1. Kapitel 1
I begynnelsen
Luften är fylld av dofter, rostade kastanjer och kringlor, men även den där speciella doften av höst i New York. Det är fortfarande varmt, en riktigt skön dag och jag ser fram emot ett besök på ett av mina favoritmuseer, The Metropolitan Museum of Arts. Jag kom inflygande från Sverige i går kväll. Som vanligt en hel del strul på flygplatsen; på tok för många passagerare som anländer samtidigt och för få i passkontrollen. Nu går det att göra passkontrollen automatiskt, men även det tar tid. När jag väl har kommer fram för att hämta bagaget är det uppstaplat i en stor hög tillsammans med alla andra passagerares bagage. Tull och att hämta hyrbilen tar också tid, jag kommer fram till hotellet i White Plains först halv åtta. Lite mat i restaurangen och sedan är det god natt.
Vad jag ska göra i USA? Jag jobbar på ett stort amerikanskt företag och som en internationell specialist är jag i New York flera gånger per år för att arbeta med mina kollegor och träffa min amerikanska chef och delta på en rad olika möten. Oftast börjar mitt arbetspass på måndagen, och för att vara lite utvilad och dygnsanpassad brukar jag flyga från Sverige på fredag förmiddag. Då har jag helgen för mig själv i New York, en stad som jag aldrig tröttnar på. Flera gånger har jag pratat med min hustru om att flytta till USA, men hon är advokat och har hela sitt liv i Stockholm, hon kan inte tänka sig att flytta. Mina barn går i gymnasiet och det skulle dessutom störa deras utbildning, säger hon.
Som vanligt vaknar jag alldeles för tidigt, redan klockan fyra på morgonen. Hotellets frukost börjar inte förrän vid åtta på lördagar. Jag tar bilen och kör in till Manhattan. En tidig lördagsmorgon är fantastisk för att köra bil i New York. Inga bilar, inga köer. Många trafikljus blinkar bara gult. Jag brukar ofta köra gata upp och gata ner, bara njuter av staden, så även den här morgonen. Jag stannar som hastigast till utanför en deli, som har frukost. Ser ut på gatan så inga poliser kommer och bötfäller min olagliga parkering, men de brukar inte bry sig så här tidigt.
Men låt mig presentera mig lite. Jag heter Torbjörn och har jobbat mig upp i företaget på flera olika befattningar, både som chef och specialist. Jag är 45 år, har blå ögon (jag är nog också lite blåögd), och mitt rufsiga mörka hår svävar 180 cm ovan marken. Jag tränar regelbundet, både styrka och kondition, jag har alltid joggingskor och kläder med mig.
Efter frukosten kör jag ner mot Battery Park, parkerar återigen olagligt och går ner till kajen för att betrakta och beundra Frihetsgudinnan i hamninloppet.
Vid niotiden kör jag upp mot Central Park och Metropolitan Museum. Som vanligt är det omöjligt att parkera. Jag kör omkring på gatorna fram och tillbaka för att hitta en ledig plats där jag kan pressa in bilen. Med en hel del trixande lyckas jag äntligen klämma mig in i en lucka. Jag går upp mot femte avenyn och sedan tillbaka till museet. Trots att klockan inte ännu är tio är det redan en kö på femtio meter. Många turister men även lokala familjer som tagit med sig sina barn och ungdomar för lite kultur.
Klockan tio prick, öppnas dörrarna och alla börjar sakta gå in. Väl inne verkar det som om den enorma hallen absorberar alla. Jag köper en biljett och börjar gå uppför trapporna till utställningarna. Den här gången vill jag utforska amerikanskt måleri från modern tid, det vill säga artonhundratalet fram till början av nittonhundratalet. Museet är så enormt, det går inte att se allt på en gång, det måste bearbetas i etapper. Det är fortfarande tidigt och i stort sett tomt i salarna; de amerikanska samlingarna lockar inte lika mycket som europeisk konst.
Efter ett par timmar börjar jag känna mig mätt på intryck, samt trött i fötterna. Dessutom är jag hungrig. Min interna klocka tycker att det är middag, fast det egentligen bara är lunch. Väl ute från museet vandrar jag söderut på femte avenyn. Det är ont om matställen så jag viker av, ner mot fjärde avenyn. Don Filipos pizzeria har precis öppnat. Jag funderar över namnet. Don indikerar spanskt även om pizza är italienskt. Menyn innehåller lite mer kryddstarka pizzor, som azteca och mexicana, så Filip är troligen från Mexico.
När jag är klar börjar jag gå norrut igen för att hitta bilen. Husen är höga på bägge sidor om gatan, trottoarerna är däremot ganska smala och ofta med brandposter och trafikskyltar, som gör att jag ibland får kryssa mig fram. Bilarna står tätt packade efter trottoaren. Var ställde jag bilen? Tankarna rusar runt i huvudet, i närheten av museet, fast det tog en stund, kanske femton minuter för mig att gå till museet. Jag fortsätter norrut efter fjärde avenyn. I höjd med museet försöker jag tänka efter hur jag har gått. Jag är en idiot som inte tänkt på vilken gata det var där jag parkerade, mina tankar har varit på helt andra saker. Bäst är att börja gå gatorna fram och åter mellan fjärde och tredje avenyerna, det måste ha varit något där emellan. Det var norr om museet, jag hade behövt gå söderut för att komma fram till museet. Jag går upp till 83:e gatan och börjar zick-zacka mig fram. Det är långa kvarter och långa rader av parkerade bilar. Mina fötter behöver vila efter ett tag, jag har varit på benen ganska länge. Jag ser en portgång med en stentrappa, jag sätter mig där och pustar ut. Lite slött betraktar jag huset på andra sidan gatan. De flesta hus är höga med många våningar, men mitt i kvarteret finns en liten låg byggnad. Ser mer ut som en större villa, eller herrgård, bara tre våningar och en vindsvåning med små fönster. Bottenvåningen ser ganska tillstängd ut, relativt små fönster, speciellt när de jämförs med första våningen. där är fönstren både breda och höga, ungefär som de ofta är på svenska slott, tänker jag. Andra våningen har en lång rad med normalstora fönster. Huset har bara en liten, oansenlig dörr, längst till höger.
