Är monogami verkligen det normala, eller bara det mest accepterade?

Detta har jag funderat väldigt mycket på, väldigt mycket… Redan efter något år började det bli ojämnt mellan oss vad gäller behov och lust. När vårt första barn kom kände jag mig snabbt mindre behövd på många plan och tankarna med meningen med allt kom tidigt. Ska det verkligen vara så här redan nu och kanske 60 år framåt? Men jag tänkte snarare mer i banor att det var så svårt att hitta ”den rätta”. Vi har ofta så kort om tid på oss och så liten yta vi rör oss på så att chansen att hitta just DEN personen måste vara minimal. Sedan börjar allt, man blir ihop och det är småjobbigt att göra slut. Så skaffar man boende, bil och barn och för varje litet steg blir det svårare att ”ångra” sig.

Jag är ingen förespråkare av otrohet, gillar det inte, mår inte bra av det och skulle för allt smör i småland inte vilja bli bedragen. Ändå har det hänt många gånger under de 30 år vi varit tillsammans för att jag behövt mer, längtat och förväntat mig mycket mer av livet. Att förhållanden ska ändras till stillsam vänskap vid 50, 60, 70 kanske, men inte vid 25.

Och tittar man på otrohetsstatistiken så tänker jag att det MÅSTE vara något fel någonstans. Visst, en och annan lockas av njutningen och spänningen, jakten och hemlighetsmakeriet men jag vill tro att det för de allra flesta egentligen är symptom på något mycket djupare.

Vi har haft många vänner genom åren. Aldrig, aldrig har jag sett kärvänlighet mellan par. Alla blev tidigt något som mer kändes praktiskt bra att ha för varandra och det är också viktigt, tryggheten i varandra. Men allt det andra kändes bara helt obefintligt.

Jag vet inte vad som är vad inom mig själv, vad som är uppfostran, normer, kultur. Men jag har inget behov av att söka andra enbart för spänningen, det är något som saknas i det vi har. Antingen går det att få med ”den rätta” eller så är det bara så att vi stagnerar vare sig vi vill eller inte. Vissa är okej med det, andra inte.

Jag kan se mig själv med flera men absolut inte min partner. Det är svårt att avgöra vad det beror på men jag tänker att det är normen kring tvåsamhet och ”ägande” och exklusiviteten som det enda rätta och allt annat är tecken på något fel.

Jag har lekt med tankar på poly i några noveller. Kanske ha en större men fast skara partners hellre än helt fritt och öppet.

Kort sagt, jag vill tro på monogami tror jag men känner att det är långt ifrån det optimala för alla och kanske inte optimalt för mig. Samtidigt, man är ingen ungdom längre och inte andra heller. Så kanske blir det så att man lever färdigt utan att ändra det som inte fungerar och andra kommer efter och gör om samma fel om och om igen. Räcker väl med att läsa i sex och relationsforumen på Familjeliv för att vilja göra sig onåbar och lägga ner allt. Så mycket förakt av ens partner och så många olika viljor och behov får mig verkligen att tvivla på det mesta. Framför allt att vi harvar på trots att det inte fungerar — som jag själv gör av bekvämlighet och rädslor, delvis i alla fall.

Jag ska försöka skriva något här, men det är lite av ett minfält. Jag vill därför börja med att vara tydlig med att jag inte dömer någon som inte lever som jag.

Men jag är starkt för tvåsamhet och jag grundar det i perspektiv som jag tror är sanna för fler än bara mig. Jag tror att det finns en anledning till att det är och varit normen i i princip alla samhällen och civilisationer världen och historien över. Samhällen som provat på något annat har märkt att det inte funkar, att det skadar människor mer än vad tvåsamhet gör, och sen återgått till den gamla normen.

Därmed inte sagt att man ska tvingas leva med någon hela livet ut bara för att man blev kåt och hade sex ihop en gång i ungdomen. Men uppbrott sårar, särskilt om det finns barn med i bilden, men det påverkar också gemensamma vänner, släkt, m.m, så uppbrott är inget man ska göra lättvindigt.

Sen är det lätt för mig att säga som har en supersnygg fru som jag fortfarande är kär i efter alla år. Vi kramas och pussas inför våra barn, vänner och familjer och allmänhet (i rimlig mån förstås). Vi har ett levande sexliv, även om det inte behöver vara en hemlighet att det gärna hade fått vara tätare mellan gångerna för min del (Det är förbannelsen med att vara gift med en sexig fru, att man är ständigt sugen).

Jag tror inte på lösningar om systematiska hemliga otrohetsaffärer. Det räcker inte med att säga att ”det hon inte vet har hon inte ont av”, för moral går djupare än så. Jag har respekt för att det kan ske av oaktsamhet och otillfredsställd längtan. Men att gå runt och vara otrogen med vilje och låtsas att det är moraliskt okej, det tror jag skadar alla möjliga inblandade och inte minst en själv. Det gör något med en att slipa ned sitt samvete och fortsätta utsätta sin partner för något som denne skulle bli totalt förkrossad av att få reda på. Den sortens lögn är inte nyttig att leva i.

Öppna förhållanden och andra dylika lösningar är inte lika moraliskt förkastliga, eftersom man inte bedrar en människa som litar på en på samma sätt. Men jag fortfarande tror att det är nyttigare att söka, hitta och leva i tvåsamhet generellt sett.

Jag är inte så bra på terminilogin kring olika konstellationer och sex. Men jag tycker att om man väljer och leva ihop så tycker jag att man också ska utvecklas ihop (sexuellt) om det går. Jag har personligen svårt att ha sex på egen hand om jag valt attt vara i förhållande med någon. Häftigt om man kan utmana och peppa varann att våga mer tillsammans. Det kan ju iof för min del innebära att man är med andra par också. Men att det är en gemensam resa.