Pojken och vålnaden

Herrgården heter Sjöholmen, men det är ett namn byggt på halvsanning. Sjön är mer en svart pöl bakom alarna, och holmen är en kulle med en grusväg som slutar mot en port. Porten gnisslar som en gammal vresig man som inte vill släppa in någon. Anton Bergström var sexton år, tre veckor inne i sitt nya liv, och han hade redan bestämt att huset hatade honom.

Det var inte personligt. Huset hatade alla. Det var bara så att Anton var den ende som låg vaken tillräckligt länge för att märka det.

Hans rum låg i östra flygeln, två trappor upp, med fönster mot parken där lindarna stod som uttråkade vakter. Möblerna luktade damm och fernissa. Sängen var för stor. Elementet knäppte som om någon knackade inifrån rören. På kvällarna, när mamma och pappa somnat i den västra flygeln — de hade tagit herrskapsvåningen med ett slags skamsen stolthet — hördes huset andas. Trä som svalnade. Golv som sjönk en millimeter. En dörr någonstans som aldrig riktigt gick att stänga, utan plötsligt öppnades av sig själv.

Anton hade inga kompisar. Det var inte nytt. I den gamla stan hade han haft tre personer han kunde sitta tyst tillsammans med i ett röstsamtal över nätet, och det var ungefär vad vänskap betydde för honom. Här fanns inte ens det. Bara kablarna som pappa svurit över i tre dagar och till slut fått att fungera, en dator som lyste upp rummet i blått, och en kropp som var sexton år på det där obekväma sättet: för lång i handlederna, för varm i ljumskarna, för ensam i huvudet.

Han spelade. Han tittade på porr. Han runkade.

Inte alltid i den ordningen, men ofta tillräckligt nära varandra för att det skulle kännas som samma sak. Som en ständigt upprepad melodi. Skärm. Andning. Servett. En skam som inte riktigt var skam längre, bara en trött vana, ungefär som att borsta tänderna.

Han hade aldrig legat med någon. Inte kyssts på riktigt heller, om man inte räknade en klassfest där en tjej haft tuggummi och båda efteråt låtsats som om det inte hänt. Kroppen kunde allt det där som filmerna visade — i teorin. I praktiken var han en karta utan landskap. Bara handen. Bara skärmen. Bara han.

—

Hon hette Lovisa von Ehrenstedt, men det visste han inte än.

Hon hade dött 1824, nitton år gammal, i precis det rummet. Inte i någon poetisk lungsot, även om huset gärna hade velat att det vore så. Hon hade halkat på den isiga stentrappan mot sjön en januarimorgon, slagit tinningen i ett järnräcke och slocknat innan någon hunnit bära in henne. Det hade tagit tre dagar. Hon hade hört dem tala över sängen. Hon hade velat säga att hon fortfarande var där. Sedan hade hon bara stannat.

Tvåhundra år är lång tid att vara nyfiken. Och oskuld.

I livet hade hon kyssts en enda gång, bakom syrenbersån sommaren 1823, med en informator som sedan gift sig i Göteborg och glömt henne så grundligt att inte ens hans barnbarnsbarn visste att hon funnits. Hans hand hade vilat på hennes midja, utanpå klänningen. Det var allt. Resten var sådant pigor viskade och präster förbjöd, och som kroppen undrade över på nätterna utan att få svar.

Så kom Anton.

Han var högljudd i sin ensamhet. Han lät huset vara i fred på dagen och fyllde det med blått ljus på natten. Ibland skrattade han åt saker på skärmen, ensam, det där kvävda skrattet som låter som om man skäms för att ha roligt. Och han rörde vid sig själv med en ärlighet som Lovisa fann nästan chockerande vacker. Inte skickligt. Inte som männen i de filmer hon efterhand lärde sig titta på över hans axel. Bara ärligt. Som om han fortfarande hoppades att någon annan skulle göra det.

Hon tyckte om honom innan hon visste att hon tyckte om honom. Så är det när man är död. Känslor kommer inte i rätt ordning. De kommer… som väder.

Första veckan

Först var det bara kylan.

Inte den kyla som kommer när man glömt stänga ett fönster. Den här lade sig på en bestämd plats. Vid fotändan, kväll efter kväll, som om någon valt att stå just där för att golvet knarrade minst där. Anton drog upp täcket till hakan och tänkte på elementet. Pappa lovade att ringa en kille. Ingen ringde någon kille.

Andra kvällen hade musmattan flyttat sig en handsbredd åt vänster. Han skyllde på ärmen.

Tredje kvällen stod byrålådan på glänt. Längst in låg en sliten tröja han inte mindes att han slängt dit. Han stängde lådan hårdare än nödvändigt och sa åt rummet att sluta tramsa.

Fjärde kvällen, mitt i ett spel, slocknade datorn. Inte för att batteriet tagit slut. Den bara slocknade, som om någon lagt ett finger på knappen. När den tändes igen satt han med hjärtat i halsgropen och skrattade åt sig själv.

Femte kvällen kände han blicken.

Det är ett löjligt ord. Blicken. Men den fanns där, vid spegeln, i den döda vinkeln bakom skrivbordet, i gardinen som inte rörde sig men ändå verkade lyssna. Den kvällen runkade Anton med ryggen mot väggen och ögonen på glänt, vilket var nytt. Han kom fortare än vanligt. Efteråt torkade han sig och muttrade:

”Om du tittar kan du väl säga till. Det är ohyfsat att stirra.”

Gardinen rörde sig. Det fanns inget drag från fönstret.

Han sov dåligt. I halvsömnen — det där gränslandet där kroppen redan sover och huvudet ännu inte har förstått det — tyckte han sig höra tyg mot golv. Lätt. Barfota. När han for upp var rummet tomt, och månen låg som ett matt mynt över täcket.

Andra veckan

Lovisa blev djärvare, inte för att hon planerat det, utan för att hans ensamhet var som en öppen dörr.

Hon lärde sig hans tider. Frukost som han släpade med sig upp, mjölk på hakan. Spel där han svor tyst och bet ihop käken. Eftermiddagar när han gick i parken med lurarna i och låtsades att han hade någonstans att ta vägen. Kvällar när föräldrarna tittade på nyheter i salongen och Anton stängde om sig som ett djur som kryper in i idet.

På måndagen hade han en servett liggande på nattduksbordet. När han kom tillbaka från toaletten låg den vikt. Inte slarvigt. Som man viker linne.

På tisdagen, mitt under en film han knappt tittade på, med handen långsamt kring kuken, sjönk rumstemperaturen precis över hans lår. Inte en beröring. En närvaro. Han stannade. Andades. Fortsatte. Kom med ett ljud som var mer förvånat än vanligt, och efteråt låg han och stirrade i taket och sa:

”Okej. Antingen är jag knäpp, eller så har jag sällskap. Båda delarna är lika pinsamma.”

På onsdagen skrev någon i imma på spegeln. Inte ett namn. Bara ett streck, som ett finger som testade om glaset bar. Anton var både förskräckt och fascinerad på samma gång.

På torsdagen satt han vid datorn och kände plötsligt ett tryck i nacken — lätt, nyfiket, som en människa som aldrig rört kort hår förut. Han frös till. Gåshud sprang upp längs armarna. Trycket försvann. Han vände sig om så snabbt att stolen knakade.

Tomt.

”Hej”, sa han ändå, hes. ”Jag heter Anton. Du kan sluta smyga om du vill. Eller fortsätta. Jag vet inte hur det här går till.”

Ingen svarade. Men den kvällen, när han runkade, låg kylan inte vid fotändan. Den låg på lakanet intill höften, som en kropp som lagt sig ner för att titta på nära håll. Han kom med handen hårdare än han menat, sädesvätskan sprutade upp varm mot magen, och under ett enda hjärtslag tyckte han sig se ett blekt ansikte över sig — mörkt hår, en slinga mot kinden, ögon som inte var tomma — innan sömnen eller skräcken eller bådadera slätade ut det.

Han torkade sig med darriga händer.

”Dröm”, sa han. Rösten lät inte övertygad.

Första mötet

Anton hade slagit igen datorn. Filmen var slut, eller också hade han tröttnat mitt i; han mindes inte. Handen låg fortfarande löst kring kuken, som slocknat till halvstyvhet mot magen. Lampan var släckt. Bara månen lös upp rummet. Han var inte vaken. Han var inte heller borta. Han var i gränslandet.

Någon satte sig på sängkanten.

Det kändes så. En försiktig tyngd, för lätt för en människa, för tydlig för att vara ingenting. Kylan kom efter, inte som drag från fönstret utan som om lakanet självt bar minnen av januari.

Anton ville vrida på huvudet. Musklerna lydde bara till hälften. Ögonen var tunga. I det mjuka mörkret ovanför honom fanns ett ansikte. Mörkt hår. En slinga mot en kind. En krage av gammalt linne. Ögon som såg på honom som man ser på en eld man inte får röra.

