Sexnyckeln

Det var skit, ensam igen. Det fanns inte mycket att göra åt saken. Anna hade dragit, och det var kanske lika bra. Han hade beklagat sig för grabbarna i gänget, men de hade bara skrattat och sagt att det bara var att ge sig ut på Tinder och ragga. Mister man en står det tusen åter, hela världen låg öppen och utbudet var enormt.

Robin tvekade. Han hade aldrig dejtat via en jävla app tidigare, men det var väl värt att ge det ett försök. Så en kväll laddade han ner appen och registrerade sig som ”Rob”. Han pysslade en stund med profilbilden och insåg att han var lite fåfäng. Bilden måste bli bra. Han provade många varianter innan han blev nöjd. Till slut valde han en bild tagen ute i löparspåret en gråmulen höstdag. Han stod lutad mot ett träd, lite svettig, med en mörkgrå hoodie uppdragen till armbågarna. Kinderna var lite röda av den kalla luften. Ögonen tittade rakt in i kameran med en halvleende, lite utmanande blick. Kroppen syntes under den åtsittande hoodien. Han var mer vältränad än för ett år sedan, smalare midja, armar som inte längre var runda utan hade fått form.

Han var väldigt nöjd med sin kropp numera. Under åren tillsammans med Anna, och framför allt i ungdomen, hade han haft en del komplex för vikten. Nu hade han gått ner femton kilo och spenderat en hel del tid på gymmet och i löparspåret. Han ville inte bli någon ren muskelbyggartyp. Smidighet och snabbhet kändes lika viktigt och kroppen blev snyggare av löpning i kombination med styrketräning. Den här bilden visade det. Inte en poseselfie framför spegeln, utan något som kändes ärligare.

Han sparade profilen. Sedan var det bara att börja. Grabbarna hade visat hur man swipade höger om man gillade någon, vänster om personen inte föll honom i smaken. Det var så enkelt. Kanske lite för enkelt. Tjejer på löpande band fladdrade förbi på skärmen – korta och långa, tjocka och smala, ljushyade och mörkhyade, leende och allvarliga, med hundar, utan hundar, på stränder, i städer, i sängar. Allt bara gled förbi. Hur skulle man veta vem som var något att satsa på? Allt verkade så sjukt ytligt och han märkte själv hur han bara svepte fortare och fortare och insåg samtidigt att då skulle han hinna känna och tänka mindre och mindre.

Han låg i sängen samma kväll med telefonen i handen och täcket uppdraget till midjan. Rummet var mörkt förutom skenet från skärmen. Han gick in i appen igen, mer av vana än förväntan och började bläddra. Första profilen var en tjej i trettioårsåldern som stod på en brygga i bikini. Texten lovade ”älskar resor, vin och djupa samtal”. Han tittade på bilden en sekund för länge, sen swipade han vänster. För snygg, för självmedveten. Nästa var en kortklippt tjej med hund. ”Hundmamma, träningsnarkoman, hatar småprat.” Han swipade höger nästan direkt. Det kändes ärligare. Sen kom en lång rad som gled förbi utan att han fastnade för någon av dem. En som bara hade solglasögon och citat från någon poet, ett svep åt vänster. En som stod lutad mot en bil och log för stort, vänstersvep. En som hade tre bilder på sig själv i samma pose men olika toppar, vänster. En som skrev att hon sökte ”någon att dela både vardag och äventyr med”, höger, mer av pliktkänsla än lust.

Efter en stund började tummen gå på rutin. Höger, vänster, vänster, vänster. Ibland stannade han upp och läste presentationen ordentligt, men oftast inte.

Så kom matchen. Det plingade till i telefonen och en liten animation visade att de hade gillat varandra. Profilen tillhörde en tjej som hette Elin som var trettiotvå år. På huvudbilden satt hon i en soffa med en kopp i handen. Hon hade mörkt hår uppsatt i en lös knut, halvleende mot kameran. Nästa bild var från en vandring, ryggsäck och vindtät jacka. Presentationen var kort: ”Gillar skog, böcker och folk som inte tar sig själva på för stort allvar.”

Robin stirrade på skärmen. Nu kunde de tydligen chatta så han öppnade konversationen. Han skrev, raderade, skrev igen.
> Rob: Hej. Trevlig profil.
Det tog nästan tio minuter innan hon svarade.
< Elin: Tack. Din också.
Han suckade tyst. Så fruktansvärt fantasilöst svar som inte inbjöd till någonting egentligen, eller snarare lade allt ansvar på honom.
> Rob: Vad gör du ikväll?
< Elin: Ligger mest. Du?
> Rob: Samma. Lite trött efter jobbet.
< Elin: Mm.

Samtalet dog där ett tag. Han försökte igen.
> Rob: Såg att du gillar skog. Vandrar du mycket?
< Elin: Ibland. När det blir tid över.
> Rob: Samma här. Har en favoritrunda utanför stan. Vi kanske borde prova den någon dag? 😉
< Elin: Låter fint.

Ytterligare en paus. Han kände hur energin sipprade ut ur telefonen. Hon ställde ingen fråga tillbaka. Han orkade inte pressa fram mer.
> Rob: Nåja. Ha en bra kväll då.
< Elin: Du med.

Han la ifrån sig telefonen på nattduksbordet och stirrade upp i taket. Första matchen, första chatten och redan kändes det som att det inte fanns något där. Hur skulle han någonsin kunna hitta någon i den där cyberröran? Det kändes ytligt, som att stå framför en vägg av ansikten där alla val var möjliga och därför inget riktigt betydde något. För många alternativ och för lite verklighet.

Varför verkade Elin så ointresserad? Och varför kunde han själv inte mobilisera något verkligt engagemang? Hon såg fin ut på bilderna. Vackert namn hade hon också. Men den där längtan – att lukta på henne, krama henne, kyssa henne, smaka hennes behag, den känslan infann sig inte ens lite. En dejt på en restaurang eller pub som kändes så där skulle inte bli så lite cringe. Det var bara skärmljus och tomma ord. Han suckade djupt och släckte sänglampan.

