Jasmine och Sara del 3: Jasmines tankar

Jasmine satt på knä i badrummet, vattnet från duschen rann fortfarande kallt över hennes släta hud. Hon stirrade på sin spegelbild medan hon långsamt gned in bodylotionen. Inuti hennes huvud virvlade tankarna som en storm som aldrig riktigt bedarrade, bara bytte riktning.

Jag heter Jasmine nu. Det är inte bara ett namn. Det är allt jag är. Johan finns inte längre. Han var en lögn. En blek, rädd liten man som låtsades vara något han aldrig var. Jag minns hur han brukade sitta framför datorn på nätterna, med dörren låst, och titta på videor där män blev förvandlade till horor. Hur han hatade sig själv efteråt men alltid kom tillbaka. Det var inte fantasi. Det var längtan. En längtan så djup att den kändes som ett hål i bröstet.

Hon kände pluggen inne i sig, den stora morgonstorleken som Sara valt ut. Den tryckte mot prostatan och skickade små elektriska stötar genom kroppen. Hennes kukbur försökte hårdna men kunde inte – bara läcka en liten, patetisk droppe.
Varför känns det så skönt att vara låst? Att inte få komma. Att veta att min kuk inte längre betyder något. Den är bara ett dekorativt litet ting som påminner mig om vad jag en gång var. Nu är det min rumpa som är mitt kön. Mitt hål. Mitt värde. Varje gång en man trycker in sig i mig och stönar högt känns det som att någon äntligen ser mig på riktigt. Som att jag äntligen blir använd till det jag är gjord för.

Hon reste sig, drog på sig den korta vita klänningen som Sara lagt fram. Tyget klibbade mot huden. Hon rättade till extensionsen och målade läpparna röda medan tankarna fortsatte.
Jag minns första gången Sara sa att hon skulle sälja mig. Jag grät. Jag skakade. Men inuti mig fanns en annan röst som viskade: ”Äntligen.” Äntligen skulle någon ta ansvar för den här längtan jag burit i åratal. Äntligen skulle jag slippa låtsas vara en man. Äntligen skulle jag få vara den billiga, tillgängliga sissyhoran jag alltid fantiserat om att vara. Inte i hemlighet bakom en skärm. Utan på riktigt. På gatan. I bilar. I gränder. Med främlingars kukar i mun och rumpa.

Hon gick ut i köket, föll på knä och började förbereda Saras frukost. Tankarna blev mjukare, varmare.
Jag älskar henne. Inte som en pojkvän älskar. Det är större än så. Hon är allt. Hon såg mig när ingen annan gjorde det. Hon tog mig och formade mig. Varje örfil, varje förnedring, varje natt på gatan är hennes sätt att älska mig tillbaka. När hon räknar pengarna jag tjänat och ler mot mig… då känns det som att jag exploderar inuti av lycka. Jag tjänar pengar åt henne med min kropp. Det är det finaste jag kan ge henne. Min mun, min rumpa, min tid, min identitet – allt är hennes. Och hon tar hand om mig. Hon ser till att jag är ren, fin, redo. Hon straffar mig när jag inte är duktig nog. Det känns tryggt. Det känns som hemma.
Under eftermiddagsträningen, när hon red på den stora dildon medan hon upprepade affirmationerna, blev tankarna djupare, nästan meditativa.

Jag är inte längre rädd för att vara svag. Jag är stolt över det. Varje gång jag går ut på gatan i den där mikroskopiska kjolen och känner männen stirra på min rumpa… då pirrar det i hela kroppen. Jag vet att de ser en hora. Inte en person. Inte en man. Bara ett objekt att använda. Och jag älskar det. Jag älskar att förhandla priset, att känna hur deras kukar hårdnar när jag böjer mig framåt och viskar ”Vill du använda min rumpa, sir?”. Jag älskar att känna dem spruta djupt inne i mig och veta att ännu en man har tömt sig i Saras egendom. Det är mitt syfte. Mitt livsverk.

När kvällen kom och hon stod på trottoaren, vickande på höfterna i de höga klackarna, flödade tankarna friare än någonsin.
Se på dem. De tittar. De vill ha mig. De betalar för att få knulla Saras sissyhora. Och jag ska vara duktig. Jag ska suga som en proffshora. Jag ska pressa tillbaka mot dem och stöna högt så de kommer fort och mycket. Efteråt ska jag lämna över varje krona till Mistress och tacka henne. Och imorgon gör jag om det. Och nästa dag. Och nästa. Det slutar aldrig. Och det är underbart. Jag vill aldrig tillbaka. Jag vill aldrig vara Johan igen. Jag vill bara vara Jasmine. Saras Jasmine. Den bästa gatuhoran i stan.

När hon senare på natten satt i bilen på väg hem, full av sperma, utmattad och lycklig, lutade hon huvudet mot sätet och lät tankarna sjunka ännu djupare.
Det finns inget annat liv. Det här är det enda som känns äkta. Varje droppe som rinner nerför mina lår är ett bevis. Varje kund som kallar mig ”billig sissyfitta” är ett komplimang. Jag är inte trasig. Jag är inte sjuk. Jag är precis så som jag alltid var menad att vara. En hora. En sissy. En ägd varelse. Och jag är så oändligt tacksam mot Sara för att hon befriade mig från att låtsas vara något annat.
Hon log svagt mot mörkret utanför rutan.
Imorgon får jag börja om.
Imorgon får jag vara hennes hora igen.
Och det är det enda jag vill.