1 – När livet leker

Jag hade hemma i det lilla samhället där jag växte upp aldrig riktigt passat in. Jag hade så annorlunda drömmar jämfört med mina vänner, men att ta mig därifrån, och särskilt att få jobba med dans, hade alltid varit min dröm.
Hade väl aldrig varit tjejen som varit rädd för att testa nya saker, och därför stod jag nu här på Kreta, i foajén på ett av lyxhotellen som ingick i den kedja där jag lyckats landa ett showjobb.
Jag skulle dansa i de stora kvällshowerna med stora plymer och små, glittrande dräkter. Lyckan var total.

Jag kände mig malplacerad i den stora foajén. Min vana av den här nivån av lyx och status var obefintlig, och det genomsyrade varje hörn av den fantastiska byggnaden. Helt plötsligt kändes hängselbyxorna, med toppen som täckte min byst men lämnade midjan skymtande, väldigt fel.

“Laura?”

En lång, graciös kvinna med en perfekt svart page, där varje strå låg rätt, i en vit sommarklänning som såg ut att kosta mer än jag ägt i hela mitt liv, dök upp från ingenstans.

“Ja”, svarade jag och sträckte fram min hand.

Hon bara tittade på den. Sedan synade hon mig från tå till topp. Det såg inte ut som att hon gillade vad hon såg.

“Kom med här”, sa hon och började gå mot den enorma receptionen.

“Så dina kollegor kom ju för flera veckor sedan och du är mest här för att du hade möjlighet att komma snabbt. Med det sagt förväntar vi oss att du jobbar extra hårt för att lära dig koreografin snabbt.”

Hon granskade mig ytterligare en gång, som om hon hade röntgensyn, och tittade genom mina kläder.

“Jag inser att vi kommer ha lite problem att få dig att passa i standarddräkterna, så din första uppgift är att lära dig tejpa fast dem där ordentligt”, sa hon och pekade oberört mot mina bröst.

Jag visste att de var stora för min längd och kroppstyp, men aldrig att någon hade varit så rak innan.

“Jag ska visa dig scenen, omklädningsrummet och dina kollegor”, sa hon och svängde höger bredvid receptionen.

Vi gick genom en korridor som badade i det filtrerade solljuset som de enorma glasfönstren släppte in. Vi passerade vad som måste vara matsalen för hotellets gäster. En doft av kryddor jag inte kände igen mötte oss när vi passerade dörrarna in till vad som såg ut som ett enormt kök, och slamret från grytor gav ändå en känsla av trygghet.
Ljuden från köket var något jag vuxit upp med genom sommarjobben på vårt samhälles enda restaurang.
Jag måste uppenbarligen ha stannat upp, för plötsligt frågade kvinnan:

“Kommer du?”

Jag insåg att jag inte ens visste vad hon hette, och den trygga känslan försvann snabbt ur min kropp.
Vi kom in i en stor sal. Jämfört med aulan hemma, som var den största scen jag sett, var denna enorm.
Den var till och med skräckinjagande, med sina stora, tunga draperier som nu var dragna åt sidan. Scenen var full av människor som verkligen såg ut som om de inte gjort annat än bott på en scen hela sina liv.
Bakom oss började en ur hotellpersonalen öppna upp de stora glasdörrarna som täckte salens ena sida.
Som i ett magiskt ögonblick, som jag bara kan beskriva som en film, dök den jättestora altanen upp med bord och stolar, vackra utegrupper och längst bort kunde jag skymta en enorm pool som såg ut att börja och sluta i havet, med klipporna längst bort.

Nu stannade kvinnan upp.

“Är du redo att träffa de andra?”

Jag tittade upp, helt överväldigad av det jag precis upplevt, och svarade försiktigt:

“Ja.”

Borta var den självsäkra småstadstjejen som alltid varit redo för äventyr. Ändå stod jag nu här och funderade på vad jag gett mig in i.

En tjej med rödlätt hår och en kropp som en ballerina kom fram till oss.

“Hej Ann, är detta den nya tjejen?” sa hon samtidigt som hon sträckte ut en hand mot mig.

“Hej, Klara”, sa hon på en väldigt konstig dialekt.

Ann tittade på Klara med en helt annan blick än den jag fått innan.