Nästa kväll låg han återigen i sängen med telefonen. Han swipade mer rutinmässigt nu, tummen gled nästan av sig själv fram och tillbaka som en pendel över skärmen.

Men plötsligt var det något som fångade hans intresse och han stannade till. Loreley, 29. Namnet kändes bekant. Han rynkade pannan, bläddrade snabbt vidare till presentationen men kom tillbaka till namnet. Loreley. Något med en klippa och Rhen?

Han öppnade webbläsaren och skrev in sökordet. En kort artikel dök upp. Loreley var en mytisk kvinna som enligt legenden satt på en brant klippa vid floden Rhen i Tyskland, kammade sitt långa gyllene hår och sjöng så vackert att skepparna glömde farorna och körde på reven. En siren, farlig och oåtkomlig.

Robin log snett för sig själv. Det var ju fan snyggt gjort. Medan han själv hade nöjt sig med det totalt fantasilösa användarnamnet ”Rob” hade hon valt något som bar på en hel berättelse. Folk som tänkte till när de valde användarnamn imponerade alltid på honom. Det visade att de inte bara var som alla andra och att de hade en tanke med sin profil. Loreley var helt klart en av dessa.

Han tittade på bilderna. Långt, mörkt hår som föll tungt över axlarna på den första bilden. På nästa satt hon i halvskugga, ansiktet delvis vänt bort, men munnen var mjuk och ögonen mörka, nästan svarta i ljuset. Hon såg inte ut som om hon försökte göra sig till. Det fanns något stilla och självsäkert över henne. Väldigt tilltalande. Han swipade höger utan att tveka.

Matchen kom nästan direkt. Han öppnade chatten.
> Rob: Loreley. Som myten?
Det tog en stund innan hon svarade.
< Loreley: Bravo, du känner till den. Kanske. Får du väl ta reda på.
Han log igen. Lite uppkäftigt. Bra, det gillade han. De skrev en stund om vanliga saker. Hon läste något med litteraturvetenskap på universitetet, jobbade extra på ett antikvariat. Han berättade om sitt jobb som elektriker, att det mest handlade om att få dagarna att gå. Hon berättade att hon tyckte om att teckna på fritiden och då avslöjade han för henne att han brukade skriva erotiska noveller och posta anonymt på en hemsida. Samtalet var lätt, nästan avslappnat.

Så bytte hon plötsligt samtalsämne.
< Loreley: Du har fina händer på en av bilderna. Undrar hur de skulle kännas… 😉
Hon syftade på en av där han bara fotograferat sina händer över tangentbordet på sin MacBook. Han tyckte om bilden. Inte så mycket just för händerna, de var bara händer, utan mer för symboliken eftersom han skrev väldigt mycket.hans mer anonyma profilbilder,
> Rob: Vill du veta?
< Loreley: Kanske. Berätta vad du skulle göra med dem.
Han tvekade bara en sekund. Sedan skrev han att han skulle dra fingrarna genom det långa håret, hålla fast det, dra huvudet bakåt, hur han skulle kyssa henne tills hon slutade försöka styra. Hon svarade i samma ton med korta och direkta meningar. Det blev snabbt hett.

Sedan, helt plötsligt:
< Loreley: Tyst… Skriv inte mer till mig.
Han hajade till, fattade ingenting. Robin bläddrade upp och ner några gånger för att se om han läst fel.
> Rob: Varför? Hände det något?
Svaret kom efter en minut.
< Loreley: Tyst.
Bara det, ingenting mer.

Han stirrade på skärmen och kände sig helt förvirrad. Hon hade inte blockat honom. Chatten låg fortfarande öppen. Varför skrev man så? Varför inte bara tystna själv, eller blocka rakt av? Han la ifrån sig telefonen på nattduksbordet och andades ut genom näsan. Det hade ju faktiskt hettat till. För första gången sedan han laddade ner appen hade något väckts. Namnet. Det långa håret. Den där lite uppkäftiga attityden. Intresset hade varit på riktigt. Och så slutade det så här. Ännu en puckad brud. Det var synd.

Det gick några dagar. Han tänkte på henne mer än han ville erkänna. Ibland tog han fram chatten bara för att bläddra igenom den, rad för rad, som om han hade missat något avgörande. Vad hade gått fel? Han hittade ingenting. Inga konstiga formuleringar, inga gränser som tydligt överskridits. Bara den plötsliga, kalla uppmaningen: Tyst. Visste hon inte hur man blockerade någon? Eller var hon bara skitkonstig? Mest troligt både oteknisk och skitkonstig. Ändå, Loreley, han smakade på namnet. Hon hade väckt hans nyfikenhet och spänning. Håret. Ögonen. Något hos henne hade fastnat.

Han ville skriva igen. Flera gånger hade han börjat på ett meddelande, raderat det och börjat om. Men stoltheten – eller uppfostran, eller båda höll honom tillbaka. Han vägrade bli en av de där äckliga männen med pissig kvinnosyn som inte kunde respektera ett nej.

Hans kompis Perre var sådan. Perre blev provocerad när en tjej nobbade honom. Då blev han dryg, jobbig, och med alkohol i kroppen ännu värre. Han verkade tro att ett nej egentligen betydde ja, bara man dominerade lite. Som om alla tjejer egentligen behövde lite hårda nypor.

Robin var inte sådan. Ett nej var jävligt mycket ett nej och ingenting annat. Han hade vuxit upp med mamma och två äldre systrar. En gång i ungdomen hade han råkat kalla en jämnårig tjej för hora. Det hade tagit hus i helvete. Han log snett åt minnet. Han hade fått sina fiskar både varma och genomstekta den gången. Han var fortfarande tacksam mot mamma och systrarna för att de sett till att han inte blev som Perre.

