Trots det vidöppna fönstret var rummet varmare än en högsommardag i Trinidad och Tobago. Det var visserligen inte konstigt alls. Idag var sommarens hitintills varmaste dag och varma dagar brukar ha en menlig effekt på pyttesmå vindsrum, särskilt om det rör sig en byggnad med plåttak.

Förresten rörde det sig knappt om ett rum, för rummet bestod mest av en takkupa. Längs ena väggen stod en säng bäddad med vita sängkläder som doftade gott och resten av golvet var möblerad med en tältsäng. Också den bäddad med nytvättade sängkläder, som en sminkad gris.

Om rummet var litet var utsikten däremot desto större. Från fönstret bredde ett mörkgrönt hav av minutiöst välmanikyrerad gräsmatta ut sig och därbortom Östersjön som gift sig med solen och tillsammans fått en miljon glittrande vågor till barn. Ett storartat giftermål som kunde imponera på vem som helst. Men det största giftermålet stod Martina och Marcus för. Kusin Marcus, släktens påläggskalv och gullegris och några epitet till som gjorde hans mindre lyckosamma kusiner kräkfärdiga, som idag gifte sig med landets vackraste kvinna. Nästan en prinsessa. Så sades det bland leden.

Jag blängde ut över eländet. Utsikten och den högresta herrgården som målats om dagen till ära och släkten Beskow och dess allierade som bredde ut sig som de ägde världen, eller åtminstone den välansade gräsmattan. För där myllrade de, som en väldresserad buffelhjord. Alla var här. Utom Oscar.

”Vi har visst fått bästa rummet”, sa en bekant röst bakom mig.

Jag snodde runt med ett stort leende. ”Du kom ändå.”

”Hur kan en bror överge sin syster i bistra tider som dessa”, sa Oscar med det där leendet som jag misstänker fått många olyckliga flickor på fall. ”Jag vet hur mycket du älskar att träffa släkten.”

”Min riddare på vit häst”, fnittrade jag.

”Tja”, sa min storebror. ”Flygplanet var nästan vitt. Kul att se dig igen, syrran.”

”Kul? Livsnödvändigt”, sa jag och rynkade på näsan. ”Du kan ta sängen.”

Tältsängen gnällde som den tog sitt livs sista suck när Oscar satte ner sin resväska.

”Skulle aldrig falla mig in, Lovi. För visst kallade du mig riddare?”

I nästa ögonblick harklade jag mig. Och sträckte på mig i nästa efter det.

”Herr Oscar Beskow”, började jag med överdrivet högtravande röst. ”Nu tager herrn den säng som rättmätig har tillfallit eder.”

”Herr von Kastrull af Gurka”, mumlade Oscar som plötsligt hade blicken långt bort. ”Du kommer ihåg honom…”

Herr von Kastrull af Gurka kom till som häj fon Kastull av Gujka och föddes under en bilfärd till Sörmland för arton år sedan, som ett sätt för min storebror att plocka godis ur min godispåse. Oscar hade så uppstyltat en sexåring kan åstadkomma, förklarat att också en viss herr von Kastrull af Gurka skulle besöka mormor och morfar – och att herr från Kastrull af Gurka älskade godis. Och i det fall han inte fick godis blev han arg. Jättearg. Därför, eftersom Oscars godis redan var slut, var min bror av ren och skär nöd, tvungen att ta mitt godis för att blidka herr von Kastrull af Gurkas sockerstinna lynne. Annars skulle det sluta illa för bägge två, alltså min bror och mig.

Mamma var till en början inte alls förtjust i herr von Kastrull af Gurka. Hon fann påfundet respektlös, till och med opassande för sådana som oss. Men hon bytte snart fot när hon insåg hur vår lek hade en avvärjande effekt på kiv, bråk och regelrätta slagsmål och i stället gav upphov till fnitter och skratt. För varje gång min bror eller jag ville något framställde vi våra önskemål med herr von Kastrull af Gurkas snorkiga röst. Och den som bemötte den andra på det mest högtravande sättet vann. Så Herr von Kastrull af Gurka kom för att stanna och blev vår ständige följeslagare upp till de yngre tonåren när andra intressen plötsligt äntrade scenen.

”Så klart”, svarade jag. ”Och eftersom du inte toppade mig vann jag. Grattis till sängen, brorsan.”

