– Prolog
Livet är som en berg och dalbana, ibland så går det upp, ibland så går det ner….
***
Jag sätter nyckeln i låset och vrider om, jag går in i lägenheten och tar av mig min jacka och mina skor. Jag sätter min ryggsäck på golvet och går in på toaletten och kissar, när jag är klar så tvättar jag händerna och går ut från toaletten. Jag går till köket och öppnar kylen och tar fram burken för värmning i mikron, jag tar av locket och sätter över skyddslocket och sätter på mikron.
Jag tar fram tallrik, glas och bestick. Jag öppnar kylen och ser på drickan, jag tar mineralvattnet. Fast att ölen lockar rejält idag. När jag dukat färdigt så ställer jag mig och tittar ut i höstmörkret och drar handen över ansiktet och sväljer. Ytterligare en skitdag på jobb, jag har tillåtit mig själv att bli trampad på igen av både kollegor och chefer.
Det är nästan så att jag blir orolig för mig själv att jag har en sida av mig som går igång på förnedringen som jag tillåter mig själv att utstå. Det plingar till i mikron, jag öppnar den och tar ut burken och bränner mig givetvis. Jag svär till och stoppar tummen i munnen, jag sätter burken på diskbänken och sköljer av min tumme under det kalla vattnet från kranen.
Jag stänger av vattnet och tar burken och stjälper upp maten på tallriken, jag sätter mig vid bordet och ser på ljuset som står mitt på bordet. Jag tänder det och tänker på Linda, jag börjar äta mekaniskt.
Linda och jag träffades på universitetet, vi läste till ekonomer båda två. Civilekonomer med internationell inriktning. Vi var på samma nation en kväll och våra blickar möttes, det ena ledde till det andra och vi hamnade i hennes säng i hennes rum i studentkorridoren. Vi älskade halva natten och pratade den andra halvan. Vi somnade vid fem på morgonen och sen vaknade vi och struntade i den dagens lektioner och fortsatte där vi slutat på natten. Vi älskade och pratade hela dagen. Med små avbrott för vätska och lite mat.
Vi var båda från andra städer än den som vi pluggade i. Jag från söder och hon ifrån norr, Malmö och Umeå, vi blev ett par. Det var som om det var skrivit i stjärnorna, vi pluggade färdigt. Vi stannade i staden, fick arbete på samma företag, på olika avdelningar dock. Hon på en avdelning som arbetade med PR, jag på utvecklingsavdelningen. Vi flyttade in i en lägenhet på andrahands kontrakt, arbetade och sparade ett par år. Sen så köpte vi denna lägenhet, ett klipp på en exekutivauktion. Vi renoverade och när vi var klara så inredde vi lägenheten, hon hade öga för det Linda. När vi satt våra bopålar så gifte vi oss, hon kastade P – pillren vi ville börja nästa äventyr. Vi försökte och det tog, stickan ligger fortfarande därinne på toaletten.
När de ringde från sjukhuset så hörde jag inte först vad de sa, jag kunde inte tro på det som jag hörde. Det kunde inte vara sant, de informerade mig med en robotröst att hon var död. Ett brustet blodkärl i hjärnan som blev en massiv hjärnblödning. Hon hade tydligen haft det hela livet, det hade varit en tidsinställdbomb som läkaren sa. Den väntade bara på att brisera, hon och vårt ofödda barn dog.
Min värld rasade samman, det blev begravning och allt annat som medföljer. Jag fick ledigt från jobb men jag valde att tacka nej, jag hade blivit knäpp eller kanske knäppare av att gå hemma. Jag förvandlades framför ögonen på min omgivning, från en väldigt driven person till detta som sitter vid matbordet och äter min mat som smakar salt av tårarna som droppar ner i maten.
En gråmassa som bara är, jag existerar men inte så mycket mer. Jag vaknar på morgon, äter frukost, klär på mig. Går ut från lägenheten och går nerför trapporna, sätter mig på cykeln när vädret tillåter det. Annars så blir det kollektivtrafik, kommer fram till mitt arbete. Går in och hälsar på Anette i receptionen, går till hissen och åker upp till den avdelning jag arbetar på.
Tar av mig jackan och tar på mig kavajen som hänger på en hängare, rättar till slipsen och går till morgonmötet. Förr så var det jag som drev dem, nu är det andra. Jag lyssnar och när mötet är slut så går jag till pentryt och tar kaffe. Går till min glasbur och arbetar, blir förnedrad och sen är arbetsdagen slut. Sen åker jag till min träningslokal, byter om och tränar som en idiot i två timmar.
Sen åker jag hem efter duschen, kommer hem. Tar fram en burk med mat från kylen. Burken som jag tagit fram från frysen på morgonen, sätter mig och äter. Sen diskar jag, borstar mina tänder och gör mig redo för kvällen och går till vårt sovrum, jag öppnar dörren och tittar in. Jag stänger dörren igen och går till vardagsrummet och lägger mig på soffan och stirrar upp i taket ett par timmar innan jag somnar. När jag vaknar så börjar en ny dag.
En ny dag.
Jag går av bussen och går igenom grindarna och kommer fram till dörrarna som leder intill min arbetsplats. Jag hälsar på Anette, jag går till hissen och trycker på knappen.
– Michael.
Jag vrider lite på huvudet.
– Per.
Hissdörrarna öppnas och vi går in, vi säger inte mer än så. Jag är inte intresserad av att konversera med människor. Hissen rör på sig och den stannar på den våning jag ska gå av på. Jag går ut genom de öppna dörrarna och går till min glasbur. Jag tar av mig jackan och hänger upp den, jag sätter min väska på golvet. Jag tar min kavaj och rättar till slipsen, jag tar min kalender och dator och går iväg.
Jag kommer fram till mötesrummet, jag sätter mig på den plats jag alltid sitter på. Jag öppnar datorn och loggar in på nätverket, det plingar till i datorn och jag ser på mejlboxen. Ett mejl från cheferna däruppe, de vill träffa mig klockan 10. Jaha då var det dags igen då, mer förnedring. Har de lyckats övertala facket om att få säga upp mig? hur känner jag inför det?
De andra kommer in i rummet och de nickar och sätter sig på sina platser, det vanliga mumlandet sätter igång, det talas om gårdagens AW. Just det, det var torsdag igår. AW dag, får ingen inbjudan till dem mer. mumlandet lägger sig och dagensmöte börjar.
Jag tittar på min klocka och reser mig, jag rättar till slipsen och reser mig. Jag går igenom lokalen och kommer fram till hissen, dörrarna öppnas och jag går in i den.
– Michael.
Jag ser på kvinnan som hälsat på mig.
– Sofia.
Hon arbetade med Linda, hissdörrarna stängs och den börjar röra på sig. Vi åker uppåt och den stannar. Hon går ur hissen och dörrarna stängs, den börjar röra sig igen. Den stannar och jag går ur hissen och går igenom glasdörrarna till chefernas sfär. Jag var en flitig besökare häruppe innan, men inte nu längre. Man vill inte ha en grå man häruppe. En grå man solkar ner omgivningen, han sprider ett skimmer av den vanliga världen.
Världen utanför deras bubbla, jag kommer fram till dörren och ser på klockan, jag lyfter handen och knackar på. Jag väntar på att den ska öppnas. Den gör det och jag ser på personalchefen, jag går in i rummet och ser på de som sitter där. Det är hela styrkan och facket, jaha då har de fått som de vill. Jag går fram till den lediga stolen och sätter mig.
– Välkommen Michael.
– Tack Peter.
Peter är VD på företaget, vi spelade golf tillsammans innan. Men inte nu längre, man vill inte spela golf med en grå man.
– Du undrar kanske varför du är här Michael.
– Inte är det för att ha lönesamtal.
Jag ser blickarna från de som sitter runt bordet, var det ironi?
– Haha nej Michael, eller kanske ändå.
Jag tittar på honom och våra blickar möts, något i hans blick säger mig att det är något sattyg på gång. Jag har sett den blicken förr, han har en speciell blick när han har sattyg på gång. Jag rätar lite på mig och växer faktiskt lite, det grå försvinner lite grann.
– Vi har ett erbjudande till dig Michael, ett litet ta det eller lämna erbjudande.
– Förlåt?
– Du är ifrån Malmö eller hur Michael?
– Ja, bodde där i nitton år innan jag flyttade hit.
– Har du kvar skånskan?
– Ja, varför det?
Jag byter till malmöitiska, han tittar på mig och ler. Den där blicken igen, vad fan har du nu planerat? Min blick sveper över de andra och jag ser deras besvärade blickar, de gillar inte det han planerat. Jag ser på min fackligarepresentant, hon ser lite nöjd ut i alla fall.
– Vad är ditt handikapp just nu Michael?
– Mellan fem och åtta, sen så har jag ju inte lika mycket tid som du att gå på banan.
Han tittar på mig och börjar skratta, de där blickarna från de andra igen. Jag känner inte igen hälften av dem. De skrattar med utan att veta varför de skrattar.
– Är vi här för att diskutera mitt handikapp i golf Peter?
– Nej Michael vi är här för att diskutera din framtid på företaget.
– Och vad har mitt handikapp i golf med det att göra? Eller det är ditt sätt att berätta för mig att jag kommer få mer tid till mitt golfspelande?
Han tittar på mig, de andra i rummet ser på mig och sen på chefen.
– Nej Michael som jag sa, vi eller jag har ett erbjudande åt dig.
– Som är?
– Jag vill att du flyttar till Malmö och tar över vår filial där Michael.
Jag tittar på honom och ser mig runt i rummet.
– Vad är det?
– Jag letar efter de dolda kamerorna, är du seriös Peter?
– Ja, jag är väldigt seriös Michael.
– Vad händer om jag tackar nej?
Han tittar på mig, hans blick säger det mesta. Jag ser på de andra som sitter runt bordet. Deras blickar säger allt.
– Så pass, om jag säger tack men nej tack så kommer mitt handikapp att bli lika bra som ditt? För då kommer jag att på ett eller annat vis köpas ut från min anställning. Det är lite besvärande för vissa här att ha en grå man som går runt i korridorerna? Har jag på något vis misskött mitt arbete?
– Nej Michael.
Det är personalchefen som talar.
– Vad skulle vara grunden för uppsägning?
– Arbetsbrist, varken mer eller mindre Michael.
– Vet du Peter, det är nog det jag gillar mest med dig. Du är alltid ärlig, så omorganisation. Min tjänst görs om till något annat och facket kan inte säga ett skit. Fast att de vet att det är skitsnack, i andra vågskålen så ligger det en chefstjänst på en filial som fått akuthjälp i ett par år. Så på ena eller andra viset så blir ni av med mig. Om jag tar tjänsten och akuthjälpen försvinner så kan ni med gott hjärta säga att ni gjorde vad ni kunde för mig. Det är rätt genialt i all sin enkelhet får jag säga. Är jag verkligen en sådan skam för er?
– Nej Michael vad som är en skam är att du kastar bort din talang, de där ville inte ge dig den chans som jag ger dig. Jag fick faktiskt vara väldigt mycket chef för att du skulle få den.
– Som sagt jag gillar din ärlighet, så det handlar inte om att du är rädd för att förlora den årliga golftävlingen?
– Haha, nej Michael. Det handlar om att jag tror att du kan vända på skutan därnere, fan ni är speciella ni skåningar. Ni misstror för helvete alla som kommer norr om Hallandsåsen.
– Nej vi misstror alla som kommer från norr om Lund. Ni norrlänningar förstår er inte på oss och vi förstår oss inte på er. Om jag tackar ja, hur ser lösningen ut? Var ska jag bo osv.
Han tittar på mig och sen på personalchefen, hon räcker mig en mapp. Jag öppnar den och börjar läsa, när jag är klar så tittar jag på honom.
– Du vill verkligen vinna den där golftävlingen Peter.
– Haha, ja det vill jag Michael.
– När vill du ha svar?
– Innan du går hem idag Michael.
– Kan jag få tills i morgon? Jag skulle vilja besöka min frus grav och prata med henne om det.
Jag ser de besvärade blickarna från de som sitter runt bordet.
– Ja, du får tills klockan 9 i morgon Michael.
– Tack Peter, kan jag behålla denna?
Jag ser på personalchefen och viftar mappen.
– Javisst Michael.
– Tack, var det något mer?
– Nej det var allt Michael.
– Tack.
Jag reser mig och går ut från rummet, jag går till hissen och åker ner till min avdelning och går till min glasbur. Jag sätter mig i stolen och läser igenom erbjudandet. Det är generöst, väldigt generöst. Högre lön, fri bil, fri bostad i de finare delarna av staden. Typ fem minuters cykelväg från bostaden till min arbetsplats, utsikt över Öresund.