“Så Klara, du kan väl ta med Laura och presentera henne för de andra? Sedan är vårt viktigaste mål idag att se till att hon faktiskt har något som passar, så Costas kommer nog få lägga ut några dräkter till henne.”

“Självklart, det löser jag”, svarade Klara på samma konstiga dialekt.

Att det var många från Skandinavien och att man i teamet pratade övervägande nordiska språk hade jag fått till mig redan vid anställningsintervjun. Men jag hade aldrig hört någon liknande dialekt tidigare.

“Kom”, sa Klara och började gå mot trappan vid sidan av scenen innan hon försvann bakom ett av de stora, tunga draperierna.

Jag försökte följa efter henne i den raska takt hon höll, men medan hon vant hoppade över rep och kulisser fick jag den överväldigande känslan igen.
Vad i helvete hade jag gett mig in på?
I andra änden av den stora scenen fanns en trappa ner till ett rum fyllt av skärmar och klädställningar där det hängde det glittrigaste jag någonsin sett. Små trosor som glittrade i regnbågens alla färger, diamantprydda små BH:ar där fjädrar såg ut att sitta fast som genom magi.
Plötsligt slog det mig vad Ann menat. I de där dräkterna skulle mina bröst knappast få plats och jag skulle visa bra mycket mer än Klara, som gick framför mig och babblade på samtidigt som hon pekade på saker i rummet.

Hon stannade upp och tittade på mig.

“Första gången?” frågade hon och log.

“Ja”, andades jag ut.

“Du vänjer dig.”

Hon hade gått fram till en kille vid ett bord täckt av glittriga tyger och symaskiner av olika modeller.
På engelska presenterade Klara mig.

“Det här är Costas. Han är vår magiska, mest fantastiska och bästa scenklädesmakare på hela Kreta. Allt han gör är verkligen magiskt”, sa hon och sträckte sig fram och gav Costas en puss på kinden.

Han log mot henne och svarade:

“Alltid dessa komplimanger, Klara. Det är nästan så man tror att du är ute efter något…”

Klara fnittrade och vände sig mot mig.

På den konstiga dialekten sa hon:

“Han är så gay man bara kan bli, så du kan känna dig helt trygg i hans händer. Det krävs lite närgångenhet för att mätas till våra dräkter.”

Costas tittade på mig med samma forskande blick som Ann tidigare gjort.
Han viftade med handen att jag skulle snurra runt.
När jag snurrat tre gånger visade han mig bakom en skärm och bad mig klä av mig ner till underkläderna.
Jag tänkte på vad Klara sagt och kände mig ganska trygg med att Costas skulle se mig i bara underkläder. Det var få gånger i mitt liv hittills som någon sett mig i något mindre täckande än en baddräkt.
Han kom in bakom skärmen och stannade mitt i sitt steg medan han tittade ingående på min kropp.

På engelska, med en rejäl brytning, utbrast han:

“Goodness.”

Han höll i ett block där han klottrade ner en massa grekiska, eller vad jag antar var grekiska.

“Namn?”

“Laura.”

“Längd?”

“167.”

“Vikt?”

“55 kilo.”

“BH-storlek?”

Jag tittade ner i golvet och kände hur mina kinder började bli röda.
Han tog fingret under min haka och lyfte upp mitt huvud så jag mötte hans blick.
“Skäms aldrig för de former du föddes med, Laura. Du är fantastiskt vacker, med en kropp ur en dröm för alla killar… inklusive mig”, sa han och småflinade. “Jag kommer göra dina kläder lika vackra som du.”

“75 DD”, svarade jag generat.

Han klottrade ner svaret och höll fram ett måttband.

Klaras ord, närgången mätning, var klockrena. Costas mätte precis varje centimeter på min kropp och när hans händer trevade när han skulle mäta bredden för trosans gren kände jag hur det pirrade till.
Vad fan var det med mig? Costas var gay och här stod jag och nästan önskade att han skulle råka glida med fingrarna.
Jag tog ett djupt andetag och sträckte på mig och hoppades att han inget märkt, men blicken som mötte min sa något helt annat.

“Det är okej”, sa han tyst innan han fortsatte att klottra på sitt papper.

Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl. Det var verkligen inte okej, inte för mig.
Jag var inte personen som hade snuskiga fantasier ens.
Tvärtom. Jag hade alltid varit förbjudet område i vårt lilla samhälle, och det där med att känna lust var så långt från mitt vanliga jag att det skrämde mig.
Costas vände sig om och började leta bland kläderna på en klädställning, där små kostymer hängde tätt intill varandra.

“Testa den här”, sa han och räckte mig en galge med en liten svart väst med påsydd vit krage.
Sedan gav han mig en annan galge med vad som såg ut som de minsta shortsen jag någonsin sett.
Jag tog emot de två galgarna och började byta om.
Shortsen satt som klistrade mot min kropp men täckte knappt halva skinkorna. Västen passade, men glipade stort mellan knapparna över bysten.
Costas kom in och tittade på mig, snurrade runt mig och sa sedan:

“Shortsen är perfekta, men vi kommer behöva fixa till de där brösten.”

Helt ogenerat klev han fram och la sina händer över min byst, som om han vägde dem, lärde känna dem. Med ens var pirret tillbaka.

“Kan vi testa utan BH:n?” sa han, fortfarande med händerna över min byst.

“Ja”, svarade jag så naturligt jag bara kunde, livrädd för att avslöja vad som pågick inom mig.

Han tittade mig i ögonen och sa:

“Det är ingen fara. Vi löser det här ihop.”

Sedan vände han på klacken och gick ut.

Jag knäppte upp västen och drog av BH:n, men innan jag hunnit knäppa mer än den nedersta knappen var han där igen.

“Jag hjälper dig”, sa han som om det var den mest naturliga saken i världen.

Han sträckte fram handen och började sakta knäppa knapp för knapp samtidigt som han försökte trycka in mina bröst i det lilla plagget.
Situationen, tyget som retade mina bröstvårtor, känslan av hans händer på min kropp på en helt främmande plats – det blev nästan för mycket och jag kände att jag började bli våt.
“För helvete, Laura, skärp dig”, sa jag högt för mig själv, bara för att upptäcka att vätan i trosorna, tillsammans med shortsen som gned sig mot min… Ah. Bara att tänka det ordet var som om någon helt plötsligt vridit upp värmen, och jag kände hur huden började hetta.
Costas, som varit fullt upptagen med att få in mina bröst i den lilla västen, tittade upp på mig och sa:

“Det funkar inte. Du får ta av västen, så får vi försöka binda dem där.”

Han lät handen glida ner över mina bröst.
Jag tittade på honom och väntade på att han skulle lämna mig så att jag kunde göra som han bett mig. Det var uppenbarligen inte hans plan.
I stället började han knäppa upp västens knappar, och när den sista knappen var öppen vällde mina bröst fram och tog sin plats.
Jag hade aldrig stått rakt framför en man, gay eller inte, och blottat mig så här.

Plötsligt log Costas och tittade upp.

“Är det kallt?” frågade han.

Jag fattade ingenting. Såg han inte att jag höll på att brinna upp? tänkte jag, innan jag följde hans blick som sjunkit neråt och såg att mina bröstvårtor stod på givakt, redo att bli rörda, slickade…
Men hallå. Vad sysslade jag med?

Än en gång slog skammen över mig.

Så här beter sig inte du. Det här är inte vem du är, tänkte jag högt för mig själv.
Costas synade mina bröst noga, klämde och vägde dem som om han försökte bestämma vad i helskotta vi skulle göra med dem.
För mig var upplevelsen något helt annat.
A
Klara dök upp bakom Costas rygg.

“Är ni klara?” frågade hon. “Vi andra ska gå och äta lunch nu och tänkte att Laura kunde följa med. Du får tillbaka henne sen”, lovade hon.

“Självklart”, svarade Costas och log lite busigt mot mig. “Då kan vi bestämma vad vi ska göra med de där”, sa han nästan lite mystiskt och log.

Klara väntade borta vid sminkborden medan jag bytte om till mina egna kläder igen.
När jag drog av mig shortsen kände jag doften av den tidigare upplevelsen. Den var inte främmande. Jag var inte oskuld och på min artonårsdag tidigare under året hade en av de få tjejer jag kände gett mig en liten vibrator i present.

Jag kom att tänka på den och tackade mig själv för att jag faktiskt vågat packa med den, trots min extrema ångest över att någon på flygplatsen skulle ha sett vad jag smugglade med mig på mitt nya äventyr.