Efter en vecka släppte han henne. Han klarade inte av att ta bort chatten, men han öppnade den inte längre. Ville hon inte ha med honom att göra skulle han minsann inte tvinga sig på henne.

Ytterligare några dagar senare ringde mamma. Hon meddelade att han fått post, ett tjockt kuvert med något lite tungt i. Han lovade att komma förbi på vägen hem från jobbet. Han stod fortfarande skriven hos henne. Efter att ha bott i andra hand ett par månader efter separationen med Anna hade han nyligen fått en egen lägenhet och skrivit sig på den nya adressen, men det hade inte slagit igenom överallt ännu tydligen.

På vägen undrade han vad det kunde vara. Chefen hade nämnt något om nya nycklar till jobbet, men det lät orimligt att han skulle skicka nycklar i vanligt kuvert med posten? Jobbet var säkerhetsklassat. Det kändes fel. Hemma hos mamma blev det kaffe och bullar och den vanliga förhören om hur han hade det. Han lät sig skämmas bort en stund. Det kändes oväntat skönt i ensamheten.

Det var först på tunnelbanan hemåt som han öppnade kuvertet. En tjock påse i A5-format. Något litet och hårt inuti. Han drog upp innehållet. En helt vanlig, klassisk nyckel. Ingen nyckelring, ingen märkning. Den såg kopierad ut. I kuvertet låg också en handskriven lapp. Först en adress på Södermalm, våning och en Beskrivning av dörren, den enda till vänster om hissen. Sedan orden:

”Vill du utforska myten, kom om du vågar. Lås upp och kom in. Går det inte att låsa upp just när du kommer, kom tillbaka en annan gång.”
Lappen var underskriven av Loreley.

Robin läste flera gånger. Han vägde nyckeln i handflatan. Han förstod vad som stod där. Men han förstod inte det som inte stod där. Ingenting om tid, ingenting om vad som väntade. Bara en nyckel och en uppmaning.

Han läste lappen säkert tio gånger och tittade på nyckeln i handen, drog fingrarna längs nyckelns tänder och det blanka, omärkta nyckelhuvudet. Det här var nog det konstigaste han hört talas om, än mindre varit med om. Skulle han bara åka dit? Gå in i en okänd lägenhet utan att veta vad som fanns bakom dörren?

Den första impulsen var att ringa grabbarna och skrävla. De skämtade alltid om att allt konstigt hände just honom. De skulle garva, säga att han givetvis skulle åka, kanske erbjuda sig att hänga med. Men Perre skulle aldrig få röra Loreley. Inte ens få höra om henne. Hon kändes alldeles för… privat. Skulle han åka? Vad kunde hända? Han hade verkligen inte tid att bli lustmördad just nu.

Hemma la han brevet och nyckeln på sängbordet. Innan han la ifrån sig telefonen öppnade han chatten med den mystiska Loreley. Några hårda, bestämda klick mot skärmen. Han skickade bara en nyckel-emoji följt av en rad frågetecken. Svaret kom direkt, en nyckel-emoji. En massa utropstecken. Sedan tystnad.

Dagen efter var hans sista dagpass för den här perioden. Från och med kvällen skulle han gå över till 17–01 i ett par veckor. Han gillade de passen. Det fanns något spännande över att jobba när de flesta andra sov. Ibland var de bara två på plats. Ofta åkte han ut ensam på larm eller satt själv i en av centralerna och övervakade. Skärmarna lyste i det dämpade ljuset och staden utanför stilla och andades långsammare.

Jobbet var säkerhetsklassat. Det hade han lärt sig tidigt att inte prata för mycket om. När folk frågade blev han medvetet vag, ibland ljög han rent ut. Sa han för mycket tändes nyfikenheten och då kunde han ändå inte berätta mer. Ibland försökte han skämta bort det med något gammalt citat från någon agentfilm.
”Visst kompis, jag kan berätta för dig. Men sen måste jag tyvärr döda dig.”
Oftast räckte det att säga att han var elektriker. Då tystnade frågorna ganska fort.

Han tänkte på nyckeln som låg hemma på sängbordet, lappen och namnet. Men just nu var det bara att ta sig igenom sista dagpasset.

Det var svårt att inte tänka på Loreley. Under natten fanns det ofta inte mycket att göra annat än att vänta på något larm. Skärmarna blinkade till då och då, men mestadels var det tyst. Då kom hennes ansikte tillbaka. Ögonen, det långa håret och nyckeln.

Hur fan skulle han göra med den? Det fanns något väldigt skrämmande i hela grejen. Att stå framför en okänd dörr, stoppa in en nyckel i låset utan att ha minsta aning om vad som väntade där inne. Bilderna kom. Om han inte var försiktig, det kunde vara en galen kvinna med kniv, en ännu galnare man med yxa, någon sorts fälla. En grupp män som väntade och misshandlade honom tills han bara var en våt fläck, och sen en säck med silvertejp runt i något soprum eller skogsparti. Han ruskade av sig bilderna. Han hade sett för många dåliga filmer.

Men så var det det andra också. Det lockande, det mystiska. Han ville veta vad som fanns på andra sidan dörren. Varför hade hon skickat nyckeln? Han vägde desperat för och emot, men någonstans djupt inne visste han redan att den förnuftiga sidan skulle förlora den här gången också.

När han lämnade jobbet den tredje kvällen visade klockan 01:11. Det var en annan sorts liv inne i stan den här tiden på dygnet. En annan puls och andra dofter. Trafiken var glesare, men kroggästerna var fortfarande ute. Han tyckte alltid att det kändes lite konstigt att gå hem nykter från jobbet medan andra var glada i hatten. Ett par killar i hans egen ålder gick framför honom längs Vasagatan. Det skevade betänkligt i lodet hos båda, men de var i alla fall glada. Han märkte hur stegen styrde mot Södermalm och gatan hon hade angett i brevet.