Ganska långt ifrån den stadsdel som jag växte upp i, jag läser vidare i mappen. Jag tittar på klockan och reser mig, jag tar av mig kavajen och tar på mig min jacka. Jag lämnar min glasbur och går fram till hissarna och går in i en av dem. Jag ser på mina kollegor, jag ser deras förvånade blickar. Hissdörrarna stängs och jag åker ner, jag går förbi receptionen och säger hej då till Anette. Hon ser på mig hon med, hon ser en annan spänst i mina steg. Inte som förr men ändå annorlunda. Jag går ut från byggnaden och går till busshållplatsen och ställer mig och väntar på bussen.
Jag ser på gravstenen och jag sitter på huk och plockar bort löv från marken. Jag har ett samtal med min fru, nej jag är inte galen. Jag är fullständigt medveten om att hon inte kommer svara mig. Jag är där i ett par timmar och har en monolog med henne. När jag är klar så åker jag hem, jag sätter nyckeln i dörren och går in. Jag tar av mig ytterkläderna och samlar mig och går in i sovrummet, jag tar halskedjan med hennes ringar i. Jag sätter den runt halsen och knäpper låset, jag går till garderoberna och öppnar dem. Jag tar fram väskor och börjar packa.
***
Jag sätter väskorna i hallen och går ut från lägenheten och åker ner och hämtar resten av mina saker. Jag åker upp och går in i lägenheten, jag sätter de andra sakerna på golvet och går runt i den tomma lägenheten. Här är ingenting, mina andra möbler kommer i morgon.
När jag bestämt mig så gick allt snabbt, jag fick hyra en bil för att kunna ta mig ner. Jag ringde en flyttfirma och de kom hem till mig. Vi kom överens om pris och dag för flytt, de fick mina nycklar och de började packa direkt. Jag satte väskorna i hyrbilen och körde hit ner.
Nu står jag här i en tom lägenhet i en stad som jag inte varit i på sexton år, som jag lämnade för att komma bort. Bort från en massa skit, jag tar nycklarna till hyrbilen och åker ner. Jag går till bilen och kör till hyrbilskedjan och lämnar bilen där. Jag ser på vädret och bestämmer mig för att gå ett varv i stan, för att se om jag känner igen mig. Jag går förbi centralstationen, den ser lite annorlunda ut.
Jag går förbi den och upp mot Stortorget, vid en första anblick så ser det ut som vanligt. Jag går till Lilla torg och jag ser på uteserveringarna. Jag går vidare och ser på Mando, restaurangen som delar med sig av hur många plankor de sålt. Jag svänger till höger och går fram till Gustav Adolfs torg, här ser det väldigt annorlunda ut. Jag fortsätter uppåt på gågatan, jag ser butiksdöden. Den jag läst om i tidningarna, det är en sak att läsa om det. Det är en annan att se det på riktigt.
Biografen Royal finns dock kvar. Jag fortsätter uppför gågatan och kommer fram till Triangeln, jag går över gatan och kommer in på köpcentret och ser att de byggt om det. Jag går igenom det och ser på tågstationen, nytt det med. Ja i alla fall sen jag lämnade. Frågan är hur många som fortfarande lever eller inte sitter inne av det gamla gänget.
Jag vänder och går igenom köpcentret igen, jag kommer ut och går till vänster. Jag går på bakgatorna och kommer fram vid den gymnasieskola jag gick på. Sankt Petri läroverk, tre års studier därinne. Den ende i gänget som kom in på gymnasiet, jag hittade på skit. Men jag skötte skolan, i alla fall tillräckligt väl för att komma in här.
Jag går förbi skolan och ser på biblioteken, det gamla och det nya. Jag går förbi badhuset, det stängda badhuset. Jag kommer fram till Kronprinsen och går över gatan, jag går in i smågatorna som leder till min lägenhet. Jag går in i trapphuset och går fram till hissen, jag trycker på knappen och hissen kommer. Jag går in i den och åker upp, jag låser upp dörren och tittar på mina saker och tar av mig skorna och går in.
Det är en stor lägenhet i två etage. Tre rum och kök på första etaget, jag tittar på rummen och går fram till trappan och går uppför den, jag ser på de två rummen häruppe. Jag ställer mig och tittar ner på vardagsrummet. Jisses nu skulle mina gamla kamrater sett mig.
***
Jag ställer min cykel vid byggnaden där filialen finns. Jag låser den och går in, jag går fram till en reception och jag ser på kvinnan som sitter där. Vi är inte det enda företaget som finns i byggnaden. Filialen är inte stor, men har potential.
– Hej jag heter Michael och jag ska börja här idag hos Jensen/Jensen.
Hon tittar på mig och ler, ett påklistrat leende som hon fått reda på av sina chefer att hon ska ha.
– Då ska jag ringa så att någon kommer och hämtar dig.
– Tack, Lena.
Hon ler fortfarande det där påklistrade leendet och ringer, jag går bort en bit och tittar ut genom ett fönster. Västra hamnen, jisses vilken byggboom det blivit här. När jag lämnade så var det knappt byggt något här. Nu är det en helt ny stadsdel, med ett universitet. De fick den statusen förra året, innan så var det en högskola. Jag hör en harkling och vänder mig om. Jag ser på en kvinna i min ålder, runt trettiofem. Hon är klädd i svart kjol, vit blus och en svart kavaj. Jag får en snabb tanke om att hon ser ut som en servitris.
– Michael?
– Ja, precis.
– Carin, välkommen hit.
– Tack.
– Om du kommer med mig så åker vi upp till våra lokaler, så att du kan få de saker du behöver, sen så ska jag visa dig runt.
– Tack Carin.
Vi går fram till en hiss och vi går in i den, jag ser hennes blick på mig och mina kläder. Jag har inte direkt chefskläder på mig. Gympaskor, jeans en vit tröja under en mörkblå hoddie. Tvådagars skäggstubb och en keps på huvudet, hissen stannar och vi går ur den. Hon öppnar dörren till våra lokaler och vi går in, min blick sveper över lokalen och jag ser på de som arbetar här.
Personalstyrkan är på femtonstycken, det är mindre än på den avdelning som jag ledde på huvudkontoret innan det som hände, hände. Vi går igenom den och jag känner och ser blickarna som jag får. Jag är rätt svår att missa, jag är nästan två meter lång och om jag får säga det själv. Jävligt vältränad, den biten ser de inte för att jag har kläder på mig. Men de ser att jag inte är en pösmunk i alla fall, vi kommer fram till en dörr och Carin öppnar den. Vi går in och jag ser på kontoret, jag ser på kaoset och tittar på Carin.
– Den förre chefen var inte så mycket för ordning och reda.
– Jag märker det, jisses.
Jag går fram till skrivbordet som jag inte ser för alla papper som ligger där, jag ser på skärmen som är sönderslagen och ett trasigt tangentbord.
– Hade han aggressionsproblem?
– Man kan tro det ja.
Carin tittar på mig och jag på henne.
– Finns det någon möjlighet för mig att samla personalen innan jag börjar försöka få ordning på detta kaos?
– Ja, jag kan samla dem i konferensrummet Michael.
– Tack Carin, ska vi säga om en kvart?
– Jadå det blir bra Michael.
– Tack Carin.
Hon lämnar mig och jag ser på kaoset och tar fram min mobil och börjar ta bilder på hur det ser ut, jag skickar dem till Peter med en fråga om hur fan jag ska kunna arbeta i denna röra, utan en fungerande dator. Jag skickar bilderna och meddelandet.
Jag ser på kaoset igen och kopplar loss skärmen och flyttar på den till väggen. Jag tar tangentbordet och flyttar på det till där jag satt skärmen, jag ser på den stationära datorn och ser att den är bucklig, jag kopplar loss den och flyttar på den med. Jag tittar på min klocka och går ut från rummet, Carin tittar på mig och reser sig.
– Kom så ska jag visa dig konferensrummet Michael.
– Tack Carin.
Vi går igenom lokalen och vi går in i konferensrummet jag ser på de som sitter där och de tittar på mig. Deras blickar är rätt tomma.
– Hej, jag heter Michael och har blivit hitskickad för att om inget annat städa på kontoret därinne. Jag ska fatta mig väldigt kort, jag är född och uppvuxen här i stan. Jag bodde här i nitton år och sen flyttade jag för studier på annan ort. Jag studerade där, blev klar och fick anställning i företaget. Arbetade mig ganska snabbt upp i en position där jag blev chef för avdelningen som heter utveckling, jag ledde den i ett par år sen så hände det en del saker som gjorde att jag tog ett steg åt sidan. I fredags i förra veckan så satt jag på ett möte med direktionen och högste chefen gav mig ett erbjudande som jag om jag tackat nej till det hade inneburit att jag fått lämna företaget. Alternativet var att få åka hit och ta över filialen här, jag ser kanske inte ut som en chef. Men på gott eller ont så är jag er chef. Jag är brutalt ärlig när jag säger att detta är en ändhållplats, jag kunde inte gömts undan någon annanstans. De letar faktiskt bara efter en anledning att stänga ner filialen. Jag tror inte att det handlar så mycket om er, utan om de som satts att leda er. De har också sett denna filial som en ändhållplats. Så precis som jag fick ett erbjudande, så får ni ett av mig. 1. Ni fortsätter som innan och om sexmånader så rationaliserar de bort oss eller 2. Vi visar dem att det ska de ta mig fan inte alls göra. Vad jag vill ha av er är era tankar på vad som behövs för att ni ska kunna göra ert arbete här bättre. Vad som sägs här stannar här, jag kommer inte skvallra uppåt. Dels för att det är dåligt ledarskap, dels och det kanske viktigaste. De kommer inte lyssna på mitt skvaller. Det vill jag också säga, om de lägger ner filialen så kommer inte jag i heller klara mig. Då åker jag också ut på backen, så ut med det. Vad behöver ni för att kunna göra ert jobb bättre än vad ni gör det nu och för att vara klar. Jag menar inte flashigare leksaker, jag talar mer om mjuka värden. Så ordet är fritt, jag tåler att höra det mesta. Ja kanske inte direkta personangrepp, så väl känner ni inte mig än. Men vad förutom det självklara, en chef som faktiskt bryr sig om er och inte längtar bort härifrån behöver ni för att göra ert arbete bättre? I mjuka värden, som sagt flashiga leksaker löser inte de problem som ni har.
Jag sätter mig på en stol och tittar på dem, de tittar på mig och sen på varandra. Tystnaden är rätt påtaglig.
– Som jag sa, vad som sägs här stannar här.
En tjej räcker upp handen.
– Ja?
– Sofia.
– Trevligt.
– Tack, du säger det själv. Vad vi behöver är någon som faktiskt tror på oss, som framförallt lyssnar på vad vi säger. Som i alla fall är villig att lyssna, sen så behöver den personen inte alltid hålla med men man kan i alla fall lyssna.
– Ja, lyssna är jag väldigt bra på. Men jag är också väldigt bra på att zooma ut om det är skitsnack. Men lyssnar gör jag alltid, någon annan?
Fler räcker upp handen och samtalen är lite trevande först men det blir snart livliga diskussioner. Jag räcker upp handen och äskar om tystnad, de tystnar och tittar på mig.
– Om jag förstått det rätt, så om jag bara lyssnar på er så kommer ni att börja göra skäl för lönen?
– Det har vi gjort innan med, men som sagt ingen har lyssnat på oss.
– Bra, då vill jag se bevis på det. Jag lovar att lyssna och ni lovar att prestera?
– Ja.
Jag ser på den som sagt det.
– Talar Tim för er alla eller någon annan vill tillägga något?
De ser på varandra och sen på mig.
– Han talar för oss alla.
Jag ser på Sofia.
– Då vet jag det, då går ni ut och börjar arbeta så ska jag försöka får ordning på kaoset därinne. Min dörr kommer stå öppen, det är bara att komma in om det är något. Jag har läst på mig om filialen och vi har problem om jag uttrycker mig milt.
Jag reser mig och avslutar mötet, de reser sig också och vi går ut från konferensrummet. Jag går in på mitt rum och ser på kaoset, jag går fram till skrivbordet och börjar rensa bland papperna. Jag skapar tre högar, viktigt, mindre viktigt och kastas. Jag sorterar papperna och timmarna rinner på.
– Jag går nu Michael.
Jag tittar upp och ser på Carin, jag tittar på min klocka.
– Gör så, när går larmet igång?
– Du får larma på när du går, det gör du med taggen. Sätt den bara mot larmdosan.
