Förord: Denna del har tagit lite tid att få till. Dels för att det har funnits fera spår att pocka upp. Vad hände med Leo hos Alma, hur reagerar Erik eller Eriks fru. Men mitt huvudspår har alltid varit Ebba och hennes resa. Att nu bli avslöjad av Sandra tar henne på en helt annan och oväntad rutt och en sida hon inte visste att hon hade.
Ebba kände hur adrenalinet pumpade i takt med pulsen i hennes tinning. Framför henne rörde sig skrevet i samma takt som hennes tunga. En hand pressade hennes ansikte in mot könet och hon kunde bara följa med i rörelsen. Inte för att hon hade något emot det. Efter orgasmen hon nyss upplevt ville hon inget hellre än att bjuda igen. Ge samma njutning som hon precis själv fått uppleva. Hon pressade in tungan i så djupt hon förmådde, in i vecken och hörde stönen. Hon var på rätt väg. Hon sträckte en hand och masserade ett av brösten. Vårtan var stenhård av upphetsning och Ebba ökade intensiteten i sitt slickande. Låren pressades runt hennes huvud och hela kroppen hon nu tillfredsställde spändes. Hon hörde ett gutturalt skrik som dämpades av låren som pressades mot hennes öron. Sedan kom vätan, extasen och den djupa orgasmen. Hennes mun dränktes av safterna som flödade.
Några timmar tidigare hade hon varit i ett euforiskt tillstånd. Segern över Erik hade varit var ett elektriskt inferno, en känsla så stark att den nästan överröstade allt annat. Hon hade krossat honom. Han hade bönat och bett om att få henne. Få ta henne, knulla henne, sätta på henne. Men hon hade visat honom vem som bestämde, vad hon krävde för att låta honom få det han suktade efter. Han hade gjort allt hon krävt. Betalat henne och blivit förnedrad. Dock hade segerruset varit kort. När hon mötte Sandras blick genom kioskglaset, frös hon först till is.
Sedan såg hon att Sandras ögon var inte chockade. De var bara tomma. Hennes blick var tyst och sa inte något. Ebba reagerade instinktivt behöll lugnet och kontrollen. Ja. Det är precis vad du tror det är. Och jag är den som gör det. Ebba ville såra, hon ville äga situationen. Sandra var bara en del i spelet. En schackpjäs i Ebbas segerrusiga sinne. En bonde hon utan tvekan kunde offra. Hon gick utan att skyla sig och öppnade dörren för Sandra.
Det var då kaoset började.
-Letar du efter Leo, eller? sa hon, vände sig nonchalant om och greppade en servett från bardisken.
Erik rörde sig på golvet nedanför och hade satt sig halvsittande mot kylen. Fortfarande utan kläder och med fortfarande halvstyva kuk liggandes mot magen.
-Ebba… fan… stönade han utmattat.
Sandra såg Erik och svalde, men följde sedan Ebbas rörelser med blicken. Hon såg hur hon särade på benen och torkade sperman som nu rann längs hennes nakna lår. Varje rörelse från Ebba var en medveten handling, en kniv som sakta skar upp ett öppet sår i Sandras tillvaro.
Sedan hördes Eriks röst igen. En rå, desperat order från golvet.
-Ebba! Kom tillbaka! Sug min kuk igen!
Det var som om han inte hade noterat att Sandra var där. Eriks bedjande efter Ebba var gnistan som behövdes för att antända sprängladdningen. Sandras blick förändrades. Avskyn blev konkret, riktad. Den riktades inte längre bara på situationen, utan på Ebba.
-Ligger du med honom din hora? sa Sandra, hennes röst var inte svag, den var fylld av förakt. -Var é Leo? Knullar du med honom också?
Sandra klev längre in i kiosken och sökte med blicken.
-LEO! Kom fram! ropade Sandra in i kiosken utan att få något svar.
Hon höjde rösten.
-Var är han! ropade hon högre och klev över Erik för att leta rätt på sin pojkvän.