Han tänkte: dröm.

Han tänkte också: inte dröm.

En hand — kall, nyfiken, nästan blyg — lades över hans. Tog inte över. Låg bara där, som en fråga. Anton hörde sig själv flämta, ett ljud som kom utifrån sömnen. Kuken styvnade mot bådas händer, hans varma och den andras kalla, och kontrasten var så skarp att han nästan vaknade. Nästan.

Hennes fingrar var smala. De lärde sig honom i halvdunklet: hur skaftet tjocknade i greppet, hur ollonet redan var blankt i skåran, hur en enda långsam strykning från rot till topp fick höfterna att lyfta sig av sig själva. Hon höll inte hårt. Hon höll uppmärksamt. Tummen smekte undersidan där huden är tunnast, och Anton hörde sig viska något, kanske ett namn han inte kände, kanske bara tack.

”Du är… varm”, hörde han. Rösten var hes, som ur ett annat rum, som ur ett annat århundrade.

Han svarade inte. I halvsömnen behöver man inte svara. Hennes hand slöt sig säkrare, tog över takten, släpade nästan kylan kring den varma, pulserande ådern längs undersidan. Vätan klibbade mot hennes inbillade hud. Varje rörelse uppåt skavde ljuvt under ollonkanten; varje rörelse nedåt mötte hans knutna hand, som inte längre visste vems den var.

Hon lutade sig närmre. Doft av gammalt linne, vinteräpplen och snö på järn. Läppar mot hans hals, iskalla. Han kom så plötsligt att det var som att falla in i sömnen och ut ur den på samma gång. Värmen sprutade upp över magen, över den kalla handen — tjocka strålar, stötvisa som pulserade ur honom medan hon höll om honom genom det, inte släppte, mjölkade det sista ur honom tills han kved in i kudden.

I samma andetag blev tyngden på sängkanten verklig. Ett knä mot madrassen. Ett bröst mot hans arm. Ett ansikte som ett ögonblick var alldeles tydligt: nitton, tjugo, inte ett barn, en ung kvinna med ett snett litet leende och ögon som blev stora av förvåning över sig själv.

Sedan släppte sömnen honom.

Anton for upp. Rummet var tomt. Månen låg kvar. Elementet knäppte. På magen fanns sperman, redan svalnande, klibbig i naveln, och på lakanet intill höften ett avtryck som kunde ha varit en hand — eller bara tyget, hopdraget av honom själv.

Han satt länge. Hjärtat slog som om han sprungit en mil.

”Dröm”, sa han till rummet.

Han torkade sig. Lade sig ner igen. Sov inte på riktigt förrän mot gryningen, och när han gjorde det var det med en kyla längs vänster sida som inte gick att dra upp täcket emot.

Lovisa, osynlig, satt på fönsterbrädan och såg på sin hand. Den skakade. Inte av kyla. Av tyngd. Det han gett henne låg kvar i fingrarna som en slags sommar. Hon förstod genast vad det var. Inte bönen. Inte rädslan. Det var han. Saltet och värmen och livet i det.

Hon ville ha mer. Inte bara av hunger. Av ömhet. Det var det som skrämde henne mest.

---

Dagen efter försökte Anton vara normal. Normal är svårt när man inte vet om man har onanerat åt ett spöke eller bara åt sin egen hjärna.

Han googlade. Spöken herrgård Västergötland. Sjöholmen historia. Synvillor i halvsömn. Han stängde flikarna lika fort som han öppnade dem. Vid lunchen frågade mamma om han sovit dåligt. Anton sa att elementet lät.

På kvällen satte han inte på någon film.

Han låg ovanpå täcket i skjorta och kalsonger, lampan tänd, och stirrade i taket tills ögonen sved.

”Om du var här”, sa han mot bjälkarna. ”Så var det… okej. Alltså. Jag vet inte hur man talar med drömmar. Men om du inte var en dröm så heter jag Anton. Jag är inte farlig. Jag är mest… pinsam.”

Tystnad. Sedan, vid spegeln över byrån, en imma som inte kom från hans andetag. Bokstäver. Långsamma, som om någon skrev med ett finger på insidan av glaset.

LOVISA

Anton reste sig så brådstörtat att stolen vid skrivbordet for i golvet.

”Lovisa”, upprepade han. ”Hej, Lovisa.”

En ny rad.

DU SOV NÄSTAN

Han skrattade. Det bubblade ur honom, hjälplöst.

”Jag visste inte om du fanns.”

JAG FANN DIG

Sedan, mindre:

FÖRLÅT

”Nej, det är lugnt.” Han gick fram till spegeln. Hans eget ansikte blekt. Bakom imman, svagt, ett annat. ”Du behöver inte be om förlåtelse. Det var det minst ensamma som hänt mig på typ ett år. Vilket är patetiskt. Jag vet att det är patetiskt.”

Imman på spegeln började rinna. Hon syntes bakom skriften. Inte helt. Som en bild med för lite ljus. Nattlinnet var vitt, enkelt, med en blekblå rosett som tiden ätit på. Hon var barfota. Anklarna smala. Håret hade släppt en slinga mot kinden. Hon såg ut att vara lite äldre än honom, kanske tre år äldre, och samtidigt omöjligt gammal.

”Du är jävligt vacker”, sa Anton, för att hjärnan inte hade någon bättre plan.

Lovisa log, och leendet var snett, mänskligt, inte alls som i spökhistorier.

Hon öppnade munnen. Först kom bara luft. Sedan, som från långt bort:

”Du… svär. Mycket.”

Rösten var hes av oanvändhet, men den var en röst. Anton kände hur ögonen blev varma.

”Vänta tills du hör mig förlora i ett spel.”

”Jag har hört”, sa Lovisa. ”Du kallar andra för noobs, vad det nu är. Ibland värre saker.”

”Gud!” Han täckte ansiktet. ”Du har hört allt.”

”Inte allt.” Hon lutade på huvudet. ”Bara det du gör när du tror att ingen ser. Det är det enda som är sant i det här huset.”

Anton sänkte händerna.

”Varför jag?”

Lovisa teg en stund. När hon svarade var det med den raka enkelhet som döda ibland har, för att de inte längre har råd eller tid med omvägar.

”För att du rör vid dig själv som om du fortfarande hoppas att någon annan ska göra det. Och för att du skrattar efteråt. De flesta skäms bara. Du skäms, och sedan skrattar du. Jag ville vara den som får dig att skratta mitt i.”

Något i bröstet vek sig hos honom, mjukt och farligt.

”Kan du komma hit? Inte i spegeln.”

”Lite”, sa hon. ”Om du vill ha mig. Vilja är bränsle. Och… det andra.” Hon såg ner, blyg på ett sätt som inte passade ett sekel av död. ”Det du gav mig i natt. Det stannade kvar i fingrarna. Jag kunde skriva. Jag kunde säga ditt namn inne i mig.”

Anton svalde.

”Sperman.”

”Ett fult ord”, sa Lovisa mjukt. ”Ett ärligt ord. Det är liv. Jag hade glömt hur livet väger.”

Hon steg ur spegeln som ur grunt vatten.

Det första som nådde honom var kylan. Sedan doften. Formen fylldes i efterhand: axlar, bröst under tyget, höfternas mjuka linje, händerna. Hon var genomskinlig mot fönstret, mer solid mot lampan. När hon stod framför honom kunde han se tapeten genom hennes midja, men när hon lyfte handen mot hans kind var fingrarna där. Kalla. Verkliga nog.

Anton slöt ögonen. Kände handflatan mot sin kind.

”Du är iskall.”

”Du är löjligt varm”, viskade hon, och det fanns humor där. ”Det är som att hålla i en kamin som skäms.”

Han skrattade mot hennes handled. Han lyfte inte själv händerna. Han visste inte om han fick.

Anton kände sig matt och satte sig ned på sin säng.

Lovisa såg på honom en lång stund, huvudet på sned, som om hon vägde något gammalt mot något nytt.

”Jag har aldrig…”, började han och hejdade sig.

Hon nickade.

”Inte jag heller. Inte så. Inte med någon. Bara en kyss bakom en berså som inte längre finns, och en hand på en klänning. Sedan dog jag. Det var en väldigt usel skola.”

Anton log, snett, lättat.

”Då är vi två som är usla.”

”Då får vi vara usla tillsammans”, viskade hon. ”Men du ska inte fråga den här gången. Inte än. Du ska titta.”

Hon tog ett steg tillbaka, precis så långt bak att lampan lös upp hela henne. Hon höll hans blick medan fingrarna fann linnesnöret vid halsgropen. Hon drog inte upp det. Hon lekte med det. Rosetten gled upp och ner mellan tumme och pekfinger, långsamt, som om tyget självt behövde övertalas.

”I min tid klädde man av sig i mörker”, sa hon tyst. ”Eller inte alls. Pigorna sa att en flicka som visade hy skulle brinna. Jag har brunnit i tvåhundra år. Nu tänker jag visa dig varför.”