– Tack, vi ses i morgon Carin. Förresten vill du se till så att det finns frallor, smör och pålägg här i morgon?
– Javisst Michael.
– Tack.
Jag tar fram min plånbok och räcker henne femhundra kronor.
– Jag bjuder på första rundan.
Hon tittar på mig och tar pengarna. Hon går iväg och jag rotar vidare bland papperna. Jag ser på de tre högarna och sen på klockan, jag reser mig och går ut från rummet och går fram till dörren. Jag tar fram taggen och sätter den mot larmdosan och går ut från lokalen. Jag går till hissen och åker ner, jag går ut och sätter mig på cykeln och cyklar hemåt.
Jag stannar vid en pizzeria och köper en pizza och cyklar hem. Jag åker upp och går in i lägenheten, jag sätter mig i köket och äter min pizza. När jag är klar så går jag på toaletten och gör mig klar för sängen, förlåt soffan. Jag lägger mig och stänger ögonen och somnar.
***
Jag sätter den svarta sopsäcken vid den trasiga skärmen, tangentbordet och datorn. Jag läser meddelandet från Peter, jag svarar på det och tittar på skärmen på min bärbara dator och börja skriva på den. Pappershögen med viktigt minskar, jag hör en lätt knackning på min dörr.
– God morgon Michael.
– Detsamma Carin.
Hon går iväg och jag fortsätter arbeta och föra in det som ska föras in av viktigt högen. Jag hör de andra komma och jag tittar på klockan, jag ser att de ser på min öppna dörr. Jag fortsätter arbeta och timmarna går, jag tittar på min klocka och reser mig och går ut från rummet. Jag ser mig omkring i lokalen.
– Var får man bäst lunch för pengarna?
– Det beror på vad du vill ha?
– Husmanskost?
Jag får ett par förslag, jag tackar och går in på mitt rum och tar min jacka. Jag går iväg och de tittar på mig. Jag handlar min lunch och tar den med mig till kontoret och sätter mig vid min plats och äter och arbetar samtidigt. Högen minskar i rask takt. När viktigt högen är borta så knackar det på min dörr.
– De tackade för bullarna.
– Ingen fara, blev där pengar över till frallor i morgon med.
– Låt dem inte höra dig säga frallor Michael.
Jag tittar på henne.
– Jag ska tänka på det, men är där pengar över?
– Jadå.
– Bra då handlar du med dig bullar i morgon med Carin.
– Ja Michael.
– Tack Carin, ha en trevlig kväll.
– Du med Michael.
Hon går iväg och jag fortsätter mitt arbete. Kvällens middag blir som gårdagens, jag inser att jag kommer få betala för dem senare när jag börjar träna igen. Jag lägger mig på soffan och tittar upp i taket och somnar.
***
Jag ser på installatören, han gör klart det sista med min dator och när han är klar så tittar han på den sönderslagna datorn och skärmen.
– Det var inte jag, den förre chefen blev arg när han fick sparken.
– Och han tog ut det på dem?
– Ja.
– Inte så rationellt.
– Nej verkligen inte.
– Vill du att jag tar dem med mig?
– Kan du det?
– Jadå, det är inga problem.
– Tack.
– Som sagt ingen fara.
Han lastar de söndriga sakerna på säckkärran som han hade den fungerande datorn på. Jag går till skrivbordet och ser på datorskärmen, jag loggar in och tar fram den bärbara hårddisken och pluggar in den och börjar föra över filer på den. De filer som jag skapat av oredan på mitt skrivbord, ett skrivbord det står en blomma på nu. Jag ser på överföringen och ner den är klar så öppnar jag dem och börjar arbeta med dem och kategorisera dem.
– Hej då Michael.
– Hej då Carin.
Jag fortsätter med mitt arbete.
– Har du ingen som väntar på dig därhemma Michael, du sitter här hur länge vet jag inte varje dag och du är här först på morgonen.
– Nej Carin, jag har ingen som väntar på mig. Jag hade men hon gick bort.
Hon ser på mig och jag ser genansen lysa på hennes kinder.
– Förlåt, jag menade inte att…
– Ingen fara, det kunde du inte veta. Men vi ses i morgon Carin.
– Det gör vi Michael.
Hon går iväg och jag fortsätter arbeta, min telefon burrar till och jag tittar på den. Jag sparar det jag arbetat med och stänger ner skärmen, jag reser mig och går ut från lokalen och startar larmet. Jag går nerför trapporna och går till min cykel och cyklar iväg, jag kommer fram till den lokal jag letat upp på nätet och går in. Jag går till en disk och betalar för ett träningspass, jag går till ett omklädningsrum och byter om.
När jag är klar så går jag ut och börjar träna, två timmar senare så duschar jag och byter om. Jag går ut från lokalen och cyklar hem, jag packar upp träningsväskan och hänger upp handduken och går till köket och tar fram en burk från kylen och sätter den i mikron. Jag går till fönstret och ser utöver Öresund, jag tittar på turning torso och sen på bron.
Det plingar till och jag öppnar mikron och sätter mig vid bordet och börjar äta. Ytterligare en dag är slut, ytterligare en dag i ensamhet. Jag ser på ljuset och jag tänker på Linda och tårarna börjar rinna.
***
Det knackar på min dörr och jag lyfter på huvudet från de dödens tråkiga siffrorna.
– Ja?
– Du sa att du skulle lyssna?
– Ja men jag lovade också att jag kanske inte håller med. Vad gäller det Richard?
– Den senaste kampanjen.
– Ja?
– Den kommer inte funka här.
– Får jag se den?
– Javisst.
Han räcker mig papperna och jag läser igenom dem, jag håller med honom.
– Vilken förvirrad person har kommit på denna kampanj?
– Ingen här, du ser problemen?
– Oja, jag ser problemen. Nog för att jag inte varit här på sexton år, men en Malmöit är en Malmöit.
– Precis, fast frågan är om det funkar någonstans?
– I Lund, den kommer funka där.
Han tittar på mig, han ser mig läsa igenom erbjudandet. Jag gör ändringar med en penna. Jag räcker honom pappret. Han tittar på det och sen på mig.
– Gör en snyggare version av mitt kladd, visa mig sen så ska jag se till så att det blir såhär. Ja överallt utom i Lund då.
Han tittar på mig och ler, jag ler tillbaka. Han går iväg och jag återvänder till de dödstråkiga siffrorna. Det är ett under att Peter behållit filialen, inte att han sparkat klåparna före mig. Men att han behållit filialen, jag har nog aldrig sett värre siffror. Frågan är om vi kommer kunna vända dem, fast får jag bara dem att bli lite mer svarta så. Jag lutar mig tillbaka och tar fram min telefon och bläddrar bilderna, jag ser på bilderna på Linda.
– Michael?
Jag tittar upp och samlar mig.
– Ja Carin?
– Där är kaffe.
– Tack, jag kommer.
Jag stoppar ner telefonen och torkar mina ögon och går igenom lokalen till fikarummet. Jag tar min mugg och fyller på kaffe och mjölk.
– Du sa att du är ifrån Malmö?
Jag tittar på Claes och jag tar en klunk av kaffet.
– Ja, jag är född i stan och bodde här i nitton år som jag sa.
– Var bodde du?
– På en massa platser, men de flesta åren på backarna (Kirseberg) jag gick i högstadiet på cherryberryhills skolan. Men jag har bott på andra ställen i stan med. Inte de bästa områdena kanske, Rosengård, Holma, Kungsgatan.
Han tittar på mig och han nickar.
– Så Backarna.
– Ja, jag är en Backabuse, en riktig Backabuse. Min farfar är född där, min far med. Så jag är tredjegenerationens Backabuse, du då?
– Kulladal.
– Fan rikemansområde.
De andra tittar på mig och sen på honom.
– Käften, fassan arbetade på Kockums, sen som svetsare. Mossan var undersköterska.
– Spelar ingen roll, rikemansområde.
De andra skrattar till och Claes ser på mig.
– Jaja snacka går ju, har du spelat boll?
– Ja, ingen större talang. Så jag slutade ganska tidigt.
– Har du idrottat?
– Förutom fotbollen?
– Ja förutom den?
– Ja jag simmade tills jag var sjutton, sen slutade jag.
– Varför?
– Det tog tid från annat Claes.
– Som?
– Brudar givetvis.
– Haha, jaja det är rätt. Så simmare?
– Ja simmare.
– Vem håller du på i fotboll?
– Vem tror du? MFF och Liverpool.
– En bra påg med andra ord.
– Självklart, rikemansspoling.
De andra skrattar igen och jag tar min mugg och går iväg. Jag har inte tappat jargongen i alla fall, undrar om man får den genetiskt här i stan. Jag ser de andra fyra flimra förbi, Kristian, Oskar, Hasse och Jörgen. Den naturlige ledaren, han som tvingade mig att satsa på skolan och inte hänga med på allt skit som de gjorde.
Vi hade följts åt han och jag, vi gjorde samma resa med flyttar och annat. Det var något magiskt med det, blev vi vräkta så blev ta mig fan de med det. Blev de vräkta så nog fan blev vi med det. Samma skolor, inte alltid samma klass. Men samma skolor, samma klass på högstadiet dock.
Vi hamnade i en galet studiemotiverad klass, snittet var helt abnormt. Jag hängde med, det gjorde inte han och de andra tre. Han förvisso bättre än de andra två, jag hängde med för att jag hade lätt för mig. Senare så visade det sig att jag har fotografiskt minne, både för bokstäver och siffror.
Det visste jag inte då, jag skramlade ihop betyg för att komma in på Petri, pluggskolan nummer ett när jag bodde här. Det kanske är så fortfarande. Det var en helt annan värld än den jag kom ifrån, andra kläder. De talade på ett annat sätt, allt var annorlunda.
På något skumt vis så lyckades jag smälta in. Jörgen och de andra fixade rätt kläder åt mig, jag hjälpte till ibland. Inte alltid men ibland. Jag tar en klunk av kaffet, det förbannade rånet. Jag försökte få dem att lägga ner planerna. Jörgen lyssnade inte, skiten han drog i sig gjorde att han inte lyssnade.
De var rätt illa på det då, sista året på gymnasiet. De försökte råna en bank, det slutade med skottlossning och skit, fullständigt jävla kaos. De andra två åkte fast direkt. Jörgen lyckades smita, jag hjälpte honom att gömma sig. I vårt vindsutrymme, han tände av och när jag berättade vad han gjort så stirrade han på mig och fick mig att lova att glömma honom och bli något, bli någon. Att dra från stan innan den åt upp mig med, jag lovade honom det.
– Michael.
Jag kommer tillbaka till verkligheten.
– Ja?
– Jag är klar.
– Får jag se Richard?
– Javisst.
Han visar mig och jag ler.
– Vi kör på det, meddela de andra. Hör någon av sig så skickade dem till mig, så tar jag hand om dem.
– Javisst.
– Bra fångat där innan, vad som stör mig är att jag inte fått den kampanjen.
– De skickade ut den innan du kom hit.
– Och du talade med min föregångare Richard?
– Nja, man talade inte med honom frivilligt. Han hade som du såg på datorn, humör.
– Som sagt informera de andra, vi kör i hela Skåne. Ja förutom i Lund, de får den andra kampanjen, hör de av sig och gnäller så kör vi dubbelt där. Du tar täten på denna, du fångade det. Så du tar täten, jag tar skiten och du får berömmet.
– Tack Michael.
– Ingen fara, förresten. Finns Druvan kvar?
– Jadå, men du kommer nog inte känna igen dig.
– Varför det?
– Därför att Hipsterna och studenterna har tagit över det.
– Skojar du?
– Haha, nej Michael jag skojar inte. De fick nya ägare, de bytte profil på stället.
– Det var som fan, det är nästan så att man skulle gå dit bara för att. Vet du om Hornet på Kirseberg finns kvar?
– Jadå, det är sig likt. Samma klientel och en massa live musik.
– De hade stans godaste mat där när det begav sig. Deras Wienerschnitzel med skysås och stekt potatis var legendarisk.
– Ja, jag vet. Min bror tog med dit en gång.
– Hur gammal är din bror?
– Trettiofem, vi bodde på Söderkulla. Men brorsan hade polare som bodde på Backarna.
– Kommer du ihåg vad de hette?
– Inte på riktigt, men jag minns deras smeknamn. Pära, korven och Lasseliten.
Jag ser på honom, efter oss så var de, de värsta ligisterna på Backarna, den skit vi inte gjorde, gjorde de.
– Vad heter din bror?
– Jorma, kallad blåfinnen.
– Är Jorma din bror?
