger till ”det är ju ingenting som någon pratar om att man gör, en mycket väl bevarad hemlighet. Margret nämnde att hon pratat med dig om det, därför vågar jag ta upp det”.
På väg tillbaka frågar Elsa vad det där var. Jag undviker ämnet just nu, säger bara att det är bäst att Margret berättar, om hon vill det. Elsa tittar på mig och ser undrande ut.
”Ni har någon hemlighet, kände det redan i går. Båda två såg ut som en katt som fångat en mus. Har du fångat en mus, pappa?”
”Ähhh, hur menar du”, det här börjar brännas.
”Ni verkar ha en tyst överenskommelse. Såg tillfredsställda ut, både i går och i morse, ungefär som om ni knullat precis innan”, säger hon rakt ut.
”Språket, min unga dam, språket”, slår jag ifrån mig med. Vill inte svara på det.
”Ni har något, och nu kommer jag mitt i det! Vet mamma om det? Jag vill inte bli del i er… vad det nu är. Ska jag behöva ljuga för mamma?”
”Du ska inte behöva ljuga. Vill inte att du hamnar mellan oss, du har helt rätt. Ja, vi har en relation. Jag föll för Margret redan första gången på sjukhuset när hon besökte mig. Och hon på samma sätt. Men, jag vill inte skiljas från mamma, i alla fall inte så länge ni barn går kvar i skolan och behöver oss bägge två”, säger jag. ”Måste nog berätta när jag kommer hem. Hoppas att det inte ställer till det för din möjlighet att ta ett år i skola här”, lite taskigt av mig att formulera det på det sättet. Men samtidigt är det ju precis det som det gäller.
När vi kommer hem är inte Margret hemma ännu. Steve och hon åkte för en timme sedan, säger Mary. Vi får lite lunch, som Mary ställer fram. Sedan fortsätter vi prata om skolan. Elsa är mycket förtjust i skolan, vill gärna börja där, redan nu i januari. Jag undrar om hon vill stanna kvar, eller åka hem, packa och sedan åka tillbaka efter ett par dagar. Lockande att stanna kvar, men tror hon vill hem, säga hej då till mamma och Oskar och, naturligtvis hennes kompisar.
”Och hur är det med Mikael, din pojkvän?”, undrar jag.
”Det är redan över, känns bara bra att inte behöva se honom. Men måste naturligtvis säga att det är slut. Har gått och tänkt på det ett bra tag”. Jag har ju aldrig riktigt gillat honom, men det säger jag inte. Det gör mig definitivt inte ledsen att hon vill lämna honom.
När Margret kommer tillbaka har vi alla mycket att berätta. Jag låter Margret berätta först. Hon har besökt familjens gamla jurist, onkel Ben. Han heter egentligen Benjamin och är en suverän familje- och till mindre delar affärsjurist. Nu är han sedan drygt tio år pensionerad, men hans firma finns kvar. Han föreslog att de skulle skapa en stiftelse där i stort sett alla hennes tillgångar finns, eftersom hon inte har någon släkt eller naturliga arvingar. Stiftelser är svåra både att avveckla och ta över av någon utomstående. Hon kan bo kvar och få en summa från stiftelsen att leva på. Mary och Steve kan fortsätta som anställda av stiftelsen. Hon blir stiftelsens ordförande, Ben erbjöd sig att vara med i styrelsen och sedan får Margret utse ytterligare en styrelseledamot. Styrelsen utser sedan sig själv. Tanken är att styrelsen ska ge stipendier till begåvade ungdomar som behöver studera.
”Och, då blir du den första som får stipendium”, säger Margret till Elsa. ”Och jag vill att din pappa är den tredje styrelseledamoten. Vill du det?”, frågar hon och tittar på mig.
”Ja, varför inte? Ja, i alla fall så länge som Elsa går i skolan”, säger jag. ”Hur går det med huset här?”
”Enligt Ben kan det skrivas som att det avgör styrelsen. Kan vara som del av styrelsearvodet. Det är mycket en del av hur stadgarna skrivs. Men för att vara en skattebefriad stiftelse måste den största delen av avkastningen gå till välgörenhet, av något slag. Han ska fila på det och hans tidigare firma får i uppdrag att sätta upp det hela juridiskt korrekt. Men berätta nu hur det gick för er?”
Vi berättar hur det gick. Elsa sprudlar nästan över av entusiasm. Och när hon fick höra att finansieringen kunde lösas blev hon lättad. Det hade tryckt henne. Hon visste att det skulle bli jobbigt för mig. Sedan ser hon på Margret.