Snöret släppte. Linnet öppnade sig en handsbredd nerför bröstbenet. Bara hy. En smal skåra av kyla och ljus. Anton svalde. Han kände hur kuken redan lyfte mot kalsongtyget, pinsamt tydlig, och hon såg det. Hon log det där sneda leendet.

Hon släppte ner den ena ärmen. Bara den. Tygkanten gled över axeln, fastnade ett ögonblick mot överarmen, föll. Vänster bröst kom fram, litet och fast, vårtan knottrig av rummets kyla, ljusrosa mot den bleka huden. Hon andades inte, men bröstkorgen höjde sig ändå, som om hon lånade hans andning.

”Lovisa…”, viskade Anton.

”Tyst.” Det var inte hårt. Det var mjukt och ihärdigt. ”Du har tittat på skärmar så länge. Titta på mig nu.”

Den andra ärmen. Samma långsamma fall. Höger bröst lika naket, lika verkligt mot lampan, och för ett ögonblick syntes tapeten fortfarande genom hennes revben — sedan ville hon mer, och köttet tätnade. Två bröst. Två vårtor. Linnet hölls bara uppe av höfterna nu, som en vit ring kring midjan.

Hon vek ner tyget. Inte i ett enda ryck. Centimeter för centimeter över magen, över den släta kalla huden, över naveln som inte längre behövde något. Höftbenen kom fram. Det mörka håret mellan benen, först som en skugga, sedan som sanning. Linnet föll till golvet utan ett ljud.

Hon stod naken i östra flygeln och lät honom se.

Anton kunde inte slita blicken ifrån henne. Halsen. Nyckelbenen. Den lilla gropen under strupen. Brösten som höjde sig när hon tog ett steg närmre. Den smala midjan. Höfterna. Låren. Det mörka, mjuka könshåret. Hon var genomskinlig längst nere vid anklarna, mer solid ju närmare hans blick hon kom, som om hans tända stirrande var det som vävde henne.

Kuken tryckte hårt mot kalsongerna. En mörk fläck växte där ollonet låg. Han skämdes. Han kunde inte sluta titta.

Lovisa kom fram till honom och stannade mellan hans knän. Inte nära nog att nudda. Tillräckligt nära för att kylan från hennes hud skulle lägga sig över hans lår.

”Du får röra mig”, viskade hon. ”Jag ber dig. Inte som en man som tar. Som en flicka som äntligen får be.”

Hans händer lyfte sig, osäkra. Hon fångade dem inte. Hon lät honom själv röra vid henne. Fingertopparna mötte hennes midja. Under dem fanns en kropp som mindes att den varit en kropp. Hon var kall. Där hans händer vilade blev hon varmare, som om blodet hon inte hade lånade hans eget.

Hon slöt ögonen. Ett litet ljud i halsen.

”Högre”, bad hon.

Han strök uppåt, klumpigt, över revbenen, tills tummarna låg under bröstens underkant. Hon nickade. Han slöt händerna om dem. Små. Fasta. Vårtorna hårda mot handflatorna. Hon blev tyngre i greppet, mer där, mer hans.

”Anton.” Rösten var hes. ”Kyss dem.”

Han lutade sig in från sängkanten, mellan hennes armbågar, och tog det ena bröstet i munnen. Klumpigt. För ivrigt. Tänderna nästan i vägen. Vårtan hårdnade mot tungan.

Lovisa flämtade och skrattade på samma gång.

”Mjukare, Anton. Jag försvinner inte för att du är snäll.”

Han mjuknade. Sög långsamt, släppte, andades varmt mot den våta huden, tog det andra bröstet. Tungan ritade cirklar. Kylan mot tungan blev till en pulserande ljum värme. Hon lärde sig fort att bli mer där han gav henne uppmärksamhet. Ett bröst i hans mun blev plötsligt mer tungt, verkligt, fylligt mot läpparna; det andra halvgenomskinligt tills hans hand slöt sig om det och knådade mjukt, tummen över vårta efter vårta, tills hon knöt fingrarna i hans hår.

Han rörde sig längre ner. Handen över den släta, kalla magen, mot könet. Mörkt, mjukt hår, slätt mot handflatan. När hans fingrar gled mellan benen var hon inte våt som en levande — hon var sval och silkig, som vatten som nästan frusit — och sedan, när han fann klitoris och strök den i cirklar, blev hon plötsligt fuktig på riktigt. Inte av kroppen. Av viljan. En slät, metalldoftande väta som klibbade mot fingertopparna. Han gled ner längs springan, samlade fukten, förde tillbaka den upp över klitoris och hon ryckte till med ett litet pip.

Han förde, nördigt nyfiken, fingrarna till munnen. Smakade. Metall och regn och något sött som inte fanns i någon film.

Lovisa såg på honom medan han smakade.

”Du är konstig”, viskade hon ömt.

”Du är död”, svarade han. ”Vi är kvitt.”

Hon sjönk ner på knä. En rörelse från en annan tid, men ögonen var hungriga, inte underdåniga. Hon drog ner hans kalsonger. Kuken fjädrade upp, stum och röd, ådrorna tydliga, ollonet blankt och känsligt framför hennes bleka ansikte. En droppe samlades redan i skåran.

Lovisa såg på den som på ett under.

”Så ser ni ut nu också. Jag var rädd att tiden ändrat även det.”

”Den har mest ändrat hur mycket vi talar om den.”

”Bra.” Hon slöt handen om honom. Kall. För kall. Anton rös, höfterna ryckte. Sedan värmde hon greppet medvetet — hon ville ha värmen dit — och kontrasten fick honom att svära rakt ut. Handen gled: stram kring skaftet, lösare över ollonet, ner igen så att pungen lyftes av handens bas. ”Jag har sett dig göra det här. Låt mig visa att jag lärt mig. Säg till om jag gör fel. Jag har bara tittat. Aldrig… gjort det på riktigt.”

”Du gör inte fel”, andades han. ”Du gör det omöjliga.”

Hon slickade först försiktigt, platt tunga från pungen upp längs undersidan, ett enda långt drag som lämnade en kall strimma mot den pulserande huden. Hon kretsade kring ollonet utan att ta det, bara andedräkt och små slick, tills han nästan bad henne. Sedan slöt hon läpparna kring toppen. Varmt. Svalt. Bådadera. Tungan tryckte mot skåran, samlade droppen, svalde den som om den betydde något.

Hon tog mer. Centimeter för centimeter, kinderna insjunkna, ett sug som inte bara var mun — ett undertryck, en virvel, som om hon kunde bli hål och värme och silke på samma gång. Något som liknade saliv rann längs skaftet ner mot hans pung. När hon gick djupare slöt sig något som liknade en strupe kring honom, mjukt och omöjligt, och hon såg upp. Genom tinningen syntes lampan. Det borde ha varit hemskt. Det var det vackraste han sett.

Hon släppte med en tråd av saliv mellan läpp och ollon, slickade bort den, tog honom igen. Handen följde munnen. Den andra höll pungen, vägde den, ett kallt finger bakom mot den ömma huden där. Anton grep tag i byrån bakom sig så att en borste ramlade i golvet.

”Lovisa — sakta — jag har aldrig fått… så. Jag kommer—”

Hon lyssnade inte helt. Tvåhundra år är lång tid att vara utan. Hon tog honom djupare, stannade, andades genom näsan mot hans mage, sög i korta, täta tag just under kanten där han var som känsligast.

Han kom med ett gny, inte något filmstön, ett sextonårigt, överraskat ljud. Sädesvätskan sprutade mot tungan i tjocka stötar, fyllde munnen, rann ur mungipan. Hon släppte inte. Hon svalde, hostade nästan, tog emot mer, slickade honom ren medan han fortfarande pulserade, överkänslig, med små ryck i höfterna.

Och hon fylldes.

Kinderna fick färg. Axlarna blev solida. Hon satt kvar på knä som en alldeles verklig ung kvinna med blanka läppar, en droppe i hakan och stora ögon.

Anton sjönk ner på knä framför henne. Tog hennes ansikte mellan händerna. Kinderna var svala nu, inte iskalla. Han kände ben under huden. Kysste den salta mungipan, hennes läppar, hennes panna.

”Du är här”, viskade han.

”En stund.” Hennes röst var klarare. ”Det räcker längre än i natt. Jag känner golvet. Anton. Jag känner golvet!”

Hon skrattade så att det blev till gråt, och han höll om henne, och hon vägde. Inte mycket. Men hon vägde.

De kysstes för första gången där på golvet. Det var uselt. Tänderna stötte i varandra. Näsorna var i vägen. Lovisa hade inte kyssts på över tvåhundra år. Anton hade kyssts med tuggummi. De skrattade in i munnen på varandra och försökte igen, mjukare, och tredje gången stämde det — hennes läppar som värmdes av hans, hans tunga mot hennes, andedräkten hon inte behövde men tog emot som en gåva. Han kände sin egen smak i hennes mun och det borde ha varit fånigt. Det var det inte.