– Ja.
– Jisses, en konstig fråga kanske men lever han?
– Ja, han har tre år kvar för ett misshandelsbrott. Grovmisshandel med tillhygge, han slog i sönder knäna på en rivaliserande knarklangare. Känner du honom?
– Jag vet vem han är ja, jag vet vem de andra är med.
– De gick med i ett av motorcykelgängen, det var illa innan. Men efter det så spårade det ut rätt rejält.
– Jag beklagar Richard.
– Tack, men det var hans val. Min bror lovade att slå mig sönder och samman om jag inte skötte skolan. Eftersom jag var livrädd för honom så skötte jag skolan, en fördel var att alla visste vem han var i skolan så ingen vågade göra mig något.
Han tittar på mig och jag på honom, frågan är vad han sagt om jag berättat att de fyra var livrädda för oss fem. Att jag också haft ett sådant där smeknamn, kanske inte så vitsigt eller skräckinjagande. Men jag hade ett, Snillet. Jörgens påhitt, eller Kungen som han kallades, Kungen av Backarna, i alla fall bland ungdomarna.
De andra tre kallades för Knoll, Tott och Limpan, också Jörgens påhitt. Jag har inte en aning var han fick det ifrån. Men Kungen, Snillet, Knoll, Tott och Limpan, det har funnits en del galningar på Backarna men frågan är om vi inte kom rätt högt upp på listan av galningar.
Som sagt, Jörgen höll mig utanför det värsta. Men jag tillhörde gänget, alla på skolan var rädda för oss. De var rädda för oss på en hel del skolor i stan. Jörgen hade inga spärrar, någon från Videdal hade gjort ett eller annat som retat honom. Vi gick dit från Kirseberg och han ringde på dörren och killen öppnade och Jörgen slog honom sönder och samman, vi fick reda på senare att det var hans konfirmationsdag. Det var en helt vanlig söndag för oss, jag vaknar till och börjar tittar på siffrorna igen.
***
Jag cyklar långsamt på Vattenverksvägen, jag stannar framför affären och ser rakt över gatan. I det huset bodde vi, det är ta mig fan helt otroligt att alla fem bodde i samma hus. Minnena sköljer över mig, när jag flyttade hit så hette affären något annat. Jag kommer inte på vad den hette då, sen blev det en Seven/Eleven affär. Man kunde handla en halvliter mjukglass därinne, den kostade femton kronor. En halvliter mjukglass med nötkross, jag tittar upp mot taket och ser på vindsfönstren. Däruppe i vårt vindsförråd gömde Jörgen sig, en undran om vad som hände med honom glider förbi som en lätt bris.
Vad som hände med dem alla, jag ser oss komma springande. Knoll och Tott tyckte att det var en lysande idé att panga rutorna på kyrkan, det gjorde inte jag och Jörgen. Vi gick dit dagen efter och pratade med en av prästerna. Vi berättade vem det var som gjorde det. Vi såg det inte som att vi golade, man ger sig inte på kyrkor var vår devis. Tjejer, äldre och småungar gav man sig inte på. Vi la till kyrkor med, alla andra var fritt villebråd.
Jag cyklar långsamt vidare och cyklar förbi kyrkan, jag kommer ner till Bulltoftavägen och ser Beijerspark ligga där. Jag svänger till vänster och cyklar framåt. Jag ser fängelset till höger och direkt efter, nästan vägg i vägg ligger Kirsebergs skolan. Jag stannar cykeln och hoppar av den, jag går in på skolgården och ser på den.
En massa minnen fladdrar förbi, en hel del av tjejerna med. Greta, Karin, Camilla*2 Helena, Helen, Lotta osv. jag förlorade min oskuld på en av toaletterna på skolan. Fjorton år och nio månader ung, jag och Helen träffades på vägen till toaletterna. Vi sa ingenting men vi gick in på samma toalett och vi förlorade oskulden till varandra därinne på en toalett.
Vi var lika nervösa båda två. Jörgen var tillsammans med Camilla den blonda då. Den andra Camilla var mörkhårig, henne låg jag med på sommaren. Hon var hemma själv och jag följde henne hem en natt när vi varit ute och grillat. Hon frågade om jag ville följa med in. Jag sa ja, hon bjöd mig på vatten och frågade om ryktet stämde.
– Vilket?
– Ja att du har stor kuk?
– Du får väl se efter.
Hon gjorde det och konstaterade att det var den största kuk hon sett, att den var större än Jörgens, sen låg vi med varandra. Tjejerna hade sitt gäng och vi vårt, de terroriserade tjejerna och vi killarna. Vi gjorde en hel del kul saker tillsammans, som att ligga med varandra.
Ett par dagar efter att jag legat med Camilla så blev jag och Greta tillsammans. Det blev allvar, inte bara en knullkompis. Vi blev ett par. Men i alla fall för att återgå till den där första gången så var Jörgen och blonda Camilla ett par, de hade knullat som de sa. Jörgen hade berättat för mig hur det var. Camilla i sin tur hade berättat för Helen och vi bestämde oss för att testa.
Det blev på skolans toalett, om jag minns rätt vilket jag alltid gör så var det över ganska snabbt. Hon satt i mitt knä och red mig, hon knep ihop ögonen hela tiden och jag gjorde alltför att inte komma direkt. Jag höll mig i kanske fyra eller fem minuter. Sen så lyfte jag bort henne och tömde min sats i vasken, jag såg på henne när jag var klar.
Jag såg tårarna på hennes kinder och jag minns att jag kramade henne och bad om ursäkt om jag gjort henne illa. Vi stod där en bra stund och kramades. Vi torkade av oss och gick ut från toaletten och visade ingenting för någon annan. De två somrarna var galna, sommaren mellan åttan och nian och sommaren mellan nian och gymnasiet. De var galna på så många vis, det hände en massa skit och en massa fantastiskt underbara saker.
Som att bli tillsammans med Greta, vi var tillsammans hela sommaren. Vi älskade med varandra, knullade inte eller låg med varandra. Vi älskade och vi älskade ofta. Jag undrar vad som hände med henne, hon började på vårdgymnasiet. Hon hade bestämt sig, hon skulle bli sjuksköterska. Frågan är om hon blev det? vi gjorde slut.
Varför vet jag inte men vi gjorde det, jag skulle börja på Petri och hon på Södervärnsgymnasiet. Två vitt skilda världar, det var kanske därför. Hon som Jörgen såg att jag var menad för något annat, den som lyckades av oss förlorade själar kanske? Jag hoppas att hon lyckades, hennes dröm var precis lika stor som min. Kanske större.
Jag lämnar skolgården och minnena fortsätter komma när jag cyklar på smågatorna. Jag kommer fram till Hornet där på den lilla gatan, jag ser på cyklarna och låser min. Jag går in och ser på lokalen, den har fått en uppfräschning. Men annars så ser det exakt likadant ut härinne, det känns inte som om det var sexton år sedan jag var här sist. Jag åt min sista middag i Malmö härinne, dagen innan jag reste iväg till universitetet i Uppsala. Jag går fram till bardisken och förväntar mig att se den förre ägaren. Men det är en kvinna som står där.
– Hej vad kan jag hjälpa dig med?
– En schnitzel och en Tuborg tack.
– Det fixar vi, ta ett bord och slå dig ner.
– Tack.
Jag ser att vårt bord är ledigt, jag går fram till det och sätter mig. Jag sätter mig på min plats och minnena sköljer över mig. Jag blundar och sväljer lite, jag öppnar ögonen och tar fram min telefon. Jag börjar läsa nyheter för att skingra tankarna, kvinnan kommer med min öl och bestick.
– Tack.
– Ingen fara.
– Vet du vad som hände med Mats?
Hon tittar på mig.
– Han blev för glad i det han sålde och fick sälja stället, ryktet säger att han drog till Spanien.
– Där ser man.
– Kände du honom?
– Nej, eller kanske lite. Vi hängde här en hel del när jag var yngre, han var inte så noga med Id – kort. Så länge man skötte det snyggt, jag och min bäste kompis skötte det snyggt. Så han kastade inte ut oss, vissa andra kastade han ut. Man fick en chans pissade man bort den så vad man körd, en hel del pissade bort den. Både de som hade åldern och de som inte hade det.
– Ja han var speciell Mats. Så du kommer härifrån?
– Ja, jag bodde här från det att jag var tolv tills jag fyllt nitton och drog vidare.
– Hur gammal är du?
– 35.
Hon tittar på mig.
– Vad heter du?
– Michael.
– Och vad hette du här?
Jag tittar på henne.
– Vet i fan om jag vågar säga det, med risk för repressalier kanske.
– Fegis, är du en Backa unge eller inte?
– Snillet, jag kallades för Snillet.
Jag ser hennes ögon vidgas lite.
– Så illa?
– Haha nej då. Du var en av de bra, jag är ett par år yngre än dig. När du gick i nian så gick jag i sjuan. Jag är mörke Camillas lillasyster.
– Det var som fan, hur är det med henne?
– Jodå det är bra, gift två gånger tre barn och arbetar på skolan i matsalen.
– Bor hon kvar?
– Haha, ja det gör hon. En hel del bor kvar, eller har flyttat tillbaka.
– Där ser man.
– Du då?
– Bor i stan men inte här, är bara en tillfällig besökare idag.
– Där ser man, så en av de gamla till som hittat hem.
– Kanske det, som sagt, jag är bara en tillfällig besökare idag.
Hon ler och går iväg, frågan är hur många fler som bor här. Jag tar en klunk av ölen och fortsätter läsa nyheter på telefonen. Allt för att skingra tankarna på det andra. Kvinnan kommer med min mat och sätter den framför mig och den ser precis likadan ut som jag minns den. Schnitzeln är lika stor som tallriken, såsen och potatisen ligger i varsin skål bredvid och jag ser på den och ler.
– Tack.
– Smaklig spis, vill du ha något mer?
– Gärna en öl till tack.
– Javisst.
Hon går iväg och jag börjar äta, den smakar precis lika bra som jag minns den. Jag äter med god aptit och hon kommer med min andra öl. Jag tackar och hon ler och går iväg, hade jag inte varit så fokuserad på maten så hade jag uppfattat när hon tog fram sin telefon och fotograferade mig. Om jag varit vän med någon från den tiden på FB så hade jag förmodligen fått en avisering om att Snillet är tillbaka och äter Schnitzel på Hornet.
Men allt det flög mig förbi för att jag njöt av maten, jag tar en klunk av ölen och funderar på vad det kommer kosta mig på träningen i morgon. Men just nu så bryr jag mig faktiskt inte, det kommer och går människor hela tiden. Efter tag så lägger jag knappt märke till det längre. Tills jag hör en röst säga.
– Den platsen är upptagen.
Det är en feminin röst, lite sexigt mörk. En klocka ringer till, jag känner igen den. Den var dock inte så mörk på den tiden, jag tittar upp och sen in ett par blå ögon. Det blonda håret är uppsatt i en slarvig knut i nacken. Ansiktet är sig likt, lite mognare. Lite slitnare, men va fan det är säkert mitt med.
– Camilla?
– Ja.
– Så hon skvallrade?
– Haha, ja det gjorde hon. Res dig och ge mig en kram.
– Vågar jag det, ingen avundsjuk pojkvän, sambo eller man?
– Nej för fan, han sitter inne igen.
– Där ser man, så hon kommer inte ta en bild lägga upp den när vi kramas?
Jag reser mig och vi kramar varandra.
– Välkommen hem Michael.
– Tack Camilla.
Vi delar på oss, vi låg aldrig med varandra jag och Camilla. Inte för att vi inte ville tror jag. Men hon var Jörgens, oavsett om de var ihop för tillfället eller inte. Jag ville inte att det skulle bli drama. Vilket det blev med en del andra killar och tjejer, vi sätter oss och jag tittar på henne.
– Får jag bjuda på något?
– Gärna en kopp kaffe.
– Javisst.
Hon vänder sig mot kvinnan och pekar på sig själv, hon nickar och slår upp en mugg kaffe. Hon kommer med den och jag säger.
– Sätt den på min nota, sen så är det artigt att fråga om man får ta bild på folk innan man gör det.
– Haha, alla gör det.
– Helt ärligt, jag skiter i vad alla gör. Gör inte om det med mig är du snäll.
Hon ser på mig och något i hennes blick för henne att nicka. Hon går i väg och Camilla ser på mig.
– Spelar det någon roll Michael?
– Egentligen inte, men man kan fråga först. Om inget annat så är det god ton.
– Sant, men du är på Backarna nu. Lite andra regler.
– Möjligt, jag har inte varit hemma på sexton år. Jag minns inte reglerna.