Oscar gav mig ett snett leende. Sedan en uppdatering om livet i London. Mest utläggningar om jobbet, inget personligt, och till sist redogjorde för mardrömsresan hit.

”London till Paris till München och till sist Stockholm. Flygstrejken höll på att ha kål på mig.”

”Jag är i varje fall glad att du kom”, sa jag.

För det var jag. Gud, det var skönt att se Oscar igen. Fast samtidigt inte. Med Oscars ankomst försvann också min sista ursäkt att inte lämna rummet. För min bror hade slutat falla för mina ursäkter för länge sedan. Oavsett om det var huvudvärk eller mens för fjortonde dagen i rad eller något annat ursäkt det gick inflation i. Han var helt enkelt inte vilken kotte i högen som helst. Vilket var en smula dumt, för just nu kändes det faktiskt som någon bankade på mitt huvud från insidan med en liten hammare.

Nåväl. Jag suckade. ”Nu behöver jag byta om.”

~~~

Annexets trappor var på gott och ont en mindre dödsfälla. I varje fall om man har skyhöga, synålstunna klackar. Som jag hade tagit på mig. Men när allt kom omkring hade ett fall inte skadat, säg ett lagom fall om tre fyra steg. Inte högt nog för att jag skulle dö fast samtidigt inte tillräckligt betydelselöst. Det kanske var värt en sommar i gipsbandage för att slippa Martina och Marcus bröllop. Fast samtidigt vägrade jag dö för dem. I stället höll jag lydigt tag om ledstången medan jag baxade ner mig för annexets branta trappor.

Sedan var det bara till att bita ihop och enligt god fostran – le för hela slanten, oavsett vad.

”Lovi! Vart har du hållit hus?” frågade mamma syrligt när jag letat mig ut på gräsmattan.

”Du har väl hälsat på Fredrik?” sa pappa mer som en uppmaning än fråga.

”Vart har du Christian, Lovi?” undrade moster Beatrice nyfiket. ”Han är så stilig!”

”Han är död”, mumlade jag medan jag mumsade på en snitt.

”Bög? Han är för Guds skulle tillsammans med dig, Lovisa”, sa Beatrice och fingrade på sin hörapparat.

”Lovi, tänk på vikten”, väste mamma i mitt öra när jag tog min andra snitt från en av många ambulerande kypare. ”Och ta det lugnt med champagnen. Du minns väl hur det gick senast hos Penelope och Carl-Johan?”

Det hade jag inte glömt. Och det var också något jag kunde tänka mig göra om. Trots skammen. För att slippa skiten. Och så fort nästa kypare gled förbi rafsade jag åt mig ett till glas.

I samma anda gick dagen. Artiga hälsningar, sofistikerade nigningar, småprat om allt och inget som inte spelade någon som helst roll. Och förmaningar från min mor. Utklädda, uppklädda och avklädda förmaningar och allt däremellan. Det som fanns i större överflöd än förmaningar var leenden. Dessa ständiga leenden som fick den bländande solen att framstå gråmulen.

Båtfärden till udden med Östersjöns mest pittoreska belägna havskapell blev ett välkommet avbrott. Motorn brummade så högt att varken farbror Theodor, Beatrice, mamma eller någon annan nyfiken i en strut fick en syl i vädret. Fast lugnet varade inte längre än till landgången lades på plats.

”Vad sa du nu om Christian?” frågade moster Beatrice för femtioelfte gången medan jag försökte ta mig nerför landgången utan att slå ihjäl mig.

”Han är kvar i Stockholm. Behöver avsluta en jätteviktig affär”, muttrade jag.

”Har han öppnat affär?”

”Ja”, sa jag med en avgrundsdjup suck. ”Det har han. Han säljer kylskåpsmagneter.”

”Jaså”, sa min moster med blöta ögon. ”Då ska jag gå inom Christians affär och köpa mig en tjusig magnet nästa gång jag är i Stockholm. Han är så stilig.”

Bröllopsceremonin ägde rum på Sveriges mest eftertraktade slänt mellan Sankt Nicholas kapell och Östersjöns strand. Där satt vi i timmar på stenhårda bänkar, omgärdade av blomsterarrangemang värdiga kungafamiljen och lyssnade på en kavalkad av framträdanden i skalan skittråkiga till kräkframkallande och allt däremellan. Halvvägs in i eftermiddagens femte liveframträdande föll jag nästan i sömn för fjärde gången. Det gick tydligen inte an.

”Aj”, muttrade jag. ”Sluta armbåga mig.”

”Vill inte att du ska missa den fantastiska ceremonin”, viskade Oscar med ett störigt leende.

”Sch…” hyschade mamma.

”Förstår hur du håller dig vaken. Men sluta glo.”

”Glo på vad?”

”På Martina. Du klär ju av henne med blicken. Pinsamt, brorsan.”

”Gör jag inte!”

”Sch!”

”Tycker hon är lite gammal för dig. Fast du kanske tänder på äldre tjejer?”

”Hon är tjugosju”, muttrade min storebror.

”Där ser man. Värst vad du vet mycket om Martina.”

Oscar låste blicken på något långt borta.

”Herr von Kastrull af Gurka tror bestämt att unge herr Oscar Beskow tänker syndiga tankar om kusin Marcus Beskows snart äkta och dessutom skitsnygga maka Martina, och… aj!”

”Käften, Lovi…” snäste Oscar.

”Inte snällt att slå sin lillasyster…” muttrade jag.

”Sch sch!” väste mamma.

”Jaja”, viskade jag till min bror. ”Jag vet att du vill sätta på henne bakifrån.”

”Lovi!” fräste både min bror och mor samtidigt.

Längst fram harklade sig prästen med en allt annat än gudsnådelig blick på oss. ”Tillsammans sjunger vi psalm fyrahundraelva, Gud har omsorg om vårt släkte.”