”Du är usel på det här”, viskade hon.

”Du är död på det här.”

”Då får vi öva.”

De övade tills färgen i hennes kinder började blekna igen, långsamt, som en eld som inte får mer ved. Hon kysste hans panna.

”Sov”, sa hon. ”Om du halvsover igen hittar jag dig lättare. Men nu vet du att det inte är en dröm. Inte bara.”

”Stannar du?”

”Så länge det räcker.”

Det räckte tills han somnade. När han vaknade mot gråljuset var sängen tom, men lakanet intill honom var nedtryckt som efter en kropp, och på hans mage fanns ett kallt avtryck av en hand som vilat där.

De följande dagarna lärde de sig varandra som man lär sig ett stort gammalt slott: genom att gå vilse.

På dagarna var Lovisa oftast bara en kyla vid hans vänstra sida när han spelade. Ibland tryckte hon ett finger mot nacken när han skulle göra något dumt, och han dog ändå, och hon skrattade så att gardinerna rörde sig. Mamma sa att östra flygeln var dragig. Anton sa att han vant sig.

De talade med varandra. Det var oväntat viktigt. Hon ville veta vad en pekskärm var. Han förklarade, och hon sa att det lät som trolldom för lata. Han ville veta hur det kändes att vara död. Hon sa att det mest kändes som att vänta i ett rum där någon glömt släcka.

”Har du haft… någon”, frågade hon en eftermiddag, halvsynlig i fönstersmygen. ”Sedan du blev gammal nog att vilja.”

Anton skakade på huvudet.

”Nej. Jag är den sortens sextonåring som folk tror bara finns i historier. Inga fester. Ingen som tog med mig bakom en gymnastiksal. Bara… det här.” Han nickade mot datorn, mot sängen. ”Och nu du. Det gick undan.”

Lovisa log.

”Jag dog med orörda lakan och en bibel under kudden jag inte trodde på. Vi får lära oss utan lärare.”

”Bra”, sa Anton. ”En lärare hade bara stört.”

En kväll låg han mellan hennes ben och slickade henne tills rummet luktade regn.

Hon smakade som källvatten och hud. De inre blygdläpparna var svala först, sedan varma där tungan låg kvar. Han särade henne med tummarna, klumpigt öm, och såg — blekrosa, blank, klitoris svullen som ett bär. Han slickade platta, långsamma drag från öppningen upp över den, slöt läpparna kring klitoris och sög mjukt. Lovisa böjde sig som en båge. Hennes lår skakade mot hans öron. Hon hade inte fått någon orgasm medan hon levde — det hade inte ens varit ett ord hon ägde — och när den kom var det med ett ljud som fick en tavla i korridoren att räta på sig. Fukten blev plötsligt riklig mot hakan. Hon pulserade under tungan. Ljuset i henne blossade, värme mot hans ansikte som från en öppen spis.

”Igen”, bad hon hes. ”Anton. Igen. Där. Just mot klitoris.”

Han gav henne igen. Två fingrar inne i den svala, täta värmen som blev tätare ju mer hon ville, böjda mot en punkt hon inte visste fanns, medan tungan stannade på klitoris. Hon kom en andra gång med hans namn mellan tänderna, och rummet blev det ett ögonblick sommarvarmt, doftande av syren som inte blommat på tomten på femtio år.

Efteråt låg hon med kinden på hans mage och petade nyfiket på kuken som vaknade igen, trotsad av ungdomen, redan blank i toppen.

”Ni pojkar är löjliga”, sa hon ömt. ”Den reser sig som om det hade egna ärenden.”

”Det har bara ett ärende.”

”Mm.” Hon slickade ett långt, långsamt drag från pung till topp, tog honom i munnen bara till hälften, sög medan handen vred sig kring det hon inte rymde. Hon såg på honom hela tiden. ”Då sköter vi det ärendet.”

Han kom i hennes mun igen, mindre den här gången men tillräckligt för att färgen skulle stanna i hennes läppar en timme till, och hon slickade sig belåtet om munnen som om hon ätit något förbjudet och tänkte göra om det.

Första gången

Det var en lördag när föräldrarna åkt till stan för att titta på tapeter, vilket Anton tyckte var den mest förälderaktiga meningen i universum.

De hade redan rört varandra till utlösning två gånger den förmiddagen — hennes mun, hans tunga — och Lovisa var så solid att hon kunde hålla en kaffekopp. Hon drack inte. Hon höll bara, för att hon kunde, och såg på den bruna ytan som på ett under.

I sängen blev de plötsligt blyga. Det var löjligt efter allt de redan gjort. Ändå.

Anton låg på rygg. Lovisa satt över honom, naken på ett sätt som fortfarande var nytt för dem båda. Han såg födelsemärket under vänster bröst. Den bleka linjen på knäet. Hennes kön mot hans mage, sval fukt som redan klibbade i höftlinjen. Kuken låg styv mellan dem, tryckt mot hennes mage, och hon gned sig sakta längs den utan att ta in den — bara de yttre blygdläpparna, den blöta springan som smeks mot ådrorna, klitoris som träffade ollonet i varje drag. De flämtade båda.

”Jag är rädd att det ska göra ont”, sa hon tyst. ”Pigorna sa att det gjorde ont. Och att man blödde. Och att man tillhörde efteråt.”

”Du tillhör dig själv”, sa Anton. ”Och om det gör ont slutar vi. Punkt. Jag… jag vet inte ens om jag hittar rätt. Jag har bara sett det. Det är inte samma sak.”

”Då tittar vi tillsammans.”

Hon lyfte sig. Tog honom i handen. Ollonet var så känsligt att bara hennes fingrar kring det fick honom att bita ihop. Hon förde det mot sig, strök sig med det först, upp och ner mellan blygdläpparna så att hon blev blankare, så att han såg hur öppningen mjuknade. Första gången gled han för långt fram. Andra gången för långt bak. De skrattade, pannorna mot varandra, och hon sa att det var som att trä en nål med vantar på.

Tredje gången fann hon öppningen. Hon sjönk en centimeter. Stannade. Ögonen stora.

Värmen slöt sig om bara toppen — trång, sval, sedan het där hon ville. Anton såg stjärnor.

”Trångt”, andades hon. ”Du är… mycket.”

”Säg till.”

”Vänta. Bara vänta.”

Hon andades, trots att hon inte behövde. Han strök hennes sidor, hennes bröst, den lilla gropen i nacken. Tummarna över vårtorna. Hon sjönk en bit till. Ett motstånd, inte smärta exakt, mer en kropp som inte visste att den kunde öppna sig. Sedan släppte något. Hon tog honom till hälften, stannade, log vackert och skakigt.

”Du är inne i mig.”

”Lite grann.”

”Dumma pojke. Det är inte lite grann.”

Hon tog resten själv, långsamt, centimeter för centimeter, tills hon satt ner mot hans höfter och han kände sig sluten av henne hela vägen — basen tryckt mot hennes mjuka, blöta hud, pungen mot hennes stjärt. Anton såg där de möttes, och det var så naket och nytt att han kände hur ögonen sved. Inne i henne var det omväxlande svalt och brännande, tätt som en sluten hand som milt knådade.

”Rör dig inte”, bad han. ”Alltså. Jo. Men inte än. Jag är usel på att hålla.”

”Jag vill inte att du håller.” Hon böjde sig fram. Håret föll kring hans ansikte. Brösten mot hans bröst. ”Jag vill att du ger mig det. Så att jag kan stanna. Så att jag kan lära mig resten medan jag fortfarande väger.”

Hon rörde sig. Först stelt, som någon som lär sig en dans ur minnet: upp tills bara ollonet var kvar i den blöta ringen, ner tills hon satt stilla och andades mot hans mun. Sedan mjukare. En rullning i höften som fick hennes klitoris att gnidas mot hans mage. Våta ljud, mjuka, skamlösa. Hon blev blötare kring honom. Det rann längs hans pung.

Anton höll hennes höfter. De var fasta. Verkliga. Han lyfte mot henne, klumpigt, för djupt en gång så att hon pip till, sedan lagom, och hon nickade ja mot hans läppar.

”Lovisa—”

”Jag vet. Kom.”

Han kom med ett gny, för tidigt, sexton år, oskuld och med för mycket känsla, stötvis uppe i henne. Varje puls kändes. Hon tog emot med öppen mun, utan ljud först, sedan ett litet stön när värmen spred sig inne i henne — hon kände det, sa hon efteråt, som att någon tände ljus rum för rum. Ljuset gick genom hennes mage, en mjuk glöd under huden, och färgen kom tillbaka till läpparna, till bröstvårtorna, till kinderna. Hon blev tyngre i hans knä. En droppe svett, riktig svett, rann mellan hennes bröst.

”Gud”, viskade hon. ”Jag svettas. Anton. Jag svettas!”