Plötsligt, utan att riktigt förstå hur det gått till, stod han utanför en port. Den var givetvis låst. Han provade nyckeln, den passade inte. Han tog upp den handskrivna lappen ur fickan och läste igenom den en gång till. Ingen portkod. Inget om att inviten bara gällde vissa tider. Ingenting. Han stod där villrådig en lång stund. Han borde verkligen ge upp. Ta den låsta porten som ett nederlag och som stöd för det enda kloka beslutet, åka hem och lägga sig.

Just som förnuftet var nära att segra över dumheten, tändes ljuset i trappuppgången. Efter en kort stund blev en äldre dam med hund synlig bakom glaset. Robin satte på sin allra mest seriösa min och försökte se ut som om han bodde där men bara glömt koden.
– Ska du in? frågade hon.
– Ja, min tjej åkte före hem och hon hade nycklarna. Tack så jättemycket.”
Han smet in bakom henne och inne i porten dröjde han lite på stegen, låtsades rota i fickorna som om han fortfarande letade efter hemmanycklarna. Damen med den lilla hunden försvann in i hissen och en stund senare hörde han henne försvinna in i en lägenhet några våningar upp. Det var mitt i natten och kanske var den lilla hunden dålig i magen och behövde nattrastas.

Trapphuset var gammalt men välhållet. Höga fönster, slitna men rena stenplattor och en svag doft av ett hyreshus blandade dofter av mat, cigaretter och rengöringsmedel. I en vinkel fanns hissen, men han valde ändå att gå de tre trapporna upp. Det kändes tystare så.

Till slut stod han framför en vanlig lägenhetsdörr. Efternamnet på skylten var inte särskilt vanligt. Han vägde nyckeln i handen, bollade den lätt upp och ner. Han kände sig rädd och upphetsad på samma gång. Det var alltså nu allt skulle avgöras, mördad eller…? Allt berodde på vad som väntade på andra sidan den där vanliga lägenhetsdörren.

Lägenhetsdörren var så vanlig att det nästan kändes som om han måste ha kommit fel. Som om den borde ha sett mer speciell ut med tanke på hela grejen. Ett helt vanligt lägenhetslås. Knapp för dörrklocka. Handtag. Brevlåda. Tittöga. Han fixerade blicken på låset medan fingrarna långsamt gled över nyckelns taggar. Ett helt vanligt mönster på en helt vanlig nyckel.

Han tänkte på det hon skrivit.
”Lås upp och kom in. Går det inte att låsa upp just när du kommer, kom tillbaka en annan gång.”
Vad betydde det egentligen? Att det redan var någon annan där eller att hon inte var hemma? Hur kunde en nyckel fungera ibland men ibland inte? Antingen passade den väl, eller så gjorde den det inte. Han var verkligen ingen låsexpert, och det här låset såg fullständigt ordinärt ut på utsidan.

Långsamt, mycket långsamt och mot allt bättre vetande, förde han fram handen. Spetsen mot nyckelhålet, in, millimeter för millimeter, tagg för tagg. När den satt helt inne vred han försiktigt runt nyckeln. Ett svagt klick hördes när låskolven rörde sig. Pulsen skenade. Han tryckte ner handtaget. Dörren gled upp ljudlöst.

Han steg in i en mörk hall. Det luktade tjejigt, parfym och rent. Dörren klickade igen bakom honom och han kände ett kort, hårt sug i magen av panik och en instinkt att fly därifrån. Det kändes som om han trängde sig in olovandes i en främlings lägenhet, trots att han hade nyckel.

Ögonen vande sig långsamt vid mörkret. En långsmal hall med några dörrar till höger och vänster. Ett kök, kanske ett badrum. Längs ena väggen stod en byrå under en spegel. En hårborste. En hårfön. Längre in vidgades lägenheten till det som måste vara ett vardagsrum. Därifrån syntes ett flimrande ljus från en tv men inget ljud.

Plötsligt rörde sig någon där inne. En gestalt. En kvinna. Hon kom gående genom den mörka hallen och blev tydligare för varje steg. Det långa håret föll tungt över axlarna, nästan svart i det svaga ljuset från tv:n längre in. Det var rufsigt, som om hon legat i soffan, men det gjorde henne bara mer verklig. Ansiktet var blekt mot håret, kindbenen skarpa, munnen mjuk. Ögonen var mörka och riktade rakt mot honom, helt lugna.

Hon hade på sig en enkel, ljus t-shirt som slutade strax ovanför höfterna. Inget mer. Benen var bara, fötterna tysta mot golvet. T-shirten var tunn nog för att han skulle ana formen under den, men inte genomskinlig. Den hängde lite snett över ena axeln.

När hon kom nära kände han igen henne.
– Loreley? viskade han.
– Hysch, svarade hon.
Hon var helt nära nu. Så nära att han kände hennes kropp mot sin, doften av hennes hår, värmen från hennes andetag.
– Du skickade nyck…?
Hon avbröt honom med ett nytt hyschande. Sedan kysste hon honom. Rakt på munnen. Med särade läppar och tunga. Bara sådär. Utan vidare.

Hon slutade inte kyssas. Munnen var varm, tungan bestämd, händerna redan innanför jackan, som om hon inte tänkte vänta på att han skulle fatta. Robin stod stilla först med en puls som slog hårt. Det här var en främmande lägenhet, en tjej han bara sett på bild och skrivit med en kväll. Och nu stod hon naken under t-shirten mot honom i mörkret och kysste som om det inte fanns något att förklara.

Hon tog honom i handen och drog honom in i lägenheten. Inte hårt, bara bestämt. Hon gick före honom genom hallen, förbi det flimrande ljuset från TV:n och in i sovrummet. Där inne var det ännu mörkt och gardinerna var fördragna. En bred obäddad dubbelsäng och doften av henne var tätare här.