Erik som just hand börjat resa sig fick en omenad spark av Sandra när hon stormade in i kiosken och han knuffades omkull igen. Han svor när han slog i golvet med en duns.
Sandra fick inget svar från Leo och vände sig mot Ebba.
-Var är han? Tror du inte jag fattar att du knullar honom din hora! Var har du gömt honom?
Sandras röst kokade av ilska och paniken började nu sippra in i Ebbas segerrusiga huvud. Det här var inte längre hennes spel. Hon höll på att tappa kontrollen.
-Sandra, lugna dig, han är inte här! försökte Ebba, men hennes röst drunknade i Sandras hysteri.
Sandra vände sig om, hennes ansikte förvridet av en blandning av förtvivlan och raseri. Hennes blixtrade mellan Ebbas kropp och Eriks chockerade ansikte. Hon såg Eriks nakna kropp på golvet. Den spermasöliga kuken som nu låg helt slapp. Hon såg Ebba nakna lår, hennes renrakade fitta som glänste av deras gemensamma safter. Och i sin sinnesförvirring, i sin desperata jakt på någon att skylla på, drog hon en slutsats som var både helt fel men även helt logisk.
-Fan! skrek hon och pekade på Ebba. -Vart fan har du gömt honom! Du knullar med dem båda! Din jävla hora! Du..som…som… Faaaan!
Rösten brast. Skriket, som hade burit henne fram, hade tömt henne på luft. Den aggressiva energin som hade fyllt henne med vrede försvann lika snabbt som den kom. Hon vacklade till och lutade sig mot stekbordet på den bortre väggen för att inte falla.
-Var är han? hulkade hon och nu var ilskan borta, ersatt av en tjock, förtvivlan. -Fan, jag visste det. Den jävla apan. Och du? Du, bara…knullar med han. Fuck you!
Sandra sjönk ner på golvet med uppdragna knän och grät högt. Hennes kropp skakade. Den aggressiva energin som hade drivit henne var borta, ersatt av en utmattad, tom förtvivlan. Hon såg sig omkring i kiosken, på det smutsiga golvet, på Eriks chockerade ansikte, på Ebbas nakna kropp. Hon letade efter en fiende, en anledning, men fann bara ett kaos.
-Han är inte här Sandra, sa Ebba med den lugnaste röst hon kunde förmå. -Det är bara vi här.
Sandras blick fortsatte att vandra men landade till slut på Ebba. Inte med hat, utan med en tom, bedjande blick.
-Var är han då? grät hon fram. -Han..han skulle ju jobba. Varför är han inte här?
Sandra sökte svar och fann inget. Hon kröp fram på golvet, som ett barn, och när hon nådde Ebba lade hon bara huvudet mot hennes mage och fortsatte gråta.
Ebba som hade förväntat sig hat och anklagelser var förbryllad och ställd. Hon tvekade, sedan la hon försiktigt en hand på Sandras hår. Sandras rödgråtna ansikte klibbades fast mot Ebbas nakna mage. Det var en kaotisk närhet, så intim men samtidigt så främmande. Sandra kramade om Ebba. Hårt och desperat. Det var inte en kram av vänskap. Det var en kram av utmattning. Ebba råkade bara den närmaste fasta punkten i ett hennes värld som just nu bara bestod av smärta och förvirring.
-Han är inte här, upprepade Ebba viskande ner i hennes hår. -Leo är inte här.
Sandra skakade på huvudet mot Ebbas mage fortfarande hulkande.
-Var… var är han då?
Ebba tvekade. Hon tittade på Erik som rest sig och hade nu börjat klä på sig. Ebba visste ju var Leo var, men var det hennes sak att avslöja det? Det var nu hon kunde slå in spiken. Döda Leo med sanningen och ge ”Slampan” den sista nådastöten.
-Han är med Alma, sa Ebba tyst. -Han är med Alma.
Sandra frös till och stirrade på Ebba.
-Nej. Du ljuger. Du ljuger.