Bredvid huset på vänster sida finns en öppning med gallergrind. Är det huvudingången? Märklig byggnad bland alla dessa stora och höga byggnader runt omkring. Den ser ut att vara från andra hälften av artonhundratalet, i alla fall om jag jämför med hur europeiska hus ser ut. Kul med en udda byggnad och att den fått vara kvar.
Mina ögon vilar på huset. Vad är det för tecken på huset bredvid gallergrinden, det ser inte ut som gatunummer eller något. Mer som någon form av dekoration eller hieroglyfer av något slag. Jag reser mig upp och går över gatan för att se vad det är. Precis när jag kommit över gatan kommer en kvinna ut genom grinden. Hon går ut på gatan. Jag vänder mig om för att se hur hon ser ut. I ögonvrån ser jag, eller hör, en bil som kommer i rasande fart. Jag vänder mig om för att varna kvinnan. Jag sträcker ut en arm och hinner precis få tag på henne.
Vad hände?
Det är mörkt. Jag ligger i en säng, men var är jag? Jag kan inte se någonting, försöker röra mig, men sitter fast, kan inte röra mig. Något piper bredvid mig:
”Pip, pip, pip…” med jämna intervall. Ett pip i sekunden, verkar det som. Jag somnar igen, vaknar, somnar. ”Pip, pip, pip.” Röster, några som pratar. På engelska?
”He is becoming awake, get the doctor,” hör jag en kvinnlig röst. ”Pip, pip, pip.” Somnar, vaknar. En man som pratar, säger jag något till mig?
”Good morning, can you hear me?”
Jag försöker svara, säga något, blir bara några konstiga gurglande hesa ljud. Mannen fortsatte påkalla min uppmärksamhet. Jag försöker svara igen, men halsen känns igenkorkad, svider, kan bara rossla något. Tydligen nöjer mig mannen med det och säger inget mer.
Jag måste ha somnat igen. När jag vaknar är det ljust, men jag kan inte se någonting, bara att det är ljust. ”Pip, pip, pip.” Någon håller på med något i rummet. Jag försöker säga något ”hhhuu…jaaa. Rrrt?” Personen kommer fram. Jag känner en hand på min panna, den känns sval och skön. En kvinna säger på engelska att jag är på ett sjukhus, och att jag har blivit påkörd av en bil. Hon går ut från rummet och en ny kvinna kommer fram och frågar hur jag mår. Jag försöker svara, blir mest gurglande ljud och på svenska. Jag måste koncentrera mig.
”Bad, head, my head,” sedan försvinner jag in i dimman igen.
När jag vaknar igen undrar jag vad som hänt. Det finns bara fragment av minne i mitt huvud. Det har varit någon som undrat hur jag känt mig. Nu är det mörkt i rummet. Det finns bara en lite ljusstrimma, är det ett fönster eller en dörr? Jag kan inte vrida på huvudet. Ligger och lyssnar på ”pip, pip, pip,” och försöker känna efter. Jag ligger på rygg, kan inte röra benen. Den ena armen kan jag lyfta något. Slangar, slangar överallt. ”Pip, pip, pip…” Jag försöker röra huvudet, lite åt ena sidan, sedan åt det andra. Tårna? Ja, de kan jag vicka på, liksom fingrarna. Kanske fungerar jag ändå, trots allt. Men vad är det som har hänt?
Någon kommer in i rummet och det blir ljusare. Personen lutar sig över mig, Jag försöker fråga var jag är. Men det blir fortfarande bara konstiga läten, ändå verkar det som personen förstår vad jag vill säga, och förklarar att jag blivit påkörd och nu är på ett sjukhus. ”Jag måste vara kvar i USA, New York, hon pratade American English.” tänker jag.
Sedan går hon ut från rummet. Efter ett tag kommer en annan kvinnlig röst. Presenterar sig som doktor Sarah King. Bra med en kung, tänker jag. Hon vill att jag ska försöka se på henne, eller hennes finger, som hon håller upp framför mig och för det till höger och vänster. jag försöker följa det med ögonen, men det blixtrar till i huvudet. Hon verkar dock nöjd, och säger att jag ska försöka sova lite till och att de ska ses i morgon. Hon säger något till den första kvinnan, som sedan gör något, drar lite i en av slangarna.
När jag vaknar igen är det ljust i rummet. jag kan se hur rummet ser ut, det är lätt grönfärgat. En lugn färg. Jag ligger i en säng med stativ på sidorna. Påsar som hänger på stativen och slangar som går ner till mig. En dörr och ett fönster med fördragna gardiner, men släpper ändå genom ljuset. Bredvid sängen finns en ställning med en massa apparater, som blinkar och piper.