Hon släppte honom, backade ett steg och väntade. Han tvekade vid sängkanten. Hon sa ingenting, bara tittade. Det gjorde det värre och bättre på samma gång. Han drog av sig tröjan, fumlade med knapparna och drog av sig byxorna och kalsongerna. Sedan stod han naken framför henne med hög puls och kuken redan stor och hård. Hon drog av sig t-shirten och lät den falla till golvet. Brösten var mjuka, bröstvårtorna mörka och höfterna smala. Det långa håret föll fram när hon lutade sig närmare honom igen och gav honom en krävande hård kyss.

Först var han trevande, händerna var osäkra när han smekte henne över ryggen, midjan och rumpan, som om han fortfarande sökte tillåtelse. Hon tog hans handled och förde den mellan hennes ben. Hon var varm och redan våt. Hon andades ut mot hans mun, tryckte sig mot handen och visade honom hur hon ville bli smekt.

Då släppte all tvekan och lusten och hungern tog över. Han sjönk ner på knä och förde henne bakåt mot sängen, särade hennes lår och slickade henne för första gången. En främmande fitta, öppen, salt, mjuk och verklig. Han hörde hur hon drog efter luft. Händerna i hans hår, bestämd och styrande. Han slickade långsamt först, sedan mer bestämt, tungan mot klitoris, läpparna slutna kring henne. Hon höll honom där, lät honom inte släppa förrän höfterna började röra sig mot hans mun.

När han reste sig och lade sig över henne kom orden.
– Ska jag…?
Örfilen kom plötsligt och överrumplade honom fullständigt. Inte hård nog för att göra riktigt ont, men tillräcklig. Kinden sved och örat ringde en sekund.
– Tyst sa jag… väste hon med låg röst.

Han låg stilla ovanpå henne en kort stund. Kinden hettade och förödmjukelsen sved någonstans där inne och under den, något annat, något som slog rakt ner i lusten. Hon tittade på honom utan att blinka, väntade utan att säga något mer.

Då tog han henne. Kuken gled in i en enda rörelse. Hon var trång och varm och så blöt att han stönade mot hennes hals. Hon lyfte höfterna som svar. Han knullade henne i missionären, djupt, hårt. Hon slog benen runt honom och tryckte honom djupare in i sig. Håret spreds över kudden, munnen öppen och häftiga andetag och tysta gnyn. Fortfarande sa hon inte ett ord. Bara andetag hördes och det våta ljudet från deras kön.

Hon puttade honom bort från sig och vred sig plötsligt om, reste sig på knä. Han tog henne bakifrån, händerna grep om höfterna. Hennes rygg välvde sig och det långa håret föll fram över kudden och dolde hennes ansikte. Han höll henne hårt och stötte in i henne om och om igen. Hon tryckte sig tillbaka mot honom, tog emot varje stöt som om hon räknade dem.

Sedan vände hon sig om igen. Hon knuffade ner honom på rygg och satte sig över honom med ryggen mot hans ansikte i omvänd cowgirl. Hans blick smekte ryggen, stjärten och skinkorna som särade sig, hennes slutna stjärthål och kuken som gled in i henne igen. Hon sjönk ner över honom och började rida. Först långsamt, sedan fortare och hårdare. Han greppade hennes höfter och pressade henne ner i varje rörelse. Hon använde honom, tog det hon ville ha. Han låg under henne och släppte taget om allt utom känslan av att vara inne i henne.

När hon stannade upp var andningen ojämn. Hon klev av honom och kröp upp och lutade sig mot sänggaveln och särade benen. En tydlig order utan ord, han förstod vad hon ville ha. Han slickade henne igen, nu med kuken blöt av henne och med ansiktet mellan hennes lår. Hon höll hans hår i ett stadigt grepp och styrde och tryckte honom hårdare mot sitt underliv. Höfterna tappade rytmen och han kände hur hon spände sig, hur det pulserade mot tungan och hur hon kom mot hans mun med ett nästan ljudlöst gny. Kroppen var styv flera sekunder innan hon sjönk tillbaka.

Han kröp upp över henne och sjönk in i henne igen och tog henne hårt och djupt. Hon tog emot honom med öppna lår och naglarna i ryggen. Han kunde inte hålla sig länge. Han stötte in en sista gång och kom i henne. Hela kroppen drog ihop sig i långa underbara kramper.

Efteråt låg de stilla. Han andades mot hennes axel. Ångesten kom som alltid försent.
– Skydd…? sa han tyst.
Hon svarade inte, bara en kort, irriterad rörelse med handen, som om hon viftade bort en fluga eller övervägde att örfila honom igen.

De låg stilla en stund. Andningen blev långsamt lugnare. Robin vände huvudet mot henne. Han visste inte riktigt vad han förväntade sig. En blick, ett leende, något som band ihop det som just hänt. Egentligen påminde det om något av de one Night stands han fått med sig hem från krogen ibland. Det enda som förde dem samman där i den rökiga och bullriga miljön var behoven av sex och närhet och ofta var deras enda gemensamma egenskap det dåliga omdömet kvart i tre på natten strax före stängning. Efteråt hade han oftast haft bråttom iväg i gryningens kranka blekhet och det var nästan alltid en lättnad att komma ut på gatan utan att ha lämnat sitt telefonnummer efter sig och med vetskapen att de aldrig skulle höras av igen.

Det här påminde lite om det. Det slog honom att de faktiskt inte hade pratat om något speciellt på Tinder, inte särskilt mycket alls faktiskt. Lite studier och jobb och sen plötsligt tystnaden och några dagar senare nyckeln på posten. De hade ingenting annat gemensamt än sex och det var väl därför det kändes så obekvämt plötsligt, det som känts så fantastiskt alldeles nyss.

Loreley sträckte sig efter telefonen på nattduksbordet. Hon låste upp skärmen, bläddrade och skrev något. Ansiktet var lugnt, nästan tomt, som om han inte längre fanns i rummet. Han blev liggande en stund till. Osäkerheten växte. Vad väntade hon sig nu? Skulle de prata? Skulle han stanna? Eller var det bara… slut?