~~~

Kvällen var småkylig men inte mörk. Bara skum, sådant där ljus som tillåter en att navigera en grusväg utan att snubbla i små potthål, men där växtligheten liksom flyter ihop med fonden. Jag tycker om kvällar som dessa. Det bra kvällar om man vill gömma sig. Och gömma mig tänkte jag göra.

Efter den outhärdligt långa middagen blev det dans och dansen hade knappt börjat innan jag smet ut från matsalen. Jag tog min tillflykt bakom lusthuset i utkanten av slänten, till bakdörrens vindpinade stentrappa.

”Trodde du slutat röka”, sa min bror samtidigt som han rundade lusthuset.

”Nöden har ingen lag”, muttrade jag. ”Hur hittade du mig?”

”Såg när du slank i väg. Du är inte så smidig som du tror”, sa min bror med en axelryckning.

Oscar satte sig ned bredvid mig på trappan.

”Är livet verkligen så illa?”

”Det är värre. Mina käkar värker efter en heldag av falska leenden”, sa jag och gav min bror det mest tillgjorda leendet jag förmådde.

”Om du försöker överdriva mindre ska du se att saker och ting inte alltid är så jävliga som du tror”, sa Oscar med en illa dold suck. ”Du gör alltid allting svårt för dig.”

Jag tog ett bloss. ”Jag är väl bara född i fel tid och på fel plats.”

Den här gången försökte min storebror inte ens dölja sin suck. ”Måste du alltid vara så dramatiskt, Lovi?”

Jag ryckte på axlarna. ”Tycker mest jag är sanningsenlig. Varför tog du sådan tid på dig att komma hit? Om du såg mig som du sa.”

”För jag vill inte kasta vedträn på din eld.”

”Jaha? Vad menar du med det?”

”Lovi, jag kan inte vara din riddare på vit häst resten av ditt liv.”

Jag blängde på min storebror. ”Du behöver inte slå dig för bröstet för du är inte min riddare, Oscar. Riddare kommer i tid. Till skillnad från dig.

”Mmm. Fast kan vi säga att jag är mer som Fantomen? Eller kanske inte. Fantomen har kalsongerna utanpå kläderna och det är inte riktigt min stil.”

”Sluta tramsa dig”, fnittrade jag.

Oscar armbågade mig i sidan som svar.

”Du är snygg när du ler. Le lite oftare vet jag. På riktigt, då.”

Jag sneglade försiktigt på min bror. ”Jag vet fler som tycker det. Är det inte lite sjukt att släktingar raggar på mig?”

Oscar harklade sig. ”Nu överdriver du nog en smula.”

”Gör jag? Farbror Erik klädde av mig med blicken under middagen. Märkte du inte det?”