”Pappa berättade om er två. Att ni har en relation. Det var ju så tydligt när ni kom till frukosten. Bägge två strålar fullständigt”.
”Ja, och hur känner du för det?”, frågar Margret.
”Tudelat. Glad för pappa. Men orolig för mamma, hur hon kommer att ta det”, säger hon ”om hon behöver få reda på det”, lägger hon sedan till. Nu kom bollen tillbaka till mig. Ska jag berätta eller inte. Leva med två olika kvinnor i två olika världar. Margret vet om det och tar ingen skada, men Emma, min hustru? Jag hinner inte riktigt hämta mig, förrän Elsa fortsätter.
”Skolans ordförande… vad hette hon, pappa?”
”Helen, precis som hon som grundade skolan. Hon var tydligen en gammal vän till dig, Margret”, säger jag.
”Ja, och hon pratade om en Budo-skola som ni gått. Hon undrade om jag också skulle det, sa att hon kunde rekommendera mig, eftersom ni båda gått där. Men att det var hemligt”, fortsätter Elsa, nyfiken som bara hon kan vara. Undrar vad Margret vill, kan, berätta.
Hon börjar med sin bakgrund. Berättar om sin mamma som var uppvuxen i Japan och att hennes mamma hade satt henne i en mycket speciell, hemlig skola när hon var fem år. En skola som var ämnad bara för flickor, men att det även fanns några pojkar också. De blev skolade i alla ämnen, men mycket handlade om att kunna kontrollera sin kropp. Ungefär som Kyudo, Judo och andra sporter. Men för flickorna var det att kunna kontrollera sitt inre, muskler och sinne. Margret undviker just nu att berätta om vilka muskler det gäller. Men när Elsa inte riktigt förstår och, framför allt, när hon blir nyfiken, så finns det ingen hejd på henne. Hon vill absolut veta mer.
”Vaddå flickorna? Är det bara för kvinnor? Vad är det för muskler?”
Så Margret börjar berätta sin historia, hur hennes mamma började undervisa henne redan vid fem års ålder. Jag tittar på Elsa medans Margret berättar. Hennes ansikte blir först intresserad, sedan förfärad när hon förstår sedan som om hon inte riktigt tror på det hon hör. När Margret berättar hur man själv lär sig njuta och inte bara ger njutning blir hon återigen intresserad. Samtidigt som hon undrar över kulturen och hur mammor kan börja lära sina flickor detta när de är så unga. När Margret är klar, tittar Elsa på mig, frågande. Jag misstänker att hon vill höra hur jag upplever det, men det är ju inget en flicka frågar sin pappa.
”Ja, jag har ju fått uppleva Margrets träning, eller snarare, resultatet av den. Jag kanske inte har så stor erfarenhet, men något liknande har jag aldrig tidigare upplevt. Hon kan styra min njutning fullständigt och samtidigt sin egen”, säger jag lite trevande. Här fyller Margret i, hon är inte speciellt blyg av sig.
”Du fick vänta och vänta med din orgasm, när jag märkte att du precis var på gränsen, höll jag tillbaka och när du hade hämtat dig lite kunde jag fortsätta. Det gjorde vi flera gånger. Under tiden byggdes min orgasm också upp, vilket gjorde att jag kunde styra så vi båda kom samtidigt. Och dessutom riktigt kraftigt, orgasmens styrka blir bättre ju mer njutning man har innan”. Sedan vänder hon sig direkt till Elsa och frågar ”brukar du få orgasm när du har sex?” Elsa rodnar, lite jobbigt att diskutera sådant när jag är med, kan jag tänka. Men hon samlar sig, tycker väl att om vi varit öppna så får hon också bidra.
”Nej, det har jag aldrig fått”, och skyndar sig att lägga till ”fast jag har ju ingen egentlig erfarenhet, har bara haft en pojkvän. Visserligen har vi haft sex ett antal gånger, men han har alltid kommit snabbt. Ganska frustrerande, faktiskt”. Elsa tystnar, tänker lite. Efter en stund säger hon ”jag skulle vilja lära mig mer. Hur går det till?”
”Mitt förslag är att du börjar träna musklerna. Bäst med ett par kulor, som du försöker ha inne så länge som möjligt. Du bör börja med ett par normalstora kulor som inte är så tunga. Vartefter du tränar musklerna kan du klara mindre och tyngre. Det gäller att både kunna hålla dem inne och även att med musklernas hjälp mata ut dem. Vänta…”, säger Margret, reser sig och går i väg.
