Lite som om en filosof råkat få för mycket kaffe….

Om sociala normer inte funnits och jag hade kunnat acceptera och framför allt förstå att sexualiteten kan vara flytande mycket tidigare i livet så hade jag inte avstått från en mängd chanser och val som uppstod tidigt i livet. Så mycket man tryckte tillbaka och skämtade bort och flydde ifrån på grund av tabun, uppfostran och normer, kultur och ständigt denna jävla gud.

Då hade jag helt säkert vågat bejaka och besvara känslorna för en ungdomsvän (återges i novellen ”James och John #1 – Jag vill men vågar inte…” och jag hade inte behandlat honom som skit och inte sårat för att ”rädda” mig själv.

Sedan hade jag inte fått sådan panik efter varje gång med en vän och inte stretat emot lusten så mycket som jag gjorde.

Egenskaper, humor, lojal och ödmjuk, hellre mer åt det feminina hållet än maskulin.

Har funderat rätt mycket på hur livet skulle kunna ha blivit utan alla dessa styrande normer och oflexibel uppfostran. Tur att vi inte förstår hur styrda vi i själva verket är.

Det är svårt att tänka bort de social normerna som man trots allt präglats på. Men personligen är jag säker på att jag ändå hamnat på samma sida som de normer jag följer idag. Av nyfikenhet har jag givetvis funderat, men det rycker liksom inte i baguetten av att se andra män.

Däremot är jag öppen för att det skulle kunna vara väldigt mycket mer polyamoröst för min del. Tror inte att jag skulle ha ett stadigt förhållande. Det är för lockande att bara kunna vara helt själv och sedan leva ut lusten med andra.