– Skitsnack du har aldrig glömt något i hela ditt liv, du kommer säkert inte göra det i heller.
– Kanske inte.
Jag ler mot henne och jag tar en klunk av ölen. Hon tar en klunk av kaffet, hon tittar på mig.
– Varför har du kommit hem Michael?
– Det var antingen det eller få sparken, varken mer eller mindre.
– Skojar du?
– Haha nej Camilla jag skojar inte och jag övervägde faktiskt att få sparken.
– Var det så hemskt?
– Ja Camilla, precis så hemskt var det. Inte er, men mina föräldrar. Det är en massa minnen som inte är så trevliga och som du sa, jag har aldrig glömt något i hela mitt liv. Eller det har jag faktiskt, jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad affären hette när vi flyttade hit.
– Inte jag i heller, så det är inte för oss andra?
– Nej Camilla, även om en hel del av de minnena är rätt otrevliga så nej. Jag mindes två år innan framförallt somrarna, då hade vi jävligt roligt.
– Hej.
Jag vänder på huvudet, jag ser en lite äldre version av Helen stå vid bordet. Jag reser mig och vi hälsar på varandra. Jag ställer samma fråga till henne som Camilla, hon skrattar till och säger nej. Hon har kille men han är inte den avundsjuka typen.
– Bor du också här Helen?
– Ja, det är väl bara Helena som inte bor här. Hon försvann efter gymnasiet, precis som du. Vi vet varför du gjorde det, men inte varför hon gjorde det. En dag så var hon bara borta. Du reste till Uppsala va?
– Ja, fyra och ett halvt års studier. Civilekonom med internationell inriktning.
– Fancy.
– Du anar inte Camilla. Får jag bjuda på något Helen?
– Jag kan betala själv.
– Det betvivlar jag inte, men nu frågade jag om jag fick bjuda. Det är bara att säga ja eller nej.
– Javisst får du det.
– Jag misstänker att, om du viftar på fingrarna så vet hon vad du vill ha Helen?
– Haha, ja.
– Du har inte förändrats Michael.
– Jodå Camilla mer än du kan ana, men ikväll så är jag lite nostalgisk.
– Bara ikväll?
– Ja jag tror det Camilla, eller jag vet inte. Vi får se, du förstår jag har varit en annan person så länge. När jag flyttade så blev jag någon annan, jag blev Michael den dedikerade studenten som gifte sig och förlorade både fru och ett ofött barn. Sådant sätter spår Camilla, djupa spår. Det är därför jag har ringarna som du tittar på runt halsen och mina egna på mig. Som du också tittade på.
De säger ingenting, jag ser en viss genans på Camillas kinder.
– Förlåt, det var inte meningen att gå på Camilla.
– Ingen fara, som sagt du har alltid varit rak och ärlig. Du tog inte skit av någon inte ens Jörgen.
– Vet du hur det är med honom Camilla?
– Haha, jadå det vet jag. Som jag sa, han sitter inne igen.
Jag ser förvånat på henne, hon ser min förvånade min och skrattar till igen.
– Du skulle se dig själv nu, du ser ut som en fågelholk.
– Så han lever?
– Haha jadå, vilket han bevisar för mig varannan söndag i ett litet rum på fängelset Michael.
– Jisses Camilla.
– Vadå Helen, så du och din kille gör det inte?
– Jo, det är väl klart.
– Ja vad är då problemet?
– Inget.
– Bra, jo Michael han lever och har hälsan. Men som sagt han sitter inne igen, han muckar om ett år om han kan hålla sig i skinnet.
– Har han fortfarande problem med det?
– Haha, ja det har han Michael.
– Men han lever och har hälsan?
– Jadå Michael, som jag sa. Han bevisar det för mig varannan söndag när vi träffas.
– Du får hälsa honom Camilla, hälsa honom och tacka.
– Det ska jag göra Michael. Vad hände med din fru?
– Ett blodkärl brast i hjärnan, hon var tydligen död innan hon träffade marken. Hon var gravid i tredjemånaden, barnet dog med henne.
– Fy fan.
Helens röst är en viskning.
– Ja det kan man säga. Så jag grävde ner mig rätt djupt i skiten och jag grävde så djupt att jag höll på att förlora mitt arbete. De gav mig ett val, ta ett arbete här eller bli ut köpt. Jag valde detta.
– Jag beklagar Michael.
– Tack Helen.
Jag tar en klunk av ölen, jag tittar på dem.
– Vad arbetar ni med?
– Jag arbetar på dagis, vi kan inte få barn så jag får arbeta med dem.
– Varför inte Camilla?
– Jag är tydligen steril, men med tanke på Jörgens liv så är det kan bäst så.
Jag ser på henne, jag säger inget.
– Jag arbetar på Ica Maxi på Ystadsvägen, har en liten kille på fem år.
– Grattis Helen.
– Tack, när jag druckit upp denna så ska jag gå hem och natta honom.
Jag ler mot henne, vi pratar lite minnen och när hon druckit upp så reser hon sig. Jag gör detsamma och vi ger varann en kram och hon går iväg. Jag sätter mig och Camilla ser på mig.
– Ni tog varandras oskuld?
– Ja på en toalett på skolan, inte direkt romantiskt Camilla.
– Haha, nej.
– Och vi gjorde det bara för att du och Jörgen gjort det.
– Haha, säkert?
– Oja som amen i kyrkan, vi såg upp till er. Vi killar på Jörgen och tjejerna på dig. Han skröt som fan om hur skönt det var, hur bra det var. Så vi andra ville inte vara sämre.
– Du låg med Camilla med?
– Ja.
– Och Lotta?
– Japps.
– Och Greta?
– Ja och Greta.
– Men inte Helena?
– Nej, inte med Helena. Jag tror att hon var med Limpan, vet du hur det är med dem?
– Knoll och Tott är döda överdos båda två, Limpan drog till Syd Amerika och kom hem för ett par år sedan och han är med i en eller annan frireligiös sekt. De bor i ett kollektiv en bit utanför stan.
– De?
– Han träffade en kvinna där, de har två barn. Han besökte Jörgen en gång och predikade om herrens frälsning för Jörgen. Han lovade att be om herrens frälsning för Jörgen.
– Skojar du Camilla?
– Haha, nej. Han bad Jörgen finna gud och lämna de förtappades väg och en massa andra saker.
– Jisses.
– Ja, det kan man säga.
– Får jag fråga vad han sitter inne för?
– Jadå, det är inga hemligheter. Han fick fem år för narkotikabrott, han sålde amfetamin till en hel del människor i stan. Polisen satte dit honom och han fick krypa in igen. Frågan är hur länge han kommer vara ute nästa gång.
– Och vad känner du för det Camilla?
– Han är mitt livskärlek, det är han eller ingen. Det riktigt skruvade Michael, är att vi har det som bäst när han sitter inne. När han är ute så är det som när vi var yngre. På och av och en jävla massa bråk, när han är därinne så är vi väldigt kära i varandra.
– Hej.
Jag vrider på huvudet och ser på Gretas ansikte, det är som om tiden stått stilla. Jag blinkar till och ser en mognare version av den tjej jag var tillsammans med en sommar, en tjej som jag blev väldigt kär i. Jag reser mig och tittar på henne.
– Hej Greta.
– Hej Michael.
– Får jag ge dig en kram, eller en avundsjuk pojkvän eller man kommer spöa skiten ur mig.
– Haha, nej då du kan ge mig en kram.
Vi kramar varandra och vi delar på oss, hon sätter sig och Camilla tittar på oss.
– Nej det är en dag i morgon med, det var roligt att träffa dig Michael. Kom hit fler gånger.
– Som jag sa Camilla, vi får se. Men hälsa Jörgen och som jag sa, säg att jag tackar honom för allt.
– Det ska jag göra.
Jag reser mig och kramar henne. Hon kramar mig och vi delar på oss.
– Som sagt det var väldigt roligt att träffas.
– Detsamma Camilla.
– Hej då Greta.
– Hej då Camilla.
Hon går iväg och jag sätter mig, jag tittar på Greta och jag ser på hennes ansikte. Som sagt hon har mognat, precis som alla vi andra. Hon var snygg när vi var yngre, nu så är hon vacker. Hon ger Linda en match, fast de är så olika. Linda var mörk, Greta är ljus, Linda hade bruna ögon och Greta har blåa.
– Få jag bjuda på något Greta?
– Gärna en öl.
Jag tittar på kvinnan bakom disken och lyfter min öl och visar två fingrar. Hon nickar och jag tittar på Greta igen.
– Hur är det med dig Greta?
– Det är bra Michael, hur det själv?
– Det är bättre än vad det varit.
– När flyttade du ner Michael?
– I förra veckan, jag fick ett erbjudande av det företag jag arbetar på. Hoppa på det eller få sparken, jag övervägde det senare.
– Varför?
– Jag var rädd.
– För?
– Vad denna stan gör med mig, minnena. Ja inte alla men en hel del, minnena av mina föräldrar. Framförallt dem kanske, men även allt skit som vi gjorde. Det är inte mycket av det som jag är stolt över, sen så är jag inte stolt över hur det blev mellan oss. Blev du sjuksköterska?
– Ja Michael. Jag är sjuksköterska, så du minns?
– Som Camilla innan, mitt gissel. Jag glömmer aldrig något, men även om mitt minnet varit sämre så hade jag kommit ihåg det Greta. Den sommaren betydde väldigt mycket för mig, vi var nästan normala då, eller i alla fall jag.
Hon tar en klunk av ölen och tittar på mig.
– Bor du här?
– Nej, jag bor i en väldigt fin etagelägenhet vid Ribban. En löneförmån, den ingick i avtalet.
– Etagelägenhet?
– Haha, ja etagelägenhet med utsikt över Öresund. Solbalkong på uteplatsen på taket och hela paketet.
– Jisses, flådigt.
– Haha, ja.
– Bor du där med din fru?
– Nej, hon dog för två år sedan Greta, jag har inte förmått mig att ta av ringarna bara. Det skulle bli så slutgiltigt, hon var gravid i tredjemånaden.
– Jisses, jag beklagar Michael.
– Tack, du då?
– Nej, jag har ingen. Jag har varit i ett par förhållanden, det sista slutade illa.
– På vilket vis?
Hon tar en klunk av ölen.
– Han misshandlade mig, det blev riktigt illa sista gången. Jag var gravid och fick missfall, han var galet svartsjuk. Han såg mig tala med en av läkarna på jobb, när jag kom hem så ja…
– Oh herregud,
– Ja, det kan man säga. Mitt förtroende för män är inte det bästa efter det.
– Det kan jag förstå, jisses. Men du är okej nu?
– Ja det är jag, tjejerna har varit ett fantastiskt stöd. Jag fick terapihjälp och jag går i en form av självhjälpsgrupp för utsatta kvinnor så jag är okej. Men som sagt mitt förtroende för män är inte det bästa. Detta är första gången sen det hände som jag sitter ensam med en man.
– Är det länge sedan?
– Tre år, det hände för tre år sedan.
– Jag tackar för förtroendet Greta.
– Ingen fara, du skulle aldrig göra mig illa Michael.
– Nej, jag skulle vilja göra honom illa.
– Tack, men han hamnade på samma anstalt som Jörgen.
Jag tittar på henne, hon behöver inte säga mer. Camilla informerade säkert Jörgen.
– Jag förstår.
Jag behöver inte säga mer, vi tittar på varandra. Något av det där från den sommaren finns kvar, något som fortfarande brinner lite inombords. Vi är båda sårade av livet, var och en på sitt vis.
– Bor du här?
– Ja, när det hände och jag kom hem från sjukhuset så fick jag bo hos Camilla. Jag hittade en lägenhet och stannade kvar, det var tryggt. Väldigt tryggt, han försökte skrämma mig när jag bodde hos Camilla.
– Oj.
– Haha ja, det gick inte så bra för honom. Sen så när han blev dömd och hamnade där Jörgen är…
– Så fick han sina fiskar varma?
– Ja Michael det fick han. Hur länge stannar du?
– Så länge jag har jobbet kvar, sen får vi se. Men om det går som jag vill så kommer jag vara kvar ett tag.
– Vad innebär det Michael? Mer än en vecka, en månad?
– Ja mer än en månad, som sagt om saker och ting går som jag vill så kan det bli länge Greta.
Hon ser på mig och ler, jag ler tillbaka och jag tar en klunk av ölen. Som sagt jag kommer få betala för dem i morgon på träningen. Vi pratar vidare en stund, hon tittar på sin klocka.
– Jag ska arbeta i morgon så jag måste gå hem.