-Jag ljuger inte, sa Ebba och såg henne rakt in i de tårdrypande ögonen. -Han är med Alma. Han skröt förut om vilken player han är. Alma sa han är naiv och lättmanipulerad. Och du…
Ebba tvekade men nu hade hon redan sagt A så då måste hon även säga B.
-Och du…gör allt han ber om!
Sandra skakade på huvudet, men en osäkerhet hade börjat gro i hennes ögon. Hon letade efter något som kunde avfärda Ebbas lögner. Hon fumlade fram mobilen ur fickan med darrande händer. Hennes fingrar svepte över skärmen och hon öppnade Snapchat.
Där. En liten avatar med Leos namn. Och bredvid den, på exakt samma plats. Almas.
Ett lättdraget, kvävt ljud kom från Sandras strupe. Det var inte ett skrik. Det var ljudet av en värld som imploderar. Mobilen föll ur hennes hand och landade med en smäll på golvet. Hon tittade inte längre på Ebba eller Erik. Hon tittade ut i tomrummet som bara hon kunde se.
Och då bröt hon ihop. Totalt. Det var inte längre gråt. Det var ett djupt, gutturalt stönande av förtvivlan, som från ett döende djur. Hon vred sig ihop på golvet, en skrikande, gråtande hoprullad boll av smärta.
Ebba stod där, naken, spermastänkt och segrande. Men till vilket pris. Hon hade fått vad hon ville. Hon hade krossat ”Slampan”. Men att se henne ligga där, fullkomligt förintad av en sanning som Ebba själv hade serverat, fick det hugga i bröstet. Det här var inte hon, hon var inte en erövrare. Hon var bara Ebba. Men nu hade hon blivit en mördare.
Hon sjönk ner på golvet bredvid Sandra, visste inte vad hon skulle göra, så hon gjorde det enda som kändes overkligt och fel. Hon lade armen om den skrikande, skakande kroppen och erbjöd den enda tröst hon kunde, en tröst som var lika falsk som den var nödvändig.
Sandras kropp skakade mot Ebbas, ett kaos av sorg som var så påtagligt att det nästan fick Ebbas egna revben att värka. Ljudet av ett klirrande fick henne att rycka till. Erik stod vid kylen och försökte knäppa sina jeans med darriga händer. Ebba tittade på honom. Fan vad patetisk du är. Ta på dig och försvinn. Erik var nu bara ett störande element i en värld som just nu krävde tystnad.
Utan att släppa greppet om Sandra, vinkade Ebba mot honom.
-Gå! sa hon kort.
Hennes röst var låg, saknade all känsla, men den bar på auktoritet som inte lämnade något utrymme för tolkning. Hon såg rakt på honom.
-Jag tar hand om detta.
Erik öppnade munnen, som för att säga något men orden fastnade. Han såg från Ebbas stenhårda ansikte till den gråtande flickan i hennes armar. Han förstod. Det fanns inte längre något behov av honom. Han fyllde inte längre något syfte. Han hade fått det han ville ha. Men vad skulle hända nu. Skulle hon skvallra? Nä, intalade han sig själv och utan ett ord, snodde han på sig resten av sina kläder och försvann ut genom dörren.
Erik var borta. Dörren hade slagits igen och efter att han vridit om låset var bara en spänd tystnad kvar. Där i den tysta kiosken satt nu två tjejer med armarna om varandra. De kände inte varandra mer än till namnet. Ändå var de just då närmare än vad många någonsin kommer en annan människa. Deras historier hade flätats samman, de hade förenats. De var inte vänner, men inte heller rivaler eller fiender. De var bara två trasiga utsatta själar som just nu råkade vara på samma plats vid samma tillfälle.
Ebba andades häftigt. Hon visste exakt vad hon behövde göra. Lite ryckigt sträckte hon sig mot jalusivredet och drog. Det skramlade och ett högt skärande ljud fick Sandra att tillfälligt vrida på sig. Ljuset försvann. Nu var de instängda. I skenet från taklampan var de helt ensamma. Bara de två. Ljudet från några personer på stranden som sög ut de sista värmande solstrålarna var doft och avlägset.