En sköterska kommer in, tittar på apparaterna och ser nöjd ut. Säger att hon ska hämta doktorn, nu när jag är vaken. Läkaren kommer tillbaka. Sarah? Försöker läsa namnbrickan, men svårt att fokusera ögonen. Hon läser av apparaterna, tar min temperatur i örat, gör om testet med fingret. Tar sedan ett stetoskop och lyssnar på mina lungor, medan jag fortfarande ligger ner. Hon ser nöjd ut. Sedan säger hon:
”Du har varit med om trafikolycka, blivit påkörd. Föraren som körde på dig smet, körde tydligen med hög fart. Bilen träffade dig i bäckenet, du har en fraktur, men klarade dig annars skapligt. Du har en lättare hjärnskakning efter att blivit kastad i backen vid kollisionen.” Sedan undrar hon om jag kommer ihåg något från händelsen. Jag försöker skaka på huvudet, men det gör ont. Stammar fram ett nej. Allt är dimmigt.
Sköterskan börjar tvätta mig, ser till att jag har det bekvämt. Hon säger något om kateter, misstänker att jag inte behöver tänka på att kissa. Innan hon går ut frågar hon om jag vill ha något att äta. Jag märker att jag är hungrig och inte minst vill ha något att dricka. Efter en stund kommer hon tillbaka med en rostad skiva bröd med marmelad, samt vatten och en kopp kaffe. Hurra. Hon hjälper mig att äta och dricka. Jag kan inte föra sakerna till min mun, händerna skakar.
Efter maten behöver jag vila. Men det blir inte så länge då två män kommer in, den ena svart den andra vit. Presenterar sig som poliser. De vill veta vad som hänt, vad jag minns. Just då minns jag inte mycket, vilket jag försöker säga. Jag ser en bil och en kvinna som höll på att gå ut i trafiken. Det är vad jag minns. De säger att jag har räddat kvinnan, drog henne tillbaka mellan de parkerade bilarna, men att jag hade kommit i bilens väg. Såg jag möjligen vem som körde? Nej, tror det var en man, men mer vet jag inte.
Efter flera frågor, utan svar, lämnar de mig så småningom. jag dåsar till, har blivit trött av mat och frågor. Sköterskan och doktorn kommer då och då in, ser till och undersöker mig. Det blir kväll och jag får något i en slang som får mig att somna igen.
På morgonen nästa dag känner jag mig bättre. får hjälp att sitta upp i sängen och lyckas äta lite på egen hand. Efter undersökningen säger läkaren att jag hämtat mig bra. Hon vill börja koppla loss slangarna och att jag ska börja röra på mig. Först i sängen, sedan efter hjälp att komma upp. Jag får smärtstillande, det är viktigt att inte ha ont, men jag måste börja röra på mig. En sjukgymnast ska komma och hjälper mig med rörelserna.
På eftermiddagen kommer sjuksköterskan in och frågar om jag orkar ta emot besök. Det tror jag att jag kan. In i dörren kommer en kvinna, kanske 65 år, kvinnan jag såg utanför huset och som jag troligen har räddat.
”Hej, jag heter Margret McMillan. Tack för att du drog mig ur vägen. Jag har varit här varenda dag för att höra hur det är med dig. Jag har varit så orolig, du har varit mer eller mindre i koma i fyra dagar. Tack gode Gud för att du nu verkar bättre,” säger hon.
”Jag vet inte vad jag gjorde, var nog bara en ren reflex. Men jag är glad att du klarade dig. Och tack för att du kommer hit,” stammar jag fram.
Vad är god ton att säga i dessa lägen? Hon är runt 170 centimeter lång. En ganska smal, eller snarare, välbalanserad kropp, med kvinnliga former. Hennes hår är brunaktigt, halvlångt och utsläppt, inramar hennes ansikte på ett fint sätt. Hon ser ut att vara i god form. Själv känner jag mig som ett vrak bredvid henne. Hennes ögon är fantastiska, skiftade mellan blått och lite grönt, men en fantastisk blick, som jag kan drunkna i. Hennes leende, från ögonen, ögonbrynen, kinderna och läpparna är som balsam att se. Hennes hand, som hon lägger på min överarm, är sval och samtidigt varm och len, hur nu det är möjligt.
Jag kan inte slita blicken från henne, mina ögon har fastnat, vill insupa hela hennes väsen. Mitt hjärta som hittills har slagit i takt med pipen, börjar skutta. Jag känner mig som den lilla skolgossen som blivit förälskad i sin småskolefröken. Åhh, jag måste få lära känna denna kvinna. Fast jag är nog tjugo år yngre än hon. Och, vad jag kan minnas är jag gift med tonårsbarn. Tunghäfta, jag kan inte prata, vet inte vad jag ska säga. Hela min värld har stannat upp, jag ser bara denna kvinna, hennes ögon, ansikte, mun. En mun som jag inser att jag vill kyssa.
Läser hon mina tankar? Hon lutar mig över mig, säger tack igen och ger mig en kyss på munnen. Jag vill hålla henne kvar där, men hon reser sig upp igen. säger att jag måste bli bra och att hon ska komma tillbaka i morgon.
När hon går ut genom dörren är det som om mitt liv också går ut, det blir bara tomt. Samtidigt som jag är helt uppfylld, nästan berusad. Förälskad? Är det möjligt? Jag, den gamle ironiska mannen, som alltid vet vad jag vill. Nu är jag bara ett kolli, fysiskt och psykiskt. När är det i morgon? Hela jag är uppfylld. Katetern började skava, håller jag på att få en erektion? Med kateter insatt? Är jag både förälskad och kåt?