– Men jag kanske ska gå? sa han tyst.
– Mmm, svarade hon utan att ens se upp från telefonen.
Han kände sig lite ställd över hennes svar. Helt klart hade han nog förväntat sig något annat. Ändå blev han av någon anledning inte förvånad.

Han låg kvar en liten stund för att höra om det skulle komma något mer, men hon rörde sig inte, sa ingenting. Han reste sig och plockade upp kläderna från golvet, drog på sig kalsongerna, byxorna och tröjan. Rörelserna kändes klumpiga och han kände sig besvärad i det tysta rummet. Hon låg kvar med telefonen i handen och benen ihopdragna. Ibland skrev hon något, ibland bara tittade hon på skärmen men inte på honom.

När han var påklädd stod han en sekund osäker vid sängkanten. Hon reagerade inte. Man borde säga något i det här läget men hennes totala ointresse gjorde honom mållös och vad han än sa så skulle han antagligen känna sig dum. Istället gick han utan ett ord mot hallen..

Först då hörde han hur hon reste sig. Mjuka steg på bara fötter bakom honom. När han nådde ytterdörren var hon där. Hon sträckte sig upp och kysste honom, kort men bestämt, med samma särade läppar som tidigare. Sedan drog hon sig tillbaka.

Robin stod kvar med handen på dörrhandtaget. Han räckte prövande fram nyckeln. Loreley tittade på den, sedan på honom.
– Tänker du inte komma tillbaka?
Han nickade tveksamt. Lite förvirrat. Ville hon verkligen att han skulle komma tillbaka?
– Då så, sa hon. Behåll den.

Hon öppnade dörren åt honom och han gick ut. Dörren stängdes tyst bakom honom och ett tyst klick hördes från låset. Han smög de tre trapporna ner till gatuplanet.

Hela vägen hem grubblade han på den märkliga kvinnan. Förresten var han väl själv också ganska märklig. Hon hade sagt att om nyckeln inte passade när han kom så skulle han komma tillbaka en annan gång. Vad i helvete betydde det? Betydde det då att någon annan, någon som han själv kunde vara där just då? Och kunde någon annan försöka sätta i en annan nyckel och försöka öppna medan han var där? Hur många nycklar hade hon skickat, eller var det bara till honom? Han skrattade lite för sig själv. Det här var verkligen det konstigaste han varit med om och då hade han träffat många lustiga brudar på krogen. Hon som ville bli piskad, hon som ville vara katt i sängen eller den gången han följt med en tjej hem och det fanns sovande barn och en sovande barnvakt i soffan. Ingenting av det var ens i närheten av Loreley.

En vecka senare var han på väg hem sent en kväll. De hade spelat lite bowling och druckit några öl efter jobbet. Inte för många, han skulle ju jobba morgonen efter, men lagom för att kroppen och tankarna skulle slappna av en stund. Kvällen var ljummen. Staden luktade gatukök, asfalt och den där vanliga blandningen av parfym, cigarettrök och regnfukt som alltid låg över Stockholm en onsdagskväll. Det var lillördag och ganska mycket folk ute.

De hade varit på Söder, så tanken på att gå förbi Loreley var mer än lockande. Hon hade påverkat honom mycket mer än han ville erkänna. Trots det hade ingen tjej någonsin örfilat honom och sagt åt honom att vara tyst. Kanske var det just det som gjorde honom osäker. Ändå var hon jävligt fantastisk. Vacker som en saga, mystisk som ett skogsrå, sexig och galen som en nymf. Sedan det där totala ointresset hon visade efteråt. Det gjorde honom mer sorgsen men nyfiken snarare än eggad.

Längtan efter att få henne igen växte sig stark och hård mellan benen, och det var alldeles för lätt att svänga in på just hennes gata. Han hade besökt henne tre kvällar hittills och det hade varit ungefär samma varje gång. Han hade vant sig vid besöken utan ord, till och medlet sig att uppskatta det. Om det bara var knulla man ville med varandra och inte hade något annat att prata om så kunde man väl lika gärna hålla käft. Var det så hon tänkte? Det var inte så lätt att veta eftersom hon inte sa något och på Tinder svarade hon inte ens och nu hade han slutat försöka.

Vid porten knappade han snabbt in koden. Dörren klickade. Han log lite. Det var så lätt. Förra gången hade han bara frågat en tjej på väg ut, sagt att han fått hjärnblödning och glömt koden. Hon hade skrattat och svarat att det hände henne varje dag, och så hade han fått den: 1967.

Koden fungerade. Han kände återigen lukten av hennes trapphus – den svaga doften av golvpolish och något blommigt. Han skulle aldrig glömma känslan och dofterna efter sitt första besök här. Det hade etsat sig fast eftersom hela grejen var helt knäpp. Huset var knäpptyst. Alla sov såklart så här dags. Han smög upp för trapporna på tysta fötter. Bara skorna mot stenplattorna och hans egen andning hördes.

Uppe på hennes våning stannade han utanför dörren. Han lyssnade länge, ingenting. Nyckeln vilade redan i handen. Han förde den mot låset, sköt in den långsamt, tagg för tagg, precis som första gången. När den satt helt inne vred han.
Ingenting hände. Han vred igen, hårdare den här gången. Nyckeln gick inte runt, det var helt stopp.

Robin stod alldeles stilla. Hjärtats dunkande kändes plötsligt som om det hördes i hela den tysta trappuppgången. Hon var inte hemma, eller så var någon annan där. Eller så hade hon bara bestämt att han inte fick komma in just nu.

Det blev plötsligt tydligt vad instruktionen i brevet egentligen betydde. Det var inte ett tekniskt fel på låset, det var en regel, en gräns hon kunde dra när hon ville.

Han drog ut nyckeln igen. Den kändes plötsligt tyngre i handen. En stund stod han bara där och stirrade på dörren. Längtan satt fortfarande kvar i kroppen, hård och otålig, men den blandades med något annat. En besk känsla av att vara utestängd, avvisad utan ord.