”Farbror Erik klär av alla med blicken varje middag”, svarade min bror med ett klurigt leende.

”Pfft. Har i alla fall svårt att tro att han handgripligen inspekterade om dina bröst faktiskt sitter fast. Som han gjorde på med mig, innan jag smet i väg.”

Min storebror fnittrade som han vore tio år.

”Inte roligt. Och Beatrices Carl-Johan var på min rumpa…”

”… Carl-Johan är tekniskt sätt inte släkt…”

”Avbryt mig inte”, avbröt jag. ”Även Theodors händer var ute på vift i kväll för att inte tala om Ludwig som var efter mig som en kåt blodhund…”

”Hoppsan.”

”Verkligen hoppsan. Dessutom var jag tvungen att lyssna på morbror Edwards monotona malande hela middagen. Så, visst är jag värd en cigg ikväll?”

Oscar såg ut som han förirrat sig i en tankebana utan ände.

”Hallå?” sa jag och viftade med handen framför min brors ansikte.

”Se det som du är liksom stand-in för Martina ikväll. Släkten har åtminstone vett att inte kladda på bruden. Och det är ändå pluspoäng till Beskows.”

Med ens sparkade jag till min brors smalben med mina vassa pumps.

”Aj! Se det som en komplimang”, sa Oscar med ett fåraktigt leende.

”Du är ju störd”, morrade jag. ”Och dessutom kallar du mig andrasortering.”

”Andrasortering är det sista du är, Lovi. Det lovar jag dig. Kom, nu går vi tillbaka.”

”Inte en chans”, sa jag surt.

Oscar gav mig ett förvånansvärt övertygande leende. ”Kom igen syrran. Ikväll är jag är din riddare på vit häst och försvarar dig med mitt liv.

”Pfft. Det tror jag när jag ser det…”

Mer hann jag inte säga förrän min storebror lade armen om min axel och drog mig till sig. Och med ens insåg jag hur gott han doftade. Och hur mjuk och varm han var. Trygg som en riddare på sitt alldeles egna vis, utan vare sig skinande rustning eller kalsonger utanpå blå trikåer.

Oscar la handen om min axel och drog mig till honom. Han doftade gott och hans kropp kändes trygg. Kanske inte lika trygg som en riddare på en vit häst men i varje fall tryggare än en man i trikåer med kalsongerna utanpå.

”Kom, nu går vi, syrran.”