Ebba var fortfarande helt naken men rättade till sig för att sitta lite bekvämare. Hon fattade åter tag om Sandra. Hon visste inte varför, bara att hon inte kunde släppa. Den tillfälliga pausen hade inte fått tårarna att sluta rinna men hennes kropp hade i alla fall slutat skaka. Sandra blev stilla och förvandlades till en tung, utmattad tyngd i Ebbas famn.
De satt så, tysta, stilla och hörde bara andetagen Sedan, långsamt, lyfte hon huvudet från Ebbas mage. Hennes ansikte var rödflammigt och tårfyllt. Innan Ebba hann förstå vad som hände, vred Sandra på huvudet pressade sina läppar mot Ebbas navel. Det var ingen kyss och det var inte heller någon passion i hennes agerande. Det var bara ett sista desperat ryck från någon som höll på att drunkna. Det var vått, salt och tårfyllt.
Inom sig stelnade Ebba och alla impulser sa att trycka undan henne. Vad fan gör hon? Det här var fel. Det här var ”Slampan”. Men hon gjorde det inte. Hon satt fastfrusen. Hon rös till av Sandras beröring utan att riktigt förstå om det var skönt eller av obehag. Samtidigt kom skulden över henne, en känsla så stark att den dränkte allt annat. Hon kapitulerade inför det absurda i situationen. Hon satt med Slampan i famnen, tröstande henne efter att för några minuter sedan ha krossat henne. Hon vände långsamt huvudet och kysste Sandra i hårbotten.
Kyssen i hårbotten blev en till och sedan la hon kinden mot hennes huvud. Sandra kände det och hon svarade inte med ord. I stället kysste hon nu Ebbas navel igen. Denna gång med större tyngd och medvetenhet. Ebba besvarade kyssen med att luta sin haka mot Sandras hår och andas in. Det var startskottet. Ebba kände hur Sandras kyssar runt hennes navel tilltog för att sedan fortsätta med en resa över Ebbas kropp. Stärkt av närheten men utan att förstå varför drogs sig hennes läppar uppåt över den mjuka huden. Varje centimeter var en utforskning, inte av lust, utan av behov. Behovet att känna sig levande, behovet av att känna något annat än den brutala tomhet hon just nu hade i bröstet.
Ebba lutade sig tillbaka. Hon såg ner på Sandras rödgråtna ansikte som nu rörde sig över hennes mage. Detta var inte meningen. Detta var inte planen. Planen var seger. Planen var hämnd. Men varför? Detta som hände nu… det var inte planerat. Det var bara. Och i det ”bara” fanns en frihet som var både skrämmande och berusande. Hon rös till igen när Sandras läppar passerade hennes bröst. De känsliga knopparna reagerade direkt på beröringen. Nej, du får inte. Men Ebba lyssnade inte på sina inre protester och kände ett sug genom kroppen som mynnade ut i hennes skrev. Ofrivilligt pressade hon höften mot Sandra.
Sandras resa nådde sitt slut när hennes läppar mötte Ebbas. Det var en tveksam kontakt, en sökande fråga. Där här är så fel. Ebbas kropp lydde dock inte. I stället öppnade hon sin mun och mötte Sandras. Det var en salt kyss. Salt från Sandras tårar men även av ett gemensamt tyst erkännande: Vi är trasiga, båda två.
I den kyssen föll de sista resterna av roller, spel och makt. Det fanns ingen dominant och ingen underkastad. Det fanns bara två kroppar på ett slitet golv som sökte varandra. Händer började röra sig, osäkra först, sedan med en växande desperation. De utforskade de varandras kroppar som om det var första gången de såg en annan människa. Varje beröring var en bekräftelse.
När Sandras hand kupade Ebbas nakna sköte stönade Ebba högt. Stönet blandades med ett smackande ljud av luft som pressades ut när Sandras fingrar penetrerade Ebbas väta. Det chockade dem båda. Det var ett brutet, äkta ljud i en värld som just nu bestod av tystnad och tårar. Det var inte ett ljud av njutning, utan ett ljud som bekräftade vad som nu skedde. Ebba reagerade instinktivt, hon grep Sandras handled.