Till slut vände han och gick tyst nerför trapporna igen, ut genom porten och ut i den ljumma natten. Han visste att han inte borde komma tillbaka, att det här egentligen var ett tydligt tecken på att låta bli. Ändå visste han att han skulle göra det ändå.

Klockan var närmare halv två när han stod utanför dörren igen. Jackan fortfarande på och nyckeln mellan fingrarna. Det gjorde nästan ont i bröstet. Det var en molande rädsla att den inte skulle gå runt, att hon hade stängt honom ute och att han skulle stå där som sist med längtan hård i kroppen och en nyckel som bara tog stopp.

Han förde in den tagg för tagg och vred.
Låset klickade. Lyckan var så stark att han var tvungen att sluta ögonen en sekund. Dörren gled upp. Lägenheten var tyst och mörk. Inget flimmer syntes från tv:n i vardagsrummet på andra sidan hallen. Bara den svaga doften av henne, parfym och rent lakan.

Han drog tyst igen dörren efter sig och tog av sig jackan och skorna. Sedan smög han ljudlöst genom hallen. Han sneglade in i köket och badrummet men det var tomt. Ingen låg i soffan i vardagsrummet.

Sovrumsdörren stod på glänt. Hon låg i sängen på sidan med täcket uppdraget till midjan. Det långa håret låg utsläppt över kudden. Andningen var lugn och jämn. Ena armen hängde lite över kanten.

Han stod länge i dörröppningen och såg på henne. Hon var verkligen vacker. Sedan kröp obehaget längs ryggraden. Tänk om hon skulle vakna nu och se en skugga stå i dörröppningen. Han borde gå. Det här var för mycket. En sovande kvinna var inte samma sak som en som mötte honom i hallen och kysste honom tyst. Men nyckeln hade gått runt. Låset hade klickat. Enligt reglerna, hennes egna regler var hon tillgänglig.

Han bestämde sig och klädde tyst av sig och la kläderna på en stol. Sedan gick han fram till sängen, lyfte täcket mjukt och försiktigt för att inte väcka henne riktigt ännu. Hon rörde sig inte. Han böjde sig ner och kysste de nakna mjuka fötterna. Hon var varm och luktade gott. Sedan kysste han längs vaden, upp längs baksidan av hennes ben, lät tungan mjukt stryka knäveckets mjuka hud. Han kysste vidare upp längs de mjuka låren, där huden blev mjukare och varmare. Hon hummade i sömnen, ett lågt ljud. Benen gled isär en bit utan att hon tycktes vakna.

Han kysste skinkorna. Först den ena, sen den andra. Girigheten kom fort nu. Han särade på dem med händerna, kände doften, söt och djurisk på samma gång från stjärten och slidan. Tungan tog hungrigt för sig. Han slickade henne bakifrån, långa drag mellan blygdläpparna, upp mot stjärthålet och ner igen. Hon smakade sömn, hud och lust.

Hon vaknade. Han kände det på hur kroppen ändrade position. Hon la sig mer till rätta på mage, flyttade isär benen och putade med stjärten, lyfte underlivet mot hans mun så att han kom åt att slicka henne djupare. Fortfarande inte ett ord, bara andningen som blivit djupare.

Han slickade henne tills höfterna började röra sig rytmiskt bakåt mot hans tunga. Sedan reste han sig och la sig försiktigt över hennes rygg. Kuken var hård och pulserande tung mot hennes öppning. Han trängde in långsamt, centimeter för centimeter och kände hur hon slöt sig om honom i sömndrucken värme. När han var inne sjönk han ner över henne med ansiktet i håret. Näsan mot örat och läpparna mot hennes kind. Han knullade henne djupt och långsamt bakifrån, bröstet mot hennes rygg. Höfterna dunkade snabbare mot hennes stjärt och hon rörde sig allt tydligare tillbaka och stönade och gnydde ner i kudden. Tungan letade sig in i mungipan. Hon öppnade munnen lite och mötte honom med tungspetsen. En liten, våt kontakt och hennes andetag genom lätt särade läppar in i hans mun. Inget mer.

Han tog henne långsamt och djupt. Hennes röst kom bara som andning mot lakanet. När hon kom var det tyst, kroppen spändes under honom, skakade och skälvde. Slidan drog sig samman kring kuken i hårda pulser. Han höll sig stilla inne i henne tills det slutade.

Sedan blev hon slapp igen. Andningen blev jämnare. Hon låg med ansiktet ner i kudden. Hela hon blev mjuk och lealös igen Som om hon hade somnat om eller bara låtsades sova.

Han låg kvar en stund, fortfarande inne i henne och väntade på en rörelse, en hand, bara något. Men ingenting hände. Han fick en nästan oemotståndlig lust att krypa ner bakom och hålla om henne, dra täcket över de båda, viska hur vacker och fantastisk hon var. Hon skulle viska tillbaka att han var fin, att han gärna fick stanna. Ändå visste han att det där aldrig skulle hända.

Till slut drog han sig försiktigt ur henne. Han täckte över henne lika försiktigt som han hade lyft av täcket. Han letade upp sina kläder och klädde tyst på sig i mörkret. I hallen tog han på sig skorna och jackan. Nyckeln vägde i fickan. Sedan stod han kvar ett ögonblick och hoppades på att höra nakna fötter mot parketten, men bakom honom var lägenheten lika tyst som när han kom. Han drog igen dörren och låste efter sig så tyst han kunde och smög ner för trapporna ännu en gång.

——

Johan stod utanför dörren med nyckeln i låset. Han försökte vrida runt men ingenting hände. Bara det torra motståndet, som om mekanismen hade kärvat ihop. Han stod kvar en stund, vilade pannan mot det svala träet och lyssnade en stund. Inifrån lägenheten var det tyst, eller så var det inte tyst? Det gick inte att veta säkert. Ibland tyckte han att han hörde ett ljud men det var svårt att höra om det kom från hennes lägenhet eller någon av grannarna. Han drog långsamt ut nyckeln igen och gick tyst ner för trapporna.