Sköterskan kommer in igen, ser på mig, ser på täcket. Skakar på huvudet, men ler ändå.
”Jag tror att vi behöver befria dig från katetern,” säger hon. Lyfter på täcket och ser på min manlighet. ”Mmm, vänta, måste hämta” sedan hör jag inte vad hon ska hämta. Men hon kommer tillbaka, gör något med katetern. Bad mig att ta ett djupt andetag och så har hon dragit ut katetern. Det pirrade till, men jag låg fortfarande där med ett ordentligt stånd.
Innan hon går ut säger hon att hon ska prata med kvinnan som var här och om hon kan hjälpa mig när hon kommer. Hon säger att sex och, inte minst, orgasmer är mycket bra för tillfrisknande.
När hon gått ut slår det mig. Fyra dagar! Måste vara onsdag nu, jag som skulle ha varit på möte i måndags. Hur kan jag meddela mig med jobbet? Och bilen? Vad har hänt med min hyrbil? Måste få tag på en telefon. När sköterskan kommer tillbaka behöver jag först och främst kissa. Hon tar fram ett bäcken som jag ska kissa i. Det är svårt, men efter ett tag klarar jag att slappna av och låter det rinna. Jag suckar av tillfredsställelse, även om det svider ordentligt. Urinröret har blivit retat av katetern. Sedan frågar jag om mina saker och min telefon. Allt finns i en tillsluten plastpåse i det låsta skåpet. Hon tar fram den, och hjälper mig att öppna förslutningen. Allt finns där, så vitt jag kan se, men telefonen är utom räddning, helt krossad, jag hade den i fickan när bilen träffade mig, kanske var det den som räddade mig från en värre skada?
Jag frågar om det finns någon annan telefon. Hon går ut och kommer tillbaka med en vagn med en gammal sladdtelefon, som hon stoppar in i ett jack. Men hela adressboken fanns i min telefon, jag har inte ett enda nummer i huvudet. Jag ber henne slå upp numret till hyrfirman. Ringer dem och berättar vad som hänt. Bilen stod någonstans runt… Längre hinner jag inte förrän kvinnan säger att de vet. Polisen har bärgat bilen och de har hämtat den på uppställningsplatsen. Det vore bra om jag kan komma förbi med nyckeln samt betala alla kostnader, böter, bärgning, uppställning, hyra…
Suck, ingen pardon där. Jag säger att de är välkomna till sjukhuset för att hämta nyckeln. Hur ska jag göra med jobbet. Klockan är nu fyra på eftermiddagen, det vill säga tio på kvällen hemma. Jag kan inte ringa jobbet och be dem kontakta kontoret här. Inte förrän i morgon. Jag ringer min hustru, och hoppas att jag minns hennes nummer. Bra, hon svarar, hon har varit enormt orolig. Jobbet har ringt och frågat var jag är någonstans. Jag berättar vad som hänt, och att jag mår bra. Jag säger inget om kvinnan jag räddade och som jag är blixtförälskad i. Hur ska jag hantera det? Ingen aning. Min hustru lovade till slut att kontakta jobbet i morgon bitti och att de ska kontakta kontoret här. De behöver även lösa ut mig, de har ju försäkringar för sådana här händelser.
Tröttheten tar över, jag sluter ögonen, och somnar. Vaknade av att någon, en ny sköterska, frågar vad jag vill ha till middag. Hon visade en meny och jag valde en omelett, orkar inte mer.
Nästa dag följer i stort sett samma rutin, men sjukgymnasten hjälper mig upp på benen, och vill att jag ska försöka gå. Med stapplande steg, stödd på henne, klarar jag mig runt sängen. Det gjorde ont i mitt bäcken, i höften. Hon säger att det är viktigt att jag rör på mig, att få tillbaka min rörelseförmåga. Efter promenaden får jag sitta i stolen en stund, sedan blir jag hjälpt till sängen igen. Kvinnan, Margret, kommer tillbaka på eftermiddagen. Om hon var en ängel i går, så är hon en gudinna idag. Jag kan inte slita mina ögon från henne. Hon verkar se på mig på samma sätt. Kan det vara möjligt? Vi pratar, jag stammar som en skolpojke. När hon ska gå säger hon att sköterskan har föreslagit att hon kanske kan hjälpa mig med mitt manliga behov. Hon säger det med ett stort och varmt leende. Jag vill ju egentligen inget hellre, jag vill krama henne, smeka henne, bli smekt av henne, och säger något om att det vore bra. Fyller i att jag tycker det är underbart att hon kommer, vill gärna att hon kommer så ofta hon kan, men förstår om hon har annat att göra.
Hon säger att hon inte har något hon hellre vill. Hon lyfter upp täcket och tar fram min penis, håller den i handen och smekte sakta med sina fingrar. När jag är klar lutar hon sig över mig. Ger mig en kyss, dröjer sig kvar lite längre. Jag öppnade mina läppar lite och hon följde efter. Hennes tunga nuddar min, leker lite, innan hon bryter kyssen. Hon andas lika häftigt som jag, båda våra hjärtan börjar slå, gör oss andfådda. Vi bara ser på varandra, sedan böjer hon sig över mig igen. Den här gången varar kyssen en evighet. Våra tungor leker, våra händer smeker.
Plötsligt knackar det på dörren och en man kommer in. Min chef, Sebastian, här i New York. Vi bryter kyssen, och ser skamfulla ut. Han har uppenbarligen sett vad vi gjorde. Han harklar sig och kommer fram till mig. Hälsar på mig och sedan på Margret, som passar på att säga hej då, kommer i morgon. Sedan försvinner hon, lämnar mig med arbetet.