Jag protesterade inte. För jag var fortfarande tagen efter min storebror kysst mitt hår.

~~~

Klockan var beroende på hur man såg på saken väldigt sent på natten eller otroligt tidig morgon när vi stapplade in i vår skokartong till rum.

”Du verkade ha ovanligt kul för att avsky festen”, sa Oscar muntert medan han kämpade med sina åtsittande skor.

Jag kastade en vass blick på min bror innan jag med lätthet sparkade av mig mina pumps. Sedan trängde jag mig förbi min bror på väg mot fönstret.

”Vill du kvävas till döds eller stå ut med musiken?”

Oscar tittade upp från sin brottningsmatch med sina skor och gav mig ett snett leende. ”Har du inte kvävt mig nog för ikväll, ditt lilla plåster.”

”Skit ner dig”, muttrade jag och pillade upp fönstret.

”Du är gullig när du är efterhängsen, Lovi. Påminner om när du var fem.”

”Sa jag åt dig att skita ner dig?”

”Vad sa du? Jag hör inte för musiken”, sa Oscar drygt och började knäppa upp sin skjorta.”

”Jaha. Och vart ska jag byta om?”

”På toaletten?”

”Så mycket för riddare och vita hästar”, muttrade jag och rotade fram min necessär innan jag trängde mig ut i korridoren.

”Det anbefaller mig likväl att fråga fröken Beskow om hon trots den sena invändningen funnit riddare Beskows förnämliga insatser överlag adekvata under kvällen”, ropade Oscar efter mig med herr von Kastrull af Gurkas högtravande röst.

Det var jag väl. Trots allt. För utan min bror hade jag troligtvis lämnat festen stupfull och senare påfunnits död i ett dike med skavsår på fötterna. Så, lite hur man vände och vred på saken hade min bror räddat livet på mig vid två tillfällen ikväll. Fast det tänkte jag inte berätta för honom. I stället tvättade jag av mig sminket. Men när jag borstat tänderna lade jag på ett tunt lager mascara igen.

När jag kom tillbaka från toaletten hade min bror lagt sig till rätta i tältsängen. Hur väl han nu låg till rätta i en säng som var kortare än honom och konstruerad med en utsvulten flugviktsboxare i åtanke.

”Vänd dig om. Jag ska byta om”, sa jag.

”Varför bytte du inte om på toaletten?” frågade min bror.

Även i mörkret såg jag att han höjde ett ögonbryn.

”Tycker du jag ska gå naken i korridoren?”

Oscar gäspade. ”Jag tänker inte resa på mig. Vet du hur krångligt det var att krypa ner i den här sängen?”

”Jag sa ju att du skulle ta den riktiga sängen.”

”Ledsen, syrran. Men om jag rör mig lossnar de sista fjädrarna som finns kvar.”

”Som du vill”, muttrade jag. ”Då går jag ut i korridoren och byter om så Carl-Johan och Ludwig orsakar oreparerbara vattenskador på huset med sitt dreglande.

Oscar stönade uppgivet. ”Jag lovar att blunda. Duger det?”

”Nix.”

”Seriöst, Lovi?”

”Japp.”

Sängen gnällde lika högt som min storebror medan han med en kavalkad av muttrande krånglade sig ur tältsängen.

”Hur gammal är du, Lovisa? Jag tjuvkikar inte på min syster…” muttrade min bror när han lyckats med konststycket att kliva upp.

”Imorgon kan väl berätta för Ludwig och Carl-Johan hur dygd och ålder hänger ihop”, flinade jag plötsligt upprymd. Det var roligt att köra med min bror. Som jag gjort hela kvällen. ”Ut med dig nu.”

”Jag tittar ut genom fönstret.”

”Ut.”

”Som du vill”, sa jag torrt och började fumla med dragkedjan till min klänning.

”Okej, okej. Vänta. Jag är på väg ut…”

Oscar trängde sig förbi mig. Rummet var trångt, men min bror gjorde det trängre. Klart han ville visa sitt missnöje. Med liten knuff när orden tagit slut, som han alltid gjort. Även bröder är män.

”Oscar”, ropade jag efter en stund. ”Du behöver hjälpa mig med dragkedjan.”

Min bror stönade på andra sidan dörren så annexet skallrade.

”Glöm det”, muttrade dörren.

”Schnääälla”, läspade jag så sött jag förmådda.

Dörren var tyst som graven.

”I fall du haft klänning skulle jag hjälpt dig.”

Tystnaden tätnade. Men när jag trodde hoppet var ute gled dörren till sist upp.

”Varför frågar du inte Carl-Johan om hjälp?” sa min bror med en suck. ”Han skulle varit här innan Ludwig stavat tuttar.”

”För du är sötare”, svarade jag snabbt.

Oscar gav mig konstig blick. ”Jaså, det säger du. Vänd dig om.”