På Västerbron stannade han högst upp på toppen. Räcket var kallt under handflatorna. Nedanför låg vattnet svart och stilla, bara enstaka ljus från kajen som bröts i krusningarna. Det var helt folktomt. Inga cyklister och inga fotgängare. Bara någon enstaka bil då och då. Långt bort hördes dunkandet från musik från någon krog eller fest. Stockholms vatten luktade fräscht.

Han vägde nyckeln mellan tumme och pekfinger. Den såg så vanlig ut. En kopia, ingenting inristat. Han tänkte på hur lätt det skulle vara att vända om, gå tillbaka imorgon, prova igen. Hur lätt det skulle bli nästa gång också. Det var just det som skrämde honom.

Han sträckte ut armen mellan järnstängerna i staketet, höll kvar nyckeln en sekund, släppte sedan. Nyckeln snurrade iväg genom luften, en matt glimt, och försvann ner i mörkret. Johan drog in handen igen och gick vidare mot Kungsholmen. Aldrig mer.

När dörren klickade igen bakom honom stod hon kvar en stund i mörkret och lyssnade. Stegen avlägsnade sig nerför trapporna. Porten slog igen långt där nere. Först då gick hon ut i hallen. Hon tog fram sin egen nyckel ur byrålådan, den hon alltid hade lättillgänglig. Hon stoppade den i cylindern på insidan och vred om. Låset var av den sorten med dubbla cylindrar – en på utsidan och en på insidan. När man låste med nyckel från insidan blockerade mekanismen den utvändiga cylindern. Ingen av de andra nycklarna skulle fungera från utsidan nu. Inte förrän hon själv bestämde något annat.

Nu var hon inte Loreley längre. Nu var hon Celine. Det var en tydlig gräns. Loreley var den som öppnade, den som kysste, den som hyschade och tog för sig. Den som lät främlingar komma in med en nyckel hon själv hade skickat. Celine var den som låste, den som återtog rummet, kroppen, tystnaden. Hon behövde båda. Utan Loreley blev vardagen för grå. Utan Celine riskerade hon att tappa kontrollen helt.

Idén hade kommit smygande. Först som en irriterad tanke efter ännu en misslyckad Tinderdejt som ville prata för mycket, röra för mjukt, stanna för länge. Hon hade tröttnat på att behöva förklara, avvisa, förhandla. En kväll hade hon suttit med en nyckel i handen – en vanlig reservnyckel till lägenheten – och plötsligt sett möjligheten. En nyckel var ren. Den krävde inga ord. Antingen gick den in, eller så gjorde den det inte. Den som tog emot den accepterade redan från början att hon bestämde villkoren.

Det tog ändå flera veckor innan hon vågade skicka den första nyckeln. Hon hade valt ut honom noga, testat i chatten, sett hur han reagerade på tystnad. När kuvertet väl låg i postlådan hade hjärtat slagit hårt. Men när han faktiskt kom, och lät sig hyschas, visste hon att det fungerade.

Hon tänkte på dem ibland, männen. Hon undrade vad de tänkte när de fick nyckeln. Ändå kom de alla. De kom in med nyckeln i handen, osäkra, upphetsade, nyfikna. Hur de snällt fogade sig när hon hyschade dem. Hur de tystnade när hon gav dem en örfil för att de pratade och frågade för mycket, innan de förstod att det var hon som bestämde. Ingen av dem hade hittills försökt ta över. De lät henne styra. De gav henne precis det hon behövde, deras uppmärksamhet, deras kroppar, deras underkastelse, utan att kräva något tillbaka i form av ord eller känslor. Det var renhet i det. En sorts omvänd intimitet där hon fick allt utan att behöva ge bort sig själv.

Hon gick in i badrummet, klädde av sig och klev in under den varma duschen. Vattnet sköljde över axlarna, nerför ryggen och mellan brösten. Hon blundade och lät det bara rinna. Känslan satt kvar i kroppen, tyngden av honom, doften, hur han hade följt hennes tysta regler utan att ställa frågor. Det fanns en ren tillfredsställelse i det. Inte bara den fysiska. Hela konstruktionen. Nycklarna. Urvalet. Möjligheten att stänga av dem när hon ville.

Efter duschen torkade hon sig långsamt, drog på sig en mjuk tröja och byxor och gick ut i vardagsrummet. Hon sjönk ner bland kuddarna i soffan med en varm kopp te med smak av pepparmynta. En tesked socker. Inte mer. TV:n stod på, men ljudet var avstängt. Bilderna flimrade tyst över skärmen.

Hon fnissade till när hon tänkte på pappa. Hur han brukade sitta precis så här med fjärrkontrollen i handen och ljudet avstängt.
– Varför har du inte ljudet på? hade hon frågat en gång när hon var liten.
– För att jag vet vad han säger, svarade han.
– Men varför tittar du då?
– För att se om han ljuger.
Hon skrattade tyst för sig själv. Idag skulle man kalla det för ett typiskt dåligt pappaskämt. Då hade hon inte förstått poängen. Nu tyckte hon faktiskt att det var lite kul.

Men själv hade hon ljudet av av en annan anledning. Hon njöt av tystnaden. Och när låset var öppet från insidan njöt hon av möjligheten att höra det – lilla klicket när någon satte i en nyckel där ute i hallen. Det var som en signal. Då stegrades förväntan och upphetsningen inom henne till farligt höga och sköna nivåer. Precis det hon behövde. Hon drack en klunk av teet och drog kuddarna tätare omkring sig.

Plötsligt hörde hon det. Ett svagt skrapande. Metall mot metall. Någon förde in en nyckel i låset där ute och försökte vrida om. Det gick inte. Hon log nöjt. Vem av de fyra kunde det vara? Robin, Johan eller någon av de andra? Det spelade ingen roll just nu. Han fick vänta. Hon behövde vara Celine en stund till. Och han, vem det nu var, skulle ändå komma tillbaka.