När hon kommer tillbaka har hon två kulor, lite mindre än pingisbollar. De glänser silverfärgade. ”Här, prova med dessa. Stoppa in dem så långt in som möjligt. Ta lite vanlig matolja om du behöver. Håll dem sedan inne så länge som möjligt. Gå gärna omkring, gör det du brukar göra, sitt inte bara stilla. De är lätta. Känn. Är egentligen bara ett skal av platina. Det är viktigt att bollarna är av platina eller möjligen guld, så du inte får någon allergi. Köper du själv, så är det vanligen någon annan metall. Glaskulor går också bra, men är tyngre. Och när du ska träna med små kulor vill du ha ordentlig vikt också, då är fyllda kulor av platina väldigt bra”. Elsa tar emot kulorna, tittar på dem, känner hur de känns. Ser lite frågande ut på Margret, som säger.
”Så, smörj in dem lite. Sätt dig på huk och för in dem så långt du kan. Vänta, jag borde ha tagit med en sak till”, hon försvinner och kommer strax tillbaka med en trästav. När hon håller upp den, ser jag att den är formad som en ganska smal penis, ca 15 centimeter lång. Den är vackert formad med ett fint skuret ollon på toppen. Träet är blankt, mycket polerat. ”Använd den här för att riktigt få kulorna på plats. Börja med dem långt in. Sedan kan du prova att bara ha dem halvvägs in också. Sätt in dem, så får jag höra hur du upplever det”.
Elsa ser frågande på oss. Sedan smörjer hon in kulorna och trästaven, dildon, drar hon ner sina byxor och trosor. Går ner på huk med särade ben och börjar lirka in den första kulan. När den kommit in innanför hennes blygdläppar tar hon dildon och föser in kulan. Sedan tar hon nästa och upprepar proceduren. Hon ser både förlägen och tänd ut, på samma gång. Det verkade som om kulor och dildo inte hade några problem att slinka in. När båda är inne och på plats, reser hon sig upp, drar upp trosor och byxor.
”Nu har ni sett mig när jag stoppat in kulorna. Känns lite konstigt. Alltihop känns konstigt. Är inte van att prata om detta, men är intresserad. Vill veta mer. Jag vill vara med och uppleva när ni har sex. Förstå hur det fungerar. Se er, prata om vad ni gör. Vill det! Ohh, känns så pirrigt, så helt annorlunda. Visa mig”, stammar hon fram. Jag tittar på Margret. Hon tittar på mig. Sedan nickar hon.
”Ja, jag fick vara med mina föräldrar. Var förstås mycket yngre än du då. Är det okey med dig, Erik?”
”Känns jättekonstigt. Men är väl inte mer än rätt. Hoppas jag kan prestera, bli styv. Lite märkligt att ens dotter ska se på. Nu före middagen? Hinner vi?”
”Well, jag pratar med Mary så att hon väntar med middagen till lite senare. Erik, ta med dig Elsa upp till mitt sovrum, så kommer jag upp strax”, säger Margret.
Vi går upp till Margrets sovrum, vi känner oss nog båda ganska dumma. Ser på varandra, jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
”Det här får bli vår gemensamma hemlighet. Inget att berätta för någon”.
Elsa nickar, fullt medveten om att vi passerat flera gränser idag. Då kommer Margret tillbaka. Nickar och ser glad, nästan förväntansfull, ut. Hon går fram till mig, ser inte åt Elsa. Tar mina händer och kryper inpå mig. Håller upp sin mun, vill bli kysst. Jag vill krama henne, känna henne mot mig.
Här slutar kapitel 3. Skriv gärna kommentarer och ge tummen upp om du gillar kapitlet.
New York
- New York, kapitel 1: Inledning
- New York, Kapitel 2: Relationen blir djupare
- New York Kapitel 3: Dottern följer med till New York
- New York Kapitel 4: Dottern lär sig alltmer
- New York Kapitel 5: otrohet och död
- New York Kapitel 7: Den unga Beatrix besöker Erik, och …
- New York Kapitel 6: Arvet samt pappa och barnen söker tröst med varandra
- New York Kapitel 8: Hot och kidnappning
- New York Kapitel 9: Mysig familjestund och intrigen tätnar
- New York Kapitel 10: Konst och sex
- New York Kapitel 11: Ut- och upplösningen
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.