Jag berättar vad som hänt och undrade vad som ska hända framöver. Tar de hand om kostnaderna och hur ska vi göra med jobbet jag skulle ha gjort. Sebastian föreslår att vi ska ta det när jag känner mig bättre. Kan jag stanna i USA lite längre eller måste jag hem? Jag vill inget hellre än att stanna, jag vill vara nära Margret, men det säger jag inte, utan bara att jag måste höra med min fru, men att jag tror det ska gå bra. Läkaren har sagt att jag troligen kan lämna sjukhuset senast på måndag.
Innan Sebastian går, räcker han över en ny telefon. Även om jag har förlorat min kontaktbok och alla appar, kan jag nu börja kommunicera. Härligt. Sebastian ger mig de nummer jag behöver till jobbet.
På fredagen kommer sjukgymnasten. Hjälper mig runt. Nu tar vi en promenad i korridoren. Det är skönt att kunna röra sig. När Margret kommer sitter jag i min stol. Reser mig upp, ger henne en kram och vi förenas i den där underbara kyssen igen, hon är en märklig kvinna, jag har aldrig upplevt någon som kan kyssas som hon. Eller är det bara min förälskelse? Sedan pratar vi. Jag berättar att jag nog blir utskriven på måndag, men kommer att bli kvar i New York och jobba ett tag.
”Har du någonstans att bo? Du kan bo hos mig. Jag har ett stort tomt hus. Vore fantastiskt om du vill bo där medan du är kvar,” sedan viskar hon mycket lågt, mer för sig själv ”och resten av livet.”
Jag håller om henne, säger att jag gärna bor hos henne, att jag vill inget hellre. Men jag måste åka till White Plains på dagarna. Jag måste hyra en ny bil, hyrfirman har tagit tillbaka den bil jag hyrde. Hon har bil, inga problem, säger hon.
Vi fortsätter att hångla, kysstes och smektes. Hon känner hur jag reagerar, smeker mig med en hand. jag har bara sjukhusskjortan på sig, och är lätt tillgänglig. Hon lyfte upp sin kjol, för trosan åt sidan och sätter sig gränsle över mig. Hon vet precis hur hon vill ha mig, så fantastiskt skönt. Sakta rör vi oss mot varandra, håller om varandra, kysser och smeker. Hon är så skön, känns riktigt trång och att jag fyller henne. Vi sitter och gnuggar, gungar mot varandra länge. Efter en stund ökar hon farten, börjar gny och stöna. Hon kniper om mig, ökar friktionen. jag följer med henne, känner hur jag växer i henne. Trycket i min pung ökar och prostatan ger ifrån sig det där säregna pirret när min säd strömmar ut från pungen, via prostatan och genom urinröret. Sprutar rakt upp i hennes innersta. Hon krampar samtidigt, skriker ut ”Ohhm myyy Goood.” Sedan blir vi stilla, andas häftigt och bara håller om varandra.
På måndagen kommer Margret och hämtar mig. Hon har lyckats parkera utanför sjukhusets huvudentré, vilket troligen är olagligt. Hon leder mig fram till en Bentley, som säkert är minst tio år gammal, men vilken bil! Hon hjälper mig in och kör till det där huset, som jag satt och beundrade för en dryg vecka sedan. Grindarna öppnas och hon kör in, rundar huset och stannar utanför en stor trappa, som leder upp till det som är husets pampiga entré. Runt om finns en grön oas med fruktträd, gräsmatta och planteringar. Utanför denna oas reser sig skyskraporna, som en mur mot resten av staden.
När vi kommer in i hallen finns det en stor trappa upp till första våningen. Här på bottenvåningen är det kök och TV-rum, biljard- och arbetsrum. Hon hjälper mig upp till första våningen. Där det finns en stor matsal. jag räknar snabbt till tjugo stolar runt ett stort bord. Flera stolar står efter väggarna. Bredvid visar hon på salongen, ett bibliotek samt två mindre rum, som hon beskriver som ett herrum och ett för kvinnorna, när de drar sig tillbaka efter middagen. Matsalen och salongen vätter mot trädgården medan de mindre rummen är mot gatan. På våningen ovanför finns sovrummen. Totalt finns det fem, alla med egna badrum. Ännu en trappa upp finns två lägenheter för tjänstefolket samt två mindre sovrum. Vilket hus! Överallt med passande möbler, de flesta dock lite för tunga för min smak, men typisk äldre amerikansk stil. Det finns även en del möbler och konstföremål, som tydligt kommer från Europa.
På väggarna hänger en hel del konst, inget märkvärdigt, typiskt artonhundratal, lite mörkt och stort, men passar in med möblerna. Det verkar inte som att någon av de senare generationerna varit intresserade att förnya inredningen, tänker jag. Men vad gör det när husets kvinna är så fantastisk. Hon hjälper mig hela tiden att gå och stå på mina egna ben. Med hennes hjälp klarar jag till och med trapporna..
”Sjukgymnasten har gett mig noggranna instruktioner på att du måste röra dig, gå mycket. Få i gång kroppen ordentligt. Jag lovade henne att det där med kroppen ska jag ägna speciellt mycket omtanke åt,” säger hon. ”Men, om du tröttnar på trapporna finns det även en hiss. Men den får du bara använda när du är säker på att du utfört alla andra nödvändiga rörelser. Men nog om det nu. Lunch kommer att serveras i lilla matsalen utanför köket. Vi är bara två och där är det mer praktiskt att äta när det inte är fest. Jag tror att Mary har gjort något gott åt oss. Klarar du dig nerför trapporna? Kanske bäst ändå att ta hissen, vill inte att du råkar ut för en olycka på vägen ner.”