-Mer, viskade hon.
Hennes höfter rörde sig lätt mot Sandras hand, en motsträvig men samtidigt medveten rörelse som sa allt hennes ord inte kunde uttrycka. Hon ville inte detta, men hon behövde det. Samma behov hade hon känt när Erik tagit henne. När han hade knullat henne på just samma plats de befann sig nu. Hon hade behövt honom då, hans kuk. Men det var ett annat behov. Det här var äkta. Även om hon inte själv ville erkänna de insåg hon att det var just det här hon ville. Långt inom sig fanns ett djupt rus efter Sandras mjuka kropp. Den berusningen steg nu inom henne.
-Mera, upprepade Ebba och pressade in sin tunga i Sandras mun.
Deras tungor dansade. Sökte varandra i deras munnar. Ebbas hand bakom Sandras nacke styrde. Sandra drog sig loss och tittade på Ebba, och i hennes ögon fanns inte längre bara förtvivlan. Där fanns en glimt av något annat. Något hårt. Något som liknade makt. Hon hade funnit en knapp. En knapp som fick den här kvinnan att stöna och skaka. I en värld där hon hade förlorat allt, hade hon plötsligt funnit en liten livboj.
En förändring skedde i Sandas blick. Hon ville höra det där stönet igen. Hon ville se Ebba tappa kontrollen. Hon kysste åter Ebba djupt innan hennes mun lämnade Ebbas läppar. Sedan sökte den sig till halsen, till axlarna och till de styva bröstvårtorna.
Sandas tunga var målmedveten, cirklande runt hennes bröstvårtor. Blåste på dem och slickande igen. Varje slick skickade en chockvåg av njutning genom Ebbas kropp, en njutning som var så stark att den nästan var smärtsam. Det var en attack. En belöning. Ett straff. Sandra bet lätt i en av bröstvårtorna och det fick Ebba att skrika till.
Hon släppte Sandas handled. Hon behövde inte längre hålla i henne. Hon kände hur kontrollen sipprade ur henne, inte som en förlust, utan som en befrielse. Hon lade händerna i Sandras hår, inte för att styra, utan för att förankra sig i den intensiva verkligheten som nu utspelade sig. Hon slöt ögonen och gav upp.
Sandra kände Ebbas kapitulation i hela sin kropp. I hur hennes andning blev djupare, i hur hennes höfter rörde sig i en outtröttlig rytm mot Sandas hand. Det var en seger. En annan typ av seger än den hon hade drömt om med Leo, men den var verklig. Den var här. Den var i hennes makt.
Sandra fortsatte sin resa ner över Ebbas nakna kropp. När tungan mötte det framträdande venusberget kände hon doften. Det kittlande doften av kåthet. Hon ville smaka på Ebbas upphetsning, ta in varje del av den. Hon slickade hennes ljumskar. Undvek fittan som nu gick i vågor. Den muskiga doften tilltog och blev ren, rå kåthet som fyllde Sandras sinnen. Hon såg på Ebbas sköte, såg hur det var svullet och pulserade. Som en öppnande blomma som badade i sitt eget ljus. Hon hade gjort det här med Leo. Tillfredsställt honom med sin mun. Sugit av honom, tagit hans lem i munnen låtit honom pressa in den djupt. Han hade gillat det och hon hade fått honom att explodera. Fått honom att fylla hennes mun med sperma. Hon hade visat honom hur duktig hon var och svalt allt han gav henne. Lett mot honom och visat att hon njöt av det. Men det hade varit ett spel på hans villkor, ett spel för honom där han var både spelledare och vinnare. Det här… det här var på riktigt. Ebba låg där, totalt sårbar, och hennes kropp skrek efter den beröringen som Sandra snart skulle ge henne.
Ebba kände hur tårar bröt fram, tårar av frustration. Av en överväldigande, desperat längtan. Hon pressade höften uppåt, en tyst, bönfallande rörelse.