– Får jag följa dig hem? jag menar till dörren Greta så att jag är säker på att du kommer hem säkert.
– Haha, jadå Michael.
– Så bra.
Vi reser oss och jag betalar och vi går ut från Hornet och jag tar min cykel och hon tittar på den.
– Så du cyklar?
– Ja, det är fint väder då cyklar jag. Är det sämre väder så kör jag bil eller åker buss.
Jag låser upp cykeln och vi börjar gå, vi kommer fram till hennes trappuppgång och vi stannar.
– Tack för ikväll Michael.
– Det är jag som tackar, är jag för framfusig om jag frågar efter ditt nummer?
– Haha nejdå.
Hon säger det och jag lägger in det på telefonen, jag skickar ett sms till henne. Det plingar till i hennes telefon. Vi kramar varandra och hon tar fram sina nycklar och öppnar porten och går in, hon vinkar och går uppför trappan. Jag sätter mig på cykeln och cyklar hem.
Jag sätter in cykeln i förrådet och går uppför trappan, jag låser upp och går in i lägenheten. Jag landar och sluter ögonen och smeker ringarna som jag har om halsen. Jag går till toaletten och gör mig redo för att sova. Jag klär av mig och lägger mig på soffan och sluter mina ögon, jag somnar snabbt och drömmer om min uppväxt.
***
Jag svingar klubban och inser att det var ett tag sedan jag gjorde det, frågan är om mitt handikapp är det som jag sa till Peter på det där mötet. Jag tar en ny boll och svingar igen, jag känner träffen på bollen. Ny boll, ny sving, ny träff. Jag ser bollarna flyga hyffsat rakt ändå, fullständig panik är det inte.
Våren har gjort sitt intåg härnere, inte så att det är varmt. Men det är varmare än däruppe i norr, ett leende spelar på mina läppar jag har varit hemma i drygt två veckor och börjar redan tänka på Uppsala som norr, väderstrecksmässigt så är det ju så men det så mycket mer värderingar i de tankarna.
Ny boll, ny sving, ny träff, mina ögon följer bollen och jag ser den landa. Jag sätter järnklubban i väskan och tar fram drivern, jag får väl testa i alla fall. Jag sätter en boll på peggen och svingar, jag träffar bollen i alla fall. Ett leende syns på mina läppar, så mycket som jag lett sen jag kom ner här har jag inte gjort sen Linda ryktes bort från mig. Jag får kanske skicka en flaska Whiskey till Peter, jag sätter klubban i väskan och tar min vagn och rullar den efter mig.
Ytterligare en löneförmån, ett medlemskap i golfklubben. Den ligger en bit utanför Malmö, tre banor med olika svårighetsgrad. Jag går till första hål och peggar upp, jag tar fram en av mina järnklubbor. Provsving, sen går jag fram till bollen och svingar. Jag träffar bollen och följer den genom luften, jag landa på fairway i alla fall.
Jag sätter klubban i vagnen och drar den efter mig. Det var en studentkompis som fick mig att bli biten på golf, han drog med mig till en bana. Visade mig grunderna, jag tog grönt kort sen så var jag biten.
Jag ser på lunchen framför mig och börjar äta, jag tänker på gårdagen och minnena som bubblat upp till ytan. Jag tänker också på hur lätt jag glömt allt när jag flyttade, jag berättade för Linda om min uppväxt. Men inte så mycket mer, jag svävade väldigt mycket på vad vi egentligen gjorde. Jag förträngde den skiten, eller det var inte bara skit. Verkligen inte, men det hände en hel del. Jag äter vidare och minns.
Jag sätter vagnen i en av garderoberna, jag klär av mig och går till badrummet och duschar av mig. När jag är klar så klär jag på mig, tar mina nycklar och går ut från lägenheten och kör till Ica Maxi i västra hamnen. Det är dags för veckohandling, jag går in drar mitt kort och tar en blippare och jag börjar handla.
Jag packar in maten i kylen, när jag är klar så tar jag min dator och sätter mig i soffan. Jag tittar på skärmen och jag loggar in, jag öppnar Excelbladen och börjar läsa igenom dem, jag har inte så mycket kvar. Som sagt det är inte fullständigt kaos. Men det är inte långt ifrån.
***
– Vad gör du Michael?
– Jobbar lite, du då Greta?
– Jag har precis slutat, är på väg hem. Jag ville bara tacka för igår Michael.
– Detsamma Greta, jag får tacka Camillas lillasyster en dag för att hon tog sig friheter och fotade mig.
– Haha, jag med. Vad ska du göra ikväll?
– Inte mycket, laga middag, läsa en bok eller titta på tv. Du då?
– Inget planerat.
Tankarna rusar, är det en invitation till att jag ska fråga om vi ska träffas. Eller det bara är ett svar på min fråga. Vill jag träffas? Tankarna rusar och fingrarna drabbas av tillfällig kramp.
– Vill du träffas Greta?
Jag skickar och ser på telefonen, nu är det gjort. Det finns ingen återvändo, jag slickar mig om läpparna och känner mig nervösare än vad jag gjort tidigare i mitt liv, eller kanske inte men här och nu är det så. Minuterna går och jag förbannar mig själv för att jag var så framfusig. Det var nog för tidigt för en sådan fråga, jag försöker fokusera på frågorna på skärmen. Det går tio minuter sen burrar det till i telefonen.
– Förlåt, min mamma ringde. Jag träffas gärna, var ska vi träffas?
Jag slickar mig om läpparna och skriver snabbt.
– Får jag bjuda på middag hemma hos mig?
Jag återvänder till skärmen och fortsätter läsa, det burrar till. Jag tar upp telefonen och läser.
– Javisst, när?
– När passar det dig?
– Jag ska bara hem och byta om och duscha, sen kan jag komma.
Mina fingrar tvekar men jag skickar meddelandet.
– Ska jag hämta dig?
– Javisst, ska vi säga om en timme?
– Det blir bra Greta.
– Då ses vi om en timme Michael.
– Det gör vi Greta.
Jag lägger ner telefonen och sätter datorn på bordet och reser mig. En snabb överblick av lägenheten. Jag samlar ihop smutstvätten och droppar den i tvättkorgarna. Jag öppnar kylen och tar fram fläskfilén och börjar putsa den snabbt. Skivar den och lägger skivorna i en bunke och plast över och in i kylen. Jag tittar på min klocka och tvättar händerna, jag ser på min klädsel. Jag går uppför trappan och jag drar av mig joggingbyxorna, öppnar garderoben och tar fram ett par jeans. Drar dem på mig och går nerför trappan och ser på klockan igen. Gör ett snabbt överslag i huvudet när jag behöver köra. Jag går över lägenheten igen, jag dukar fram tallrikar, bestick, servetter och glas. Byter stearinljus i ljusstaken och tittar på dukningen.
Känner mig nöjd, eller inte. Underlägg till grytorna. Så nu är jag nöjd. Tittar på klockan och går till ytterdörren och tar mina nycklar, jag går ut från lägenheten och stänger dörren och låser. Jag åker ner med hissen och går ut från huset och går fram till min bil. Rättelse företagets bil. Jag öppnar den och startar den och kör iväg.
Jag stannar vid trottoaren och skickar ett meddelande.
– Framme, väntar utanför porten.
Hon svarar.
– Kommer om fem.
Jag läser meddelandet och öppnar nyheterna och börjar läsa.
– Vilken bil?
Jag öppnar dörren och jag ser henne stå vid porten.
– Här Greta.
Hon ser på mig och på bilen, hon kommer fram och öppnar dörren och går in och sätter sig. Vi tittar på varandra, jag lutar mig mot henne och ger henne en kram.
– Hej Greta.
– Hej Michael.
Jag släpper henne och startar bilen och kör iväg.
– Fin bil.
– Tack, ytterligare en sådan där löneförmån.
– Vad arbetar du med?
– Jag är chef på en filial av Jensen/Jensen.
– Elektronikföretaget?
– Ja precis Greta.
– Och vad gör du där när du chefar?
– Just nu så försöker jag göra mitt bästa för att rädda mitt eget och femton andras arbeten. Jag räknar med att jag har ungefär sexmånader på mig att vända skutan. Eller i alla fall få en massa röda siffror att bli svarta. Det är mitt arbete just nu, att byta färg på siffror från rött till svart. Lyckas jag med det så får jag och de andra behålla våra arbeten ett tag till. Det är en sammanfattning av vad jag gör.
– Så få färgen på siffror att ändra sig?
– Ja precis Greta.
– Och då får man köra sådana här bilar?
– Haha, ja om du är chef så får du göra det. Du får bo i en stor lägenhet, du får ett medlemskap i en golfklubb och som jag ser det en väldigt bra lön.
– Golf Michael?
– Haha, ja Greta golf. En studentkamrat till mig spelade och han drog med mig, jag prövade och blev fast. Vem kunde tro det, att en av oss skulle spela golf och köra obscent dyra bilar och inte behöva betala för det?
– Om det var någon så var du Michael, du var alltid smartare än de andra.
– Nej, Jörgen hotade mig med stryk om jag inte skötte skolan. Så han var den smartare av oss, han räddade mig så många gånger när vi växte upp Greta. Både från skiten som vi höll på med, men framförallt från mina föräldrar och deras galenskaper.
Greta tittar på mig, hon ser min fokuserade blick. Hon ser en smärta glida över mitt ansikte. Vi säger inget på en stund.
– Var arbetar du? Sjukhuset, hemtjänsten?
– Jag arbetar på sjukhuset, på barnakuten.
– Hur är det?
– Som alla arbete föreställer jag mig, ibland är det bra, ibland så är det mindre bra.
– Får du inte se en hel del hemskheter där på akuten Greta?
– Jo ibland, men barn återhämtar sig oftast bra. Bättre än vuxna, för det mesta så är det öroninflammationer och sådana saker. En och annan bruten arm, eller ben. Men för det mesta så är det rätt lätthanterade patienter.
– Men inte alltid?
– Nej Michael, inte alltid. Ibland så kommer det in barn som blivit utsatta för de värsta hemskheterna, eller olyckor osv. Men det är inte så ofta som tur är.
Jag svänger in på en parkeringsplats och stannar bilen och stänger av den.
– Då var vi framme Greta.
Hon tittar på mig och vi går ur bilen, vi går fram till porten och jag slår in koden och öppnar dörren. Vi går in i trapphuset och jag trycker på knappen till hissen, den kommer ner och vi går in i den. Vi åker upp och hissen stannar, vi går ur den och går fram till min dörr. Jag öppnar den och vi går in.
– Välkommen hem till mig.
– Tack Michael.
Hon tar av sig jackan och jag drar hoddien över huvudet och drar ner min tröja som jag har under hoodien. Jag hänger upp den och ser på henne.
– Vill du ha något att dricka?
– Gärna Michael.
– Vin, öl?
– Vad ska du ha Michael?
– Eftersom jag ska vara damens chaufför så dricker jag mineralvatten.
– Det går bussar Michael.
– Förvisso, men jag vet inte om jag vill att du åker buss så pass sent.
– Så det kommer bli sent Michael?
Jag tittar generat på henne.
– Erh alltså…
– Haha, jag bara driver med dig. Men jag kan ta en öl.
– Då hämtar jag det.
Hon följer efter mig till köket och hon tittar på det och jag öppnar kylen och tar fram en öl åt henne. Jag öppnar den och räcker den till henne och hon tar emot den. Jag öppnar en flaska mineralvatten och vi skålar med varandra.
– Jag börjar med maten så kan du gå husesyn så länge.
– Okej, du har inga hemligheter då?
– Haha, nej Greta. Inga hemligheter.
Hon tittar på mig och ler, jag tar fram min telefon och sätter på ljudsystemet och sätter på musik på telefonen. Jag tar fram köttet och de andra ingredienserna och sen sätter jag igång med maten. Greta går iväg och går husesyn, jag börjar steka köttet och blandar såsen samtidigt. Jag tar fram en ugnsfastform och lägger köttskivorna i den, när köttet är stekt så slår jag såsen över köttet och lägger på ost till gratineringen. Jag sätter in den i ugnen, jag sätter på vattenkokaren till riset. Jag slår på vattnet när det är klart och sätter på grytan.
Jag tar fram grönsaker till en enkel sallad och börjar skiva och hacka. Jag sänker värmen på riset och fortsätter med skivandet och hackandet. När jag är klar så diskar jag upp det jag använt och sätter sakerna i diskstället. Jag tar en klunk av vattnet och tittar in i ugnen och ser på köttet. Jag lyfter på locket till riset och rör lite i det. Jag vänder mig och Greta sitter vid köksbordet och tittar på mig.