När vi kommer ner och går in i lilla matsalen, där det finns ett bord med åtta stolar runt, är två platser mitt emot varandra dukade. Margret presenterar Mary, som säger att vi ska börja med en liten soppa. Sedan tänker hon servera det mest amerikanska som fanns, och undrar hur jag vill ha min hamburgare?
Under lunchen börjar Margret berätta om sig själv. Hon är den sista i den familj som byggde huset under mitten av artonhundratalet, precis när stadens kvartersindelning och gatunät ritades upp. Då fick de bygga som de ville. Familjen hade köpt hela kvarteret och kunde anlägga gräsmattor och trädgård. Sedan har man sålt av eller arrenderat ut en del på lång tid, vilket ger en bra och stadig inkomst, som hon säger. Räcker till för att klara underhåll och husets övrika utgifter samt de egna levnadsomkostnaderna. Både staden och andra vill dock köpa huset och, inte minst, marken. ”Men inte under min livstid,” säger hon med skärpa.
Hon hade varit gift med en man under många år, som dock avled för tio år sedan. Hennes man hade en son i ett tidigare äktenskap, Uris, en riktig odåga. När hennes man dog krävde sonen all hans egendom och även hälften av hennes. Som tur är hade vi äktenskapsförord och allt med huset, marken, och de övriga fastigheterna, samt hennes egna pengar kunde han inte komma åt. När hon bad att få behålla vigselringen, som hon gett honom, vill han inte gå med på det. Sedan har hon hört att sonen har förlorat allt han ärvde och troligen mer. Han har legat på för att få mer pengar och arv efter henne. Han hävdar att han är hennes naturliga arvtagare. Hennes advokater säger att han inte har någon rätt, men han hävdar det och har stämt henne för att officiellt bli hennes lagliga arvtagare.
”Men, så länge jag lever kan han inte komma åt något, hur många domstolar han än försöker med. Men jag tror att han gärna ser att jag avlider så snart som möjligt och att han då kan hävda ’sin’ rätt’,” säger Margret. Jag undrar om det är Uris jag sett bakom ratten, men säger ingenting. Vilken historia, helt osannolik. Och hur hamnade jag mitt i allt detta?
Sedan berättar jag om mig själv, att jag är gift och mina två härliga barn, pojken femton år och flickan sjutton år. Mitt jobb på det stora amerikanska företaget. Sedan berättar jag om mitt konstintresse och att jag fuskar som konstnär. Hon vill se vad jag målar, men jag har inga bilder kvar, telefonen gick sönder. Vi fortsätter att prata, nu har min tunghäfta lossnat; vi pratade och skrattar.
Jag funderar på hur jag kan komma åt mina filer, allt jag hade i min telefon. Telefonen gjorde regelbundet back-ups. Kan jag komma åt den sista så löser sig många problem. Margret säger att de har WiFi i hela huset, och berättar om hur jag ska logga in. När jag har kopplat upp mig lyckades jag komma in på sitt Apple-konto och hittar den senaste kopian. Det tar nästan en timme att ladda ner den till telefonen. När telefonen har startat om har jag en kopia av min gamla telefon.
Jag tar fram de bilder jag har på min konst och visar för Margret. Hon tittar på dem. Bläddrar fram och tillbaka. Nickar för sig själv och säger:
”Du är jätteduktig. Har inte sett denna typ av målningar förut. Du måste verkligen fortsätta måla. Jag kan inreda ett rum här, som du kan använda om och när du vill, som studio. I morgon åker vi och köper det du behöver. Det finns en konstnärsbutik i närheten av Houston.”
Hon ser på mig med ett leende, hon är så fantastiskt söt när hon ler. Mitt hjärta dansar balett i min kropp. Hon undrar om jag är trött.
”Vad sägs om att ligga ner en stund, ha det skönt?” Jag känner att jag är lite trött, nog skönt att ta det lite lugnt.
”Ligga ner, absolut. Lugnt, beror på vad du menar med lugnt. Nu vill jag rå om dig, göra det riktigt fint för dig. Har längtat hela dagen efter den här stunden,” säger Margret.
Hon tar mig i handen, leder mig bort till hissen. Ingen mer motion i trapporna. Vi åker upp till andra våningen och går in i ett av sovrummen. Är det hennes rum? Ja, det ser ut så. Hon tar av överkastet och vänder sig mot mig. Omfamnar mig, kysser mig. Jag känner hela hennes kropp mot min, hon pressar sig mot mig, våra munnar är klistrade vid varandra. Tungorna leker. Sakta börjar hon knäppa upp mitt byxor, drar tröjan över huvudet. Går ner på knä för att befria mig från strumpor och kalsonger. Jag står där naken framför henne. Hon börjar också klä av sig. Knäpper upp sin blus och tar av den. Hon har en vacker bh, som verkligen framhäver hennes vackra bröst, som är ganska små men ser fasta ut. Mina händer rör vid dem, smeker dem, följde deras rundning och ut mot vårtan. Hennes vårtgårdar är lite brun-rosa, passar fint mot hennes mörka, nästan svarta hår. När hon tar av sig kjolen, strumporna och sedan trosorna ser jag tydligt att hon är naturligt mörkhårig. Hon har en kropp som jag sällan har sett. Så perfekt. Hon tar ett steg mot mig, omfamnar mig igen, nu naken hud mot naken hud. Min styva lem mot hennes mage. Hon tar den, pekade den uppåt och kommer ändå närmare. Vi står där, håller om varandra. känner in varandra, kysser varandra. Mina händer upptäcker henne; först hennes huvud, sedan ner över nacke och axlar. De fortsatte ner över ryggen för att hamna på hennes skinkor. De är fasta och fina. Samtidigt har hon upptäckt mitt bandage, kan inte komma åt min rumpa. däremot är min framsida helt fri från bandage, vilket hon utnyttjar.