Hon skrattade, grät och började röra sig igen, nu för sin skull, klumpigt sökande tills hans tumme fann klitoris och strök i takt med hennes höfter. Det tog tid. Den första orgasm hon någonsin fått kring en kuk kom inte som i filmerna. Den kom som en lång, förvånad skälvning, ögonen uppslagna, händerna hårda kring hans axlar, slidan som knöt sig om honom i täta, ofrivilliga tag — och hon sa hans namn som om hon lärde sig det på nytt.

Efteråt låg de hoptrasslade. Han gled ur henne med ett vått ljud och hon kved smått, överkänslig. Mellan hennes lår rann det vitt och klart om vartannat. Hon var solid. Hennes hjärta slog inte, men hans slog tillräckligt för två, och mot hans bröstkorg fanns en kropp som luktade sex och vinteräpplen.

”Oskulder”, muttrade Anton i hennes hår. ”Vi är usla oskulder.”

”Var”, rättade Lovisa belåtet. ”Nu är vi bara usla.”

Inte ensamma hemma

Det var värre. Det var bättre. Det var löjligt.

En tisdagskväll satt mamma och pappa i salongen och tittade på nyheter om räntor, vilket Anton ansåg borde vara olagligt efter klockan åtta. Han låg i sängen med lampan släckt och Lovisa naken utmed hans sida, så solid ännu efter eftermiddagens utlösning i hennes mun att hennes tå kunde kittla hans vad på riktigt.

”Du måste vara tyst”, viskade han.

”Jag är död”, viskade hon tillbaka. ”Jag kan vara tyst.”

Det kunde hon inte. Inte när hans fingrar gled in i henne — två, långsamma, böjda, tummen mot klitoris — och hon blev så blöt att det hördes. Inte när hon, hämndlystet öm, slickade honom så långsamt att han fick trycka ansiktet mot kudden: bara ollonet i värmen, tungan i skåran, sedan ett djupt tag tills näsan trycktes mot hans mage och hon höll honom där, svalde kring honom, släppte, tog honom igen.

Trappan knarrade. Mamma ropade om han ville ha te. Anton svarade med en röst som tillhörde någon som kvävdes åt alla håll.

”Nej tack!”

Lovisa skakade tyst av skratt mot hans lår, vilket fick kuken att studsa mot hennes kind. Sedan tog hon honom helt i munnen, elak och kär, handen kring det hon inte rymde i munnen, och Anton kom så hårt att han såg prickar, med mammas steg redan i korridoren utanför. Han sprutade mot gom och strupe. Hon svalde i tysta tag, slätade ner täcket över honom, slickade bort ett stänk från läppen och var bara kyla mot väggen när dörren öppnades.

Mamma såg sig om.

”Du ser febrig ut.”

”Jag är trött”, sa Anton. Det var sant. ”Elementet.”

”Vi måste verkligen ringa den där killen.”

När dörren stängts kom Lovisa tillbaka fram ur tapeten, slickade sig om munnen och viskade:

”Hon borde ringa mig.”

Anton drog ner henne och skrattade mot hennes hals tills hon bad honom hyssja, och sedan knullade de på sidan, långsamt, hans hand över hennes mun även om hon lovat att hon kunde vara tyst. Hon ljög. Han gled in bakifrån, som två skedar, ett lår lyft, och varje lång stöt gled lättare än den förra. Hon var blöt längs insidan av låren. Hans pung slog mjukt mot henne. Ett litet pip slank igenom när han träffade rätt — djupt, vinklat, den punkt hon nu kände igen.

Nerifrån kom programledarens röst om inflationen. Anton kom i henne med tänderna i hennes axel, stöt efter stöt, och hon höll honom därinne tills glöden lagt sig under hennes hud och hon kunde viska, alldeles nära, med hans halvstela kuk fortfarande i sig:

”Nu hör de bara huset. Huset ljuger åt oss.”

Spegeln

Spegeln över byrån hade redan burit hennes namn. Nu bar den dem båda.

Lovisa ville se. Hon sa det rakt ut, med den nya klarheten i rösten som kom efter att hon fått honom.

”I min tid fanns det speglar man inte fick stå för länge framför. Som om fåfänga vore värre än hunger. Jag vill se hur vi ser ut när du är i mig.”

Han tog henne från sidan, vid stolen. Hon lutade sig fram, händerna mot byrån. Spegeln visade hennes ansikte, hans eget bakom, rött, allvarligt och sexton år. Spegeln visade hennes bröst, vårtorna mörka. Spegeln visade hur han strök ollonet mellan hennes blygdläppar först, hur hon tryckte sig bakåt mot det, hur han sjönk in i ett enda långt, vått drag tills höfterna låg mot hennes stjärt.

”Titta på mig där”, bad hon. ”Inte bara här.”

Han tittade in i glaset. Hon tittade tillbaka. Det var som att ha fyra ögon på sig. Han höll hennes höft och hennes bröst, knådade, nöp vårtan mellan två fingrar medan han knullade henne i långa, djupa tag. Hennes inre höll om honom, sög i varje utdragning som om slidan inte ville släppa. När takten ökade blev hon mer solid för varje stöt som lockade fram ljud ur henne — vilja som bränsle, redan innan slutet.

Spegeln immade i kanten. Anton såg sin kuk försvinna i henne, blank, och hennes ansikte när hon bet sig i läppen. Ingenting i någon film hade sett ut så här: lite fel vinkel, lite för mycket känsla i ögonen, en slinga hår fast i mungipan.

Hon kom först, överraskad, pannan mot glaset. Avtrycket av hennes hand blev kvar i imman. Inne kring honom knöt hon sig i vågor, så täta att han nästan inte kunde röra sig, och hon såg sig själv komma — det var det som knäckte henne, sa hon sedan, att se det. Han följde efter, djupt, och höll henne uppe när knäna vek sig. I spegeln såg han glöden sprida sig från hennes underliv upp längs magen, som mjölk i vatten, och hur hon för ett andetag såg alldeles levande ut — svett i hårfästet, pupiller stora, ett leende som var stolt.

Mellan hennes lår rann hans säd ur henne i en tjock tråd. Hon strök dit ett finger, förde det till munnen, smakade och mötte hans blick i glaset.

”Där”, viskade hon mot sitt eget ansikte. ”Där är jag.”

Källaren

Källaren under Sjöholmen var äldre än salongen. Sten. Tegel. En lukt av äpplen som slutat finnas och jord som aldrig slutat existera. Pappa förvarade vinhyllor där och en frys som slog ifrån sig med jämna mellanrum. Anton gick ner för att hämta en låda med sladdar. Lovisa följde efter, nyfiken som en katt.

”Här dog jag inte”, sa hon tyst mellan valven. ”Men här bar de in mig. Stenarna minns kylan från kjolen.”

Hon var tydligare därnere. Anton såg det genast. Konturen hårdare, även innan han rört henne. Som om husets underliv var hennes.

”Du är mer här.”

”Jag är mer där huset är minst modernt.” Hon satte sig på en gammal kista. Nattlinnet, som hon åter tagit på sig av en slags koketteri, lyste mot den svarta stenen. ”Vill du ha mig här? Där de bar mig?”

Han tvekade.

”Är det inte… makabert?”

”Allt med mig är makabert, älskade nybörjare.” Hon räckte ut handen. ”Men det är också mitt. Jag vill skriva över det. Med dig. Med värme.”

Han gick fram mellan hennes knän. De kysstes. I källaren var hennes läppar kallare, men när han redan var hård mot hennes lår började hon värmas inifrån av bara viljan. Han slickade henne sittande på kistan, på knä på kallt tegel, särade henne med händerna, sög på klitoris tills hon fick hålla sig i hans hår och ett gammalt glas på en hylla sjöng svagt. Hon var saltare här. Rikligare. Det rann mot kistlocket.

Sedan drog han henne ner på den slängda flyttfilten pappa lämnat, och de låg på sidan mitt bland vinkartonger och ett evigt surr från frysen.

Det var obekvämt. Det var stenigt. Det var första gången hon bad honom ta henne bakifrån, försiktigt, med en hand som visade — hon böjde ett knä, förde honom rätt, stönade när ollonet trängde in i den redan blöta, släta värmen.

”Sten under knäna. Du i mig. Jag föredrar dig.”

Han höll om henne, en arm under hennes bröst, fingrarna över en vårta, och knullade henne stilla där huset var som äldst. Långa drag. Hud mot hud. Hennes stjärt mot hans mage. Han nådde djupare så, och hon pressade sig tillbaka mot varje stöt som om hon ville ha honom genom sig. När hans hand släppte bröstet och gled ner, två fingrar mot klitoris medan han fortsatte inne i henne, kom hon med ansiktet tryckt mot filten, ljudlöst, kroppen i kramp kring hans kuk.