– Du är fokuserad när du lagar mat.
– Ja kanske det.
– Det är en väldigt fin lägenhet Michael.
– Ja, det är det. Som sagt den är bara till låns men jag gillar den jag med. Kanske lite stor för en person, men jag klagar inte.
– Brukar du ha folk som sover över Michael?
– Nej, vadå då?
– Sängkläderna i soffan?
Jag tar en klunk av vattnet och tittar på henne.
– När Linda dog så kunde jag inte somna i sängen, jag hade svårt att ens gå in i sovrummet. Den enda platsen jag kunde sova på var i soffan, nu har det blivit en vana. Så det är jag som sover på soffan.
– Du sa att hon var gravid Michael.
– Ja tre månader in i graviditeten, ett blodkärl sprack och hon var död innan hon slog i asfalten. Barnet var för ungt för att kunna räddas, det hade blivit för många komplikationer om de försökt. Min värld rasade samman fullständigt, jag har varit med om en hel del i mitt liv. Men det var det absolut värsta ögonblicket någonsin, när jag fick samtalet som meddelade mig att hon var död och jag skulle komma till sjukhuset. Jag åkte dit och såg henne ligga där, jag hörde inte vad de sa. Mitt liv som jag kände det tog slut där och då, jag ville inte leva längre.
Jag vänder mig mot spisen och tittar på maten, ett par minuter till. Jag vänder mig mot henne igen.
– Men jag gick in i någon form av autopilot läge, jag löste allt praktiskt. Det blev begravning, jag tog mig igenom den. Jag träffade en kurator och en präst och hade samtal med dem. Jag steg upp på morgonen, åkte till mitt arbete. Jobbade hela dagen, åkte hem plockade fram en burk med mat från kylen som jag tagit fram på morgonen. Värmde den åt, gjorde min kvällstoalett och gick och la mig på soffan och somnade. Jag tränade, det blev också terapi. Jag tränade minst fyra pass i veckan, ibland mer. Men aldrig mindre, på helgerna så storhandlade jag och lagade mat för veckan. Sen satt jag i soffan och läste böcker eller tittade på tv. En dag, blev till en vecka som blev till en månad och sen fler månader och sen år. Så fortsatte det i två år, sen så blev jag kallad till ett möte med chefen. Eller en massa chefer och där fick jag erbjudandet om detta, det var detta eller att bli ut köpt. Efter ett samtal med Linda så blev det detta, nej jag är inte galen. Jag vet att hon inte kan svara, men jag hade ett samtal med henne och hon slog mig i nacken med ett stekjärn. Dels för att jag inte besökt hennes grav tidigare och dels för att jag slutat leva.
Jag tystnar och tittar till maten, jag tar av riset från spisen och sätter i en sked i det. Jag går med grytan till matsalsbordet, jag går tillbaka till köket och tar maten från ugnen och sätter formen på bordet och jag hämtar salladen och tittar på henne.
– Maten är serverad Greta.
Jag ler mot henne och hon tittar på mig, hon reser sig och går fram till mig.
– Tack för att du berättade.
– Tack för att du lyssnade Greta.
Hon ger mig en mjuk puss på kinden och vi går till matsalsbordet, hon sätter sig och jag sätter salladen på bordet och jag går och hämtar mer dricka åt oss. Jag sätter en flaska framför henne och jag sätter mig på min plats.
– Varsågod Greta.
– Tack Michael, det luktar ljuvligt.
– Tack Greta.
Jag ler mot henne och vi börjar lägga upp mat på tallrikarna, jag tänder ljusen på bordet och hon tittar på mig.
– Smakligspis Greta.
– Tack Michael.
Vi börjar äta och vi säger inget på ett par minuter, jag landar i det jag berättat. Det är nog första gången som jag pratar om det som hänt så öppet och inte börjar gråta.
– Det är fantastiskt gott Michael.
– Tack Greta, så bra att du gillade det.
– Gilla är ett för banalt ord.
Jag ser på henne och ler.
– Tack, nu skulle de andra se oss, fin middag, levande ljus och ord som banalt Greta.
Hon tittar på mig och fnissar till.
– Haha, ja i en etagelägenhet på Ribban.
– Med golfklubbor i garderoben och en AUDI Q7 på parkeringen.
– Haha ja.
Vi skålar med varandra och äter vidare. Vi pratar om allmänna saker, hennes föräldrar och syskon, hennes vardag. Vad hon gjorde efter högstadiet och gymnasiet, hennes tre år på högskolan. Jag berättar om min flytt, varför jag flyttade. Hur vi träffades jag och Linda.
– Mätt Greta?
– Så att jag nästan spricker, det var väldigt gott Michael. Delar du med dig av receptet?
– Gärna, det är inga hemligheter.
Vi reser oss och dukar ut, jag lägger resterna i en burk och sätter in den i kylen. Sen så börjar Greta diska trots mina protester om att hon är gäst, jag börjar laga kaffe och sen så torkar jag disken och sätter in sakerna på sin plats. Torkar av diskbänken och tar fram muggar till kaffet.
– Vill du ha dessert Greta?
– Kan vi vänta lite? jag är fortfarande mätt.
– Givetvis.
Kaffet blir färdigt och jag slår upp till henne, jag tar socker och mjölk. Hon tar bara mjölk. Vi tar muggarna och går in i vardagsrummet, hon sätter sig i soffan och jag i en fåtölj. Jag tar en klunk av kaffet och sväljer, jag tittar på henne och sväljer lite till. Hon är så snygg, vacker? Jag hittar inte rätt ord, hon tittar på mig.
– Vad tänker du på Michael?
Jag sväljer igen och harklar mig lite.
– Hur snygg och vacker du är Greta.
Så nu var det sagt, jag har sagt det högt.
– Du var snygg och vacker när vi var yngre, men du är vackrare nu. Mognare, mer kvinna. Kan man säga så?
Hon stannar med muggen och höjer den, hon tar en klunk av kaffet.
– Jag glömmer din ärlighet, men tack Michael. Det var ett tag sedan någon sa så till mig. Det har nog inte hänt sen du sa samma sak till mig den där sommaren. Jag minns första gången du sa det, vi låg i min säng och tittade på varandra och du sa att jag var den vackraste kvinnan på jorden.
– Och du svarade att det kunde jag inte säga för att jag inte sett alla kvinnor och att du inte var en kvinna, utan en ung tjej.
– Haha, ja. Men du kan inte ana vad de orden gjorde för mig Michael. Jag var inte lika framåt som de andra tjejerna, verkligen inte.
– Nej, jag gillade dig mer än dem för det Greta. Du var ett mysterium för mig, du passade inte in med dem tyckte jag. Du var en exotisk uppenbarelse för mig, du talade annorlunda jämfört med dem. Inte en massa grovt språk, du använde aldrig den jargongen. Ja inte mer än när vi älskade ibland.
– Så det minns du Michael?
– Jag minns varenda gång vi älskade Greta, varenda detalj. Den sommaren var nog min bästa sommar i livet, även efter jag träffat Linda. Den sommaren var magisk på så många vis. Det var som om vi visste att det var sista natten med gänget de tio veckorna. De åtta veckorna vi var tillsammans, var på ett sätt de bästa i mitt liv Greta, där du var en väldigt stor del av den lyckan. Det var inte så mycket skit den sommaren. Inte för mig i alla fall, varken med mina föräldrar eller de andra fyra. De gjorde sitt, jag var med dig, Jörgen på något vis såg till så att det blev så. Tog någon upp att jag inte var med lika mycket så bad han dem hålla käften och sköta sitt. På något vis så blev den sommaren med dig en förberedelse för något annat. Som sagt du uppförde och förde dig på ett annat vis än de andra. Man kan säga att du förberedde mig på detta, på ett annat liv. Jag är väldigt tacksam för det, för det du och Jörgen gjorde. Jag grät floder när du gjorde slut med mig Greta, jag var inte tillsammans med någon efter det. inte förrän jag träffade Linda.
– Så du låg inte med någon annan?
– Jo, men inget fast. Jag blev rädd för att inleda något, sen så kom de från en helt annan värld än mig mina klasskamrater på gymnasiet. Sen på universitetet så blev vad det blev så att säga. Studentliv. Du då, blev du tillsammans med någon annan?
– Ja ett par killar, men det höll inte så länge. Jag gjorde om jag får säga så misstaget att jämföra dem med dig och ingen nådde upptill den standarden. Sen försvann du och jag insåg att det aldrig skulle bli vi så jag gjorde mitt bästa för att glömma dig. Jag träffade ett par killar till, sen träffade jag Stefan som han heter och jag blev blixtkär. Han var fantastisk i början, sen visade han andra sidor. Jag ljög för mig själv, jag fastnade i tankar om att jag förtjänade det han gjorde. Han bröt ner mig långsamt och smart, sen kom den sista misshandeln och jag trodde att jag skulle dö. Han slog mig sönder och samman, hade inte Camilla kommit så hade jag nog dött. Sen så har det varit en långsam väg tillbaka till ett normalt liv. En massa terapi och samtal, självhjälpsgruppen är nog den som hjälpt mig mest. Vi träffas en gång i veckan och pratar, den har hjälpt mig att gå vidare. Att våga leva igen, att kunna sitta här med dig. Utan att må illa av nervositet, jag har testat att dejta ett par gånger. Men då har Camilla eller någon av de andra fått vara med så att säga. Sitta en bit ifrån och hålla koll, men det har inte blivit något. Men nu känner jag mig trygg? Ja trygg.
– Detsamma Greta, jag har inte ens tittat på en kvinna som kvinna så att säga sen det hände. Jag blev en grå man, hela jag var en chimär. En ande som följde rutiner, som sakta tynade bort. Sen kom jag hem, ja hem. Jag kan säga det nu, detta är hemma. Men i alla fall jag kom hem och något med luften här i stan fick mig att vakna till. Insikten att jag faktiskt inte var död inombords, att kunna känna igen. Något annat än sorg, när jag kom till mitt nya arbete och mitt kontor där så hade den förre chefen lämnat ett kaos efter sig och jag blev förbannad. Det kändes konstigt att känna något annat än sorg, även om det var ilska så kändes det konstigt. Nästan befriande, sen ett par dagar senare så skrattade jag och jag kände glädje och insåg att jag faktiskt kan känna något annat än sorg. Nu tittar jag på dig som kvinna och jag ser en vacker kvinna, en väldigt vacker kvinna.
– Vad känner du då Michael?
– Hur menar du?
– Ja när du tittar på mig, vad känner du då?
– Upphetsning, jag känner mig upphetsad, varm, lite generad. Rätt nervös, eller väldigt nervös.
– För mig?
– Ja Greta för dig.
– Varför?
– För att du ska resa dig och gå, eller rygga tillbaka om jag försöker pussa dig. En massa tankar om att det går åt helvete.
– Du ska kanske testa Michael.
– Vadå Greta?
– Att pussa mig.
Jag tittar på henne, jag ser hennes vackra leende. De blåaögonen som jag drunknar i, hennes rödmålade läppar. Den raka näsan och den smala halsen, jag ser henne le och jag andas in och reser mig och går ett steg fram till soffan. Det känns som om det är det längsta steget jag tagit i mitt liv, hon lutar sig bak i soffan och jag sätter mig bredvid henne och hon vrider på huvudet och vi tittar på varandra.
Jag slickar mig om läpparna och lutar mig fram, jag ser hennes ansikte närma sig mitt. Våra läppar möts och jag känner hur mjuka de är, en svag smak av ölen känns mot min mun. Jag pussar henne och det känns underbart, värmen i min kropp ökar. Jag känner hur det rycker till i min penis, den svullnar lite.
Något som inte hänt sen Linda dog, ytterligare ett tecken på att jag lever. Pussen varar länge, jag drar mig tillbaka lite och hon tar tag om min nacke och håller kvar mig och delar på läpparna. Jag gör detsamma och våra tungor möts och jag kysser henne och hon kysser mig. Våra tungor möts igen, en känsla av att vara sexton igen kommer över mig och känslan som jag kände första gången jag kysste henne på en parkbänk kommer över mig igen.
Vi kysser varandra länge, min hand smeker hennes nacke som hennes smeker min. Vi släpper våra grepp och delar på oss. Vi backar lite och vi tittar på varandra, våra blickar känner av en andre. Jag slickar mig om läpparna och hon gör detsamma.
– Kommer du att springa iväg Greta?
– Nej Michael jag kommer inte springa iväg.