Hon tar mig åter i handen, leder mig fram till sängen. Hon lägger mig ner på rygg. Margret kryper upp bredvid mig, sitter på knä, lutar sig fram och börjar smeka min lem. Lutar huvudet över den och pussar rakt på ollonet. Sedan slickar hon och suger in toppen i munnen. Jag är i sjunde himlen. Hon slickar som jag aldrig har blivit slickad tidigare, så fantastiskt skönt. Efter en stund sätter hon sig gränsle över mig. ser på mig, frågar om det gör ont. jag bara skakar på huvudet. Sakta reser hon sig upp lite, riktar in mig mot sitt väntande sköte. Hon är härligt våt, jag tränger in i henne utan problem, eller hon för in mig i sig, för att vara exakt. Väl inne, vilar hon, sitter stilla, men kniper med sina muskler, masserar mig där inne i sig. En stimulans jag aldrig tidigare har känt. jag försöker röra sig, men det gör ont. Hon skakar på huvudet.
”Ligg stilla, låt mig sköta det här,” säger hon. Sakta lyfter hon sig upp för att sedan sjunka ner igen. Masserar mig med sina muskler. Jag känner i varenda centimeter hur hon bearbetar mig, ömsom med rörelser och ömsom med sina muskler. Det är så skönt att jag inte kan hålla emot längre. Hon märker det, låter mig vila, böjer sig fram och kysser mig igen. Efter en stund fortsätter hon sin behandling. Hon är en mästare, jag har aldrig upplevt ett samlag på detta sätt tidigare. Rörelserna in och ut, sedan inre massage. Hon ser till att vila när jag närmar sig. Sedan börjar hon om igen, jag vet inte hur länge vi håller på. Jag blir svettig, jag rör mig inte, men anstränger mig ändå. Jag ser att hon också har små svettdroppar på brösten. Jag tar mina händer, torkar bort dropparna och slickar sedan av mina fingrar. Försöker resa mig upp, komma åt hennes bröst med min mun. Hon lutar sig fram, ger mig bröstet och jag börjar suga girigt. Hon smakar så gott, vill smaka hennes safter också, men inte nu. Senare? Hon rör sig igen. Hon börjar gny, andas allt häftigare, men har samma lugna rörelser och stilla massage hela tiden. Hon är minst lika påverkad som jag, hon reser sig upp, sträcker på ryggen och lutar huvudet bakåt, samtidigt som hon gnyr, snyftar, stönar. Jag känner hur hela hennes inre exploderar runt mig, hon rider snabbare, stönar och kastar huvudet framåt och bakåt. Hon kniper, så jag knappt får plats i henne, hennes muskler vibrerar samtidigt om min kuk. Jag kan inte hålla emot, skjuter i väg min säd, långt in i hennes djup; fyller henne. Det blir allt halare. Sedan faller hon ihop över mig, kysser mig. Jag kysser henne, vi sitter förenade en lång stund. Jag har slaknat, en lite rörelse från henne och jag ramlar ut, tillsammans med våra gemensamma vätskor. Hon lägger sig bredvid mig, vi ligger där och bara håller om varandra. Länge, länge.
Jag måste ha somnat. När jag vaknar har det börjat skymma ute. Mitt minne, min kropp är förunderligt utvilade, jag känner mig styrkt, redo för nya tag. Margret ligger kvar bredvid mig, har inte rört sig. Har hon också sovit? När hon märker att jag vaknat, smekte hon mig sakta över bringan, och ser leende på mig, lutar sig fram och kysser mig igen. Jag håller om henne, vill inte släppa henne. Hon känns så varm, så mjuk, så följsam mot min kropp. Min ena hand börjar smeka henne, brösten, leker lite med bröstvårtorna, magen och känner hennes hår över skötet. Kammar det sakta med mina fingrar, det är fortfarande lite kladdigt efter att vi älskade tidigare, leker med hennes blygdläppar, hör hur hon börjar göra små ljud av välbehag, här vill jag vara, här vill jag spendera resten av mitt liv, här bredvid denna fantastiska kvinna. Hon stönar fram ”ohh, darling, yes, yes, ohh my darling.”
Omväxlande ligger vi där, smeker varandra. Smakar på varandra. Tillfredsställer varandra. Hur länge? Det har blivit mörkt innan vi behöver gå upp, kissa och äta.
Vi tar bara på oss en badrock och går ner till köket. Mary har precis börjat göra middag, en stuvning, gryta, av något slag. Det luktade förföriskt, nästan som Margret, fast helt annorlunda, förföriskt är nog den gemensamma nämnaren.
”Maten blir klar om trettio minuter,” säger hon och ler mot oss. Inga hemligheter här i huset. ”Steve har åkt till ditt hotell och hämtade ditt bagage. Var ska han ställa det?” frågar hon.
”Sätt väskan i mitt rum, jag tror att Erik vill bo där, med mig. Jag vill i alla fall ha honom där.”