-Snälla, viskade hon, -Snälla, Sandra. Slicka mig!
Det var när hon hörde sitt eget namn som allt förändrades för Sandra. Det var hennes namn, uttalat i desperat längtan efter henne. I det ögonblicket insåg hon att hon inte längre behövde straffa eller reta. Hon hade redan vunnit.
Hon lutade sig fram. Den första kontakten var en försiktig puss rakt på Ebbas klitoris. Ebba ryckte till som om hon fått en elektrisk stöt och ett djupt, gutturalt stön tvingades ur hennes hals.
Då öppnade Sandra sin mun och lät tungan glida över den våta, svullna öppningen. Hon slickade inte snabbt eller ivrigt. Hon slickade långsamt, grundligt, som om hon ville memorera varje centimeter, varje smak. Hon smakade på Ebbas upphetsning, tog in varje del av den, precis som hon hade velat. Hon slickade henne med en fast beslutsamhet att ta all njutning Ebba ville ge henne. Hon visste att detta var det sista Ebba hade. Och hon skulle ta det. Allt. Precis allt!
Den första kontakten hade varit en tändsticka. Nu Nu hade elden tagit fart. Sandras mun var inte längre en nyfiken utforskare, den var en hårdsint erövrare. Hon ägde detta ögonblick. Hon ägde Ebbas kropp. Hon öppnade sin mun helt och lät tungan slå ner, platt och hård, över hela Ebbas sköte. I en lång, vågliknande rörelse fick hon Ebba att skrika till, ett ljud som eggade Sandra att fortsätta.
Ebba förlorade all kontroll. Hennes värld krympte. Det fanns inget tak, inga väggar, ingen kiosk. Det fanns bara Sandras mun, det varma, fuktiga trycket, den metodiska, hänsynslösa rörelsen som byggde en spänning så intensiv att det gjorde ont. Varje cirkel runt hennes klitoris var ett varv på ett hjul som snurrade snabbare och snabbare för varje sekund. Ebbas händer slet i Sandras hår, hennes höfter lyfte sig från golvet i en spänd båge, hon pressade sig mot Sandras ansikte med en desperat kraft. Det var som om hon ville försvinna in i henne, smälta samman med henne.
Sandra kände det. Hon kände hur Ebbas muskler spändes, hur hennes andning blev till korta, kvävda utandningar. Hon såg upp, såg Ebbas ansikte förvridas i en grimas. Synen fick Sandra att öka takten. Tungan blev till en virvelvind, en frenetisk storm som inte gav någon pardon. Hon slickade, sög, pressade. Hon drev Ebba allt närmare stupet.
Och då exploderade allt.
Det var ingen mjuk våg, ingen pirrande kaskad. Det var en explosion. En blixt som slog ner i Ebbas bäcken och skickade en chockvåg genom hela hennes nervsystem. Hennes kropp krampade, en våldsam, ofrivillig ryckning som skakade henne från topp till tå. Ett skrik släpptes ut från hennes läppar. Det var rått och befriat. Det var ljudet av en kvinna som förlorade sig själv helt och hållet. För ett ögonblick var hon borta, uppslukad a sin egen njutning. Hon kände ingenting annat än den pulserande, krampande extasen som skakade henne i våg efter våg, tills den sakta, sakta började ebba ut och lämnade efter sig en skärande, skakande tomhet.
När Ebba kom tillbaka var det som att vakna från en dröm. Hon låg på det kalla golvet, skakande, gråtande, helt utmattad. Hennes kropp kändes som inte hennes egen. Mellan sina ben var det blött, varmt och hon kände Sandras mun fortfarande mot sig, men nu var den stilla, väntande. Sandra tittade upp mot Ebba, hennes ansikte var blankt av Ebbas safter. Hon torkade sig om munnen med baksidan av handen. Hon hade inte längre några tårar, inga tankar om Leo, inte heller om Alma. Hon hade tagit sig tillbaka. Tagit sig tillbaka på ett sätt hon inte själv förstod. Men hon hade gjort det. Tagit allt. Precis just allt.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.