För det gav jag min bror ett varmt leende och om min bror försökte se sur ut lyckades han plötsligt ännu sämre med det. Och lika dåligt med den tillgjorda sucken som studsade mellan rummet väggar.

Oscars händer var mjukare än jag föreställt mig. För av någon anledning hade jag tänkt på dem. Inte som i att han skulle klä av mig, utan i största allmänhet. Åtminstone försökte jag intala mig det. Hur det nu var. Hur en annan var, var desto lättare att ta till sig. Det skulle bli skönt att komma ur skruvstädet som stavades klänning. Som nu långsamt gled av mig. Medan fjärilar flög omkring i min mage och då och då kolliderade med varandra.

”Lovi? Har du somnat?”

Med ens ryckte jag till.

”Dragkedjan är nere”, sa min bror. ”Har varit det ett tag nu.”

”Jaså”, mumlade jag förläget. ”Jaha. Då kanske du kan räcka mig t-shirten i min väska?”

”Den vita?”

”Den blir bra. Ska du inte lägga dig igen?”

”När du har lagt dig. Behöver använda hela golvet för att krypa ner i sängen. Kräver en del finess, förstår du.”

Jag drog t-shirten över huvudet och lirkade sedan av mig bh:n.

”Kan du lägga den här i väskan?”

”Det går snabbt att gå från riddare till betjänt”, sa min storebror med en suck.

Fast han lät inte arg. Inte ens irriterad. Tvärtom var han mjuk i rösten.

Musiken spelade fortfarande från herrgården när jag kröp ner under täcket. Och av de upprymda rösterna som smet in genom fönstret att döma skulle den spela ett bra tag till.

Efter ett tag sparkade jag undan täcket. Rummet var fortfarande varmt. Sedan vände jag på kudden. Men jag kunde fortfarande inte somna. Hur mycket jag än försökte. I stället fokuserade jag på en knappt synlig fläck på väggen. Kanske en spermafläck från någon vild kväll dom slutat i dur.

”När tog det slut med Christian?” frågade Oscar en bra stund senare.

Jag andades så nätt och jämnt jag förmådde.

”Lovi, jag hör att du inte sover.”

”Jag höll precis på att somna när du började prata”, muttrade jag. ”Kan sluta prata, tack?”

”Dumpade du honom eller blev du dumpad?”

”Oscar, jag är trött och behöver sova.”

”Du har vänt och vridit på dig i trekvart nu.”

”Jaha. Och varför sover inte du?”

”Av samma anledning som du är vaken, gissar jag.”

”Som är?”

”Funderingar. Till exempel på vad som hände mellan dig och Christian.”

”Hur visste du?” sa jag med en suck.

”För jag känner dig, syrran. Känns det jobbigt?”

”Jag dumpade honom för hans syn på tvåsamhet är tresamhet.”

”Aha…”

”Mmm.”

”Det suger.”

”Minst sagt.”

Oscar tog några lugna andetag. ”Problemet med snygga tjejer är att de skaffar snygga killar. Och snygga killar är ofta skitstövlar.”

”Om du försöker du trösta mig lyckas du inte särskilt bra.”

”Jag vet, fast…”

”Betyder det att också du är en skitstövel, Oscar?”

”Kanske. Har väl gjort en och annan dum grej.”

”Mot andra tjejer?”

”Mmm.”

”Klart du har”, muttrade jag. ”Hur kommer det sig att killar alltid behöver bete sig som svin?”

”Jag beter mig i alla fall inte illa mot dig. Eller hur?”

”För jag är din syster, Oscar. Och det hjälper inte alla andra tjejer du bedragit eller vad du nu gjort.”

Oscar svarade inte. Och efter en stund vände jag mig om.

”Du tycker alltså jag är snygg?”

”Har jag sagt det?” sa min storebror förbryllat.

”På sätt och vis”, svarade jag. ”Även om det vore trevligare om du sa det rakt ut.”

Oscar log som polletten till sist trillade ner. Sedan sa han med herr von Kastrull af Gurkas högfärdiga röst:

”Fröken Lovisa Beskow. Din omtalade skönhet får klockorna att stanna och släktens herrar att flukta till damerna dånar.”

”Bättre”, fnittrade jag. ”Även om du överdriver.”

”Det gör jag inte. För jag har i princip sammanfattat hela dagen och kvällen.”

”Du har väl det”, mumlade jag utan att släppa min bror med blicken.

Det fanns något magnetiskt över honom. Åtminstone tyckte mina ögon det. Och eventuellt också någon annan del av mig. Hur nu det gick till. Och vad det än var tryckte jag undan känslan.

”Nu ska jag sova…”