Hon frågar om jag vill ha en drink före maten, och föreslår nästan direkt en gin och tonic. Första drinken på en vecka. Den smakar, återigen, som Margret, det vill säga gudomligt. Hela mitt väsen är uppfyllt av henne.
Efter en underbar natt vaknar vi upp till en höstdag med strålande sol. Det är tjugo grader varmt redan på morgonen, en riktig brittsommardag. Mary serverar frukost ute i trädgården. En lite märklig känsla, vi sirrer i en lummig oas med höga skyskrapor runt om oss. Kan vi bli sedda där uppifrån, undrar jag.
”Bara om de har kikare. Det finns några ställen som inte har någon insyn där vi kan sitta nakna om vi vill. Skulle du vilja det?” frågar Margret.
Jag ser på henne. Om det är någon jag vill se naken, så är det henne. Men behöver inte göra det nu, Mary har ju redan dukat upp för oss.
”Kanske senare, om vädret håller sig. Kan vara härligt att få sol och även känna din nakna kropp,” svarar jag. ”Men blir du inte generad med Mary och Steve här om vi samtidigt går omkring nakna?”
”Nej, de har sett mig. Jag går gärna naken, jag är väl lite av en exhibitionist, naturalist. Min man gjorde likadant, det är därför vi anlade några platser där vi kan vara själva, utan ögon från omgivningen. Och Mary kommer ut och serverar det vi vill ha. När jag är själv, brukar hon även göra mig sällskap. Steve också, så det är inga problem.”
Jag ser mig omkring. När vi kom i går hade Margret bara ställt bilen framför trappan. Nu är den borta. Är Steve ute och kör, tänkte jag, samtidigt som jag ser honom i ett trädgårdsland en bit bort.
”Var gjorde ni av bilen? Ser den inte någonstans. Och, dessutom behöver jag, åka till kontoret i morgon. Får jag låna bilen, kan jag köra en Bentley?”
Margret förklarade att de har ett garage under jorden. Steve har kört ner bilen efter att de kom hem i går. Hon säger att det även finns andra bilar, jag kan välja vilken jag vill köra i morgon. Efter frukosten kan vi gå ner i garaget och se.
Hissen har även en knapp för garage. Efter frukosten åker vi ner, och kommer ut i ett stort, mycket rent rum, där det finns fyra olika bilar. Bentley, sedan en liten sportbil, en Jaguar E-type, en vanlig Chevrolet som till och med ser lite bucklig ut, och en Toyota Land Cruiser, med avgasröret upp efter sidan. Den kan nog ta sig fram i alla typer av terräng.
”Chevroleten brukar vi ta när vi åker till någon shopping mall, eller om vi bara ska ner på stan och inte vill väcka uppmärksamhet. De andra bilarna är ju lite speciella och inte så diskreta,” förklarade hon.
Då tar jag gärna den, jag vill inte väcka uppmärksamhet på kontoret, om nu någon ska se när jag kommer. Inom mig börjar jag undra var, i hela världen, jag hamnat. Garaget är kliniskt rent, till och med tvättplatsen är helt ren. Inga oljefläckar, inget grus, ingenting. Steve måste vara en mycket speciell person som klarar att hålla det så rent.
När vi kommer upp igen, visar Margret trädgården. Även här har Steve fullständig ordning, inte ett löv, som ligger och skräpar. Vi vandrar bland flera stora träd, kastanjer, lönnar, ett par knotiga ekar och andra lövträd. Dessutom ett träd, som jag inte riktigt känner igen.
”Är det där en redwood?” undrade jag. Trädet är högt och har några mindre likadana träd runt sig, precis som redwood brukar ha. De brukar kallas för trädets barn, vilket nog inte är en dum benämning.
”Ja, en förfader lät transportera det från Kalifornien för drygt hundra år sedan. Det finns faktiskt två. Inte så stora ännu, men klarar sig förvånansvärt bra här. Och de har fått barn, som du ser.”
De kommer fram till en liten öppen plats, omgärdad av träd. jag förstår att det är en av de platser där ingen kan se oss. Men solen hittar ner mellan träden och husen. Det finns även ett litet lusthus. jag tittar in i det, och ser att det finns en diskbänk med vatten samt toalett och dusch. Dynor och stolar förvaras också i huset. Välordnat, är det minsta man kan säga, tänker jag.
När vi kommer tillbaka till huset föreslår Margret att vi ska ta bilen och åka ner till södra Manhattan, till Houston, och handla målarsaker åt mig. Hon tar upp sin telefon.
”Steve, kan du köra oss ner till Houston. Vi behöver handla lite. Bra om du kan vänta på oss medan vi är inne i butiken. Tack. Ja, om en halvtimme.”
Här slutar det första kapitlet. Flera följer. Hoppas ni tycker att det börjar bra. Ge gärna kommentarer och tummen upp.
New York
- New York, kapitel 1: Inledning
- New York, Kapitel 2: Relationen blir djupare
- New York Kapitel 3: Dottern följer med till New York
- New York Kapitel 4: Dottern lär sig alltmer
- New York Kapitel 5: otrohet och död
- New York Kapitel 7: Den unga Beatrix besöker Erik, och …
- New York Kapitel 6: Arvet samt pappa och barnen söker tröst med varandra
- New York Kapitel 8: Hot och kidnappning
- New York Kapitel 9: Mysig familjestund och intrigen tätnar
- New York Kapitel 10: Konst och sex
- New York Kapitel 11: Ut- och upplösningen
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.