Han höll inte länge efter det. Kom tryckt mot hennes nacke, namnet mellan tänderna, och hon lyste så att vinet i flaskorna fick en röd skugga mot väggen. Dropparna som rann ur henne när han släppte var varma mot hennes kalla lår.

Hon förblev solid länge efteråt. De satt med ryggen mot kistan, och hon lät honom hålla hennes verkliga, svala hand medan hon berättade om järnräcket och isen och de tre dagarna. Inte för att skrämma. För att han skulle veta vem han låg med.

Anton kysste hennes tinning, den tinning som en gång slagit i järn.

”Du är här nu.”

”Tack vare ditt fula, ärliga ord”, sa hon. ”Sperman. Livet. Jag borde brodera det på en kudde.”

Han fnissade mot hennes hår.

”Mamma skulle få slaganfall.”

Till gryningen

Det var en natt i slutet av oktober. Regn mot östra flygelns fönster, det där västgötska regnet som inte tar slut, bara byter styrka. Föräldrarna sov. Huset andades.

Anton hade redan kommit en gång i hennes mun, tidigt — hon hade knäböjt vid sängkanten och tagit honom långsamt, tungan platt, sedan djupt, handen kring hans, tills han sprutade mot gommen och hon höll honom där och svalde varje stöt med slutna ögon, som om hon drack honom. Efteråt hade hon vandrat runt rummet naken och solid och petat på hans saker med verkliga fingrar: en spelfigur, en tröja, en bok hon inte kunde läsa utan att han förklarade orden. Hon hade slagit sig ner i fönstret, och han hade tänkt att ingen släktmålning kom i närheten av den vackra synen.

”En gång till”, bad hon när natten var som djupast. ”Inte i munnen. I mig. Jag vill försöka stanna tills det ljusnar. Jag har inte sett en morgon inifrån en kropp på tvåhundra år. Jag vill se din sömniga mun. Jag vill att du ser att jag fortfarande sitter här.”

De tog det långsamt. Ansikte mot ansikte. Hon med benen kring honom. Han strök sig mot henne först, ollonet mellan de svullna blygdläpparna, tills båda skälvde. Sedan gled han in i ett enda andetag, hela vägen, och stannade därinne medan hon vande sig, medan hon log mot hans mun.

Nu kunde de det — inte skickligt, men bekant. De viskade dumheter. Hon retades med hur han bet sig i läppen. Han retades med hur hon räknade stötar tyst, som om hon fortfarande var rädd att göra fel. Han rörde sig i korta, djupa tag som höll ollonet mot den ömma punkten. Hon blev blötare och blötare. Det hördes. Det luktade. Hennes bröst gned mot hans vid varje rörelse, vårtorna hårda.

När hon kom var det tyst och långt, pannan mot hans, slidan i långa sammandragningar som mjölkade honom, och när han följde efter — inte för tidigt den här gången, de hade övat — höll hon honom så djupt det gick och viskade:

”Stanna. Stanna i mig. Låt det räcka.”

Han sprutade inuti henne i pulser hon kände mot livmodern hon inte längre hade, och hon skrattade andlöst mot hans hals. Glöden lade sig inte den här gången. Den sjönk in. Hennes hud fick en matt livston. Bröstkorgen höjde sig i en låtsad andning. Mellan dem, där han fortfarande låg och mjuknade i henne, var det varmt och klibbigt och mänskligt.

De låg kvar så. Han gled ur henne efter en stund och hon kved av saknaden av honom i henne, slöt låren om hans lår i stället. De talade tills orden tog slut. Sedan somnade han, mot sin vilja, med näsan mot hennes hals.

När han vaknade var fönstret grått.

Lovisa satt fortfarande kvar.

Inte skarp som i källaren. Inte lysande. Bara där. Naken under täcket. Håret slarvigt. En fuktig linje vid tinningen som kunde ha varit svett eller regn. Mellan hennes lår, mot lakanet, fanns fortfarande spår av dem. Hon såg på honom med ett uttryck han inte hade ord för.

”Gryning”, viskade hon. ”Den är ful. Den är grå. Den är det vackraste jag sett.”

Anton räckte ut handen. Kindben. Verkligt.

”Du är kvar.”

”En stund till.” Hon kysste hans handled. ”Sedan tar det slut. Inte jag. Bara tyngden. Du får ge mig mer en annan natt. Det är ett uselt system. Jag tycker om det.”

De låg tysta och såg ljuset bli mindre grått. När hon började tyna — först genomskinlighet vid fingrarna, sedan kylan tillbaks — grät hon inte. Hon såg bara på honom som om hon sparade sina ord.

”Jag är kär i dig”, sa Anton, klumpigt, sexton, sant.

Lovisa log sitt sneda leende.

”Dumma, varma, levande pojke.” Hennes röst var redan längre bort. ”Jag fastnade för dig i halvsömnen. Jag tänker inte släppa för att solen har dålig smak.”

Ett sista tryck mot hans mun. Läppar som blev till andedräkt.

Sedan var hon kyla längs vänster sida, och lakanet som fortfarande bar formen av ett knä.

I spegeln, om man tittade noga innan imman lättade, stod ett enda ord:

KVAR

Julnatten

Snön kom på julaftonsmorgonen som om någon äntligen dragit ett lakan över hela Västergötland. Sjöholmen blev tyst på ett annat sätt. Inte det vanliga knäppandet i träet, utan ett täcke över taken, över parken, över den svarta pölen bakom alarna. Mamma grät nästan över hur vackert det var. Pappa svor över skottningen. Anton tänkte bara: hon kommer att gilla det här. Hon har inte sett snö inifrån en kropp på tvåhundra år.

Föräldrarna somnade tidigt, mätta på skinka och portvin och den trötthet som kommer när man lyckats låtsas att en flytt är en nystart. Klockan i salongen slog tolv. Anton låg redan vaken. Lovisa satt i fönstret, bara halvsolid ännu — hon hade fått honom i munnen före julbordet, snabbt, med dörren låst och hans hand i håret medan mamma ropade att skinkan var färdig — men färgen hade börjat gå ur kinderna igen.

”Det är jul”, viskade hon mot rutan. Imman från hennes icke-andedräkt blandades med kylan utifrån. ”Vi hade gran i salongen. Äpplen. Levande ljus som brände ett hål i en duk en gång. Pappa blev rasande. Jag skrattade i klädkammaren.”

”Kom hit”, bad hon sedan.

Han gick barfota över golvet. Hon var naken under nattlinnet. När han ställde sig mellan hennes knän vid fönsterbrädan låg hennes lår svala om hans höfter. Ute föll snön i tjocka sjok mot den svarta parken. Inne fanns bara elementets knäppande och hans hjärta.

Hon kysste honom med öppna läppar, långsamt, som om natten hade råd. Tungan mot hans. Händerna under hans tröja, kalla över bröstvårtorna tills de hårdnade, sedan varmare där hon ville. Han lyfte av linnet. Hennes bröst i julnattens blå ljus var små och fasta, vårtorna redan hårda. Han tog det ena i munnen, sög mjukt, lät tänderna bara nudda, och hon andades ut mot hans hjässa.

”I kväll vill jag ha allt”, viskade hon. ”Inte för att jag är rädd att det tar slut. För att det är jul. Man ger saker till jul. Jag vill ge dig min kropp så länge den väger, och jag vill att du fyller mig så att jag kan sitta vid granen efteråt och låtsas att jag hör hemma i detta årtalet.”

Han bar henne till sängen. Hon vägde för lite, sedan precis lagom när deras vilja samlades. De rullade åt sidan. Hans mun över hennes hals, nyckelben, bröst, mage. Han särade hennes lår och såg henne i det blå ljuset: blekrosa, redan blank, klitoris svullen som ett litet bär. Han slickade platta drag från öppningen upp över den, slöt läpparna kring klitoris och sög i långsamma tag medan två fingrar gled in i den svala, täta värmen. Lovisa knöt lakanet. Höfterna lyfte sig mot hans ansikte. Fukten blev riklig mot hakan, söt och metallisk.

”Där”, andades hon. ”Just mot klitoris. Cirklar. Ja — Anton—”

Hon kom med ett gny hon tryckte in i kudden, slidan i täta sammandragningar kring hans fingrar, klitoris pulserande under tungan. Han släppte inte. Han slickade henne genom det, mjukare, tills hon skakade och skrattade och drog honom upp i håret.

”I mig. Nu. Jag vill känna julen inifrån.”

Han gled in i ett enda långt andetag. Hon var så blöt att han sjönk till basen utan motstånd, pung mot hennes hud, och båda stannade där, pannorna ihop. Inne i henne var det hett där hon ville och svalt i kanterna, en slida som höll om varje åder. Han rörde sig långsamt. Varje utdragning lät vått. Varje stöt inåt fick hennes bröst att gunga och klitoris att gnidas mot hans mage.

”Titta på mig”, bad hon.

Han tittade. Snön lyste upp hennes ögon. Han ökade takten, inte vilt, bara säkert, höften i en rullning som träffade djupt. Hon mötte honom. Låren kring hans midja. Naglarna i hans rygg, kalla, sedan varma.