Det gick si och så. Faktiskt inte alls, för inga känslor flydde och ingen sömn infann sig trots att musiken tystnat och natten blivit sval. I stället lyssnade jag till Oscars jämna och trygga andetag. Och vilade blicken på hans ansikte. Det unnade jag mig nu när han sov.

Det var kanske vinets fel. Sängen gungade trots allt som den drev fritt på öppet hav. Trots min brors beskyddade sköld hade jag fått i mig en del ikväll. Kanske av gammal vana, för det var så jag stod ut. Självklart var det vinet som spelade min hjärna ett spratt. Det var trots allt inte främmande för mig. Vad jag än tänkte och kände hade naturligtvis en rimlig förklaring, och det behövde jag berätta för min bror. I fall han uppfattat mig fel under kvällen.

”Oscar”, viskade jag.

Jag fick bara djupa andetag till svar.

”Sover du?”

Till sist sträckte jag ut en fot och petade till min bror.

”Mmh…” mumlade Oscar.

”Oscar? Är du vaken?”

”Nej. Eller jo, nu är jag. Lovi, varför väcker du mig?”

”För du väckte mig. Du snarkar.”

”Gör jag?”

”Är tältsängen obekväm?”

Det var inte vad jag tänkte säga.

”Den är i varje fall inte bekväm.”

”Du får plats här. Om du vill. Så du kan sova, för du verkar inte kunna sova där du ligger nu.”

Och definitivt skulle jag inte säga det här.

”Jag sov, Lovi…”

”Mjo. Men man har tendenser att snarka om man ligger obekvämt, har jag hört.”

Oscar suckade djupt.

Jag svalde i väntan på en utskällning. Vilket inte vore helt malplacerat.

”Lovi, vad vill du?”

”Sova. Och jag kan inte somna när du snarkar. Vad trodde du?”

”Jag tror”, började min storebror som han försiktigt vägde varje ord på tungan, ”att du vill ha sällskap.”

”Varför skulle jag vilja ha det? Jag är vuxen. Och dessutom blir det trångt om vi är två. Och du vet hur mamma alltid tjatar om att en man behöver en bra säng och ett par bra skor. Ryggskott är inte kul.”

Oscar suckade igen. ”Skyll dig själv, syrran. Kommer bli trångt.”

Jag vände mig mot väggen och bet tag om läppen. Tältsängen knarrade. Sedan sängen som jag låg i. Med ens andades min kropp snabbare än min hjärna ville. Ett varmt ben nuddade mitt. Efter det en axel. Och i nästa ögonblick kittlade Oscars andedräkt min nacke. Det var dags för min förklaring. Nysta upp eventuella missförstånd. Fast jag öppnade munnen för sent.

”Flytta in lite är du snäll…” mumlade Oscar.

”Okej”, pep jag plötsligt förvirrad. Jag skulle bara be om ursäkt. Så var det tänkt.

”Får du plats?”

”Om jag kramar väggen. Du då?”

”Nätt och jämnt. Förstår inte hur någon av oss kommer somna nu.”

”Du”, började jag trevande.

”Ja?”

”Det var inget. Sov gott, Oscar.”

Min bror suckade för tredje gången. ”Sluta smyg runt gröten som en hungrig katt, Lovi.”

”Jo. Alltså. Ville bara be om ursäkt om jag varit efterhängsen ikväll. Klängig du vet.”

”Det har du inte varit, syrran. Dessutom sa jag åt dig att hålla dig nära mig.”

”Mmm. Okej, Tack, Oscar…”

”Var det allt?”

”Det var allt. God natt.”

Sedan nuddade någonting min rumpa och ett halvt ögonblick senare knakade sängen när min storebror makade sig ifrån mig.

”Oscar?”

Jag sköt bak min rumpa till jag kände något varmt och hårt.

”Trängs inte”, kraxade Oscar som jag aldrig tidigare hört honom.

”Har du stånd?”

”Självklart inte!” svarade min storebror snabbare än blixten.

”Tänker du på Martina? För det borde förklara ditt… tillstånd.”

”Jag har inte stånd!” kväkte Oscar hest.

Jag flyttade bak rumpan igen.

Oscar svarade med att knuffa mig mot väggen.

”Sluta, Lovi!”

”Martina är snygg. Tycker du inte?”

”Hon är väl det”, flämtade min bror.

Försiktigt vickade jag min höft i små cirklar.

”Lovi! Du är min syster!”

”Och det är inte Martina. Som du tänker på nu. Eftersom du är hård. Visst kom vi fram till det?”

”Jo… just det…”

”Jag förstår dig”, sa jag och tryckte rumpan mot min bror. ”Hon är snygg.”

Den här gången drog han sig inte tillbaka. Kanske för det inte fanns mer säng att fly till. Eller någon annan anledning. Men kvar låg han. Varm och hård. Hårdare än innan. Hårdare för varje fuktigt andetag som kittlade min nacke. Som kom allt tätare.

I nästa ögonblick kände jag min storebrors händer om mina höfter.