Hon tittar på mig och smeker min kind, jag ser på hennes leende. Jag känner ett leende på mina läppar, hennes hand greppar mig igen och hon drar mig närmre sig. Jag följer med i rörelsen och våra läppar möts och vi delar på dem och kysser varandra.
Våra tungor dansar runt och vi stönar lågt båda två, jag lägger min hand på hennes ben. Jag känner jeanstyget mot händerna och hennes ben känns varmt genom tyget. Hon lägger sin andra hand på mitt bröst, jag känner hennes hand spänna sig försiktigt. Vi delar på oss igen, jag andas in och tittar på henne.
– Känns det okej Greta?
– Ja Michael, själv?
– Ja, ja det känns okej, mer än okej.
– Så bra.
Jag ser på hennes leende och kommer på mig själv med att jag har min hand på hennes ben och att hon har sin hand på mitt bröst. Vi inser det samtidigt båda två, jag känner henne börja röra på handen och jag stoppar henne.
– Snälla, håll kvar den. Det känns skönt Greta, din närhet känns skön.
Hon ler och smeker min kind med den andra handen.
– Detsamma Michael, du har sagt hur vacker du tycker att jag är. Jag vill bara säga detsamma. Du är en vacker man Michael, du är inte grå för mig. Verkligen inte.
Jag ler mot henne och vi lutar oss fram igen och vi kysser varandra. Vi delar på oss och jag tittar på henne, jag reser mig och sträcker fram min hand. Hon tar den och jag drar försiktigt i den för att visa henne att hon ska resa sig. Hon går det och jag tar henne i handen. Jag går till trappan som leder upp, vi går upp och jag stannar och vänder mig mot henne och smeker hennes kind.
– Jag vill älska med dig Greta.
Hon ser på mig, jag ser på hennes leende.
– Jag vill älska med dig Michael.
Jag ler och lutar mig fram och kysser henne, mina fingrar knäpper upp knapparna på hennes blus och när den är öppen så smeker jag den av henne. Jag fumlar lite med låset till bh:n men jag får upp den och smeker av henne banden och den lägger sig på blusen. Jag lämnar hennes läppar och kysser mig nerför hennes hals, nerför bröstet och brösten.
Med lätta läppar och tunga så kysser jag och slickar hennes bara överkropp. Jag sätter mig på knä och kysser hennes mage samtidigt som jag knäpper upp hennes jeans. Jag kysser vidare och ritar våta spår med min tunga på hennes mage. Jag drar ner jeansen försiktigt och de passerar låren, trosorna följer med en bit.
Jag drar upp dem igen, jag tar av henne jeansen och jag smeker hennes bara ben samtidigt som min mun pussar hennes mage. Ibland sticker jag ut tungan och fortsätter rita blöta spår på hennes mage. Mina händer smeker hennes rumpa och jag stönar tyst när jag kramar hennes skinkor.
– Fortfarande rumpkille?
Hennes röst är låg och tung.
– Ja Greta.
Hon drar upp mig och min tunga lämnar ett vått spår efter sig över hennes kropp, vi kysser varandra och hon drar loss min tröja från byxorna och drar den över huvudet på mig. Hon släpper den på golvet, hennes händer smeker mitt bara bröst och jag stönar lågt i hennes mun när jag känner värmen från hennes mjuka händer mot mitt bröst.
Jag känner henne rita cirklar runt mina bröstvårtor och hon drar sig tillbaka och ler, hon gör som jag gjorde och slickar sig nerför mitt bröst och min mage. Hon sätter sig på knä framför mig och knäpper upp jeansen och gör samma pussande och slickande på min mage som jag gjort på henne. Jag känner henne ta tag i linningen på mina jeans och dra ner den försiktigt.
Jag kliver ur dem och jag ser på henne. Hon tittar upp på mig, jag känner hur det trycker innanför kalsongerna. Jag är väldigt hård och jag ler lite lyckligt när jag känner ståndet innanför kalsongerna. Greta ser på mitt leende och jag drar upp henne försiktigt och vi kysser varandra, våra händer smeker den andre mjukt, försiktigt och undersökande.
Vi delar på oss och jag tar henne i handen och vi lägger oss i sängen och fortsätter kyssa varandra. Vi fortsätter smeka varandra och hon ligger på rygg och jag reser mig upp på armarna och sätter mig på knä mellan hennes ben och tittar på henne. Jag ser på hennes i mina ögon perfekta kropp, som jag tänkt innan.
Den sextonåriga tjejen har blivit en väldigt vacker kvinna, jag lutar mig fram och kysser henne mjukt. Våra läppar möts och vi delar på dem och jag drar mig tillbaka och jag slickar mig nerför hennes kropp. Hennes bröst får en hel del uppmärksamhet av min tunga och mina händer.
Jag hör henne stöna tungt och jag glider neråt och kommer ner till hennes slida. Jag ser på trosorna, tar jag av dem så passerar vi point of no return, men jag inser att det gjorde vi igår när vi träffades. De blickarna vi gav varandra igår, de har lett oss hit. Jag tittar på henne, hon tittar på mig. Jag ser på hennes leende mun, hennes blåaögon.
– Är du säker Greta? Vill du detta?
– Ja Michael jag vill detta, vill du?
– Just nu mer än något annat i livet Greta.
– Detsamma Michael.
Jag drar av henne trosorna och jag ser på hennes ansade triangel, jag lutar mig fram och ser att hon rakat sig om läpparna. Jag öppnar munnen och börjar slicka henne. Min tunga undersöker henne mjukt och försiktigt, jag delar på hennes läppar och jag känner smaken av hennes safter.
De har också mognat precis som hon har. De smakar kvinna, de smakar underbart och jag sväljer och slickar vidare. Jag hör på hennes stönande att hon njuter minst lika mycket som jag av det här, jag tittar på henne och jag ser på hennes kropp.
Hur brösten står rakt upp, på hennes stängda ögon och öppna mun, jag hör de tunga andetagen blandas av små snabba andetag. Min tunga letar sig fram till klitorisen, jag leker med den och jag för inte ett finger i henne och jag känner det varma omsluta det. Hon stönar till och andas in häftigt när min tunga och finger smeker henne.
Jag rör fingret fortare och fortare, jag känner den skrovliga ytan och fokuserar mitt smekande på den punkten. Min tunga slickar henne snabbare och jag känner hennes kropp spännas och hon kommer med ett skrikande som ekar mellan väggarna. Jag drar ut fingret och min tunga tar dess plats och jag slickar i mig så mycket jag bara kan av henne.
Hennes orgasm varar länge, om det är en enda lång eller flera har jag ingen aning om. Jag är bara lycklig över att få slicka henne och dela njutningen med henne. Njutningen av den enorma orgasm som skakar hennes kropp. Som får hennes rumpa att lämna sängen så att jag får följa med i den rörelsen.
Orgasmen ebbar ut och hon faller långsamt ner med sin kropp mot sängen igen. Jag slickar henne långsammare och mjukare än innan, jag känner hennes hand på mitt huvud och jag tittar på henne.
– Kom Michael.
Jag lämnar hennes slida och torkar av mitt ansikte med handen och lägger mig på sidan och tittar på henne, jag ser på hennes glansiga ögon och jag lägger mig min arm om henne och ger henne en kram. Hon svarar på den och vi andas lugnt båda två.
– Det var fantastiskt Michael, jag har aldrig kommit hårdare i hela mitt liv. Inte ens när vi var yngre.
– Då var vi just det Greta, yngre.
Hon tittar på mig och ler, hon kysser mig. Våra tungor dansar runt med varandra, frågan är vad hon tycker om att jag är nedsölad av hennes safter. Vi delar på oss och hon ser på mig och ger mig en lätt knuff på bröstet och jag lägger mig på rygg. Hon följer efter och jag känner hennes varma kropp mot min, hon kysser sig nerför min kropp och kommer ner till min penis. Hon ser på den och tittar på mig, jag känner hennes hand smeka den.
– Så du rakar dig fortfarande Michael?
– Ja, jag lät det växa ut men eftersom jag rakade mig när jag simmade så växte det rent förbannat så jag rakar mig fortfarande.
– Den är större än jag minns den Michael.
– Jag har väl också mognat Greta.
Hon ler mot mig, hon lägger sig till rätta och öppnar munnen och jag andas in häftigt när jag känner hennes mun börja suga mig. Jag stönar ännu högre när jag känner hennes lek med sin tunga, när hon slickar på penisen och ollonet. När hon tar min ena testikel i munnen och slickar på den, för att ta mig djupt i munnen.
Jag andas in häftigt och jag känner ilningarna fortplanta sig i min kropp. De tar över hela mig och jag tittar på henne och jag drar upp henne. Hon låter sig avbrytas och hon ler mot mig.
– Skönt?
– Ja Greta det var magiskt.
– Så bra.
Vi kysser varandra hungrigt och vi rullar runt så att jag ligger på henne, jag reser mig och tar min penis i handen och sätter den mot hennes öppning. Som påtalade innan så är jag stor, jag är medveten om det så jag ser på henne. Jag drar ollonet över hennes öppning. Jag känner hur hennes safter smörjer mitt ollon, jag tittar på henne och stannar. Jag ser på henne och jag rör mig försiktigt framåt och jag känner hur jag glider in i henne.
Vi spärrar upp ögonen båda två och vi stirrar på varandra. Jag kan inte med ord beskriva det jag känner när värmen från henne omsluter mig. Först ollonet, sen millimeter för millimeter av resten av min penis. När jag efter vad som känns som en evighet når botten så stirrar hon på mig.
Jag känner skakningarna i hennes kropp, de fortplantar sig till mig. Hennes inre smeker mig, masserar mig. Jag rör mig bakåt och stannar och glider fram igen och hon kommer med ett skrikande. Hennes inre kramar mig hårt, jag får trycka till lite för att inte glida ut.
När jag gör det så spärrar hon upp ögonen ännu mer och hon kommer igen eller så förlängs hennes orgasm. Jag rör mig långsamt och drar mig bakåt igen och glider fram och jag tar henne genom orgasmen. Jag rör mig med längre rörelser och mina höfter rör sig fram och tillbaka, jag tar henne med längre och längre rörelser.
Jag rör mig snabbare och snabbare. Min andning förändras, hon ser på mig. Jag ser på henne, mina rörelser börjar bli lite hackiga. Jag andas in och fokuserar, ilningarna har övergått till något som jag inte kan beskriva.
– Jag kommer snart Greta.
– Kom i mig, jag är skyddad Michael.
Det hade jag inte ens tänkt på, skydd. Jag ökar igen och jag hän ger mig åt njutningen som vårt älskande skänker mig. Orgasmen attackerar mig och jag kommer med ett vrål, ett vrål som hon svarar på med ett skrik. Våra ljud studsar mellan väggarna och vi kommer tillsammans, två års avhållsamhet exploderar ur mig och fyller henne.
Det känns som om min orgasm aldrig ska ta slut, jag känner hur min penis pumpar ut sträng efter sträng av säd och fyller henne. Fyller henne till bredden och jag njuter som aldrig förr.
Jag hör långt borta en röst som säger åt mig att andas. Jag öppnar ögonen och andas, jag ser på henne och mina ögon är fulla av tårar. Tårar av tusen känslor som rider mig. Hon ser på mig och ler, jag ser tårar i hennes ögon med. Jag ser mina ramla ner på hennes bröst och jag lägger mig ner och lägger mig på sidan. Hon lägger sig på sidan hon med och har sitt ena ben över mina och jag har min hand på hennes skinkor och smeker dem.
– Jisses.
– Ja Michael jisses.
Vi pussar varandra, inga ord behövs. Våra tårar visar vad vi känner.
***
Jag ser på henne, jag står vid fotändan och ser på hennes sovande kropp. Leendet som syns på hennes läppar, vi låg kvar länge i sängen och mös. När mitt stånd gav med sig så gick vi in i duschen. Vi duschade tillsammans, jag frågade om hon ville stanna. Hon sa ja, vi la oss i sängen och pratade.
Vi pratade om intima saker. Hemliga drömmar, hon somnade på mitt bröst. Jag hörde på hennes andning att hon sov tungt, jag gick på toaletten och såg på mig själv i spegeln. Jag tog av halsbandet och la det i badrumsskåpet. Jag stängde det och satte handen på glaset och viskade.
– Jag älskar dig min fru, men jag har gått vidare.
Jag kissade och tvättade mina händer, nu står jag här och ser på det som förhoppningsvis är min framtid. Även om det inte skulle bli så, så känner jag igen. Jag lägger mig i sängen och jag sluter ögonen och somnar med ett leende på mina läppar. Jag drömmer om en Schnitzel och en Tuborg och vad de kan leda till…