När hon kom igen knöt hon sig så hårt kring honom att han stönade rakt ut. Slidan mjölkade i vågor. Han höll inte. Sprutade inuti henne i långa, tjocka stötar, varje puls synlig i hur hon blundade och log, och glöden spred sig under hennes hud från underlivet upp mot strupen som om någon hällt varmt ljus i henne.

Hon blev tung i hans armar. Svett mellan brösten. En riktig hjärtrytm, lånad, mot hans bröstkorg.

”God jul”, viskade hon hes, med honom fortfarande inne i sig, mjuknande, klibbig.

”God jul.”

De låg så medan klockan slog ett. Sedan bad hon honom ta henne igen, bakifrån den här gången, med ansiktet mot fönstret så att hon kunde se snön medan han knullade henne. Han gled in bakifrån, som två skedar, ett lår lyft. Det var lättare nu. Hon var blöt av dem båda. Varje stöt sköt henne närmre rutan. Hans hand kring hennes bröst, den andra mellan hennes ben, två fingrar på klitoris i takt med höften. Hon kom tyst, med öppen mun mot glaset, och han följde efter med tänderna i hennes axel.

Efteråt satt hon i hans knä i fönstret, naken, solid, och såg på snön tills kinderna åter fick den där julröda färgen som inte kom av kyla. Hon höll hans hand mot sin mage.

”Därinne är du kvar”, sa hon stilla. ”Inte bara det våta. Något annat. Som om du tänder rum jag glömt att jag hade.”

Anton kysste hennes hår och sa ingenting, för han visste inte än att hon redan bar på mer än säd.

Den andra kylan

Det började inte med Lovisa.

Det började med en lukt.

Inte linne och vinteräpplen. Brännvin och våt yllekappa och något metalliskt som inte var snö på järn utan mynt mot tänder. Anton kände den första gången tre dagar efter jul, i trappan ner mot salongen. Kylan som följde var fel. Lovisas kyla var nyfiken. Den här var tung. Den lade sig över bröstbenet som en hand som inte bad om lov.

Lovisa blev stilla när han nämnde det.

”Han”, sa hon bara.

”Vem?”

”Pappa.” Rösten var tunn. ”Carl Gustaf. Han ägde huset. Han ägde tanken på mig. Han dog i den västra flygeln av en hjärna som brast över en räkning, men han stannade i väggarna som mögel. Han tålde inte att någon rörde vid det han räknade som sitt. Inte då. Inte nu.”

Anton skrattade först, osäkert.

”Din pappa tittar på oss när vi—”

”Han tittar när du gör mig till någon annan än hans dotter.” Hon såg på honom. ”Han är svartsjuk, Anton. Inte som en älskare. Som en man som fick sin egendom tagen i beslag.”

Samma natt, mitt under det att Lovisa red honom i den östra flygeln — höfterna i långsamma cirklar, klitoris tryckt mot hans mage i varje nedsänkning — knäppte huset fel. Inte trä. Tänder.

Lovisa stannade med honom djupt i sig. Ögonen stora.

”Inte nu”, viskade hon mot taket. ”Han är min.”

Kylan kom in under dörren som rök. Anton såg andedräkt. Inte sin. Inte hennes. En tredje. Spegeln över byrån mörknade som om någon ställt sig mellan dem och lampan. Ett tryck mot Antons bröst, hårt, avvisande, och kuken i henne mjuknade av skräck.

Lovisa blev rasande.

Det hade han inte sett förut. Hon sjönk ner över honom, tog hans ansikte mellan händerna, kysste honom med öppen mun, djupt, som om hon ville äta sig in i livet. Samtidigt rörde hon höfterna igen, medvetet, slött och hett, slidan sluten kring honom tills han styvnade trots rädslan.

”Titta på mig”, befallde hon. ”Inte på honom. På mig. Ge mig det. Nu. Jag behöver bli tung.”

Han grep tag om hennes stjärt, mötte hennes tag, knullade upp i henne medan den andra kylan försökte lägga sig mellan deras hud. Lovisa stönade högt, medvetet högt, ett ljud som var sex och trots. Hennes bröst gungade. Våta ljud. Hon tog hans hand till klitoris, tvingade fingrarna dit, red både kuk och hand.

”Kom i mig”, viskade hon. ”Fyll mig. Han tål inte liv.”

Anton kom med ett ljud som var hälften vällust och hälften vrede, sprutade djupt, stöt efter stöt, och Lovisa lyste. Inte det vanliga mjuka skenet. Ett skarpt, varmt bloss som fick spegeln att imma igen och den tredje anden att rygga som från en öppen spis. Lukten av brännvin bröts. Trycket släppte.

Hon satt kvar på honom, flämtande, solid, med säd som rann ur henne ner längs hans pung.

”Han kommer igen”, sa hon. ”Han är ett hus i huset.”

”Då knullar vi ut honom ur väggarna”, sa Anton, och hon skrattade mot hans hals, skört och kåt.

Han kom tillbaka två nätter senare. Den här gången i källaren, där Lovisa var som tydligast och den gamle som argast. Stenarna mindes honom. Anton hade Lovisa mot kistan, benen kring hans midja, och han knullade henne stående, djupa tag som slog hennes stjärt mot träet. Hon var blöt längs insidan av låren. Klitoris under hans tumme. Hon bet honom i axeln för att inte skrika.

Då hördes rösten.

Inte i rummet. I tänderna.

Skamlös. Lik. Horunge i min släkt.

Lovisa såg Anton i ögonen och släppte inte.

”Horunge var ett ord för levande”, viskade hon mot Antons mun. ”Jag är varken eller. Jag är hans. Inte din.”

Hon bad Anton lägga henne på filten, på mage, och ta henne så djupt det gick. Han gjorde det. Höfterna mot hennes. En hand under henne, fingrar mot klitoris, den andra i hennes hår. Varje stöt var ett svar. Hon kom först, med ansiktet mot yllefilten, slidan i kramp kring honom. Han följde efter, sprutade inuti henne tills det rann ut kring hans kuk i tjocka droppar, och ljuset i henne var så starkt att vinkartongerna kastade skuggor.

Den andre röt. Ett glas sprack på en hylla. Sedan blev det tyst.

Lovisa låg med kinden mot filten och log, trött, segerrik, med Antons säd varm mellan skinkorna.

”Han hatar hur du smakar i mig”, viskade hon. ”Därför ska du göra det igen. I kväll. I sängen. I spegeln. Överallt där han tror att han äger luften.”

De gjorde det. Tre gånger före gryningen. Munnen. Slidan. Hon överst med ryggen mot honom så att han såg hennes nacke och hur hans kuk försvann i henne i spegeln. Varje utlösning gjorde henne tyngre. Varje gång vek den andra kylan undan som rök för drag.

Mot morgonen var Carl Gustaf bara en dålig lukt i trapphuset.

”Han är inte borta”, sa Lovisa. ”Men han vet att jag inte längre är hans egendom.”

Helgen

Föräldrarna åkte till Göteborg på fredagseftermiddagen. Tapeter, släkt, en middag Anton inte var välkommen på för att det bara skulle bli vuxet prat. Porten gnisslade igen. Grusvägen tystnade. Sjöholmen tillhörde dem från fredag kväll till söndag kväll.

Lovisa stod i hallen när bilen försvunnit, naken under nattlinnet, redan mer solid än på morgonen — han hade kommit i hennes hand i duschen, snabbt, mot kaklet, och hon hade slickat fingrarna som godis.

”Två nätter”, sa hon. ”Och en dag som är vår. Jag tänker inte slösa den på att vara genomskinlig.”

De började i salongen, på den soffa mamma täckt med en vit duk för att den inte skulle slitas. Lovisa sträckte ut sig på den, särade på knäna, och Anton knäböjde och slickade henne tills duken under henne mörknade. Klitoris mellan läpparna. Två fingrar, sedan tre, böjda. Hon kom med hälarna i hans rygg och skrattade efteråt för att en prydnadskudde ramlat i golvet.

Han tog henne där, på rygg, ett ben mot soffryggen. Det våta ljudet var högt i det stora rummet. Hennes bröst i hans händer. Han knullade henne långsamt först, sedan fort när hon bad om det, och kom så djupt att hon kände värmen sprida sig mot naveln. Hon höll honom inne. Skrattade när han sa att soffan nog var förstörd.

”Bra”, sa hon. ”Ett hus ska minnas rätt saker.”

På kvällen åt de i köket. Alltså: han åt. Hon satt i hans knä, naken, och stal smak från hans mun. När han blev hård mot hennes stjärt lyfte hon sig och sänkte sig ner på honom mitt vid köksbordet, med ryggen mot hans bröst, och red honom medan kaffet kallnade. Hans händer på hennes bröst. Hennes hand på klitoris. Tallriken skramlade. Hon kom först, med huvudet bakåt mot hans axel. Han lyfte henne, bar henne de sista stötarna stående mot diskbänken, sprutade i henne med ansiktet i hennes hår.