”Jag tänker fortfarande på Martina…” mumlade han medan han rytmiskt gned sig mot min rumpa.

”Jag vet”, flämtade jag.

Det var inte det här jag tänkte mig för bara några minuter sedan. Jag skulle bett om ursäkt. Och sedan somna. Åtminstone intalade jag mig själv det medan jag fortfarande tänkte klart. Vilket inte var lätt. För andning stack i väg som en hungrig gepard på savannen.

”Oscar…” pep jag när min brors hand letade sig innanför min t-shirt. Och kort därpå smet min hand innanför mina trosor.

Nu rörde jag inte längre mina höfter. Jag höll bara emot min bror medan jag gnydde mer än andades.

”Visst tänker du fortfarande på Martina?” kved jag. ”Annars vore det konstigt…”

”Mmm…” mumlade Oscar och kysste min nacke.

När Oscar lämnade bröst lämnade han också ett plågsamt tomrum efter sig. Men snart var hans hand på min, med sina fingrar inflätade i mina. Tillsammans smekte vi mig till jag knappt kunde andas. Och mitt i tumultet fyllde fingrar upp mig. Hans och mina. Tillsammans. Till sist kunde jag inte hålla mig.

”Oscar, knulla mig”, flämtade jag. Jag menade varje stavelse av vad jag sa.

”Se på mig, Lovi.”

Försiktigt vände jag blicken över axeln, osäker och orolig på vad som väntade mig.

”Knulla mig som du sätter på Martina”, pep jag.

Oscar skakade på huvudet.

”Lovisa, jag tänker bara på dig. Har alltid gjort. Kommer alltid göra.”

Med ens svalade jag. Men hur mycket jag än svalde blev min hals bara torrare. Och mage bråkigare. Och hjärta varmare.

”Gör du?” mumlade jag.

Svaret kom som en kyss. Och tusen till. Till jag vinklade upp rumpan och tog emot min bror som långsamt fyllde det tomrum som alltid funnits inom mig. Oscar nådde ändå in, förbi botten, upp till mitt hjärta och själ där han hörde hemma. Sedan kom jag. Igen och om igen. Någon gång i villervallan kom också min bror, som aldrig ville sluta komma. Långt upp i mig, där jag alltid velat ha honom.

Till sist samlade jag kraft och såg mig över axeln. Och så gott det gick fnittrade mer än sa jag med herr von Kastrull af Gurkas snorkiga röst:

”Nu får bestämt herr Oscar Beskow avsluta sitt långdragna ärende i fröken Lovisa Beskow.”

Min storebror gav mig ett mjukt leende och föste försiktigt bort några blöta lockar från mitt ansikte.

”Herr Oscar Beskow försöker sitt yttersta för att tillmötesgå fröken Beskows önskemål. Men det är icke lätt”, sa min bror andfått.

Oscar ryckte fortfarande av och till i mig medan han fortsatte något mer likt herr von Kastrull af Gurka:

”Men fröken Lovisa Beskow måste också förstå att herr Oscar Beskow har otaliga fler ärenden att uträtta i fröken Beskow i natt.”

”Och hur tänker herr Oscar Beskow infria sina utfästelser? För fröken Lovisa Beskow tycker allt herr Beskow blivit en smula slak.”

Min storebrors ögon glittrade i kapp med mitt hjärta. ”Kanske får herr Beskow trots allt skjuta ärendena till morgondagen.”

”Det får herr Beskow gärna göra. Också. Men herr Oscar Beskow behöver också förstå att fröken Lovisa Beskow har några utmärkta knep för att ombesörja herr Beskows nuvarande situation.”

Och det sagt lirkade jag mig ur min brors famn och smög ner på honom.

”Lovisa…” mumlade min bror när jag omfamnade honom med mina läppar. ”Nu tror jag bestämt herr von Kastrull af Gurka går och lägger dig. För nu är det du och jag.”

Bländande morgonsol och fågelkvitter sipprade in genom fönstret när jag sjönk ihop i min brors famn. Stockholms maraton kunde slänga sig i väggen. För jag var utmattad och svettig som jag sprungit två. Men inte trött. I stället var jag full av energi och kände mig mer levande än jag någonsin gjort.

Jag var inte säker på om min bror var vaken eller sov, men innan jag somnade viskade jag med herr von Kastrull av Gurkas högtravande röst:

”Herr Oscar Beskow ska veta att fröken Lovisa Beskow aldrig någonsin varit lyckligare än hon är nu”, och fortsatte med mjuk röst, ”och det beror på dig, brorsan. Du är större än allt. Och efter sommaren flyttar jag till London, vare sig du vill det eller inte.”

Sedan kysste jag min storebror som jag alltid velat kyssa honom.