Hon förblev solid hela kvällen.

De duschade tillsammans. Vattnet gick genom henne först, sedan inte. Han tvålade in hennes bröst, hennes mage, mellan benen där han redan runnit ur henne. Hon sjönk ner på knä på klinkergolvet och tog honom i munnen under strålen, slickade honom styv, sög tills han var tvungen att hålla i blandaren. Han kom mot hennes tunga. Hon svalde och log med vatten i ögonfransarna.

I sängen den natten sov de inte.

Han låg bakom henne och knullade henne i korta, lata tag i timmar, ur och i, ur och i, bara för att känna hur hon blev blötare. Hon kom tyst mot hans hand på klitoris. Han kom i henne en gång, vilade, styvnade i henne igen som tonåringar gör, och tog henne en andra gång mot gryningen med henne på mage, kudde under höfterna, så djupt att hon grät av välbehag och sa hans namn som en bön.

Lördagen var en enda lång blandning av kroppar.

I parken, i vinterkylan, med hennes nattlinne under hans kappa — hon kunde gå ut en stund när hon var tillräckligt fylld — tryckte han henne mot en lind och smekte henne med handen under tyget tills hon bet honom i munnen för att inte höras mot den tomma grusvägen. Inne igen tog hon honom i trappan, sittande ett steg ovanför, hans ansikte mellan hennes lår, tungan platt mot klitoris medan hon höll i räcket som hennes släkt en gång hållit i med andra tankar.

På eftermiddagen bad hon om spegeln igen. Inte byrån. Den stora spegeln i salongen, den som sett baler. Hon lutade sig fram. Han tog henne bakifrån så att de båda såg allt: hur hennes bröst hängde, hur hans kuk, blank av henne, gled ur och in, hur hennes mun öppnade sig av njutning när han träffade rätt. Han strök klitoris i spegelbilden. Hon kom med pannan mot glaset. Han drog sig ur och sprutade över svanken, tjocka stänk mot den bleka huden, förde sedan in sig igen och knullade sperman in i henne medan hon skrattade hest.

”Griskåt”, viskade hon stolt. ”Ett nytt ord. Jag samlar på dem.”

På kvällen låg hon överst och red honom med rak rygg, händerna på hans bröst, höfterna i åttor. Han såg allt. Den blöta föreningen. Klitoris när hon strök sig själv. Hur hon bet sig i läppen när hon kom, hur slidan sög i täta tag, hur hon inte stannade utan fortsatte, överkänslig, tills han sprutade upp i henne med ett gny och hon sjönk ner över honom och blev kvar där, fylld, tung, med kinden mot hans hjärta.

Söndagen var tystare. Inte mindre het. Bara ömmare.

De låg i hans säng hela förmiddagen. Han i henne utan att komma, bara inne, bara rörelse nog för att hålla henne solid. Hon grät en gång, utan sorg, och sa att tvåhundra år hade varit ett väntrum och att det här var första gången tiden gick åt rätt håll.

När bilen hördes på grusvägen sent på eftermiddagen kysste hon honom i hallen, djupt, med smak av dem båda, och vek sig till kyla mot väggen just som nyckeln vreds om.

Mamma sa att det luktade instängt.

Anton öppnade ett fönster och log mot parken.

Det hon bar

Det kom inte som en hemlighet. Det kom som väder gör.

En natt i slutet av januari vaknade Anton av att Lovisa satt upprätt i sängen. Hon var solid. Hon hade inte fått honom sedan kvällen. Ändå vägde hon. Händerna låg över magen, inte välvd, inte på något sätt en havande kvinnas mage — bara en blek, slät yta som lyste svagt inifrån, som en lykta under huden.

”Anton.”

Han tände inte lampan. Månen räckte.

”Jag är inte med barn”, sa hon tyst, och det fanns ett snett leende i det, ett försök. ”Inte så. Inget hjärta slår härinne utom ditt, lånat. Men något har tagit fäste. Inte kött. Inte ett namn. Mer som… en sommar jag aldrig fick. Du har fyllt rummen. De vill inte längre vara tomma. De vill ut.”

Han satte sig upp. Hjärtat i halsen.

”Ut var?”

Hon såg mot fönstret. Inte mot parken. Genom det. Mot något han inte såg, ett ljus som inte kom från månen.

”Dit man går när man inte längre väntar.” Rösten var stilla, inte rädd. ”Jag har varit hungrig så länge att jag glömt att mättnad också är ett farväl. Du gav mig kropp. Du gav mig skratt mitt i. Du gav mig din värme i munnen och i magen och i det jag kallar själ för att jag saknar ett bättre ord. Nu är jag full. Full av något levande. Det kallar. Inte som en order. Som en dörr som stått på glänt i tvåhundra år och som någon äntligen öppnat upp.”

Anton skakade på huvudet. En gång. Två.

”Stanna.”

”Älskade nybörjare.” Hon tog hans hand och lade den mot glöden i magen. Det var varmt. Verkligt. Inte sexets värme. En annan. ”Om jag stannar blir jag ett rum du aldrig lämnar. Jag vägrar vara ditt element. Jag vägrar att du runkar mot ett minne tills du själv är gammal i det här rummet. Du ska ut. Du ska göra bort dig bland levande. Du ska kyssas med tuggummi igen och skratta åt det. Du ska slarva bort någon och hitta någon annan. Och om du runkar ska det vara för att du är sexton och varm, inte för att du vaktar en död flicka.”

Han grät. Inte fint. Sexton år, snor och den sortens gråt som kommer när något är både rätt och outhärdligt.

Hon kysste honom. Salt. Linne. Vinteräpplen.

”Om jag kan”, viskade hon mot hans mun, ”så skapar jag något i en imma någon gång. Ett streck på en spegel. Ett kallt finger i nacken när du gör något dumt i ett spel. Inte för att hämta hem dig. Bara för att säga att jag minns hur du vägde i mig. Men lova mig att du inte sitter och väntar på imman. Lova att du lever så högljutt att huset blir tvunget att vänja sig vid andra skratt.”

”Jag lovar inte att sluta älska dig.”

”Det behöver du inte.” Hon log sitt sneda leende. ”Det får du bära. Som man bär en sommar. Den tar slut. Den gör nästa varmare.”

De låg med varandra en sista gång.

Inte vilt. Inte mot någon svartsjuk vägg. Bara ansikte mot ansikte, han inne i henne så långsamt att varje centimeter var ett farväl. Hon var blöt av tårar och vilja. Klitoris under hans tumme. Hennes lår kring honom. När hon kom var det tyst och långt, pannan mot hans, och när han följde efter — gav henne det sista, stötvis, djupt — lyste magen till som om någon tänt ett ljus bakom huden.

Hon höll honom därinne.

”Tack”, viskade hon. ”För att du var klumpig. För att du frågade. För att du skrattade när jag gick genom dig första gången. För att du lät en död flicka bli kåt och kär och mätt.”

”Lovisa.”

”Jag fastnade för dig i halvsömnen.” Läpparna mot hans. Redan svalare. ”Nu släpper jag. Inte för att jag vill. För att jag äntligen kan.”

Glöden i magen steg. Inte upp mot strupen som förr, mot sexets ljus. Utåt. Mot fönstret. Mot det han inte såg. Hennes kanter mjuknade. Fingrarna i hans hår blev till andedräkt. Tyngden på madrassen lättade som snö som slutar falla.

Ett ögonblick — bara ett — såg han henne tydligt: nitton år, nattlinnet, slingan mot kinden, leendet som var stolt och leendet som var rädsla och leendet som var tack.

Sedan var rummet bara ett rum.

Elementet knäppte. Månen låg som ett matt mynt över täcket. På lakanet fanns ett avtryck av ett knä, redan kallnande. I spegeln, om man tittade noga innan imman lättade, stod inget namn den här gången.

Bara tre streck, som ett finger som vinkat.

Anton låg kvar tills det grånade. Nerifrån köket började mamma skramla med kaffekoppar. Pappa svor åt en kran. Sjöholmen andades, gammalt, inte fientligt.

Han drog upp täcket. Det luktade fortfarande vinteräpplen, svagt, som ett minne.

”Kvar”, viskade han mot taket. Inte som en bön att hon skulle stanna. Som ett löfte att han skulle minnas. Sedan reste han sig, frös på riktigt för första gången på månader, och gick ner och sa ja till kaffe och ja till att kanske börja plugga i stan och ja till att elementet i östra flygeln nog bara var ett element.

I parken hade lindarna inga löv än.

Men i syrenbersån, som inte längre fanns utom som en ojämnhet i gräset, låg snön orörd.

Och någonstans bakom den, om man var den sortens människa som fortfarande halvsov ibland, luktade det ett kort tag av linne och sommar.

Inte som ett spöke.

Som ett tack.